minaberattelser

Senaste inläggen

Av minaberattelser - 3 september 2012 21:15

Att de inte fattade?

Kunde de inte bara lämna henne ensam. Nu stod de framför henne igen. Bad henne göra saker.

Saker hon aldrig skulle göra i vanliga fall. Men när de stod där med laddade knytnävar, hade hon ens ett val? Ansikterna kom närmare och närmare. Hon var tvungen. Kanske skulle hon få en plats i gänget den här gången. Kanske, bara kanske skulle de vara nöjda med hennes insats den här gången. Kanske skulle hon slippa bli slagen. Kanske skulle hon gå hem någorlunda okej.

-------------------------------------------

 Första dagen i sjuan.

Det kändes ganska okej, förra året hade varit lite kaos, men detta året skulle bli bra. Hon kände på sig det. Tindra klädde på sig sina kläder, sminkade sig lite lätt och satte sedan upp sitt hår i en blond hästsvans.

En sista blick i spegeln, ja, det kändes faktiskt ganska okej.

Hon sprang ner för trappan och tog sig ett äpple. Tindra åt aldrig mycket på morgonen, en macka och ett glas juice, annars bara ett äpple, som idag.

Hon kysste sin mamma på kinden och skrek hejdå innan hon slog igen dörren.

 

Tindra gick i en rask takt till skolan, hon hade så nära till den så hon kunde gå, men ibland cyklade hon. Men det hände inte så ofta.

Efter ungefär fem minuter såg Tindra en grupp killar gå lite bakom henne, hon la inte så stor tid vid det, såg knappt vilka det var. Men hon skyndade på stegen iallafall. Tindra hatade att ha folk bakom sig när hon var ute och gick, särkilt vid skogar, eller när det var mörkt ute.

Gruppen kom närmare och närmare, tillslut kunde hon inte motstå att titta bakåt, se vilka hennes förföljare var. Då såg hon, det var ju bara Micke, John och några andra killar från skolan. Hon log lite smått mot dem innan hon vände blicken framåt igen.

 

Plötsligt kände hon hur en hand kramade åt hennes rumpa. Hon hoppade till och vände sig snabbt om. Där stod John och hånlog åt henne.

- Den såg ju så inbjudande ut! sa han och de andra skrattade.

Tindras ansikte hettade innan hon vände på klacken och gick snabbare för att komma bort från killarna.

Det här hade hon aldrig varit med om förrut. Första dagen på 7an och detta händer? Tindra ökade på sin takt ännu mer, och snart var hon framme vid sitt skåp.

 

Eftersom Tindra hade börjat 6an hade hon knappt några vänner kvar, alla hade bytt skolor och Tindra var den enda tjejen som hade börjat på Tryffelsskolan. De killar hon nu kände hade tydligen förändrats en massa under sommaren. John skulle aldrig tagit på hennes rumpa i 6an. I 6an var han riktigt gullig mot henne. Nästan så hon börjat gilla han mer och mer.

Men nu? Tindra var arg, riktigt arg. Första dagen i skolan. Första dagen på hela två månader som de ses, och han tar henne på rumpan?!

 

Hon storsade iväg i sin ensamhet till det nya hemklassrummet. Kände ingen, förutom två killar, som tog på hennes rumpa. Fast det kanske man borde bli van vid? Tindra hade en äldre kompis, enligt henne var det vanligt när man började på högstadiet. Och att man inte skulle bry sig. Var det så det gick till? Att man bara skulle låta dem? Tindra vägrade tänka tanken, men ändå gnagde den där. Hon kom fram till att strunta i dem, låta dem hålla på, de kanske tröttnade tillslut? Och förresten, hade det ju bara hänt en gång, varför skulle det hända igen?

 

Det lilla de hade i skolan första dagen flöt på snabbt. Tindra fick åtminstone en ny vän, Sandra hette hon. Dock var båda ganska blyga. 

 

Såfort deras nya handledare sa åt dem att dagen var över och att de skulle ses i morgon reste sig Tindra upp, lite snabbare än alla andra. Hon visste inte varför, bara att hon ville därifrån fort. Den där irriterande känslan från i morse var kvar. 

 

Snabbt gick hon till sitt skåp, låste upp, tog sin skinnjacka och stängde sedan skåpet. När hon vände sig om såg hon att Micke hade skåpet mittimot, han stod och flinade lite smått mot henne och sneglade ner mot hennes rumpa. Tindra tittade tvekande på den, men inget såg fel ut. Varför var hennes rumpa ett sånt stor grej? Det var ju bara en rumpa, precis som alla andras.

Hon skakade på huvudet och gick sedan därifrån, med snabba steg. Tindra passerade Sandra, de sa hejdå och båda två log blygt mot varandra. 

 

När Tindra precis hade passerat skolområdet kom Alex springandes. Han var en av de killar som hade varit med i gruppen i morse. Hon hade inget speciellt intryck av den här killen, visste ju knappt vem han var. Men söt var han, det kunde hon inte förneka.

