Jag mötte Tiff vid busshålsplatsen, saknaden slog mig som ett knytnäveslag i magen. Tiffany och jag hade inte umgåts på ett tag, tyvärr.
Jag visste mycket väl varför, svaret var enkelt. 
Eric.
Tyvärr mådde jag fortfarande lite dåligt av att jag "gick bakom ryggen" på henne med det här. Men hade hon egentligen sagt att hon gillade honom? I så fall har jag inte hört det, vilket gör mig till en ännu sämre vän. Mina tankar snurrade runt som ett enda virrvarr i huvudet som vanligt.
Som vanligt, jag var med Tiff, som vanligt. 
Allt var som vanligt.
Eller åtminstone som det ska vara.

-------------------------------------------------------------

-Stephii! skrek hon när jag var nära nog att höra.

-Tiffii! sa jag högt tillbaka och vi kramade varandra.

Vi satte oss på bänken och snackade i väntan på bussen.

Bussen kom ganska snabbt och vi gick in och satte oss där det fanns plats. Vi satt tysta en stund tills Tiffany avbröt tystnaden.

-Vad har du gjort i helgen då? eller ja... igår?

Jag försökte att komma på vad jag skulle svara snabbt för att hon inte skulle tro att något var fel, jag svalde.

-Jag var hos Eric. Asså vi jobbade med grupparbetet, svarade jag sen.

-Okej, sa hon kort.

-Du då? Frågade jag och log.

-Nja, typ inget. Titta på film och lite sånt, chillade, svarade hon.

Jag log stort, glimten i ögat tändes såklart.

- Med vem? frågade jag och stötte till henne med armbågen några gånger.

Tiffany tittade oskyldigt på mig.

- Vadå med vem? frågade hon och rodnade.

- Awh kom igen Tiff, jag vet att du var med någon! Säg bara!

Tiffany tittade gravallvarligt på mig.

- Lova att inte hata mig för alltid?

Jag nickade, blev plötsligt osäker på vad som skulle komma härnäst.

TIffany tog ett djupt andetag.

- Brad.

Jag stirrade på henne med munnen halv uppen.

Hur fan kunde hon? Efter allt jag hade berättat om honom, efter allt hon visste han hade gjort mot mig, hur kunde hon ens titta på besten?
Han var en komplet idiot som  jag hatade, och älskade, och hon visste allt detta, ändå umgicks hon med honom, FRIVILLIGT.

- Steph, jag kan förklara..., började hon.

Men jag hade redan tryckt på stopp knappen. Bussen stannade och jag gick av. Tiff's blick brändes i nacken när jag började gå. Hon gjorde ingen ansats att följa efter mig, som hon borde.

Han har henne redan i hans klor, och det är mig han egentligen är ute efter. Han utnyttjar bara henne, precis som Eric hade gjort. Allt för att komma åt mig. Varför? Det var frågan, varför? Varför går han bara inte efter mig, pressar mig till att umgås med mig som förrut?

För du sprang iväg från honom, lämnade honom ensam, utan något.

Jag vägrade lyssna på rösten inom mig, den hade fel. Det var inte jag som hade lämnat honom, det var han som hade tvingat mig till det. Det är inte mitt fel att han är som han är. Men ändå, hur kan Tiffany ens komma på tanken att umgås med honom.

Mina tankar virrade runt, jag förstod knappt hälften av vad de sa till varandra. Utan förvarning bumpade jag in i någon.

- Steph? sa en glad röst.

Jag tittade upp, mötte hans ögon och stirrade in i dem.

- Prata inte med mig! morrade jag och puttade honom så jag kom förbi.

Brad vacklade till men följde sedan efter.

- Woow, bruden, vad har jag nu gjort? frågade han oförstående.

Jag vände mig om, min blick var nästan helt utsuddad, jag såg bara honom.

- Först kommer du och försöker våldta mig i Atlanta, misshandlar mig, får mig att börja röka, får mig att börja dricka, när jag får nog och sticker hit följer du efter. Du tror du fortfarande har en chans? Du, den chansen är lika rökt som du är. Du kan inte komma och tro att du passar in i min värld längre. Jag mår bättre utan dig. Jag mår fantastiskt utan dig. Faktiskt, mitt liv är så jävla mycket bättre utan dig. Och du. Håll dig borta från Tiff eller så får du med mig att göra. Jag menar det. Får jag veta att du kontaktar henne, rör henne eller det minsta prata med henne, är du så gott som rökt. Kom ihåg det.

Brandon tittade på mig. Hans blick var blank.

Jag kom närmare honom, så nära att det bara var några centimeter mellan våra ansikten.

- Jag hatar dig, morrade jag.

Sedan vände jag mig om och gick där ifrån i all hast.

