-Aww! Maamma! Mamma och Ludde!

-Mammma! sa Ludvig igen

-Jag fnissade till och pussade honom på pannan

------------------------------------------------

Jag älskade när han kallade mig Mamma, han hade ju gjort det väldigt mycket de senaste två åren.

Han var ju trots allt tre år gammal.

Men söt var han, riktigt söt!

Jag skyndade mig att packa ihop det sista av kläderna och sedan bar det av mot flygplatsen, ett nytt liv.

Väl där var Ludde så facinerad av alla flygplan och att det var så många människor.

Som vanligt hade jag skrivit mitt telefonnummer på hans arm, ifall han skulle komma bort.

När vi satte oss ner på Subway för att äta mat så började Ludvig plötsligt se lite orolig ut.

- Ska inte pappa följa med oss till Tyskland? frågade han och tittade sig omkring.

Jag suckade, den här dagen hade jag fruktat ända sedan Oscar stack.

- Ludvig, du måste förstå att ibland så bestämmer sig mammor och pappor att gå olika vägar, som tillexempel jag och Oscar.

Ludde nickade fundersamt.

- Så jag kommer aldrig få se honom igen? frågade han sedan och såg plötsligt ledsen ut.

Det plågade mig verkligen, att se honom så ledsen.

Jag suckade och försökte förlara ännu en gång.

- Oscar är inte din pappa Ludde. Han är bara din låtsas pappa. En dag kommer du förstå det här, men den dagen är inte idag okej?

Ludvig nickade men såg fortfarande ganska ledsen ut.

Jag kunde verkligen inte förstå att han var så lugn..

Efter maten bar det av till GATEN och vi fick verkligen skynda oss.

Ludvig och jag hade ju sölat oss lite på maten så nu hade vi verkligen brottom.

Luddes små ben bar inte så snabbt som jag ville att de skulle bära honom.

Jag tänkte snabbt och whips så var han uppe i min famn.

Sprang gjorde jag. Snabbt också.

Tillslut var vi framme och de skulle precis stänga gaten, men tack gode gud hann vi in till planet och behövde bara vänta i ungefär tio minuter innan den lyfte.

Flygturen var rolig, Ludvig satt och tittade ut genom fönstret och utbrast hela tiden : Ohh...

eller: KOLLA!

Jag skrattade mycket åt honom så flygresan gick hyfsat snabbt.

Jag tog Ludde i handen medans vi gick ut.

Tysklands sommarluft träffade mig i ansiktet.

Jag såg pappa stå där med någon kvinna.

De var lyckliga.

Ludde var lycklig.

Jag var lycklig.

Varför ha en kille när man har världens underbaraste familj? (:

-----------------------------------------------

Slut på Novellen (:

Lägger upp första kapitlet i morgon för nästa (:

Jag satte mig upp i soffan och kunde inte fatta att man kan va så dum mot någon som jag har varit. Jag älskar ju Oscar! Han var ju min, min bara min! Men alla gör fel någon gång, kanske var vi inte menade för varandra? eller var jag kär i honom för Ludvigs skull?

Älskar jag Oscar? skulle jag aldrig ha sagt något till honom? skulle jag låtsas att han var pappa till Ludde? Ska jag bo själv med Ludvig nu? Varför kommer det upp så mycket frågor i min hjärna?

Tårarna forsade fortfarande ner för mina kinder och jag hadeingen aning om vad jag skulle göra. RINGA PAPPA! 

(Samtal)

- Hallå?

- P-Pappa!! snyftade jag till

- Men älskling! Vad är det?

Jag tog ett djupt andetag och berättade som det var.

- J-Jag är så dum i huvudet! Jag var tillsammans med O-Oscar.. Vi gick på den där festen efter var vi fulla vi låg med varandra. Tre veckor efter det så träffade jag en annan kille och... och vi gjorde det också... Pappa förlåt mig! Men iaf så är det den här andra killen som är pappa till Ludvig och allt är mitt fel, fatta hur ledsen Oscar måste vara nu! Jag tror att jag fortfarande är kär i Oscar men jag vet inte, han kommer aldrig vilja se mig igen!

- Ojj vad mycket som har hänt! Nej, nej det är ite ditt fel! Det är mitt!

- Vadå ditt fel!?

- Jo, sen mamma dog så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade aldrig velat ta hand om ett barn själv. Speciellt inte... inte... dig, du påminde för mycket av mamma och jag klarade inte av att uppfostra dig som man ska uppfostra ett barn, hade jag funnits vid dig hela tiden skulle inget av det här hänt! Fast då hade du aldrig haft Ludvig eller hur?