 

- Hej Tindra! sa han och log sött mot henne.

- Tjena, svarade hon honom och log lite blygt tillbaka.

 

Alex verkade inte finna sina ord, han öppnade munnen flera gånger utan att få fram något.

Tindra rodnade lite innan de kom fram till en korsning där Tindra skulle svänga av.

 

- Jag ska, ehum, hitåt, mumlade hon generat och sneglade på honom genom ögonfransarna.

- Åh, jaha, eh, jag ville bara säga att, eh, jag var inte med på det där...i morse duvet..

 

Tindra log, det betydde mycket att han sa det. Alla var tydligen inte som John eller Micke.

 

- Vad gulligt av dig att säga det, sa hon och pussade han på kinden innan hon gick iväg mot sitt hus. 

---------------------------------------------------------------------------------------

Skrivet helt o fullt av Mimmi!

Kommentera ? :')

ANNONS

8an

Av minaberattelser - 25 augusti 2012 15:00

Både jag å Maria går som sagt i 8an nu.

Blir en hel del plugg,

sen har jag min sport, och Maria har sin.

alltså kan vi inte lova att ni får kapitel osv.

Vi kan heller inte lova att ni kommer få en massa uppdateringar,

Om vart vi är, varför vi inte bloggar osv.


Så,

Tänkte bara berätta det.


Den nya novellen kan ni skita i,

Kommer inte ens ihåg idén jag hade till den.

Ska försöka skriva lite nu,

på en ny, men den kommer nog inte komma upp på ett tag.

puss!

/Mimmi

ANNONS
Av minaberattelser - 20 juni 2012 19:00

Hej hörrni! :)
Vi kommer ha en bloggpaus nu under sommaren, varför sitta inne och skriva liksom?
Det kanske kommer upp ett kapitel någon gång ibland men inte ofta...
Ha det så bra allihopa!  

Av minaberattelser - 10 juni 2012 17:03

Mina ögon fortsatte att leta efter den perfekta tjejen att dejta den första vecken, i år tänkte jag slå på stort. Och då såg jag henne. Den perfekta tjejen.

Hon gick som vilken annan tjej som helst. Men det blonda håret som studsade upp och ner på ryggen, hur rakt som helst. Kroppen, ansiktet, allt. Jag skulle precis gå fram till henne när jag såg henne igen, den här gången på min sida av korridoren. Jag såg från den första till den andra och la sedan ihop två och två. Tvillingar.

Ett leende spreds sig över mina läppar. Perfekt. Precis vad jag hade letat efter. Detta kommer vara det bästa som skulle kunna hända. Jag hade mina första offer.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Liam    

Mina ben styrde sig mot den ena tvillingen, vi fick ögonkontakt och jag fyrade av ett bländande leende. Tjejen tittade sig snabbt bakom och log sedan tillbaka. Hon hade ett sött leende, helt klart. Jag närmade mig ännu mer och stod sedan framför henne.

-         Hallå där, sa jag sexigt och ställde mig med ena handen mot skåpet.

-         Hejsan, svarade hon och log mot mig igen.

-         Aiden, Aiden Checkers.

-         Olivia Loonstock.

-         Angenämt, sa jag och bugade mig sedan.

Oliva fnittrade till.

-         Jo, jag undrar om du skulle vara intresserad att gå ut med mig i morgon kväll? Vid åtta?

Jag tittade henne intensivt i ögonen, gav henne blicken. Hon smälte direkt. Precis som alla andra.

-         Eh, jo, ja det skulle väll gå bra, stammade hon fram.

Jag log ett gulligt pojkaktigt leende och vände sedan på klacken för att gå därifrån.

Nu gällde det bara att hitta Derek, var han nu höll hus. Efter en stunds letande gav jag upp och gick sedan tillbaka till klassrummet. På vägen dit fick jag tre nya nummer, ett tiotal flirtiga blickar och några modiga tjejer sa hej.

Jag njöt, mitt liv var perfekt. Och mer perfekt kunde det inte bli.

Jag gick in i klassrummet igen, det satt några grabbar från mitt basketlag där som jag inte hade hejat på ännu.

-         Liam, bror! Hur är läget?

Jag sträckte fram handen, Liam fattade den och vi gjorde kill hanslaget.

-         Bara bra Aiden, bättre än bäst faktiskt! Du vet Grace?

Jag nickade och ett snett leende spreds sig över mina läppar.

-         Säg inte att du banga henne? Retades jag och de andra killarna vände sig om för att lyssna.

-         Nä, men vi blev tillsammans för tre veckor sedan! Svarade han mig och han log stort.

Liam var en känslig kille, om jag inte visste bättre skulle jag tro att han var oskuld också. Men eftersom han är en av mina närmaste vänner, så vet jag.

Jag log lite för att sedan vända mig mot Noah.

-         Hur var din sommar då? Frågade jag och log stort.

-         Den var fin Aiden, ny tjej varje vecka du vet! Svarade han mig och blinkade med ena ögat.