Jag ville därifrån, bort från honom. Det kändes som om något stort hade lämnat mig, som om hela han hade försvunnit ur mitt liv. Och om det faktiskt hade hänt, var jag stolt över mig själv som lyckades få bort honom från mig själv. Jag menade allt jag sa till honom. Han är en idiot och förtjänar att veta sanningen, det är sant.

Min mobil plingade till och jag tog upp den ur fickan. Ett okänt nummer hade smsat mig.

"Du bestämmer inte över mig. Jag gör vad fan jag vill, tro inte att du kan skrämma mig. Jag finns kvar här, och minnerna också. Du är och förbli mitt mål. Du är min"

Kalla kårar gick längs med min ryggrad. Jag visste mycket väl vem det var från. Mina fötter rörde sig snabbare än en blixt, jag ville hem nu. Hem till min kudde. Låsa dörren, täcka för alla fönster. Mitt liv kunde inte fortsätta om han inte var borta. Känslan av frihet var försvunnen.

You've got me again.

Det var en romantiskt komedi som jag hade sett en gång förut. Vi skrattade flera gånger och det var riktigt mysigt att sitta nära honom och när han hade armen runt mig. 

Filmen slitade ungefär nio och jag blev lite chockad att tiden hade gått så snabbt men jag kom på att det var fredag så det var inge bråttom hem.

-Stephanie, sa Eric och jag tittade upp mot honom, våra läppar var bara centimeter ifrån varandra.

-Vill du sova här? sa han ganska tyst eftersom jag satt så nära. 
---------------------------------------------------------

- Jo visst ! sa jag och tittade leendes upp mot hans aniskte.

Jag såg hur glad han blev, och det gjorde mig glad att han var glad. Han fick mig att tänka på annat, tillexempel på vilket bra liv jag har utan Brad, om inte han fanns i mitt liv skulle ju det vara så gott som perfekt. Men nu finns ju han, han existerar. Tyvärr. 

Han log stort mot mig.

-Va bra! sa han sedan

-Aaa..

Jag log tillbaka och tog upp mobilen för att smsa mamma att jag stannar kvar här.

Efter det la jag mobilen på bordet och märkte att Eric fortfarande tittade på mig. Helt plötsligt lutade han sig fram mot mig och hans läppar nuddade mina. Jag blev lite chockad, men jag tyckte om det. Jag tycker om Eric. 
Hans läppar masserade mina och jag besvarade kyssen och kunde inte göra något annat än att njuta. Kyssen blev lång och njutbar. 
När mina läppar lämnade hans bet jag mig löst i läppen för att inte le för stort.

Han tittade lite konstigt på mig samtidigt som han log.

-Vad gör du? frågade han och skrattade.

Jag fnissade lite själv.

-Inget, svarade jag och skrattade jag också.

Vi tittade på tv resten av kvällen samtidigt som tiden rann iväg och vi valde att gå och borsta tänderna.
Vi började plötsligt gapskratta för ingenting och fick lite problem med tandborstningen, och ja vi var trötta. 

Klockan var strax över ett när vi valde att lägga oss och vi bäddade båda ner oss i Erics säng. Jag kysste honom och la mig sedan med ryggen mot honom och han med armarna runt min midja. Han kysste mig i nacken gång på gång men jag var för trött för att göra något.

Jag försökte ändå hålla mig vaken för att kunna njuta av stunden, jag tryckte mig bakåt och hamnade ännu närmare honom och jag kände värmen från hans hud mot min. Jag somnade tyvär ganska snabbt. 

Jag vaknade av att Eric rörde sig lite bakom mig och jag öppnade ögonen och tittade mot honom.

-Hej babe, hälsade han och jag log.

-Gomorgon, svarade jag.

Han kysste mig och fjärliarna i min mage vaknade till liv.
Vi låg kvar i sängen ett tag och valde sedan att sätta på oss kläderna gå och äta frukost.

Han plockade fram oboy, mackor och yoghurt och vi åt i lung och ro. 

Efter frukosten valde jag att packa ihop mina saker i väskan och börja gå hemåt. Eric såg lite besivken ut över att jag skulle hem. 

-Hejdå, mumlade jag och kysste honom.

Sen vände jag mig om och tänkte gå ut men han snurrade runt mig, la handen bakom min nacke och kysste mig igen, en lång kyss. Samtidigt som han med handen tryckte mig ännu närmare honom. 

-Hejdå sötnos, sa han och log ett litet leende.

Jag log tillbaka och gick ut och stängde dörren. 
Jag bestämde mig för att gå hem för det känns lite onödigt att ta bussen när det bara är två hållplatser från där jag brukar gå av. 
Men det skönt att gå ibland också.

Det gick snabbare att gå än vad jag trodde att det skulle göra. När jag kom hem tog jag en snabbdusch och satte mig framför datorn en stund. Det är skönt att bara slappa ibland men jag brukar ganska snabbt få ett tråkanfall och vilja göra något annat. Den här gången blev det ett sånt tillfälle, efter cirka en timme framför datorn var jag uttråkad och visste inte vad jag skulle göra. 