- Jag vill inte bo själv pappa!

- Men det ska du inte göra! Jag kan flytta tillbaka. Du är viktigare än min tjej här i Tyskland

- Nej det är jag inte! Jag vill verklige att du ska ha någon! En tjej pappa jag är trött på Sverige! Jag vill aldrig mer träffa Oscar, Spencer eller Mollie eller någon annan mer! Snälla pappa får jag flytta till Tyskland?

- J a, det vill jag verkligen att du gör! Jag kan fixa flyg och allt Tiffany, jag ringer upp dig om några dagar!

-Tack så mycket pappa! Hejdå

-Hejdåå hjärtat

(samtal slut)

Jag satt kvar i soffan och satte på tv:n och kände att det där samtalet fick mig att må väldigt mycket bättre.

Jag sprang upp för trappan.

Så fort som möjligt ska jag åka till Tyskland.

Ludvig ska med, jag har bara ingen aning om hur han kommer ta det när han fattar att Oscar inte är hans pappa.

Hur kunde jag göra det här?

Well, my life, my misstakes.

Jag tänkte inte så mycket på det.

Visst, det gjorde ont. Men det släppte snabbt.

Det var då jag visste.

Jag hade aldrig älskat Oscar på riktigt.

Helt sjukt, vi ar tillsammans i 4 och ett halvt år och jag älskade honom inte ens.

När jag hade packat ner hela min garderob typ packade jag ner alla Oscars kläder och saker.

Hur han skulle ta det hade jag ingen aning om.

Det var nog det som oroade mig mest, att Ludde inte skulle ha någon pappa.

För pappan bodde ju kvar här.

I Sverige.

Och pappan hette Spencer.

                                                  Tre dagar senare

Jag hade precis ätit frukost och kommit ut på en promenad med Ludvig när min mobil ringde

(samtal)

-Hallå det är Tiffany?

-Heej gumman det är pappa! Jag väckte väl inte dig?

-Nejdå jag är ute på en promenad

-Jaha vad kul! Men du jag har hittat ett flyg som går i eftermiddag, skulle du vilja åka idag eller blir det för stressigt?

-Nej det blir jättebra sa jag glatt!

-Gud vad bra, klockan tre ska du vara på flygplatsen klarar du att flyga själv nu då?

-Inte helt själv sa jag glatt och log mot Ludvig!

-Haha nej förstås, hoppas bara att det går bra att flyga med Ludde!

-Ja det hoppas jag verkligen!

-Men du jag kan ringa upp lite senare så kan vi prata lite mer! Hejdå

-Aaa vi gör så, Hejdå!

(samtal slut)

Ludvig tittade lite udrande på mig när jag la på

-Mamma pratade bara i telefonen, älskling!

-Ma-amma! sa Ludvig till min stora förvåning!

-Aww! Maamma! Mamma och Ludde!

-Mammma! sa Ludvig igen

-Jag fnissade till och pussade honom på pannan

--------------------------------------------

Kommentera! :D

En galen tanke slog mig.

- Oscar, skulle du vilja flytta in hos mig? frågade jag innan jag ens hade tänkt över tanken.

Oscar tittade förvånat på mig och sedan sprack hans ansikte upp i ett leende.

- Alltid

--------------------------------------------

Dagen efter var vi äntligen hemma.

Oscar stod och satte ihop spjälsängen.

Vi hade inte bestämt om det skulle han skulle heta Ludvig eller Viking, men troligen Ludvig.

- AJJ!! satan i gatan också! skrek Oscar och hoppade runt på en fot medans han höll om sin tå.

Jag började skratta och sedan la jag ner min lilla ängel på våran mjukaste matta.

- Hur gick det älskling? frågade jag och log mot honom.

Oscar bara blängde surt på mig, jag började skratta ännu mer och sedan gick jag för att ta upp babyn.

Efter en halvtimme kom Oscar ut till vardagsrummet och satte sig bredvid mig i soffan.

- Jag vill att han ska heta Ludvig! sa han plötsligt.

- Vill du? log jag och kramade våran lilla baby.

Oscar nickade och sedan satt vi där och pratade om allt möjligt.

- Men ska vi döpa honom till Ludvig? frågade jag och log mot Oscar.

- Det tycker jag! sa han och tog Ludvig ifrån mig.

- Hej Ludde, det är pappa här gubben, pappa älskar dig!