-         Ahrå, det är bra Noah, keep it up!

De andra killarna garvade och Liam slängde in en kommentar.

-         Vilka var de nu då Noah? Fortfarande Aidens rester?

Noah himlade med ögonen medans de andra killarna, inklusive mig, skrattade.

Jag klappade Noah lite lättsamt på axeln och vände mig sedan mot tjejerna i klassen.

-         Tjena tjejer, hälsade jag och blinkade med ena ögat.

-         Hej Aiden, fnissade dem till svar.

-         Hur var ditt sommarlov Lucy?

-         Åh, alldeles underbart…, började hon.

-         Vad trevligt! Avbröt jag.

Om ni bara visste hur tjejer kunde snacka på. Det var outhärdligt. Därför, är det bäst att avbryta dem så snabbt som möjligt.

Jag fyrade av mitt leende igen och vände mig sedan om.

-         Ey brush, jag vet inte hur många gånger du har dissat den där tjejen, ändå är hon like förtrollad av dig!

Liam skakade på huvudet och såg förvånad ut.

Jag skrattade och ryckte på axlarna.

-         Hon får väll inte nog av the Aidenatior!

Alla killarna började skratta och jag vände mig om för att möta Lucys blick, istället mötte jag den nya tjejen, hon pluggisen.

Hon rodnade starkt och tittade snabbt ner i sitt block igen. Det var något med henne som jag gillade. Hon var liksom inte som de andra.

Jag hade min blick kvar vid hennes ansikte som halvt döljes av hennes böjliga bruna hår. Hon sneglade upp på mig, märkte att jag stirrade på henne och hon rodnade ännu mer. Men den här gången höll hon kvar blicken. Jag log blygt och tittade sedan bort. Om jag stirrade mer kunde folk tro att jag gillade bruden.

Och det gick inte för sig.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Skriven av Mimmi :) 
Kommentera vad ni tkr :)
 




Av minaberattelser - 10 juni 2012 00:21

   

Derek och jag var riktigt lika, bara det att han var svart hyad, och jag vit hyad. Men båda gick mer efter utseendet än insidan. Båda var de två populäraste killarna på skolan. Och båda hade en hel drös med tjejer efter sig varje dag. Det var najs. Utan tjejer är man inget. Social död.

Folk kallar mig player, jag kallar det njutning av livet. Varför nöja sig med en tjej, om man kan ha flera? Såklart berättar jag inget för tjejerna jag dejtar, men när de väl får reda på det… Ouff, ingen trevlig syn. Men lyckligtvis, för mig, så märker de oftast inget. Jag är en mästare på bortförklaringar. Såklart.

Skolan är en lek för mig, jag har inte haft svårigheter i något ämne, har C eller högre i betyg, kapten för basket laget och dessutom skolans mest populära kille. Jag har aldrig haft svårigheter, aldrig. Så den dagen allting ändrades? Ja, det förde mig tillbaka till jorden igen. Det började med de där nya tjejerna…

---------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 1 High School.

Första dagen i skolan efter lovet var alltid en besvikelse för de flesta. Men inte för mig.

Jag, Aiden Checkers, älskade första dagen i skolan. Den var härlig, eftersom man såg alla brudar. De flesta var riktigt bruna och fina, de bar korta shorts eller kjolar. Jag älskade det.

En hel drös av nya tjejer hade börjat i år. Några fina första års elever, nån snygg trea gick väll kvar och så hade vi tvåan, där jag gick, tre nya tjejer. Den ena skit snygg med den läckraste röven jag någonsin sett. Den andra, en riktig liten pluggis, bar lång kjol och en vit blus. Jag vet inte hur, men det fanns något sexigt i henne. Och den tredje, hon såg enkel ut. Tjejen hade en kort-kort kjol och en tub topp. Aiden loves it.

-         Wazzup man?

Derek räckte fram handen, jag fattade den och vi gjorde vårat handslag.

-         Yeah man, jag har fan saknat dig! Skrattade jag och släppte taget.

-         Oh really, ey du skulle sett bruden jag haffa i somras, seriöst, värsta asset!

Jag skrattade.

-         Man, it’s good being back in high school! Har du spanat in brudarna i år eller?

Derek blinkade med ena ögat och spanade mot den tjejen med lite väl utmanade kläder. Jag skrattade bittert.

-         Jag hade hoppats på bättre, men, man får nöja sig med vad man får!

-         Så sant broder, så sant!

Det ringde in så jag och Derek slog oss ner vid bänkarna. Jag märkte att pluggisen spanade in mig rätt rejält, jag blinkade med ena ögat mot henne och hon rodnade starkt. I’ll do that one easy.

Vår lärare kom in, han presenterade sig som Mr. Wormwood. Vilket lät som om han var en skogshuggare. Derek vände sig om och viftade på ögonbrynen. Vår nya lärare skulle bryta ihop efter högst en månad. Vi var ingen lätt klass, inte ett dugg.