Min räddare i nöden blev Tiffany en stund senare som smsade.
"Baby, vill du gå på stan? Jag måste köpa nya kläder!"

Jag log och svarade:
"Gärna bebis, busshållsplatsen halv två?"

Svaret kom snabbt.
"Perfect "

Klockan var kvart i ett och jag sminkade mig, fixade håret och packade ner pengar i min väska. 
När jag blev klar var det precis lagom tid att gå så jag satte på mig skor och gick mot busshållsplatsen. 

Jag mötte Tiff vid busshålsplatsen, saknaden slog mig som ett knytnäveslag i magen. Tiffany och jag hade inte umgåts på ett tag, tyvärr.
Jag visste mycket väl varför, svaret var enkelt.
Eric.
Tyvärr mådde jag fortfarande lite dåligt av att jag "gick bakom ryggen" på henne med det här. Men hade hon egentligen sagt att hon gillade honom? I så fall har jag inte hört det, vilket gör mig till en ännu sämre vän. Mina tankar snurrade runt som ett enda virrvarr i huvudet som vanligt.
Som vanligt, jag var med Tiff, som vanligt.
Allt var som vanligt.
Eller åtminstone som det ska vara.

-------------------------------------------------------------

Sorry för bajsuppdatering, orkar inte skriva, det emsta är skrivet av Maria, en lite del av början och slutet är skrivet av Mimmi, ha det bra!

JAG VET ATT VÅRAN UPPDATERING ÄR SÄMST, JAG VET ATT VI MÅSTE SÄTTA OSS OCH SKRIVA, JAG VET ATT NI TAPPAR TÅLAMODET, MEN HEY,

CHILLA!

Jag, Mimmi, har ingen skrivlust alls, min fantasi är slut och jag vet inte hur det är med Maria, men antagligen känner hon desamma.

Alltså, om jag satte mig och skrev nu skulle det typ stå; åh hej. tjenare. ska vi äta? ah visst.

INGA IDÈER!

Deal with it, okej ?

Nu chillar vi, okej, bra.

UPPDATERAR NÄR JAG KÄNNER FÖR DET.

ps: jag är inte arg, bara frustrerad över att jga inte kan uppdatera...

Jag hade verkligen fastnat för den. Hungerspelen hette den, jag älskade att läsa böcker som var så äventyrliga. Jag hade visserligen bara läst halva boken, men jag var redan fast. Hungerspelen var en trilogi så jag måste verkligen läsa de andra två böckerna i serien!

Efter en halvtimme plingade det på dörren. Jag funderade på att bara ligga kvar, men beslöt mig för att gå ner och öppna.

Jag öppnade dörren och chocken överväldigade mig.

------------------------------------------------------------

Där ute stod Eric, glad som vanligt men jag såg i hans ögon att något var fel.

-Hej! sa han och log, han log ett leende som snabbt smittade av sig på mig som säkert log som en idiot.

-Hej Eric! svarade jag

Jag backade bak några steg för att han skulle komma in och han klev några steg in. 

Hans ansiktsuttryck förändrades lite och han såg lite mer seriös ut.

-Du, förlåt om jag har varit sur. Men jag trodde att... Han stannade upp mitt i meningen och tittade fundersamt på mig.

-Äsch, inget. La han till sen.

Jag förstog vad han menade och jag bytte samtalsämne.

-Nej men du kan komma in, sa jag och log.

Vi stod stilla ett tag och jag funderade lite.

-Vill du titta på film? sa jag och fnissade lite

-Ja visst.

Vi gick mot vardagsrummet och valde film, sen satte han sig i soffan medans jag satte på filmen. 
Jag reste mig upp och gick mot soffan och Eric höll ut armarna och log ett gulligt leende.
Jag satte mig i hans famn och det var riktigt mysigt.

Han pussade mig i pannan flera gånger under filmen och jag låg bara och kramade om honom. 

-Stephanie, jag tycker verkligen om dig. Sa han helt plötsligt.

Jag vände upp huvudet och tittade in i hans underbara ögon och log. Sedan vände jag tillbaka huvudet mot tv:n igen. 

När filmen var slut var klockan åtta ungefär.

-Jag ska nog åka hem nu Steph, sa han och vi reste oss upp.

-Okej, sa jag lite besviket.

Vi gick mot hallen och han satte på sig sin jacka och sina skor. Sen höll han ut armarna och jag gick och kramade honom.
Vi stod en ganska lång stund och kramade varandra.

-Vi ses på bussen imorgon då, sa han och jag kände att han log.

-Aaa, sa jag och innan vi släppte varandra pussade jag han på kinden. 