Vi hade ingen vagn än till Ludvig men det ska vi nog ordna snart, synd bara att dem som är bäst och säkrast alltid är väldigt dyra och vi måste spara nästan alla pengar till mat, och så fler kläder till Ludde och nappar och nallar. 

-Älsling vi behöver handla, vi har ingen mat till ikväll! ropade Oscar från nedervåningen.

Jag började gå ner till Oscar med Ludvig.

-Vart är Ludvigs jacka då? frågade jag

-Här! sa Oscar och satte på honom jackan. 

-Bra, då åker vi sa jag och kysste Oscar

Vi tog bilen till ica och på vägen började Ludvig vrålskrika. 

-Såja tyst nu lilla vännen, förökte jag men det hjälpte inte

-Tror du att han är hungrig? frågade Oscar och tittade gulligt på Ludde

-Nej jag ammade honom för mindre än en timme sedan, men jag kan stanna i bilen med honom sa jag.

-Okej jag kan skynda mig!

Jag lyffte upp Ludvig från sin nya bilstol i baksätet och satte honom i mitt knä så att han inte behövde sitta där själv.

-Såja, sa jag och vaggade honom lite fram och tillbaka. Han slutade ganska snabbt att skrika och slappnade av och blundade istället. Jag tittade ut genom fönstret och en stund senare såg jag Oscar komma ut med en stor kundvagn fullt med saker i. Jag log stolt mot honom. Han la in sakerna i bagageluckan.

-Jag köpte jättemånga blöjor sa Oscar nöjt när han kom in i bilen och kysste mig 

-Gud va bra älskling sa jag. Jag tittade ner på Ludvig och såg att ahn sov.

-Aww! sover han? sa Oscar och pussade Ludde i pannan

              Två timmar senare

Jag och Oscar sitter och äter egenlagad mat på övervåningen ligger VÅRAT barn och sover och vi bor tillsammans i VÅRAT hus, bättre tanke är svårt att komma på. Det är exakt så här jag alltid velat har velat ha det!

Jag kom på att det kanske var dags att låta pappa veta att jag skulle föda så jag fiskade upp mobilen ur fickan, trodde det var omöjligt tills jag kände den i handen, och messade honom.

" Jag vet att du fortfarande är arg, nu är det dags och jag bryr mig seriöst inte om du är där eller inte, men skulle bara säga att du är välkommen i vilket fall... "

--------------------------------------------

Jag låg i en sjukhussäng och kände hur smärtorna bara kom närmare varandra.

- Oscar...viskade jag, det gör ont!

Oscar såg lidande ut. Han ville så gärna göra något men kunde inte.

Efter ett tag kom tre sköterskor in.

- Hej Tiffany, kommer du ihåg mig? Marie? sa den ena och log vänligt mot mig.

Jag nickade och grimaserade sedan av en av smärtorna som kom.

De kollade en massa grejer och sen sa de något till varandra.

Marie vände sig mot mig och drog sedan efter andan för att säga något.

- Det är dags! sa hon och log mot både mig och Oscar.

Jag nickade lite och fick hjälp med att vända mig.

Oscar satte sig på en stol bredvid mig och höll min hand under hela tiden vi var där.

Jag log mot honom, han var riktigt gullig.

Det bästa var att han var min, min, min, min, min, min!

Oscar satt bredvid mig och tittade på våran lilla ängel. Han andades fridfullt och log i sömnen.

Oscar smekte hans kind och tittade sedan upp mot mig.

- Vad tycker du han ska heta? frågade han och tittade på mig med kärlek i ögonen.

Jag funderade en stund och kom sedan på två namn som jag verkligen gillade.

- Viking eller Ludvig...sa jag för mig själv.

Oscar log lite.

- Båda två gulliga namn! sa han och kysste mig.

Helt plötsligt slogs dörren upp och en sköterska kom in. Hon såg helt skräckslagen ut.

- Men herregud vad är det? utbrast jag och stirrade på henne.

- En man är här och han säger att han är din pappa, han låter väldigt arg, ska jag släppa in honom? frågade hon nervöst.

Jag nickade bara och Oscar hjälpte mig att sätta mig upp.

Pappa kom in och så fort han såg mig rusade han fram och började gråta.

- Jag är så ledsen Tiff! Jag betedde mig så omoget! Från och med nu ska jag vara vid din sida hela TIDEN! sa han och jag tittade tveksamt upp mot Oscar som också såg ganska tveksam ut.