Tiden segade sig förbi och sedan var det plötsligt rast. Jag och Derek var såklart först ut ur klassrummet. Vi lutade oss mot våra skåp och checkade in tjejerna.

-         Hon då…, mumlade Derek och dröjde kvar blicken på henne medans hon gick förbi.

-         She’ll due, svarade jag snabbt.

Derek försvann på en sekund, själv stod jag kvar vid skåpen och letade efter min lyckliga.

 

-         Hej Aiden, sa en röst från höger.

Jag vände mig om och såg Katie stå där. Inom mig suckade jag tungt, gav tjejen aldrig upp? Två månader in i high school dejtade jag henne, i tre veckor. Sen gjorde jag slut och hon har hängt efter mig efter det.

-         Åh, Katie, hejsan…, mumlade jag lågt.

-         Vad gjorde du på sommarlovet? Du hörde inte av dig alls och du svarade inte på mina sms eller när jag ringde, har du bytt nummer eller?

-         Nummer? Ja, eh, just det… Jag har bytt nummer, sa jag och kliade mig i huvudet.

-         Åh, jag förstår, well, text me!

Katie vände på klacken och promenerade iväg till sitt tjejgäng. Jag himlade med ögonen. Att tjejen aldrig gav upp.

 

Mina ögon fortsatte att leta efter den perfekta tjejen att dejta den första vecken, i år tänkte jag slå på stort. Och då såg jag henne. Den perfekta tjejen.

Hon gick som vilken annan tjej som helst. Men det blonda håret som studsade upp och ner på ryggen, hur rakt som helst. Kroppen, ansiktet, allt. Jag skulle precis gå fram till henne när jag såg henne igen, den här gången på min sida av korridoren. Jag såg från den första till den andra och la sedan ihop två och två. Tvillingar.

Ett leende spreds sig över mina läppar. Perfekt. Precis vad jag hade letat efter. Detta kommer vara det bästa som skulle kunna hända. Jag hade mina första offer.

---------------------------------------------------------------------------------------

Första kapitlet ute på den nya berättelsen, 

eftersom det bara var EN som kommenterade om vad det skulle handla om gjorde vi som den sa. Denna berättelse, som ni kanske märkte, handlar om en kille. För omväxlingsskull. 

Hoppas ni gillarT (:

/Mimmi.

Av minaberattelser - 6 juni 2012 18:10

WAHOWW!


Visst var det ett maffigt avslut? ;)


Anyways, hur ska vi börja med den nya berättelsen?


Vad ska hända,


Vad ska huvudpersonerna heta,


MÅNGA FRÅGOR, lite svar!


Så snälla, släng in en kommentar om vad ni tycker ska hända,


det kan vara vad som helst, bara skriv en kommentar ? (:


TACK PÅ FÖRHAND.

Av minaberattelser - 5 juni 2012 20:30

Jag tog ett djupt andetag och kände efter, hur är det? 
Det snurrar i huvudet och min kropp känns helt död.

-Ja, jag vet inte... ganska bra tror jag, mumlade jag som svar.

-Du får inte skrämmas sådär... sa Eric och kramade mig hårdare och vilade sin haka mot min axel.


- Vad hände egentligen? Frågade jag och tittade in i hans ögon.

Eric sneglade bort innan han tillslut svarade mig.

- Du typ svimmade i min famn, jag trodde du hade tagit droger eller nått, du skrämmde mig verkligen.

-------------------------------------
Dagen efter gick vi runt på stranden, jag med min huvudvärk och värkande ben och Eric med sitt vackra leende, fastklistrat på munnen. Det var riktigt varmt ute, och mitt hår var riktigt äckligt sen igår. Men jag hade inte orkat fixa det, eller ens duscha det. Jag ångrade det väldigt starkt nu, riktigt äcklig kände jag mig. Stackars Eric som måste dras med det. 
En impuls att dra av mig sommarklänningen och slänga mig i stranden slog mig. Självklart så slängde jag av mig klänningen och rusade i vattnet i bara bh och trosor.

Eric skrek efter mig att jag var galen för att sedan skratta riktigt högt. Det var tur att stranden var avskild eftersom jag inte ville ha någon som tittade på mig just nu, det skulle varit ganska pinsamt. 


Jag vände mig mot stranden och såg hur Eric vaddade ut till mig, snabbt dök jag under ytan för att sedan komma upp en bit ifrån. Eric hade ett busigt leende på läpparna.

Alltid när jag ser det blir jag alldeles bubblig i magen, kär på nytt osv. Men inte idag, idag var det inget speciellt med det där leendet, inget alls.

Plötsligt stannade jag upp i simtaget. Vad var det som hände egentligen? Jag var kär i Eric, och skulle vara det länge också. Men plötsligt var det som om alla känslor bara försvann. Och för varje simtag mot varandra pös det ut mer och mer. 


