Jag tog ett djupt andetag och kände efter, hur är det? 
Det snurrar i huvudet och min kropp känns helt död.

-Ja, jag vet inte... ganska bra tror jag, mumlade jag som svar.

-Du får inte skrämmas sådär... sa Eric och kramade mig hårdare och vilade sin haka mot min axel.

- Vad hände egentligen? Frågade jag och tittade in i hans ögon.

Eric sneglade bort innan han tillslut svarade mig.

- Du typ svimmade i min famn, jag trodde du hade tagit droger eller nått, du skrämmde mig verkligen.

-------------------------------------
Dagen efter gick vi runt på stranden, jag med min huvudvärk och värkande ben och Eric med sitt vackra leende, fastklistrat på munnen. Det var riktigt varmt ute, och mitt hår var riktigt äckligt sen igår. Men jag hade inte orkat fixa det, eller ens duscha det. Jag ångrade det väldigt starkt nu, riktigt äcklig kände jag mig. Stackars Eric som måste dras med det. 
En impuls att dra av mig sommarklänningen och slänga mig i stranden slog mig. Självklart så slängde jag av mig klänningen och rusade i vattnet i bara bh och trosor.

Eric skrek efter mig att jag var galen för att sedan skratta riktigt högt. Det var tur att stranden var avskild eftersom jag inte ville ha någon som tittade på mig just nu, det skulle varit ganska pinsamt. 

Jag vände mig mot stranden och såg hur Eric vaddade ut till mig, snabbt dök jag under ytan för att sedan komma upp en bit ifrån. Eric hade ett busigt leende på läpparna.

Alltid när jag ser det blir jag alldeles bubblig i magen, kär på nytt osv. Men inte idag, idag var det inget speciellt med det där leendet, inget alls.

Plötsligt stannade jag upp i simtaget. Vad var det som hände egentligen? Jag var kär i Eric, och skulle vara det länge också. Men plötsligt var det som om alla känslor bara försvann. Och för varje simtag mot varandra pös det ut mer och mer. 

Han log busigt innan han stack ner huvudet under vattnet och simmade mot mig. Han tog tag runt min midja och drog mig neråt och jag skrek och kände mig som ett litet barn. 
Han simmade neråt en bit med mig men släppte efter ett tag och jag skyndade mig upp över ytan.

Han dök upp brevid mig och slog armarna runt mig samtidigt som han sprattlade med benen under vattnet för att inte sjunka.  

Det kändes faktiskt helt fel, jag fattar inte varför. Hans stora leende fick mig för första gången att se honom som en kompis, inte som någon jag skulle kunna vara tillsammans med....

Jag kunde inte le tillbaka, något hindrade mig. 

-Älskling? sa han undrande.

Jag drog bort hans händer från mig och simmade därifrån. Jag simmade snabbt och kände sedan att jag bottnade. Där stod jag, och tittade ner i vattnet. Vad är det med mig? 

Jag gick en bit till och när vattnet bara var uppe vid knäna på mig satte jag mig. Vattnet täckte precis min bh. Jag sneglade ut mot vattnet och såg Eric komma simmandes mot mig. Han tittade förvånat på mig och satte sig brevid mig. 

Vi satt tysta ett tag, en konstig tystnad. Jag kände att han sneglade mot mig då och då, men han sa ingenting. Jag tittade ut mot vattnet, det glänste fint i solen. Det hade varit jätteromantiskt om jag inte hade den där konstiga känslan...

-Är det något Stephanie? Du blev väl inte rädd när jag drog dig under vattnet sådär?.... Eller är det något med festen igår som du tänker på? frågade han mig.

Jag tittade på honom. Han såg orolig ut.  
Jag funderade kort, men jag vet ju inte vad det är...

-Vet inte...,sa jag och skakade lätt på huvudet.

Han vände huvudet ut mot vattnet igen.
Kanske känner jag mig lite för trygg med Eric, en konstig känsla men det känns som det är för lite spänning... lite för tråkigt..

Annat var det med Brad, då hade vi alltid ett upptåg på gång, kan det vara så att jag saknar Brad, kan det verkligen vara så att jag saknar den personen som har givit mitt liv så mycket depressioner.

Mina tankar virvlade runt i huvudet, som så många gånger förr. Jag visste inte om jag skulle göra världens största misstag, eller världens bästa val i livet.

Jag rynkade pannan, och öppnade sedan munnen.

- Ja-jag måste gå...

Mina ben rörde sig snabbare och snabbare, sanden yrde över mina fötter och tillslut nästan sprang jag hemåt.

Jag visste inte vad jag skulle tro, hoppades, hoppades att det bara var just idag som jag kände såhär. Vi har faktiskt umgåtts riktigt mycket, vi kanske bara behöver en paus, ja, det är bara idag som det känns såhär. Vilka dumheter, jag älskar ju Eric?

Mina fötter ledde mig till någon helt annanstans en mitt eget hem. Jag stod framför en park, alldeles grönt och fridfullt var det. Barnen lekte i lekparken, de gammla satt och åt glass på en bänk. Allt var så... perfekt. 

Jag satte mig ner på en ensam bänk, tog upp mobilen och checkade den. Fem sms, tre från Eric, ett från Pete och ett, förvånansvärt nog, från Tiffany.

Jag checkade Pete's sms först, han undrade om vi kunde träffas idag, skickat för en halvtimme sen. Jag svarade snabbt att jag satt i parken och att han kunde komma hit.

Jag ville inte riktigt veta vad Eric hade skrivit till mig, så jag checkade Tiffany's sms innan hans.
"Hey Hunny-Bunny, hitta på nått i helgen elleh? Sista veckan i skolan, fan måste ju firas? Am I right? ;)

Jag svarade med ett enkelt "nej."

Panik känslan dök plötsligt upp inom mig, shit, en vecka kvar av skolan, och jag hade inte fixat en avslutningklänning ännu.

Jag öppnade det första smset som Eric hade skickat, sedan det andra och det tredje. Efter varje sms kände jag mig dummare och dummare.

"Varför stack du bara så där?

"Har det hänt något? Du vet ju att du kan berätta vad som helst för mig?

"För fan Steph, svara! Fattar du inte att jag är orolig som fan?

Jag svarade inte. Jag vågade inte, vad skulle han säga om han visste hur jag hade känt för honom de senaste timmarna. Att jag inte hade känt något alls, att alla känslor var som bortblåsta. Vad skulle han säga? Skulle han försöka få tillbaka känslorna? Skulle han bli ledsen? Börja gråta? Eller bara lämna mig?