- Hur ska jag kunna berätta något allvarligt för dig om du bara försvinner i 9 månader utan att säga ett knyst om vart du är? svarade jag argt.

- Jag skickade ett sms? sa pappa förhoppningsfullt.

Jag kokade inom mig.

- Du kan dra tillbaka till ditt tyskland, jag bryr mig inte. Jag är 17 år och ska gå ut gymnasiet, sen ska jag bli servitris! sa jag och pappa stirrade på mig.

Han reste sig sedan upp.

- Jag älskar dig stumpan, men är det så du vill så flyttar jag till Tyskland.

Jag nickade.

- Jag betalar hyran för huset fortfarande, sa han sedan och jag nickade ännu en gång.

Pappa lämnade rummet och Oscar log mot mig.

En galen tanke slog mig.

- Oscar, skulle du vilja flytta in hos mig? frågade jag innan jag ens hade tänkt över tanken.

Oscar tittade förvånat på mig och sedan sprack hans ansikte upp i ett leende.

- Alltid <3

--------------------------------------------

Jag kände Oscars blick bränna.

- Du vet att jag alltid kommer finnas här för dig va?

Jag sneglade ner på honom och log lite.

Oscar kom upp i min säng och kramade mig.

- Now and forever...

--------------------------------------------

Oscar hade varit hos mig hela tiden sen pappa stack. Det gjorde mig väldigt glad för jag behövde verkligen någon.

-Tack, jag älskar dig Oscar sa jag tyst.

Han log och tittade djupt in i mina ögon. 

-Det kommer bli bra älskling jag är hos dig hela tiden och hjälper dig. Jag kan inte ens förstå att jag är pappa till barnet där inne och vi får göra det bästa av sitvationen och vara positiva, sa Oscar lungt och jag kunde bara hålla med honom. Jag kysste honom länge och lät våra tungspettsar nudda varann.

Dagen efter låg jag i min säng och bara andades. Oscar låg bredvid mig.

Det var ett under att han fick plats bredvid mig, så stor som jag har blivit.

Oscar smekte min stora, ballong mage.

- Oj! den sparkade! sa han plötsligt och log sedan mot mig.

Jag log tillbaka och vilade sedan huvudet på kudden.

Ingenting i mitt liv var lätt just nu, pappa hade inte varit hemma på typ 6 månader, jag var alltså tvungen att klara mig själv.

Men ljuset i tunneln var verkligen Oscar, all hans vakna tid tillbringade han med mig eller så var han på jobbet.

Ja, ni hörde rätt. Oscar har skaffat jobb, för våran lilla familjs skull.

Pappa betalade ju räkningen på huset fortfarande, men när barnet kom skulle vi behöva köpa blöjor, barnkläder och allt möjligt.

Det skylle inte vara enkelt. Men vi skulle nog klara det.

Jag kände med händerna på min mage.

Ännu en gång sparkade barnet. Jag log när jag kände det.

- Vet du vad jag tror? frågade Oscar plötsligt.

- Nej vadå? log jag och fortsatte att känna på min mage.

- Jag tror att vi kommer klara det här tillsammans, jag tror att vårat förhållande bara stärks av det här. Jag tror att vi kommer hålla ihop förevigt...

Jag stelnade till och stirrade på honom.

Efter ungefär tjugo sekunder märkte jag att Oscar såg lite nervös ut och mitt ansikte sprack upp i ett stort leende.

- Då tror vi nog på samma saker! viskade jag i hans öra och kysste honom passionerat.

Två månader senare

Oscar och jag satt i soffan när jag kände kramparna komma.

Jag la mig ner och andades tungt.

Oscar höll min hand och tittade oroligt på mig.

Efter ett tag fattade jag, det var dags.

- Oscar! Kör mig till sjukhuset nu! Det är dags! tjöt jag och reste mig med möda.

Oscar sprang snabbt fram till väska som vi hade packat om det skulle hända.

Sen hjälpte han mig att sätta på mig mina skor, pinsamt nog.

Vi satte oss snabbt som attan i bilen och Oscar körde iväg.

Ännu en värk kom och jag kved till.

Varför skulle det göra så ont?

Jag kom på att det kanske var dags att låta pappa veta att jag skulle föda så jag fiskade upp mobilen ur fickan, trodde det var omöjligt tills jag kände den i handen, och messade honom.

" Jag vet att du fortfarande är arg, nu är det dags och jag bryr mig seriöst inte om du är där eller inte, men skulle bara säga att du är välkommen i vilket fall... "

-------------------------------------------

Blir det en kille eller en tjej?!