Han log busigt innan han stack ner huvudet under vattnet och simmade mot mig. Han tog tag runt min midja och drog mig neråt och jag skrek och kände mig som ett litet barn. 
Han simmade neråt en bit med mig men släppte efter ett tag och jag skyndade mig upp över ytan.

Han dök upp brevid mig och slog armarna runt mig samtidigt som han sprattlade med benen under vattnet för att inte sjunka.  

Det kändes faktiskt helt fel, jag fattar inte varför. Hans stora leende fick mig för första gången att se honom som en kompis, inte som någon jag skulle kunna vara tillsammans med....

Jag kunde inte le tillbaka, något hindrade mig. 

-Älskling? sa han undrande.

Jag drog bort hans händer från mig och simmade därifrån. Jag simmade snabbt och kände sedan att jag bottnade. Där stod jag, och tittade ner i vattnet. Vad är det med mig? 

Jag gick en bit till och när vattnet bara var uppe vid knäna på mig satte jag mig. Vattnet täckte precis min bh. Jag sneglade ut mot vattnet och såg Eric komma simmandes mot mig. Han tittade förvånat på mig och satte sig brevid mig. 

Vi satt tysta ett tag, en konstig tystnad. Jag kände att han sneglade mot mig då och då, men han sa ingenting. Jag tittade ut mot vattnet, det glänste fint i solen. Det hade varit jätteromantiskt om jag inte hade den där konstiga känslan...


-Är det något Stephanie? Du blev väl inte rädd när jag drog dig under vattnet sådär?.... Eller är det något med festen igår som du tänker på? frågade han mig.

Jag tittade på honom. Han såg orolig ut.  
Jag funderade kort, men jag vet ju inte vad det är...


-Vet inte...,sa jag och skakade lätt på huvudet.

Han vände huvudet ut mot vattnet igen.
Kanske känner jag mig lite för trygg med Eric, en konstig känsla men det känns som det är för lite spänning... lite för tråkigt..


Annat var det med Brad, då hade vi alltid ett upptåg på gång, kan det vara så att jag saknar Brad, kan det verkligen vara så att jag saknar den personen som har givit mitt liv så mycket depressioner.

Mina tankar virvlade runt i huvudet, som så många gånger förr. Jag visste inte om jag skulle göra världens största misstag, eller världens bästa val i livet.

Jag rynkade pannan, och öppnade sedan munnen.

- Ja-jag måste gå...

Mina ben rörde sig snabbare och snabbare, sanden yrde över mina fötter och tillslut nästan sprang jag hemåt.

Jag visste inte vad jag skulle tro, hoppades, hoppades att det bara var just idag som jag kände såhär. Vi har faktiskt umgåtts riktigt mycket, vi kanske bara behöver en paus, ja, det är bara idag som det känns såhär. Vilka dumheter, jag älskar ju Eric?


Mina fötter ledde mig till någon helt annanstans en mitt eget hem. Jag stod framför en park, alldeles grönt och fridfullt var det. Barnen lekte i lekparken, de gammla satt och åt glass på en bänk. Allt var så... perfekt. 


Jag satte mig ner på en ensam bänk, tog upp mobilen och checkade den. Fem sms, tre från Eric, ett från Pete och ett, förvånansvärt nog, från Tiffany.

Jag checkade Pete's sms först, han undrade om vi kunde träffas idag, skickat för en halvtimme sen. Jag svarade snabbt att jag satt i parken och att han kunde komma hit.

Jag ville inte riktigt veta vad Eric hade skrivit till mig, så jag checkade Tiffany's sms innan hans.
"Hey Hunny-Bunny, hitta på nått i helgen elleh? Sista veckan i skolan, fan måste ju firas? Am I right? ;)

Jag svarade med ett enkelt "nej."

Panik känslan dök plötsligt upp inom mig, shit, en vecka kvar av skolan, och jag hade inte fixat en avslutningklänning ännu.

Jag öppnade det första smset som Eric hade skickat, sedan det andra och det tredje. Efter varje sms kände jag mig dummare och dummare.

"Varför stack du bara så där?

"Har det hänt något? Du vet ju att du kan berätta vad som helst för mig?

"För fan Steph, svara! Fattar du inte att jag är orolig som fan?

Jag svarade inte. Jag vågade inte, vad skulle han säga om han visste hur jag hade känt för honom de senaste timmarna. Att jag inte hade känt något alls, att alla känslor var som bortblåsta. Vad skulle han säga? Skulle han försöka få tillbaka känslorna? Skulle han bli ledsen? Börja gråta? Eller bara lämna mig?

Huvudet gick i högvvarv, jag hade ingen aning om vad som hände inom mig just nu. Utan förvarning kom Pete fram till bänken och damp ner som om han var hemma eller nått.

- Tjenare Steph! Hur är läget fan? hälsade han och la armen om mig.

- Hej Pete, sådär, dusjälv?

- Jodå, livet rullar på!

Jag skrattade, inte ens fejk.

Pete verkade riktigt glad över att ha fått mig och skratta. Han fortsatte att larva sig och det var precis vad jag behövde. Lite skratt vid sidan om allt allvarligt och romantiskt.