Huvudet gick i högvvarv, jag hade ingen aning om vad som hände inom mig just nu. Utan förvarning kom Pete fram till bänken och damp ner som om han var hemma eller nått.

- Tjenare Steph! Hur är läget fan? hälsade han och la armen om mig.

- Hej Pete, sådär, dusjälv?

- Jodå, livet rullar på!

Jag skrattade, inte ens fejk.

Pete verkade riktigt glad över att ha fått mig och skratta. Han fortsatte att larva sig och det var precis vad jag behövde. Lite skratt vid sidan om allt allvarligt och romantiskt.

Blä, romantik. Kan man inte bara få vara med vem man vill, dumpa den personen, gå vidare och sedan hitta en annan? Måste en massa känslor vara inblandade? 

- Vad tänker du på? frågade Pete mig plötsligt.

Jag rodnade starkt och sänkte blicken.

- Men säg då! uppmanade han.

Jag sneglade på honom genom ögonfransarna.

- Lite allt möjligt, svarade jag.

Pete stirrade på mig med den där blicken som sa "kom igen nu".

Jag suckade och berättade, ingen aning varför. Pete är verkligen inte den första jag skulle anförtro mig något sånt här för, verkligen.

- Du vet väll att jag och Eric är tsm? 

Pete nickade för att sedan få en väldigt seriös min, jag började berätta min lilla vison.

- Ah, vi typ badade tidigare i morse, sen när han typ, skulle jaga mig eller nått så hade han ett sånt där busigt leende, och jag älskar det där leendet, men inte idag. Det var som om alla mina känslor hade blåst iväg med havet så fort jag slängde mig i vattnet. Det var läskigt, men skönt på samma gång. Jag vet inte vad jag ska tro längre, jag vet inte ens om jag älskar Eric längre, berättade jag. 

Han flyttade sig ännu lite närmare mig.

-Hm... Det kanske bara är just idag som det är så ju, prata med honom imorgon eller något och titta hur du känner då. Annars dumpar du honom bara. Det finns ju andra killar! sa han och blinkade åt mig.

Jag var tvungen att skratta lite över hans stora självförtroende men blev seriös igen. Det sista jag behöver är ännu en kille att få känslor för.

-Men han har ju skickat massa sms till mig, vad ska jag göra? frågade jag osäkert.

Egentligen har jag ingen aning varför jag frågar han något sådant här. Får väl skylla på den här konstiga dagen.

-Varför så osäker sötnos? Han tror nog inte att du har sprungit och blivit påkörd direkt,Svara bara att du kan prata om det imorgon eller något?

Jag nickade långsamt och sedan skrev jag ett svar till honom.

"Förlåt, tvekar på mig själv, pratar i morgon, puss"

Bara några sekunder efter fick jag ett svar,

"Älskar dig!"

Jag bet mig i läppen, visste inte riktigt vad jag skulle svara. Pete sneglade över min axel, såg min tvekan och sa sedan lättsamt:

- Äh, skit i o svara, nu ska vi ha kul!

Jag skrattade till och vi gick sedan ner till centrum.

Jag var smart som tog med mig plånboken för den kommer till stor användning nu. En sak jag inte skulle tro om Pete är att han var intresserad av att gå på stan och det blev mer jag som följde med honom runt på massa affärer. 

Dock fick jag med mig massa saker också och tiden sprang fram.
När jag tittade på klockan såg jag att vi redan hade gått runt i flera timmar. Mina ben hade inte ens börjat värka än.

-Du, ska vi fika nu? frågade Pete när vi gick ut från en affär.

-Ja gärna! svarade jag och han styrde mig mot ett lyxigt café som jag aldrig har fikat på, det är lite onödigt dyrt. Det är lika bra att lägga pengarna på kläder istället för dyrt fika.

När jag såg alla godsaker i caféet ändrade jag min åsikt om dyrt fika. Där fanns extremt mycket lockande saker. 

-Gå och ta en plats, jag beställer, sa Pete.

-Ah okej, sa jag och tog upp plånboken för att ge honom pengar.

-Nej nej nej, jag betalar! sa Pete snabbt och jag la tillbaka plånboken lite tvekande.

-Säkert? frågade jag.

-Självklart, svarade han.

Jag gick och tog ett bord ganska långt in på cafét, det är skönt att ha ett bord som är lite mer avskilt när man fikar.

Pete kom tillbaka med två SKITSTORA tråtbitar, två stora chokladbollar och en varsin läsk. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas smocka i mig detta. 

Pete bara skrattade när han såg min min, så jag började skratta jag med.

- Jag är nog inte så van vid såhär stora godsaker! fnissade jag och tog upp chokladbollen i handen för att ta en stor tugga.

- Märkte det! skrockade Pete och tog sin sked för att hugga in i dajmtårtan.

Vi åt under tystnad i ungefär en halv minut innan Pete öppnade munnen igen.

- Jag snackade med Brad i typ förra veckan.

Jag sneglade förskräckt upp på honom, men hämtade mig snabbt.

- J-jaha.., mumlade jag.

- Han sa att han saknade dig så jävla hårt och att du inte gav honom någon chans.

Inte så konstigt att jag inte ger honom en chans, han misshandlade mig och våldtog mig. Vad skulle jag göra liksom? Säga: hej! Nej men det är lurre, du kan kyssa mig hur mycket du vill, vi kan till och med bli tillsammans igen så du kan slå mig flera gånger, det var ju så trevligt!

Nää.. tror inte det va.

Jag satt tyst och Pete tittade på mig som om han ville att jag skulle svara.

-Ja, jag vet... Men Pete, han har gjort något som jag inte kan förlåta honom för bara sådär, sa jag och fortsatte äta.

Pete tystnade och det gjorde mig glad att han inte försökte få reda på vad. Han åt upp det sista av tårtbiten och tittade på mig.

-Du, ska vi fortsätta vår shoppingrunda? sa han sedan.

-Ja visst, tack så jättemycket för fikat! sa jag tacksamt och ställde mig upp.

-Det var så lite, sa han och reste sig också.

Vi gick ut från fikat och det kändes som att jag lika gärna kunde rulla fram. Så mätt var jag. 

-Du, ska vi äta på restaurang också? sa Pete och skrattade åt mig.

Jag tittade chockat på honom.

-ha-ha-ha, sa jag och himlade med ögonen.

Vi gick mot affärerna igen och mitt bland ett killgäng var han helt plötsligt där, han jag har längtat efter hela dagen. 

Han verkade ha fullt upp med att snacka med de andra fast jag mötte hans blick en kort stund och han log mot mig, mitt hjärta stannade nästan. Han tittade på Pete och såg plötsligt arg ut. 