-Hejdå, sa jag och log.

Han backade ut genom dörren.

-Hejdå sötis, sa han och stängde försiktigt dörren.

Jag stod kvar och log ett tag.

.

Det var sista lektionen och jag och Eric hade bestämt att jobba idag också.
Det var matte, som vanligt enkelt. Lite för enkelt tyvärr.

-Sådär ni kan börja plocka ihop nu, ett jubel uppstod i klassrummet och alla började ställa upp sina stolar samtidigt så det blev ett jäkla liv.

Jag la in mina grejer i skåpet och tog min jacka och väska och gick mot Eric. 
Han log som vanligt och vi började gå mot bussen.
Vi babblade på om lite allt möjligt på vägen.

Bussen kom ganska snabbt och vi klev på och satte oss ganska långt fram.

-Vi kan va hos mig, det är ingen hemma, sa Eric och log.

-Visst, sa jag bara och log.

Nä vi kom hem till Eric bjöd han på mackor och oboy. Vi satt och pratade om lite allt möjligt som vanligt samtidigt som vi åt. När vi var klara ställde vi in allt och satt kvar i köket och fortsatte med gruppuppgiften.

Vi hade inte så mycket kvar men det kändes mest som en besvikelse. Jag tyckte om att umgås med honom och det blir inte lika sjävlklart att umgås med honom när vi inte ska göra mer på uppgifte. Men jag hoppas verkligen att vi kommer fortsätta umgås med varandra.

-Vad tänker du på? hans vackra bruna ögon tittade in i mina och jag kände mig som vanligt lite hypnotiserad av hans underbara ögon. 

-Inget speciellt, svarade jag utan att släppa våran ögonkontakt. 

Han tittade undrande på mig men gav sig och tittade ner istället. 

-Ska vi sluta och jobba vidare nån annan gång? frågade han och log sitt gulliga leende. Jag blev lite chockad för att jag nyss tänkte på att vi inte skulle komma så långt med arbetet. Men jag log tillbaka.

-Ja visst, sa jag sen. 

-Fast du får gärna stanna här ett tag till, mamma och pappa kommer inte hem förrän imorgon. Vi kan titta på film, sa han och log lite försiktigt.

Jag log stort mot honom och hans leende ändrades till ett lite gladare leende.

-Gärna, sa jag

-Bra kom, vi reste oss upp och han tog min hand och tog med mig till ett rum en bit bort.

-Här är mitt rum, sa han sen.

Det var ett ganska vanligt killrum, inte så många prylar,lagom städat, en tv och ett xbox. Men fint var det.

-Snyggt!

Han log och gick mot tv:n och satte på en film.

-Den här är bra, sa han och gick och satte sig i sängen. Sen klappade han lite brevid sig och jag gick och satte mig där. Han la armen runt mig och kramde om mig. Jag fnissade lite och kramade honom också.

Det var en romantiskt komedi som jag hade sett en gång förut. Vi skrattade flera gånger och det var riktigt mysigt att sitta nära honom och när han hade armen runt mig. 

Filmen slitade ungefär nio och jag blev lite chockad att tiden hade gått så snabbt men jag kom på att det var fredag så det var inge bråttom hem.

-Stephanie, sa Eric och jag tittade upp mot honom, våra läppar var bara centimeter ifrån varandra.

-Vill du sova här? sa han ganska tyst eftersom jag satt så nära.

----------------------------------------------------------

Hej hörni, Maria här! Förlåt för den dåliga uppdateringen, Mimmi har varit på cup den här helgen IGEN. Hehe, och jag har haft mycket annat för mig så jag har inte haft mycket tid att skriva. Kommentera nu, då blir vi glada  

- Vad tänker du på? frågade jag nyfiket.

Han log mot mig och satte sin hand på mitt knä.

- Dig, när du älskade mig.

Hans ord värmde, även fast jag inte ville det. Han skulle inte komma åt mig längre. Vi var inte ett par, vi var inte ens kära i varandra. Han var kär i mig. Inte jag i honom. Verkligen inte.

Men jag ville så gärna kyssa hans mjuka, saftiga, underbara läppar...

-----------------------------------------------------------

Vi satt kvar där ett tag, i min hall och båda lutade sig mot väggen. 

-Stephanie, du fattar inte... började han man jag avbröt honom.

-Nej, du fattar inte! Hur kunde du försöka våldta mig? Hur kunde du svika mig så jävla mycket och sen dyka upp i samma stad som mig igen när jag flyttade hit för att inte behöva se dig! Och sen tycka att det är konstigt när jag inte precis älskar dig längre?

Medans jag skrek åt honom ställde jag mig upp och tänkte vända mig om och gå därifrån.

-Steph! Vänta, sätt dig. Snälla? 

Han ställde sig upp och öppnade sin famn.