Blä, romantik. Kan man inte bara få vara med vem man vill, dumpa den personen, gå vidare och sedan hitta en annan? Måste en massa känslor vara inblandade? 

- Vad tänker du på? frågade Pete mig plötsligt.

Jag rodnade starkt och sänkte blicken.

- Men säg då! uppmanade han.

Jag sneglade på honom genom ögonfransarna.

- Lite allt möjligt, svarade jag.

Pete stirrade på mig med den där blicken som sa "kom igen nu".

Jag suckade och berättade, ingen aning varför. Pete är verkligen inte den första jag skulle anförtro mig något sånt här för, verkligen.

- Du vet väll att jag och Eric är tsm? 

Pete nickade för att sedan få en väldigt seriös min, jag började berätta min lilla vison.

- Ah, vi typ badade tidigare i morse, sen när han typ, skulle jaga mig eller nått så hade han ett sånt där busigt leende, och jag älskar det där leendet, men inte idag. Det var som om alla mina känslor hade blåst iväg med havet så fort jag slängde mig i vattnet. Det var läskigt, men skönt på samma gång. Jag vet inte vad jag ska tro längre, jag vet inte ens om jag älskar Eric längre, berättade jag. 


Han flyttade sig ännu lite närmare mig.

-Hm... Det kanske bara är just idag som det är så ju, prata med honom imorgon eller något och titta hur du känner då. Annars dumpar du honom bara. Det finns ju andra killar! sa han och blinkade åt mig.

Jag var tvungen att skratta lite över hans stora självförtroende men blev seriös igen. Det sista jag behöver är ännu en kille att få känslor för.

-Men han har ju skickat massa sms till mig, vad ska jag göra? frågade jag osäkert.

Egentligen har jag ingen aning varför jag frågar han något sådant här. Får väl skylla på den här konstiga dagen.

-Varför så osäker sötnos? Han tror nog inte att du har sprungit och blivit påkörd direkt,Svara bara att du kan prata om det imorgon eller något?


Jag nickade långsamt och sedan skrev jag ett svar till honom.

"Förlåt, tvekar på mig själv, pratar i morgon, puss"

Bara några sekunder efter fick jag ett svar,

"Älskar dig!"

Jag bet mig i läppen, visste inte riktigt vad jag skulle svara. Pete sneglade över min axel, såg min tvekan och sa sedan lättsamt:

- Äh, skit i o svara, nu ska vi ha kul!

Jag skrattade till och vi gick sedan ner till centrum.


Jag var smart som tog med mig plånboken för den kommer till stor användning nu. En sak jag inte skulle tro om Pete är att han var intresserad av att gå på stan och det blev mer jag som följde med honom runt på massa affärer. 


Dock fick jag med mig massa saker också och tiden sprang fram.
När jag tittade på klockan såg jag att vi redan hade gått runt i flera timmar. Mina ben hade inte ens börjat värka än.

-Du, ska vi fika nu? frågade Pete när vi gick ut från en affär.


-Ja gärna! svarade jag och han styrde mig mot ett lyxigt café som jag aldrig har fikat på, det är lite onödigt dyrt. Det är lika bra att lägga pengarna på kläder istället för dyrt fika.

När jag såg alla godsaker i caféet ändrade jag min åsikt om dyrt fika. Där fanns extremt mycket lockande saker. 


-Gå och ta en plats, jag beställer, sa Pete.


-Ah okej, sa jag och tog upp plånboken för att ge honom pengar.


-Nej nej nej, jag betalar! sa Pete snabbt och jag la tillbaka plånboken lite tvekande.


-Säkert? frågade jag.


-Självklart, svarade han.


Jag gick och tog ett bord ganska långt in på cafét, det är skönt att ha ett bord som är lite mer avskilt när man fikar.



Pete kom tillbaka med två SKITSTORA tråtbitar, två stora chokladbollar och en varsin läsk. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas smocka i mig detta. 

Pete bara skrattade när han såg min min, så jag började skratta jag med.

- Jag är nog inte så van vid såhär stora godsaker! fnissade jag och tog upp chokladbollen i handen för att ta en stor tugga.

- Märkte det! skrockade Pete och tog sin sked för att hugga in i dajmtårtan.

Vi åt under tystnad i ungefär en halv minut innan Pete öppnade munnen igen.

- Jag snackade med Brad i typ förra veckan.

Jag sneglade förskräckt upp på honom, men hämtade mig snabbt.

- J-jaha.., mumlade jag.

- Han sa att han saknade dig så jävla hårt och att du inte gav honom någon chans.

Inte så konstigt att jag inte ger honom en chans, han misshandlade mig och våldtog mig. Vad skulle jag göra liksom? Säga: hej! Nej men det är lurre, du kan kyssa mig hur mycket du vill, vi kan till och med bli tillsammans igen så du kan slå mig flera gånger, det var ju så trevligt!

Nää.. tror inte det va.