När Brad passarade kunde jag inte låta bli att stanna upp och se efter honom, de försvann några meter och sedan vände han sig om och tittade på mig också. När han såg att jag hade stannat gick han mot mig och gav mig en helt vanlig vänskaplig kram.

-Jag måste prata med dig sen, viskade han i mitt öra innan han släppte mig.

Jag nickade och han sprang tillbaka till sina kompisar.

 Det var sjukt vad jag kände just nu. Som om allt han hade gjort var som bortblåst. Men jag visste att det fanns där, djupt nere. En rysning vandrade längs med min ryggrad, jag visste att när stunden väl kom skulle jag behöva välja mellan Eric och Brad. Och i nuläget, hade jag ingen aning om vem jag skulle välja.

Efter ytterligare än timmes shopping med Pete bestämmde jag mig för att det var nog, nu ville jag hem, och snacka med Brad.

Faktum var att jag för en gångs skull ville snacka med honom. Så jag sa att jag var tvungen att gå hem, såklart erbjöd sig Pete att skjutsa mig och jag tackade ja. Undre den lilla bilfärden dunkade vi musik i hans bil. När vi var framme vid mitt hus släppte Pete av mig och vinkade mot mig när han sedan körde iväg igen.

Snabbt messade jag Brad och sade att jag var hemma, jag måste få veta vad han ville prata med mig om. Detta var viktigt. Samtidigt som jag kännde mig exhalterad av att få träffa Brad, fanns det en del av mig som saknade Eric just nu också. Vem visste vad som skulle hända när Brad var här? Om han försökte sig på något, så vet jag vem jag väljer av de två unga männen. Men om inte... har jag verkligen ingen aning. Och det skrämmer mig.

Brad kom efter sisodär tio minuter, han hade med sig blommor och allt. Det var faktiskt ganska gulligt. Jag log vänligt mot honom och han besvarade mitt leende, för att sedan ge mig en kram. En del av mig ville putta bort honom, men jag besvarade kramen.

- Hej! hälsade jag sedan.

- Tjena, log han.

Jag flaxade omkring med armarna, visste inte riktigt vad som skulle komma, vad som skulle sägas, eller rent ut sagt, vad som skulle hända. Så jag gick in i vardagsrummet och satte mig tillrätta i soffan. Brad följde efter mig och satte sig sedan bredvid mig. Jag såg att han samlade mod till att tala, så jag lät tiden gå tills han öppnade munnen.

Brad mötte mig med blicken och öppnade sedan munnen.

- Den senaste tiden har mina tankar virvlat omkring i mitt huvud, mycket har hänt, men även om de dåliga sakerna har "kallat" på mig, såattsäga, så har du funnits där. Och jag vet att du aldrig kan älska mig om jag tar droger, röker eller dricker för mycket. Jag har sagt nej till det där ett tag nu. Visst, det har varit svårt, men du har funnits där, i mitt minne. I mitt hjärta. Du har hjälpt mig Stephanie, även fast du inte ens har varit nära.  Och det har fått mig att inse att...

Brad satt där med öppen mun, men han kunde inte få ut några ord. Jag lyfte menande på ögonbrynet och han kom till sans igen.

- Och det har fått mig att inse att jag inte kan leva utan dig Stephanie, jag älskar dig för mycket.

Mina händer darrade, Brad's kärleks förklaring var riktigt vacker.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så jag satt där och log mot honom, sådär riktigt fult.

Brad tittade frågandes på mig, väntade på vad jag skulle säga.

- J-jag vet inte riktigt vad jag ska säga Brad..., började jag långsamt, men du ska veta att jag verkligen tycker om dig, och jag har inte glömt våra bättre tider, det lovar jag. Men jag har fortfarande Eric, och om sanningen ska fram vet jag faktiskt inte vem av er som jag älskar mest.

Brad tittade storögt på mig, jag vet inte om jag hade inbillat mig, men för en kort sekund såg det ut som om han var på väg att börja grina. Jag blinkade snabbt några gånger för att sedan märka att det inte alls var så. Hans ögon var bara fyllda av kärlek, precis som de bättre dagarna. Precis som när han var perfekt, och min.

Brad reste sig upp och jag gjorde detsamma. Han kramade om mig och viskade sedan i mitt öra:
"Ta den tid du behöver".

Den meningen gjorde allting värre, jag var inte redo för att välja. Det var ytterst själviskt av mig, men helst av allt skulle jag vilja ha dem båda två. I omgångar.

Mina fötter styrde mig upp för trappan och in till mitt rum, där slängde jag mig ner på sängen och tänkte igenom mina två altenativ. Vad fan skulle jag ta mig till nu?

Tankarna flög tillbaka till tiden med Brad, den bra tiden. Han hade varit så gullig, så underbar. Men han hade också varit det värsta som kunde ha hänt mig. Jag hatade honom ett tag. Det gjorde jag. Men nu..?

Allting snurrade runt i mitt huvud, jag hade verkligen ingen aning om vem jag skulle välja. Tillslut blev det för mycket och jag bröt ihop. Tårarna rann ner för mina kinder och sabbade mascaran. Jag brydde mig inte. Det var skönt att gråta, skönt och peacefull.  

Jag vaknade upp ur en helt underbar dröm, Eric hade sagt att jag var den enda för honom och att han älskade mig djupt. Så djupt att han skulle ta livet av sig om jag försvann från honom. Det var som om den drömmen var ett tecken, plötsligt var jag hel säker på vem jag skulle välja som pojkvän. Jag visste precis. 

Jag gick mot badrummet för att fixa iordning mig för det som komma skall. Tyvärr såg jag ut som ett misslyckat missofster. Mitt hår var ett kråkbo, gammal mascara på kinderna var kvar och mina ögon var fortfarande rödgråtna. Jag suckade djupt för att sedan ta en lång, varm dusch. Jag skrubbade bort all smink på mitt ansikte, tvättade rent håret och hoppade sedan ur duschen. 

Efter en och en halvtimme var jag redo. Jag var redo för det beslut jag hade fattat. På egen hand. Först skulle jag berätta för Eric.

Hela jag darrade när jag smsade Eric.

"Träffas?"

Det tog bara några sekunder innan jag fick svar.

"Äntligen

Stod det, han hade längtat efter mig. Känslan fyllde mig från topp till tå.

"Stranden

knappade jag snabbt in och begav mig sedan till stranden. Jag var så redo för det här, det enda som pirrade i magen var mötet med Brad, jag visste inte riktigt hur han skulle regarea, hur han skulle bete sig mot mig iframtiden när jag berättade hur jag hade valt att handla.