Nu var jag så arg att jag bara ville slå honom, men jag gav med mig och ställde mig närmare honom, suckade och satte mig i hans famn. Han var varm och som vanligt kände jag hans goda doft i min näsa. 

-Jag har ju sagt förlåt... Förlät du aldrig mig? frågade han mig.

-Jag vet inte, det är svårt att förlåta en sån sak..., svarade jag lågt.

Han kramade om mig lite hårdare och pussade mig i pannan.

-Jag förstår det Steph, jag förstår. Men vad tycker du att jag ska göra? Jag vill ha dig mest av allt på den här jorden och jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förlåta mig... Ingenting räcker väl?

Jag tog ett djupt andetag, funderade på vad jag skulle säga.
Det gick inte så bra att komma på något, vad skulle han göra?
Jag satt tyst en stund, men tillslut reste han sig upp istället.

-Jag kom på att jag lovade att vara hemma klockan fem, sa han bara och tog på sig sina skor.

Han gick fram till mig och böjde sig ner eftersom jag fortfarande satt ner på golvet och gav mig en snabb kyss.

-Vi ses imorgon, sa han sedan och gick ut och stängde dörren.

Skoldagen segade sig fram men tillslut var det bara 5 minuter till vi slutade. Jag satt brevid Tiff som vanligt, vi hade engelska och det var som vanligt enkelt. 
Allt var som vanligt.
Nästan allt.
-Ni kan få sluta nu, några minuter tidigare. Sa engelskaläraren och tittade på klockan.

Jag gick till mitt skåp och lämnade allt och gick mot Eric.

-Tja, sa han bara och gav mig en snabb blick.

-hej, svarade jag 

Vi gick upp mot cafeterian för att ta en macka som mellanmål och vi bestämde oss för att sitta kvar i skolan och jobba.

När vi hade ätit satte vi oss i ett grupprum med våra saker.
Vi satt som de andra gångerna tysta och jobbade. 
Det var en lite jobbig tystnad men jag fortsatte bara att skriva.

Vi satt och jobbade i ungefär 40 minuter och bestämde oss sedan för att fortätta någon annan gång i veckan. 

Vi gick mot busshållsplatsen och pratade faktiskt lite om hur vi skulle göra för att arbetet ska bli så bra som möjligt.

Som tur var behövde man inte vänta länge alls på bussen utan den kom nästan på en gång.

Bussresan hem var faktiskt ganska pratglad, Eric hade nog kommit över sin ilska över kyssen Brad hade givit mig. Men efter ett tag ställde han frågan jag inte ville svara på.
Frågan jag faktiskt inte hade något svar på.

- Är... är du och han Brandon tillsammans? frågade han mig.

En rodnad spred sig snabbt över hans kinder.

Jag tittade ner på mina händer.

- Vi... vi var tillsammans..., mumlade jag och vägrade möta hans blick.

- Så... du är singel nu?

Jag nickade kort.

- Bra! sa han mycket gladare.

Jag rynkade pannan.

- Men... är inte du och Tiffany på G ? frågade jag oförstående.

- Tiffany? Näee... asså, vi är bara vänner.

- Jaha...oj, här ska jag visst gå av, hejdå Eric! sa jag snabbt och tryckte på stopp knappen.

- Hej då Stephanie... Hejdå..., mumlade han.

Jag gick den korta biten från busshållsplatsen till mitt hus. Många tankar flög runt i mitt huvud som vanligt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mitt huvud dunkade, huvudvärken var på väg, det kände jag väl. 

När jag klev över dörren stängde jag den, låste och tog av mig mina ytterkläder innan jag tog fram ett glas med vatten för att svälja en alvedon. Min huvudvärk var verkligen inte att leka med, kände jag att den var påväg är jag i ett akut behov av vila och en alvedon. Jag la mig ner i sängen och tog min bok för att läsa.

Jag hade verkligen fastnat för den. Hungerspelen hette den, jag älskade att läsa böcker som var så äventyrliga. Jag hade visserligen bara läst halva boken, men jag var redan fast. Hungerspelen var en trilogi så jag måste verkligen läsa de andra två böckerna i serien!

Efter en halvtimme plingade det på dörren. Jag funderade på att bara ligga kvar, men beslöt mig för att gå ner och öppna.

Jag öppnade dörren och chocken överväldigade mig.

-----------------------------------------------------

du-du-du..

haha nej men vem tror ni att det är som "plingar på" ? ;)

KOMMENTERA<3

Hans armar darrade av ilska. Mina ögon speglades i hans, jag såg rädd ut. Skit rädd. Det såg ut som om jag var på gränsen att bajsa på mig. 

- S-sluta.., mumlade jag och gled ner för väggen.

Brad mjuknade upp såpass att jag inte var lika rädd längre, men fortfarande så var han det värsta som fanns i mitt liv. Inget skulle kunna bota allt. Inget, inte ens tiden.