Jag satt tyst och Pete tittade på mig som om han ville att jag skulle svara.


-Ja, jag vet... Men Pete, han har gjort något som jag inte kan förlåta honom för bara sådär, sa jag och fortsatte äta.


Pete tystnade och det gjorde mig glad att han inte försökte få reda på vad. Han åt upp det sista av tårtbiten och tittade på mig.


-Du, ska vi fortsätta vår shoppingrunda? sa han sedan.


-Ja visst, tack så jättemycket för fikat! sa jag tacksamt och ställde mig upp.


-Det var så lite, sa han och reste sig också.


Vi gick ut från fikat och det kändes som att jag lika gärna kunde rulla fram. Så mätt var jag. 


-Du, ska vi äta på restaurang också? sa Pete och skrattade åt mig.


Jag tittade chockat på honom.


-ha-ha-ha, sa jag och himlade med ögonen.




Vi gick mot affärerna igen och mitt bland ett killgäng var han helt plötsligt där, han jag har längtat efter hela dagen.
 

Han verkade ha fullt upp med att snacka med de andra fast jag mötte hans blick en kort stund och han log mot mig, mitt hjärta stannade nästan. Han tittade på Pete och såg plötsligt arg ut. 


När Brad passarade kunde jag inte låta bli att stanna upp och se efter honom, de försvann några meter och sedan vände han sig om och tittade på mig också. När han såg att jag hade stannat gick han mot mig och gav mig en helt vanlig vänskaplig kram.


-Jag måste prata med dig sen, viskade han i mitt öra innan han släppte mig.


Jag nickade och han sprang tillbaka till sina kompisar.


 Det var sjukt vad jag kände just nu. Som om allt han hade gjort var som bortblåst. Men jag visste att det fanns där, djupt nere. En rysning vandrade längs med min ryggrad, jag visste att när stunden väl kom skulle jag behöva välja mellan Eric och Brad. Och i nuläget, hade jag ingen aning om vem jag skulle välja.

Efter ytterligare än timmes shopping med Pete bestämmde jag mig för att det var nog, nu ville jag hem, och snacka med Brad.

Faktum var att jag för en gångs skull ville snacka med honom. Så jag sa att jag var tvungen att gå hem, såklart erbjöd sig Pete att skjutsa mig och jag tackade ja. Undre den lilla bilfärden dunkade vi musik i hans bil. När vi var framme vid mitt hus släppte Pete av mig och vinkade mot mig när han sedan körde iväg igen.


Snabbt messade jag Brad och sade att jag var hemma, jag måste få veta vad han ville prata med mig om. Detta var viktigt. Samtidigt som jag kännde mig exhalterad av att få träffa Brad, fanns det en del av mig som saknade Eric just nu också. Vem visste vad som skulle hända när Brad var här? Om han försökte sig på något, så vet jag vem jag väljer av de två unga männen. Men om inte... har jag verkligen ingen aning. Och det skrämmer mig.


Brad kom efter sisodär tio minuter, han hade med sig blommor och allt. Det var faktiskt ganska gulligt. Jag log vänligt mot honom och han besvarade mitt leende, för att sedan ge mig en kram. En del av mig ville putta bort honom, men jag besvarade kramen.



- Hej! hälsade jag sedan.

- Tjena, log han.

Jag flaxade omkring med armarna, visste inte riktigt vad som skulle komma, vad som skulle sägas, eller rent ut sagt, vad som skulle hända. Så jag gick in i vardagsrummet och satte mig tillrätta i soffan. Brad följde efter mig och satte sig sedan bredvid mig. Jag såg att han samlade mod till att tala, så jag lät tiden gå tills han öppnade munnen.

Brad mötte mig med blicken och öppnade sedan munnen.

- Den senaste tiden har mina tankar virvlat omkring i mitt huvud, mycket har hänt, men även om de dåliga sakerna har "kallat" på mig, såattsäga, så har du funnits där. Och jag vet att du aldrig kan älska mig om jag tar droger, röker eller dricker för mycket. Jag har sagt nej till det där ett tag nu. Visst, det har varit svårt, men du har funnits där, i mitt minne. I mitt hjärta. Du har hjälpt mig Stephanie, även fast du inte ens har varit nära.  Och det har fått mig att inse att...

Brad satt där med öppen mun, men han kunde inte få ut några ord. Jag lyfte menande på ögonbrynet och han kom till sans igen.

- Och det har fått mig att inse att jag inte kan leva utan dig Stephanie, jag älskar dig för mycket.

Mina händer darrade, Brad's kärleks förklaring var riktigt vacker.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så jag satt där och log mot honom, sådär riktigt fult.

Brad tittade frågandes på mig, väntade på vad jag skulle säga.

- J-jag vet inte riktigt vad jag ska säga Brad..., började jag långsamt, men du ska veta att jag verkligen tycker om dig, och jag har inte glömt våra bättre tider, det lovar jag. Men jag har fortfarande Eric, och om sanningen ska fram vet jag faktiskt inte vem av er som jag älskar mest.