Mina fötter träffade sanden och jag kände hur den trängde in sig i mellan tårna på mig, mina flipp-flopp hade jag i handen. Jag såg mig omkring och hittade honom på en bänk, med ryggen vänd mot mig. Jag log lite och gick fram dit. Eric kramade om mig och tittade sedan på mig med stora ögon. Han ville ha en förklaring. Och en förklaring skulle han få, en lång sådan..

*

Brad satt i parken lutad mot trädstammen, han lekte med gräset medans han väntade på mig. Jag var rädd för det här beslutet. Hur skulle han reagera?

Mina ben sjönk ihop bredivd Brad och han tittade förvånat upp på mig. Han log stort när han såg vem det var och kramade sedan om mig.

Sedan satt han bara tyst och väntade på vad jag skulle säga.

Mina läppar särade på sig och ljud kom ut.

- Det är dig jag vill ha.

------------------------------------------------------------

End of story.

Kommentera vad ni tyckte om detta JÄTTELÅNGA kapitel!

För nog måste ni hålla med, det var ett långt kapitel? ;)

/M&M

Men varken mina ben eller mina händer rörde sig. Jag ville dra härifrån. Bara gå, men jag kunde inte lämna Brad.

- Steph, vafan, dansa då? skrek Brandon.

Min blick mötte hans och jag såg in i hans gröna ögon. Tänk att jag hade tyckt att de var fina? Mina känslor var påväg att koka över, detta fick bara inte hända. 

Hela jag darrade nu, jag var påväg att göra något jag verkligen skulle ångra.

------------------------------------------------------

Han gned sin kropp mot min och försökte få mig att dansa, jag stod fortfarande stilla och förstod inte vad jag skulle göra.

"Eric" dök upp i mitt huvud och den tanken fick mig att putta bort Brad lite lätt och så gick jag därifrån.

Eric såg jag inte någonstans så jag gick och satte mig vid baren. Jag beställde en vodka och svepte den direkt. 
Varför lät jag honom?! Varför knuffade jag inte bort honom direkt? En bra flickvän skulle knuffa bort alla andra killar direkt..

Jag tog en till vodka och hörde att någon kom bakom mig.
Han vände på mitt huvud och pressade sina läppar hårt mot mina. Han pressade in sin tunga emellan mina läppar och våra tungor lekte med varandra. Jag bara blundade och besvarade kyssen men började fundera på om det verkligen var Eric som kom och kysste mig.

Jag kisade försiktigt med ögonen och avslutade kyssen när jag såg vem det var... 
Jag vände hastigt bort huvudet.

-Följ med mig till toan Steph, sa Brad i mitt öra och jag rös till.

-Glöm det Brad! fräste jag.

-Jag vet hur gärna du vill det, men du vågar inte, viskade han i mitt öra.

-Brandon låt mig vara ifred, det sista jag vill är att följa med dig till toaletten.

Jag puttade honom i från mig och stirrade in i hans ögon. 

Han fnös högt och suckade lite lätt.

-Har jag inte sagt åt dig att inte ljuga för mig? utbrast han för att sedan kyssa mig på kinden men gick faktiskt iväg. 

Jag satt kvar på barstolen, mycket besviken på mig själv...

-Två till vodka tack, sa jag till bartendern och jag fick mitt önskemål.

Jag svepte båda snabbt och bestämde mig för att leta efter Eric. Jag ställde mig upp och vinglade snabbt till. Mina ben kändes som spaghetti och jag lutade mig snabbt mot stolen igen. Jag gjorde ett nytt försök och tog ett steg men föll ihop på golvet.
Jag låg där hjälplös ett tag och försökte komma upp. Det gick inget vidare men sedan tog någon tag i mig och hjälpte mig att komma på benen igen.

Det var ingen jag kände igen utan bara någon artig kille som ville hjälpa mig.

-T-Tack-k, sa jag till honom och stod med armarna runt barstolen.

Plötsligt dök Eric upp och tittade förvånat på mig. 

-Vad håller du på med?! sa han argt och jag såg honom bara som en suddig figur. 

-V-Va? Ing-Inget.. svarade jag lågt tillbaka. 

Han bärde upp mig i sin famn och bärde mig som en bebis ut ur festlokalen.

-Hur mycket har du druckit älskling? frågade han och strök mig över kinden.

Jag hade inte ork att svara och jag vet inte svaret heller.
Jag lutade mig mot hans bröstkorg och mina ögonlock blev tyngre och tyngre.

-J-Jag vill inte vara kvar här.. sa jag med ledsen och svag röst.

Han kramade om mig och antagligen somnade jag.

.

Jag vaknde i en skön säng och öppnade försiktigt ögonen. Jag hade jätteont i huvudet och det kändes som jag inte kunde röra mig.

Jag vände försiktigt på huvudet och där låg Eric och tittade på mig med sorgsna ögon.  

- Hej, mumlade jag.

-Älskling, hur är det? frågade Eric

Jag tog ett djupt andetag och kände efter, hur är det? 
Det snurrar i huvudet och min kropp känns helt död.

-Ja, jag vet inte... ganska bra tror jag, mumlade jag som svar.

-Du får inte skrämmas sådär... sa Eric och kramade mig hårdare och vilade sin haka mot min axel.

- Vad hände egentligen? Frågade jag och tittade in i hans ögon.

Eric sneglade bort innan han tillslut svarade mig.

- Du typ svimmade i min famn, jag trodde du hade tagit droger eller nått, du skrämmde mig verkligen.

Ett litet "awh" klämmde sig ur mina läppar och jag kramade om Eric. Han brydde sig verkligen, det gjorde han.

--------------------------------------------------------------

HAHA JAG VET ATT UPPDATERINGEN SUGER BAJSKORV MEN DET SKA VI FANIMEJ ÄNDRA PÅ..

Mycket med skolan bara, duvet, såhär sista veckorna, men det ska bli bra nu tjejer (kanske killar?:o)!

Pusshej! /Mimmi & Maria 

Eric beställde en vodka till och jag började känna mig lite yr men valde ändå att beställa en jag med. 
När Eric hade svept ännu en vodka ställde han sig upp framför mig och höll ut handen.

-Får man lov? frågade han.

-Självklart, sa jag och tog hans hand och ställde mig upp.
---------------------------

(Brad) 

Jag och Eric fortsatte att dansa och det såg inte ut som om Brad och hans tjej hade tagit någon paus de heller. Jag fattar inte hur han kan göra såhär mot Tiffany, inte för jag bryr mig om henne. Men endå, man kan inte bara gå och strula med någon annan om man är på G med någon annan? Eller är det bara jag som har uppfattat hela den här "respektera dina älskade" grejen fel?

