Bara för att få honom att snacka med mig, checka in mig, förstå vem han snackar med egentligen.

-         Sing I guess, not so famous yet though, svarade han kort och tittade mig sedan i ögonen, how about you?

-         Chill, practice with my cheerleader team, you know, those stuff.

-         Yeah…I guess…, mumlade han och la äntligen ifrån sig mobilen.

Men nej, då skulle han springa ut i vattnet för att ”leka” med James och Miranda.

Han måste vara tillsammans med någon.

Han måste.

Eller?

Guys are like toilets, either full of crap or taken.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev så tråkigt på stranden. Ingen rolig. Inte ens Miranda, hon hade bara ögonen för James, James som fattade min värld gav mig visserligen lite mer uppmärksamhet än henne. Men ändå. Det var verkligen inge kul när Justin bara spelade med sin mobil.

Jag reste mig upp, plockade ihop mina grejer, och började sedan gå.

James ropade såklart efter mig, Miranda brydde sig inte, varför skulle hon, ensam med två heta killar? Hur kunde livet bli bättre.

Det jag inte var beredd på var en obekant hand emot min.

Den drog tillbaka mig.

Jag vände mig om för att fräsa ut de mest dåligaste orden jag kunde. Men blev som förtrollad av hans ögon.

Hans underbart bruna ögon.

-         Where are you going? Frågade han mig.

-         Where do you think I’m going? Svarade jag och drog ut på det.

-         I don’t know, I thought you wanted to chill at the beach with us?

-         Well, it’s not quit fun? Like, you barely even talk to me anyway, James and Miranda is like this close, like how do you think I feel, I’m not use to this,  utbrast jag.

Justin tittade på mig och började sedan flina.

-         Then tell me what you are used to? Sa Justin och jag sneglade på honom genom ögonfransarna.

Vi gick och satte oss på en bänk och jag började berätta om mitt glamorösa liv i skolan och hemma.

-         Well, at home, I kind of get everything I want, I’m the only child and my parents loves me, sometimes I wish I had a little brother or sister, but then I wouldn’t get everything I would like. So I kind of like it as it is!

Justin tittade på mig, jag såg på honom att han nästan inte kunde hålla sig för skratt.

-         Then at school, I live a completely different life. I’m the head cheerleader, and the most popular girl at school. I don’t have a boyfriend though, but everyone wants to hang out with me. They treat me like a queen. If I want something, I’ll get it. My grades are perfect to, and I’m a virgin, that’s maybe one of the many reasons every guy on the school likes me. I’m un touched. And well, that my life I guess.

Justin stirrade på mig.

Det började bli lite obekvämt så jag reste mig upp.

-         So what you want me to do, is to treat you like a queen, and give you compliments and over well you with flattery and act like I love you? Frågade Justin.

-         I don’t think you’ll have to act after a couple of days, sa jag förnärmat.

Justin fnittrade till.

Jag tittade på honom och höjde ena ögonbrynet.

-         Oh, I’m sorry Queen Amber! Utbrast han med stora ögon.

Jag hörde klart och tydligt sarkasmen i hans uttal.

Suckandes började jag gå hemåt.

Utan att veta att någon följde efter mig.

Väl hemma gick jag in på min gigantiska bakgård.

Poolen såg väldigt lockande ut så jag slängde av mig mina kläder och hoppade i.

Jag hade faktiskt inget emot att vara ensam ett tag.

Det var ganska skönt egentligen.

Att bara lyssna på den dunkande musiken från mina mini högtalare som stod bredvid solstolen.

Efter en stunds simmande klev jag upp och la mig i solstolen.

Sjöng med gjorde jag också, varför inte? Det var ändå ingen som hörde mig.

Trodde jag i all fall.

Sången utökades till lite dans.

Jag hade ju ganska bra erfarenhet egentligen eftersom jag gick på många fester och så var jag ju cheerleader.

Helt plötsligt kom det en låt som vi precis övade in på våra träningar. Snabbt gick jag till min position och började öva stegen.

Helt plötsligt hörde jag en busvissling bakifrån.