Brad satte sig ner på huk.

- M-menade du vad du sa nyss? frågade han mig.

Hans röst lät riktigt sårad. När jag mötte hans blick såg jag tårar.

Jag öppnade munnen men inget kom ut.

I'm speechless...

--------------------------------------------------

Jag visste inte vad jag skulle svara, blev liksom helt ställd av hans fråga. Vafan skulle jag svara?

Sure, jag hatade honom.
Sure, jag älskade honom.

Big deal att säga?

Mjaa, jo.

jag stirrade på honom. Fick inte fram ett ljud. Och tur var väll det eftersom jag inte hade en aning om vad jag ens skulle säga.

Mitt hjärta började bulta hårdare när jag såg tårar rinna ner för Brad's kinder.

Jag öppnade munnen igen och fick ur mig något som lät som ett; urgah.

Brad tittade på mig, det såg verkligen ut som om han led.

- Du f-förstår i-inte Steph, j-jag älskar d-dig! snörvlade han.

Jag tittade på honom, ville så gärna hålla om honom, säga att allting skulle bli bra, att jag älskade honom över allt annat, att jag var hans för alltid.
Men det kunde jag inte. 
Jag hade förbjudit det själv, det gick inte, det var emot alla mina principer. Han och jag fanns inte mer.

Brad satte sig ner på golvet med ryggen mot väggen. Han grät häftigare nu än någonsin.

- J-jag v-ville b-bara ha d-dig Steph, b-bara ha d-dig! sa han och satte händerna framför ansiktet.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gjorde det minst romantiska jag kom på. Satte min hand på hans. 

Brad tog händerna från ansiktet och tittade på mig med sina röda ögon.

- Kommer d-du ihåg när v-vi först t-träffades? frågade han mig.

Jag tvingade mig själv att möta hans blick, nickade stumt och höll kvar blicken. 

- Jag minns det som igår, viskade han och kom närmare, jag minns precis vad jag sa och precis vad du sa. Jag minns tillochmed hur vädret var...

Jag såg chockat på honom. Hur kunde han komma ihåg allt? Om det inte var för allt som hade hänt skulle jag knappats komma ihåg det, men nu gjorde jag det. Bara för det hade hänt. 

Brandon blundade för en stund, det såg ut som om han smålog lite också.

.

Brandon's perspektiv 

Jag gick runt på skolan i en evighet kändes det som. Stannade inte en enda gång bara fortsatte att gå. 
Jag kan inte fatta att de ska skiljas. Hur kan de? De passade jättebra ihop, de är mina föräldrar, de ska inte skiljas. De får inte skiljas.

Min blick sökte sig mot bänkarna, bara för att se om de var tomma. De flesta var fulla, förutom en. Där satt en brunhårig tjej. Från det här avståndet såg hon ganska söt ut. Jag närmade mig och ju närmare jag kom desto sötare blev hon. Hon var en riktig diamant. Även fast jag inte ens kände henne kände jag mig... hel när hon var nära. Som om hon var min andre helft. 

- Hej, jag heter Brandon, men kalla mig Brad!  sa jag och log stort mot henne.

- Stephanie Carter! svarade hon mig och log ett blännande leende tillbaka.

- Jag gillar ditt namn! sa jag och blinkade mot henne med ena ögat.

- Tack så mycket, ditt är också fint! svarade hon mig och rodnade svagt.

Jag kom närmare och satte mig bredvid henne på bänken.  Snabbt började jag fråga henne om saker och jag ville verkligen lära känna henne.

.

Brad tittade på mig med en drömmande blick. Det såg ut som om han typ njöt.

- Vad tänker du på? frågade jag nyfiket.

Han log mot mig och satte sin hand på mitt knä.

- Dig, när du älskade mig.

Hans ord värmde, även fast jag inte ville det. Han skulle inte komma åt mig längre. Vi var inte ett par, vi var inte ens kära i varandra. Han var kär i mig. Inte jag i honom. Verkligen inte.

Men jag ville så gärna kyssa hans mjuka, saftiga, underbara läppar...

-------------------------------------------------------

Puss! 
Här har du matilda, du som tjatar så om ett kapitel ;) 

-Stephanie och Eric, Tiffany och Sofie... fortsatte han

-Ni ska jobba mest hemma, men också på lektionerna... Så nu kan ni sätta er tillsammans med den ni ska jobba med.

Jag satte mig bredvid Eric, i ögonvrån såg jag hur Brad tittade ursinnigt på oss. Jag ville verkligen såra honom så mycket jag kunde. Lika mycket som han hade sårat mig.

I want to hurt you so badly.

------------------------------------------------------------

På lektionen arbetade jag och Eric under tystnad. Han var fortfarande tjurig över Brad, men det var ju inte ens mitt fel?! Det var ju Brad som bara helt plötsligt hade kommit och kysst mig framför alla.