Jag struntade i honom och fortsatte att dansa med Eric ett tag till. Men efter ungefär tio låtar kände jag att jag verkligen behövde gå på toa, så jag skrek det i hans öra och Eric nickade och vi gick åt olika håll.
Han -> Baren.
Jag -> Toan.

Jag kilade in på toan, som vanligt var den ju sjukt äckligt, inte för jag hade förväntat mig något annat.
Jag tog lite papper för att först torka bort lite kiss, sedan satte jag dubbelt över själva toaletten så att jag inte satt på själva toalett sittsen.
Och jag säger bara det, jag är inte ett sånt här "åh bacilleer!!!!", men det är sjukt äckligt med andras kiss.

Jag gick ut från toan och tvättade sedan händerna, när jag sedan skulle torka dem kom Brad's nya tjej in genom dörren.

- Åh, hejsan! svamlade hon.

Stackars tjej, skit full.

- Hej hej! svarade jag trevligt.

- K-kan du... hjälpa mig? frågade hon och tittade på mig.

Jag log lite tvekande.

- Vad vill du ha hjälp med?

- Kissa, jag måste kissa, mumlade hon och gick sedan in i ett av toalett båsen.

Jag skrattade lite och skakade på huvudet, snacka om patetisk tjej.

Mina fötter värkte inte ännu, jag bestämde mig för att leta reda på Eric och sedan dansa lite till. 

Hotter then fire spelades och man rycks verkligen med i den låten, jag stod och spanade in i baren medans jag rörde mig lite för mig själv. Någon tog tag i min midja och började dansa nära, jag lät den dansa med mig och rörde mig i takt med musiken. 

Mina instinkter sade dock att det inte var Eric som stod bakom mig, jag vred lite på huvudet och såg Brad dansa bakom mig. Snabbt vred jag tillbaka huvudet och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.

Jag ville inte dansa med honom, han var inte bra för mig. Precis när jag hade kommit över honom ska han komma och försöka vara nära. All ilskan som kom svämmade nästan över.

Plötsligt vände jag mig om och bara stirrade på honom, Brad log ett snuskigt leende.

- Well hello there! skrek han.

Jag kände på hans andedräkt att han var full. Riktigt full. 
Mina ben började skaka, jag visste mycket väl vad han var kapabel till att göra när han var full.

Min hjärna sa åt mig att gå därifrån, men mina ben rörde sig inte ur fläcken. Brandon kom närmare och dansade som aldrig förr. Jag stod helt still, gav honom ingen respons.

Jag försökte skicka tankar till Eric, så han kunde komma och rädda mig från den här galningen. Men han syndes inte till heller. Min blick fördes desperat över lokalen och hittade Eric, han stod och dansade med några tjejer och några killar från skolan.

Jag ville skrika på honom, ropa åt honoma att komma hit, eller ännu hellre, slå Brad.

Men varken mina ben eller mina händer rörde sig. Jag ville dra härifrån. Bara gå, men jag kunde inte lämna Brad.

- Steph, vafan, dansa då? skrek Brandon.

Min blick mötte hans och jag såg in i hans gröna ögon. Tänk att jag hade tyckt att de var fina? Mina känslor var påväg att koka över, detta fick bara inte hända. 

Hela jag darrade nu, jag var påväg att göra något jag verkligen skulle ångra.

----------------------------------------------------
Skrivet helt och fullt av Mimmi (: 

- Du har ju inte ens sagt att du ska komma? 

Tiff tittade surt på mig, vände på klacken och gick iväg. Ja, då blev man av med henne.

Jag saknade henne inte ens, det är lite konstigt, men jag gör inte det. Faktiskt, jag mår mycket bättre utan henne. Vilket är helt absurt eftersom en tid kunde jag inte leva utan henne. Jag suckade och tittade mig i spegeln. Jag såg ganska okej ut faktiskt. Ett leende spreds över min spegelbild. Hon såg lycklig ut, vacker och stark. Det tog ett tag innan jag faktiskt fattade att det var jag där, att det var jag som stod där i spegeln och tittade tillbaka. Jag var vacker. 

I'm beautiful.
--------------------------------------------------------

Det plingade åter igen på dörren bara några sekunder senare och jag öppnade med blängande ögon och trodde det var Tiffany som hade kommit tillbaka. Istället möttes jag upp av ett par underbara bruna ögon och ett gulligt leende.

-Eric! sa jag glatt och hoppade in i hans famn. 

Han bar upp mig och jag klämde fast mina ben runt hans midja för att hålla mig kvar. Han gick lätt in genom dörren som om jag bara vägde några kilo. 

-Hej babe! Vad snygg du är! sa han medans han släppte ner mig igen.

Han hade en blå shorta och ett par bruna kaki shorts, han var som hämtad ur en film.

-Desamma! sa jag och kysste honom.

-Vad gjorde Tiffany här då? Jag såg att hon kom härifrån.

-Ja fråga inte mig, sa jag och fnissade lite.

Han tittade undrande på mig.

-Men seriöst? sa han sen och ville ha ett bättre svar.

-Asså... hon är knäpp... och typ låtsas som vi är kompisar fortfarande...

Han tittade på mig med ledsna ögon och kysste mig. 

-Säg till om du vill prata om det, sa han och fortsatte se lite ledsen ut.

-Nej jag skiter i henne, jag orkar inte bry mig om henne längre, sa jag och ställde mig på tå för att kyssa honom igen.

Vi var hemma en stund och chillade innan vi gick mot bussen. 
Det var några andra på busshållsplatsen i våran ålder som antagligen också skulle till festen. Det skulle bli världens drag, det var jag 100 % säker på. 

När vi satt på bussen kom jag på att Tiffany inte hade fattat att jag skulle på fest, alltså skulle varken hon eller Brad åka dit. Ännu mer prefekt. Jag skulle ha kul, mer kul än någonsin. Med Eric. Allt skulle vara perfekt. I minsta detalj.

Vi kom ner till stan på några minuter och Eric visade vägen, fast det skulle inte behövas egentligen. Med tanke på att så gott som alla från bussen gick åt samma håll. Alla hade lite mer utmanande kläder på sig, så jag ångrade inte att jag tog min svarta tighta, korta klännning med ganska mycket urringning.

Tillslut kom vi fram till en lokal fullt med människor och vi gick rakt in i folkmassan. Jag följde efter Eric till baren och han beställde en starköl och jag tog en cider. 
Jag smakade på cidern, den var god men jag kände mig feg på något sätt när jag såg alla andra beställa de starkaste vodkorna och dricka upp de på en gång.