-         Nice ass Amber! I like it! Ropade Chris.

Snabbt vände jag om och såg min irriterande, men väldigt charmiga, granne stå vid staketet.

Jag bitchblickade honom och sedan fortsatte jag med stegen.

Jag kände mig iakttagen så jag vände mig om för att be Chris dra åt skogen, men han stod inte där längre.

Jag tittade mig omkring och blev plötsligt lite rädd.

Mamma och pappa skulle inte vara hemma på flera timmar, om det var en tjuv skulle jag vara hjälplös.

Plötsligt prasslade det till i busken.

Jag backade ifrån den och sedan hoppade någon fram.

Skrikandes backade jag ännu mer.

Snabbt såg jag vem det var, han vek sig dubbelt av skratt.

Som om han ens var rolig?

Don’t kiss a guy who eyes are green…

He kisses you once and goes to another queen…

Don’t kiss a guy who eyes are black…

He kisses you once and never comes back…

Then kiss a guy who eyes are blue…

He kisses you once and will always be true…

Kiss a guy who eyes are brown…

He kisses you once and never lets you down!<3

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

KOM IHÅG ATT KOMMENTERA!

det gör mig glader!

Kommer inte uppdatera under helgen, drar till sälen jaooww! (y)

Älskar er ändå   

Detta utspelar sig då innan Justin blev känd, när han var ungefär 15 år.

Hoppas ni gillar't!  

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vaknade upp klockan tio. Solen sken in i fönstret och jag var på toppen humör.

Äntligen var det sommarlov!

Den här dagen hade jag längtat på i evigheter kändes det som, i alla fall i ett år…

Jag checkade min mobil.

Redan tio sms från olika personer.

Alla ville hänga med mig.

Jag var van vid det.

Jag tittade igenom vilka det var som ville hänga och beslutade mig för att välja två av dem, James och Miranda.

James eftersom han var klart den snyggaste av killarna som hade messat, och Miranda eftersom hon var en av de som man faktiskt kunde lita på i min värld.

Jag var populär, cheerleaders är populära. Men lagkaptenen är populärast. Och här är hon.

Namn?

Som om ni inte redan vet det…

Jag satte på mig ett par korta jeans-shorts, ett vitt linne och min svarta bikini under. Vi skulle ju trots allt till stranden!

Bor man i LA så gör man !

Jag gick ner för att äta en snabb frukost, samt packa iordning lite saker som jag skulle ha med mig till stranden.

Allt detta gick ganska snabbt och jag var ute ur huset innan kvart över elva.

Miranda var redan på beachen när jag kom dit. Hon vinkade glatt och jag sprang fram för att krama om henne.

-         Hi girlee! When did you get here? Sa jag och satte upp solglasögonen på huvudet.

-         Oh, like a few minutes ago! Who is also coming? Frågade hon och blinkade med ena ögat.

-         James! Svarade jag och såg honom sedan gå vid dungen, han vinkade glatt.

Jag vinkade tillbaka och såg sedan att han hade någon med sig.

Han var verkligen sjukt snygg. Verkligen.

James kramade om mig och Miranda och ”the new guy” sa hej och tog i hand.

Tydligen hette han Justin.

Jag gav han inte så mycket uppmärksamhet, det var ju ändå han som skulle ge mig det.

Om han ville vara i mitt liv är det han som ska komma till mig.

Jag log lite mot honom, för att ge honom tecken. Liksom, det är fritt fram att snacka med mig.

Han log lite tillbaka innan han började spela med sin mobil igen.

Jag suckade och drog med Miranda ut i vattnet.

-         K so, I don’t really understand that dude, like ten people texted me today, he should be happy to just hang out with me once?

-         Yeah, like what’s wrong with him? Svarade hon och vi tittade upp mot stranden.

-         But he is kind of cute though. He just have to know something’s before he ask me out. Apparently he doesn’t now. I can’t believe James didn’t tell him. Like seriously…, mumlade jag och himlade med ögonen.

Miranda nickade och vi gick upp mot stranden igen.

James checkade in oss, mer mig än Miranda såklart.