Lektionen flöt på bra, precis som alla andra lektioner den dagen.

När jag gick på bussen följde jag med Eric långt bak i bussen.

-Kan jag sitta här? frågade jag 

Han mötte min blick långsamt.

-okej..., mumlade han bara så jag satte mig där.

Den mesta delen av bussresan blev under tystnad, jag kom inte på något vettigt att säga så jag lät det vara tyst. Innan jag skulle kliva av vände jag mig mot Eric igen.

-Du, har du tid att jobba med grupparbetet imorgon efter skolan? frågade jag och han vände blicken mot mig för andra gången under bussresan. 

-Ja jag tror det, sa han och log ett litet leende.

Det var första gången han log mot mig sedan Brads och min kyss framför ögonen på honom.

Jag log tillbaka och gick ut ur bussen.

När jag hade ätit mellanmål och satt och tittade på tv knackade det på dörren. Jag öppnade och såg någon jag inte ville se här igen, Brad. 

Självmordstankar cirkulerade i mitt huvud och jag himlade med ögonen.

-Hej! sa han och log stort.

Jag tittade chockat på honom.

-Vad vill du? frågade jag och blängde lite på honom.

Han ryckte på axlarna

-Inget speciellt, ville träffa dig.

Jag lyfte på ena ögonbrynet och tittade ännu konstigare på honom. Han bara log och gick in och stängde dörren bakom sig. 
Sedan tittade han sig omkring.

-Är det någon hemma? viskade han.

Jag var osäker på vad jag skulle säga och bestämde mig för att ljuga.

-Ja.., mumlade jag.

Han gick förbi mig och ställde sig och lyssnade ett tag i hallen.

-Varför ljuger du för mig? frågade han och rynkade pannan.

Jag tittade ner mot marken. Han kom fram till mig och lyfte upp min haka med två fingrar.

-Tänkte du svara?

-Ja... Jag är ju hemma, sa jag med ett lite osäkert leende.

Han fnissade och det var inte så otippat att han tryckte mig mot väggen och tryckte sina läppar mot mina. Jag ville bara trycka bort honom från mig men en del av mig älskade det.
Hans läppar masserade långsamt mina. Jag försökte att inte le när hans läppar lämnade mina men min kropp är van att avsluta hans kyssar med ett stort leende.

-Stephanie, jag älskar dig! sa han och log stort mot mig.

- Brad, jag hatar dig! sa jag och log större.

Det kändes skönt att få det sagt. Hans ansiktsuttryck var mer än glatt. Han såg nästan lika arg ut som den gången på stranden. Jag hann inte berätta allt som hade hänt för Tiff, bara det viktigaste, varför jag hatade honom. Men det fanns mer. Oh, så mycket mer.

- Vafan menar du med det? frågade han mig.

Hans armar darrade av ilska. Mina ögon speglades i hans, jag såg rädd ut. Skit rädd. Det såg ut som om jag var på gränsen att bajsa på mig. 

- S-sluta.., mumlade jag och gled ner för väggen.

Brad mjuknade upp såpass att jag inte var lika rädd längre, men fortfarande så var han det värsta som fanns i mitt liv. Inget skulle kunna bota allt. Inget, inte ens tiden.

Brad satte sig ner på huk.

- M-menade du vad du sa nyss? frågade han mig.

Hans röst lät riktigt sårad. När jag mötte hans blick såg jag tårar.

Jag öppnade munnen men inget kom ut.

I'm speechless...

------------------------------------------------------------

Förlåt för ingen uppdatering i helgen, jag (mimmi) var på cup och Maria hade något annat för sig hon med, det var dåligt, vi vet. Vi ber om ursäkt, och jag vet att det är ett ganska kort kapitel men ni får stå ut!

BÄTTRE ÄN INGET!! 

Tiffany sov över hos mig den natten, hon ville inte att jag skulle vara ensam. Jag var lycklig som hade henne, hon förstod. Men jag visste fortfarande att hotet inte var försvunnet. Han visste vart jag bodde nu, han kunde komma närsomhelst nu.

Rädslan som en gång hade varit där på stranden hade inte lämnat den. Inte förens nu.

I'm scared.

------------------------------------------------------------

Dagen efter började skolan igen. I vanliga fall brukade jag gilla att gå till skolan, men idag var det en helt annan sak. Jag kände mig så sårbar. Det var som om jag hade upplevt allt igen bara för att jag hade berättat om det. Jag hade ett litet tröst iallfall, Tiff var vid min sida.

När jag hade hämtat mina böcker gick jag till Eric, som stod vid sitt skåp. Jag vill visa att jag bryr mig om honom.

-Hej Eric! sa jag och försökte låta så glad som möjligt.