Eric gick plötsligt bort till några andra killar och snackade, så jag satte mig på en barstol och beställde en vodka. 
Jag tog en stor klunk och kände igen smaken väl ifrån Atlanta. 
Man kan inte direkt säga att vodkan var god men det var skönt att dricka det på något sätt. Man känner sig fri när man dricker sprit.

Jag svepte en till vodka och tittade bort mot dansgolvet.
Där var det mycket folk som dansade tillsammans två och två. De såg ut som om de typ juckade mot varandra. 
Plötsligt fick jag syn på Brad på dansgolvet. Fan! Jävla fucking skit! Han skulle ju inte vara här! Han dansade vilt med någon tjej jag aldrig har sett förut, bara han inte såg mig. Han skulle fan inte få förstöra den här kvällen för mig. Jag tog snabbt en sista klunk vodka och gick fram till Eric. Han tittade frågande på mig och jag drog med mig honom ut på dansgolvet. Vi dansade riktigt nära, verkligen gned våra kroppar emot varandra. Efter ett antal låtar kunde jag känna att han var lite mer än bara attraherad. Jag bara log och började gnida mig ännu hårdare emot hans kropp. 

Eric såg ut som om han inte visste vart han skulle ta vägen.

- Fan Steph! Ge dig! Jag får ju kåtslag för fan! skrek han i mitt öra för att överrösa musiken.

Jag bara skrattade och vände mig om så jag hade min rumpa emot honom istället. 

Mitt i en dans märkte jag att vi kom alldeles för nära Brad och hans "danspartner". 
Han fastnade med blicken när han såg mig och jag mötte hans blick en kort stund. Snabbt tittade jag bort igen men det var nog för sent. Han måste ha fattat att jag såg honom också.

Jag styrde mig och Eric en bit därifrån och fortsatte sedan att gnida min kropp mot hans i takt till musiken. 
Han tog bort en slinga hår ifrån mitt ansikte och kysste mig, samt tryckte in sin tunga i min mun. Våra tungor lekte med varandra en lång stund och han drog ner sina händer på min rumpa. 

Vi fortsatte dansa ett par låtar till och gned våra kroppar emot varandra. Jag började verkligen bli utmattad i kroppen men ville inte sluta dansa.

-Ska vi ta en paus? skrek Eric i mitt öra när ännu en ny låt började.

-Gärna! skrek jag tillbaka och vi gick hand i hand mot baren.

Vi satte oss i en varsin barstol och beställde varsin vodka.
Det var riktigt skönt att sitta ner men jag ville bara tillbaka och dansa igen. Jag passade på att se mig omkring lite medans vi satt ner men det mesta man såg var massa människor överallt. 
Borta vid en vägg såg jag Brad stå och vrålhångla med den tjejen han hade dansat med hela kvällen. Det var faktiskt en skön syn, att se honom hångla med någon annan. Det kan ju betyda att han slutar gå och irritera mig hela tiden.

Eric beställde en vodka till och jag började känna mig lite yr men valde ändå att beställa en jag med. 
När Eric hade svept ännu en vodka ställde han sig upp framför mig och höll ut handen.

-Får man lov? frågade han.

-Självklart, sa jag och tog hans hand och ställde mig upp.

------------------------------------------------------------------

Skrivet av både Mimmi och Maria.
Enjoy!

Eric började skratta och tittade sedan på mig med den där blicken som sade: payback..

Jag brydde mig inte, han gjorde aldrig särkilt bra paybacks ändå.

Efter frukosten gick vi ut på altanen, vi satt bara där och snackade i flera timmar. Det var härligt. Konversationerna slutade aldrig med honom. Jag älskade det. Jag älskar honom. 

------------------------------------------------------

                                     (håret)
Resten av dagen gjorde vi inte så mycket. Eric gick hem typ vid fem för att han skulle fixa sig lite och äta innan. Själv satt jag kvar framför tvn i en timme till. Jag sneglade på klockan och såg att den var 6. Snabbt reste jag mig upp och skuttade in på toaletten för att ta en dusch i en kvart ungefär. Efter det torkade jag mig, fönade håret och sminkade mig. Jag tittade in i spegeln och såg mig själv. För första gången på några år kände jag mig vacker. Jag visste att det var Erics ord som hade stärkt mig. Jag var stark, stark och vacker.

Efter att jag hade sminkat mig klart fixade jag håret. Det blev lite lockat hår, enkelt, men fint.  Jag sneglade lite snabbt på klockan och såg att den var kvart över sju. Hade allt det här verkigen tagit så lång tid?

Jag började plocka ihop mina sminksaker, hårsaker och allt annat jag hade framme och spurtade upp för trappan. Klänningen jag skulle ha var enkel, men fin. Riktigt fin. Jag älskade den, och var det party så var det!

Jag drog på mig klänningen, tog en sista blick i spegeln och sprang sedan ner för trappan. Precis vid sista trappssteget plingade det på dörren. Jag visste mycket väl vem det var. Och såhär exhalterad hade jag nog aldrig varit.

Snabbt öppnade jag dörren och skulle precis hoppa in i Erics famn när jag såg vem som egentligen stod där.

- T-tiff? Vad gör du här? frågade jag förvånat.

- Jag tänkte att vi kunde hänga lite? svarade hon med ett drygt uttal.

Jag himlade lite snabbt med ögonen och tittade sedan på henne.

- Som du kanske ser så är jag upptagen.

- ja, vart fan ska vi? frågade hon och såg plötsligt lite arg ut.

- JAG, ska träffa Eric.

- Jaha, så vadå, jag kom hit i onödan? 

- Det ser ut som det ja, svarade jag henne.

- Så jävla dryg du är, du kunde ju åtminstone sagt något? utbrast hon och tittade ilsket på mig.

Jag började plötsligt skratta.

- Du har ju inte ens sagt att du ska komma? 

Tiff tittade surt på mig, vände på klacken och gick iväg. Ja, då blev man av med henne.

Jag saknade henne inte ens, det är lite konstigt, men jag gör inte det. Faktiskt, jag mår mycket bättre utan henne. Vilket är helt absurt eftersom en tid kunde jag inte leva utan henne. Jag suckade och tittade mig i spegeln. Jag såg ganska okej ut faktiskt. Ett leende spreds över min spegelbild. Hon såg lycklig ut, vacker och stark. Det tog ett tag innan jag faktiskt fattade att det var jag där, att det var jag som stod där i spegeln och tittade tillbaka. Jag var vacker. 

I'm beautiful.