Brad tittade storögt på mig, jag vet inte om jag hade inbillat mig, men för en kort sekund såg det ut som om han var på väg att börja grina. Jag blinkade snabbt några gånger för att sedan märka att det inte alls var så. Hans ögon var bara fyllda av kärlek, precis som de bättre dagarna. Precis som när han var perfekt, och min.


Brad reste sig upp och jag gjorde detsamma. Han kramade om mig och viskade sedan i mitt öra:
"Ta den tid du behöver".

Den meningen gjorde allting värre, jag var inte redo för att välja. Det var ytterst själviskt av mig, men helst av allt skulle jag vilja ha dem båda två. I omgångar.

Mina fötter styrde mig upp för trappan och in till mitt rum, där slängde jag mig ner på sängen och tänkte igenom mina två altenativ. Vad fan skulle jag ta mig till nu?

Tankarna flög tillbaka till tiden med Brad, den bra tiden. Han hade varit så gullig, så underbar. Men han hade också varit det värsta som kunde ha hänt mig. Jag hatade honom ett tag. Det gjorde jag. Men nu..?

Allting snurrade runt i mitt huvud, jag hade verkligen ingen aning om vem jag skulle välja. Tillslut blev det för mycket och jag bröt ihop. Tårarna rann ner för mina kinder och sabbade mascaran. Jag brydde mig inte. Det var skönt att gråta, skönt och peacefull.  


Jag vaknade upp ur en helt underbar dröm, Eric hade sagt att jag var den enda för honom och att han älskade mig djupt. Så djupt att han skulle ta livet av sig om jag försvann från honom. Det var som om den drömmen var ett tecken, plötsligt var jag hel säker på vem jag skulle välja som pojkvän. Jag visste precis. 

Jag gick mot badrummet för att fixa iordning mig för det som komma skall. Tyvärr såg jag ut som ett misslyckat missofster. Mitt hår var ett kråkbo, gammal mascara på kinderna var kvar och mina ögon var fortfarande rödgråtna. Jag suckade djupt för att sedan ta en lång, varm dusch. Jag skrubbade bort all smink på mitt ansikte, tvättade rent håret och hoppade sedan ur duschen. 

Efter en och en halvtimme var jag redo. Jag var redo för det beslut jag hade fattat. På egen hand. Först skulle jag berätta för Eric.

Hela jag darrade när jag smsade Eric.

"Träffas?"

Det tog bara några sekunder innan jag fick svar.

"Äntligen

Stod det, han hade längtat efter mig. Känslan fyllde mig från topp till tå.

"Stranden

knappade jag snabbt in och begav mig sedan till stranden. Jag var så redo för det här, det enda som pirrade i magen var mötet med Brad, jag visste inte riktigt hur han skulle regarea, hur han skulle bete sig mot mig iframtiden när jag berättade hur jag hade valt att handla.

Mina fötter träffade sanden och jag kände hur den trängde in sig i mellan tårna på mig, mina flipp-flopp hade jag i handen. Jag såg mig omkring och hittade honom på en bänk, med ryggen vänd mot mig. Jag log lite och gick fram dit. Eric kramade om mig och tittade sedan på mig med stora ögon. Han ville ha en förklaring. Och en förklaring skulle han få, en lång sådan..

*

Brad satt i parken lutad mot trädstammen, han lekte med gräset medans han väntade på mig. Jag var rädd för det här beslutet. Hur skulle han reagera?

Mina ben sjönk ihop bredivd Brad och han tittade förvånat upp på mig. Han log stort när han såg vem det var och kramade sedan om mig.

Sedan satt han bara tyst och väntade på vad jag skulle säga.

Mina läppar särade på sig och ljud kom ut.

- Det är dig jag vill ha.

------------------------------------------------------------

End of story.

Kommentera vad ni tyckte om detta JÄTTELÅNGA kapitel!

För nog måste ni hålla med, det var ett långt kapitel? ;)

/M&M

Av minaberattelser - 5 juni 2012 19:09

ahaha ful rubrik :p

Ville bara berätta att..

VI ÄR SÅHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR NÄRA ATT BLI KLARA MED SISTA KAPITELET!

och tro mig, den är såå värd att vänta på. Den kommer vara lång, riktigt lång!

Massor med drama, och tårar! 

Det sista kapitelt på I'm the king of whatever I want to be, kommer ut i morgon.

Det är ett löfte.

Presentation

Tjenis Penis!

Här skriver jag fin-fina berättelser.

Om du har lust att skriva med mig, eller har idéer till berättelsen/erna så är det bara att skriva din idée, eller om du nu vill skriva med mig, i kommentars rutan!

Ha så roligt, puss hej leverp

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vilken berättelse tyckte du var bäst?
 I'm the king of whatever I want to be
 First step 2 forever
 Paradise
 Raise your voice
 Soulmates?

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minaberattelser med Blogkeen
Följ minaberattelser med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se