Han vände sig om och gjorde ett fejkleende.

-hej, sa han ganska tyst. Jag såg på hans ögon att han egentligen inte var så glad över att se mig.

Jag kom inte på något vettigt att säga trots att jag hade bestämt mig för att prata med honom. 

Jag gick därifrån istället för att stå där och bara stirra utan att veta vad jag ska säga.

Jag gick in och satte mig i klassrummet och Tiffany kom och satte sig brevid mig. 

-Älskling, är du okej? frågade hon en aning oroligt.

-Ja, det är lungt. Svarade jag och log.

Efter lektionen följde Brad efter mig till mitt skåp.

-Hej Steph! sa han glatt och stod nära mig.

Jag kunde inte hjälpa rysningen som for över min ryggrad. Tankarna på vad som var så nära på att hända där på stranden var obehagliga.

-Hej, sa jag tyst.

Han lutade sig fram i hopp om att kyssa mig men jag vände mig om för att lägga in mina böcker i skåpet istället.

-Vad äre?? frågade han chockat

-Inget, svarade jag honom kort.

Jag dissade honom och gick till Tiffany istället.

-Han håller på hela tiden... sa jag tyst till Tiff

Hon tittade undrande på mig 

-Hur menar du?

När jag precis skulle svara dök han upp bakom mig och kramade om mig bakifrån. Samtidigt som han kysste mig på halsen.

Jag tittade bekymrat på Tiff och försökte göra något för att få honom att fatta att jag inte vill. 

Snabbt försökte jag fösa bort honom ifrån min famn.

- Men vad är det?! sa han högt och släppte mig.

-Jag vill bara inte, fatta det! sa jag argt och vände mig om.

Hans blick genomborrade mig på samma sätt som när vi hade vart på stranden. Det var som om han såg igenom mig. Som om han verkligen såg exakt vad jag tänkte och vad jag planerade att göra.

Han tog tag om mina armar och tryckte mig mot närmaste skåp och kysste mig. Hur jag än gör så kan jag inte motstå att tycka om det. Det blir att jag slappnar av och njuter. Han avbröt kyssen.

-Du vill visste, sluta ljug...

Med de orden släppte han mig och gick därifrån.

Jag vände mig om mot Tiff och hon tittade förvirrat på mig.

-Vill du eller vill du inte? Jag vet ju inte om jag ska putta bort honom från dig eller inte?

Jag tittade ner i golvet, lite förvånad av hennes frågor. Jag tänkte ett tag... Hon har rätt helt klart, fast jag kan inte svaret på frågorna. Jag vet inte själv, vill jag eller inte.

-Asså... jag vet inte...,mumlade jag

- Åh Steph...

Hon drog med mig till en bänk en bit bort och satte sig nära mig och la sedan en arm runt mig. Jag vilade huvudet mot hennes axel. Vi satt där en stund, tysta. Fast en skön tystnad. Inte en sån där äckligt pinsam tystnad. 

- Jag vet bara inte...Allt var så perfekt förut, sen hände allt...och jag har väll bara trängt undan alla känslor sen dess. Och... jag är rädd Tiff..., sa jag och stakade mig inte på något.

Även fast jag hade trott att jag skulle göra det.

- Jag vet att jag har sagt att jag alltid ska förstå, men nu gör jag faktiskt inte det Steph, hur kan man hata någon samtidigt som man älskar den. Jag har inte upplevt det själv, det är säkert därför. Men du ska veta att du kan berätta vad som helst för mig, exakt vad du känner, även om du upplever det som helt konstigt. Jag kommer aldrig dömma dig Steph, aldrig.

Jag tittade på henne med stora ögon, egentligen såg jag inte så mycket eftersom tårarna höll på att svämma över.

- Awh Tiff! snyftade jag och kramade henne hårt.

En liten tröst i världen kan möjligtvis göra något stort.

- Såhär är det, men jag är inte riktigt säker själv..., började jag och tog sedan ett djupt andetag, jag hatar honom. Det gör jag. Men jag kan inte släppa allt det bra som har hänt oss samtidigt.

Nästa lektion var SO och vi gick in och satte oss.

-Idag ska vi börja med en gruppuppgift så jag ska dela in er två och två, sa våran lärare.

Jag ville väldigt gärna jobba med Tiff men sådan tur hade jag inte. 

-Stephanie och Eric, Tiffany och Sofie... fortsatte han

-Ni ska jobba mest hemma, men också på lektionerna... Så nu kan ni sätta er tillsammans med den ni ska jobba med.

Jag satte mig bredvid Eric, i ögonvrån såg jag hur Brad tittade ursinnigt på oss. Jag ville verkligen såra honom så mycket jag kunde. Lika mycket som han hade sårat mig.

I want to hurt you so badly.

-------------------------------------------------------

oh..äre fortfarande intressant att läsa? (a)