------------------------------------------------------------

Skrivet av Mimmi eftersom Maria var i sin stuga, hoppas ni gillar det, förlåt att det inte kom ut igår, hände lite saker då så ah, men men :)

Flåt för det är lite lite text...

Skulle han ge sig på mig när jag sov?

Skulle han supa ner mig?

jag vågade inte.

- Stop.., mumlade jag och slutade kyssa Eric.

- vad är det älskling? frågade han oroligt.

- Inte längre...

Eric tittade lite besviket på mig men nickade. Det kändes skönt att veta att han accepterade mig. Att han accepterade mina val och gränser. Jag älskade honom för det. 

------------------------------------------------------

Han klev av mig och såg lite sur ut. Jag tittade på honom men han tittade mot ett annat håll. Vi satt tysta ett tag, jag fortsatte titta på honom och han fortsatte att titta bort.

-Älskling, är du sur? frågade jag och han tittade äntligen på mig.

-Nej..men...,han tystnade och avslutade inte meningen.

Jag log försiktigt mot honom, la en hand bakom hans nacke och drog han löst mot mig. Jag ville få honom att förstå att jag ville ha honom närmare mig.
Han reagerade direkt och satte sig bakom mig. Mitt huvud vilade på hans bröstkorg.

-Förlåt.., började jag långsamt, men det blir bara automatiskt att jag vill dra mig undan.

Eric tittade frågandes ner på mig.

- Du vet det Brad gjorde mot mig? förklarade jag lågt.

Det såg ut som om Eric fattade direkt.

- Det gör inget bebe, han kan inte röra dig nu, du är min föralltid!

Jag rodnade och kysste honom. Efter kyssen satte Eric sig plötsligt upp och tittade mig djupt in i ögonen.

- Somebody wants you,
Somebody needs you,
Somebody dreams about you every single night,
Somebody can't breath,
Without you it's lonely,
Somebody hopes that someday you will see,
That somebody's me..

Jag stirrade på honom. Han älskade mig, och det här var hans sätt att visa det på. Genom att sjunga. Han sjöng fantastiskt. Och just den låten. Jag dör, det var så sjukt gulligt. Tårar envisades med att fylla mina ögon och Eric log lite smått. Han satte sig ännu närmare mig och jag kramade om honom.

- Jag älskar dig mer, viskade jag i hans öra och jag kunde nästan känna hur han log.

Eric sov över hos mig den dagen, på kvällen satt vi och tittade på film och sedan somnade vi tätt, tätt intill varandra. Det var mysigt och jag var helt varm av glädje. Kunde verkligen inte komma ifrån det, Brad var ute ur mitt liv, jag hade egentligen aldrig älskat honom. Bara nästan...

Vi satt och åt frukost tillsammans i köket. Eric smockade i sig allt på en gång som vanligt. Och som vanligt får han vänta på mig. Det är en av de få grejerna jag stör mig på, när någon tittar på mig och jag ska äta. Jag får typ psyk och äter skit snabbt. 

- Du, festen är idag, vad ska du ha på dig? frågade Eric mig.
- Jag vet inte, svarade jag långsamt, ett par shorts och ett linne kanske...

Eric nickade och log sedan.

- Du blir säkert as sexig! Jag ska ha på mig ett par kaki shorts o en tshirt.

- Du blir säkert vrål het! sa jag och imiterade hans röst.

Eric började skratta och tittade sedan på mig med den där blicken som sade: payback..

Jag brydde mig inte, han gjorde aldrig särkilt bra paybacks ändå.

Efter frukosten gick vi ut på altanen, vi satt bara där och snackade i flera timmar. Det var härligt. Konversationerna slutade aldrig med honom. Jag älskade det. Jag älskar honom. 
----------------------------------------------------------

Ett såkallat "mellan kapitel" där ungefär inget händer, hoppas ni gillar det endå! :)

Skrivet av Maria i början och Mimmi i slutet :)

Hoppas ni gillar'T.

KOMMENTERA OM NI HAR IDÉR TILL BERÄTTELSEN.. 

Sedan drog han ner mig i sin famn. Han kramade om mig och vi var tysta.

-Det är Tiffany... viskade jag och avbröt tystnaden. 

-Vad har hon gjort då? viskade han tillbaka.

-Hon.. är med Brad, fastän hon vet vad han har gjort med mig.

Jag snyftade till och en tår rann längs min kind. 

Han strök mig längs ryggen och pussade mig på kinden.

-Du har ju mig, viskade han. 

Han har rätt, jag har han. Vi två, vi två mot världen. 

----------------------------------------------------------

Bussresan hem var tystlåten, vi bara satt där och höll händer. Jag orkade inte öppna min mun, antagligen förstod Eric det eftersom han höll käften han med.

En massa folk tittade på mig under resan, jag funderade över det en hel del och kom fram till att det antagligen var min mascara som hade runnit. Jag hade såklart försökt få bort det och jag hade frågat Eric om det var borta, han hade faktiskt sagt att den var det. Men han hade väll ljugit om det för att få mig på lite bättre humör. Jag blev inte arg, bara lite smått besviken. Han kunde ju sagt att det faktiskt inte var borta, och hjälpt mig ta bort lite.  Jag grubblade inte så mycket mer på det eftersom vi var framme vid nästa hållplats. 

När vi kom hem till mig gick jag raka vägen in till badrummet, såklart hade jag haft rätt. Mascaran var en katastrof så jag tog snabbt bort den. Jag tittade mig i spegeln, som vanligt såg jag trött ut. Snabbt ryckte jag på axlarna och slank ur badrummet för att sedan dimpa ner bredvid Eric. Han log stort mot mig.

- Du är så vacker utan spackel, små sjöng han och jag fnissade.

- Jag ser ju så trött ut! utbrast jag och Eric såg plötsligt allvarlig ut.

- Du är perfekt, precis som du är!

Jag rodnade starkt och kramade om honom.

Det är komiskt, egentigen. Hur två personer kan säga precis samma sak men ena kan få en att känna en mer speciell än den andre. När Brandon sa det så kände jag mig inte ett dugg speciell. Rodnade inte ens. Men när Eric sa det blev jag högröd i ansiktet och hela kroppen pirrade. 

Jag kysste honom rakt på munnen och tryckte in min tunga i hans mun. Hela jag pirrade till när hans tunga nuddade min. Hela jag blev helt uppfyld av lycka. Jag puttade ner honom i soffan och lade mig över honom. Jag kysste honom mer intensivt än någonsin och verkligen pressade min kropp emot hans. Erics händer vandrade från min rygg ner till min rumpa och jag kände hur något hårdnade sig där nere. Jag log mitt i kyssen och han blev lite röd i ansiktet.

Eric började försöka kränga av mig min tröja, jag kände mig fortfarande inte redo, men jag lät honom hållas för stunden. Kyssarna blev hetare och hetare. Jag var nervös för vad som bävade. Skulle jag våga göra det iallafall? Det skulle kännas rätt för båda parterna. Ville jag..?

Jag hann inte tänka innan jag låg under Eric. Hela hans vikt var över mig och jag kunde knappt röra mig. Mina tankar rörde sig till föra gången detta hade hänt. 

Skulle han slåg mig som Brad så många gånger gjort förut?

Skulle han våldta mig även fast jag sa nej?

Skulle han ge sig på mig när jag sov?

Skulle han supa ner mig?

jag vågade inte.

- Stop.., mumlade jag och slutade kyssa Eric.

- vad är det älskling? frågade han oroligt.

- Inte längre...

Eric tittade lite besviket på mig men nickade. Det kändes skönt att veta att han accepterade mig. Att han accepterade mina val och gränser. Jag älskade honom för det. 

------------------------------------------------------

Skrivet helt o fullt av Mimmi, gick lite segt!

sorry för det :)

När jag gick mot klassrummet stoppade någon upp mig, jag trodde det var Eric så jag log stort när jag vände mig om. Istället stod Brad där.

-Älskling, varför har du berättat om oss för Tiffany? frågade han med ett irriterat tonfall.
Han blängde lite på mig medans han sa det och min hjärna började långsamt förstå vad det var han menade. Jag stod bara och tittade på honom med öppen mun. 

-V-Vad menar du? stammade jag och svalde.

- Tiffany har sagt att du berättade om vad som hände mellan oss innan du flyttade. Är det sant?

 Jag flackade med blicken och öppnade sedan munnen.

---------------------------------------------------------

Jag stod där en lång stund, kunde inte tänka och allt var svart. Min vän... Min bästa vän.. Eller min föredetta bästa vän.

Brad blängde lite på mig när han tittade in i mina ögon.
Jag kände mig tvungen att säga något.

-V-Va? fick jag fram.

Han höjde ena ögonbrynet.

-Ja, varför gjorde du det?! upprepade han med en irriterad blick.

-Jag litade på henne, sa jag dumt.

Att jag aldrig kommer på något bra att säga ...

-Jag har ju sagt att jag ångrade det jag gjorde, fattar du inte hur det känns när du berättar allt för någon annan då? sa han med allvarlig röst.

-Förl...,började jag men kom på något bättre att säga, så jag får aldrig göra fel eller? Det äre bara du som får va?

Jag vände mig om och gick in i klassrummet.

När jag kom in såg jag Eric sitta där vid en bänk, så snabbt gick jag fram och satte mig bredvid honom.

-Baby! han log stort när jag satte mig. 

Allt är så bra mellan mig och Eric, jag blir överlycklig varje gång jag ser honom och alldeles varm inombords. Men är det för bra? Kan det fortsätta såhär? 
Det är jag ganska osäker på, men kanske, bara kanske, så kommer det hålla länge.

-Äre bra? frågade han och kysste mig.

-Jadå, det är lugnt, svarade jag och log.

Vi satt tysta en stund och lektionen började.

-Juste, det är fest på fredag på stan. Hörde att många skulle dit, ska vi gå? viskade Eric.

-Ja! Gärna, viskade jag tillbaka. 

Dagen segade på som vanligt, för en gångs skull höll sig Brad borta från mig. Dessvärre klängde han som en apa på Tiff. Jag var arg på dem båda, men jag kunde inte låta bli att inte bry mig om henne. Hon förtjänade någon bättre. Verkligen inte Brad. Han skulle bara göra henne illa. Och det skulle jag verkligen hata honom för.

Jag sköt bort de hemska tankarna mitt lilla huvud envisades med att tänka och såg fram emot fredagen. Det var ju bara en dag kvar trots allt. Jag skulle dricka, inte bli full. Men dricka. Bara få känna på lite. Jag har trots allt inte gjort det sen jag var tillsammans med Brad. Det var en av alla de sakerna jag måste ändra på. Bara för han bor i samma stad som mig betyder inte det att den gamla Steph ska komma tillbaka. Jag är en ny verison. Limitid edition. Ta mig som jag är eller dra åt helvete. 

När dagen var slut kom Tiffany fram till mig när jag stod vid mitt skåp. Hon tittade på mig på ett konstigt sätt och jag försökte att strunta i henne.

-Hej bästis, ska vi göra något? Kan vi inte dra till stan? Jag behöver verkligen verkligen ett par nya jeans!

Hon putade med läpparna och gjorde ögonen så stora som möjligt. Vad tänker hon med?!

Jag vände mig om igen mot skåpet och la in mina böcker och tog ut min väska.

-Stephanie! Ärligt talat, sluta tjura förfan! Vad är det med dig?

Hon blängde på mig rejält när jag såg på henne igen. 

Vilken idiot! Vadå vad är det med mig, jag skulle kunna slå henne. Hårt! Så arg och besviken på henne är jag. Men jag gjorde inte det, det är inte värt det. Jag vill inte ens röra henne. 

Jag gjorde det enklaste, låste skåpet och gick därifrån. 
Med snabba steg gick jag mot busshållsplatsen. När det bara var några meter fram till busshållsplatsen hörde jag att någon ropade på mig.

-Stephanie!

Erics röst hördes bakom mig. 

-Vad gör du? frågade han andfått och stannade framför mig.

-Vadå?! utbrast jag ilsket.

Detvar inte meningen men jag var så arg. Inte på honom utan på Tiffany.

Han såg besviken ut och tittade ner i marken. 

-Ja vi brukar ju vänta på varandra... Men vad är det?

Hans röst lät ledsen och jag ångrade att jag skrek mot honom.

-Fö-förlåt...

Jag kände att några tårar kämpade med att ta sig ut ur mina ögon och Eric såg nog det.

-Men älskling, sa han mjukt innan han tog tag om min arm och drog med mig till bänken i busshållsplatsen

Sedan drog han ner mig i sin famn. Han kramade om mig och vi var tysta.

-Det är Tiffany... viskade jag och avbröt tystnaden. 

-Vad har hon gjort då? viskade han tillbaka.

-Hon.. är med Brad, fastän hon vet vad han har gjort med mig.

Jag snyftade till och en tår rann längs min kind. 

Han strök mig längs ryggen och pussade mig på kinden.

-Du har ju mig, viskade han. 

Han har rätt, jag har han. Vi två, vi två mot världen. 

I'm limited edition.
------------------------------------------------------------

Av både Maria o Mimmi :)