Om inte hade han såklart inte fått hänga med oss.

Justin tittade snabbt upp och sedan ner igen.

Vad var felet med den här killen?

Han borde inte behandla mig som vem som helst?

Vet han ens vem jag är?

-         Remember me to never ever let him hang out with me…, mumlade jag i Mirandas öra och hon fnittrade till.

-         My pleasure.

Jag solade en stund, sen gick Miranda och James ner till vattnet. De lekte och hade kul.

Inget jag la fokus vid.

Jag försökte dra igång en konversation med Justin.

-         So…how old are you? Frågade jag och fortsatte bläddra i min tidning.

-         15. You? Svarade han och tittade inte ens på mig.

Visst jag hade inte tittat på honom, men lite vett i skallen borde väll grabben ha.

-         Same…,mumlade jag och satte upp solglasögonen på huvudet.

Äntligen tittade Justin upp mot mig.

Han spanade in min kropp och sedan återgick han till spelet.

Seriöst?

Han kunde i alla fall sagt att jag såg snygg ut?

Liksom, vem ger inte mig komplimanger?

-         So what are you doing on the days…, frågade jag honom.

Bara för att få honom att snacka med mig, checka in mig, förstå vem han snackar med egentligen.

-         Sing I guess, not so famous yet though, svarade han kort och tittade mig sedan i ögonen, how about you?

-         Chill, practice with my cheerleader team, you know, those stuff.

-         Yeah…I guess…, mumlade han och la äntligen ifrån sig mobilen.

Men nej, då skulle han springa ut i vattnet för att ”leka” med James och Miranda.

Han måste vara tillsammans med någon.

Han måste.

Eller?

Guys are like toilets, either full of crap or taken.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Puss hej leverpastej!

Kommentera! ? ;)

Justin Spelas av Justin Bieber...   Amber Spelas av Emily Osment

Fist step 2 forever

Prolog

Jag tittade in i hans ögon, han ville säga något.

Själv hoppades jag på att han äntligen skulle fråga om vi skulle bli tillsammans.

Det här var verkligen den första killen som någonsin hade fått mig att känna såhär. På så kort tid också.

Det var verkligen obegripligt.

-         Amber, I don’t know witch world you’re living in, but in my world, you’re just an ordinary girl, sa han och tittade på mig uttrycklslöst.

Jag tittade på honom. Tårar bildades i mina ögon.

Hur kunde han ens säga något sådant till mig?

Det var meningen att han skulle vara min vän, som alla andra var.

Alla ville hänga med mig, jag förstod inte hur en person kunde förändra hela min värld.

Men det kunde han.

Baby you turn my world upside down.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nå...vad tycker ni?

Kommentera vettja!   

Vi prövade oss fram, testade gränserna.

-      So…how are you? Frågade jag.

-      I’m…fine, svarade han, how about you? Sa han och tittade på mig med sina underbara ögon.

-      Honestly? I feel like crap. And I don’t have anyone to talk to either, just because I wanted to make you jealous. I still love you Justin.

Justin stirrade på mig.

-      P-please say something…, mumlade jag.

I will fight till forever, to make it right.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Justin tittade på mig. Plötsligt log han.

Leendet som hade fått mig att falla pladask.

Leendet som passade hans underbara ögon perfekt.

Leendet som jag hade saknat i en månad…

-      I love you too Amira. Always have, always will, sa han sedan.

Jag rodnade och gick sedan fram till honom.

Kramade om honom och gav han en liten puss på näsan också.

-      I didn’t even want to break up with you Justin, I just felt like…you know. You had been acting so weird that day. I’m sorry…, mumlade jag och Justin lyfte upp min haka med sitt finger.

Det kändes rätt.

Att det var hans finger och inte någon annans.

-      I shouldn’t have just walked away. If I could travel in time, I would make it better. I would say sorry. Beg you on my bare knees of forgiveness. But as is it right know, I guess I just have to make it up to you right here, right now.

Jag rodnade starkt, hans ord berörde mig verkligen.

Hur kunde jag ha vart så dum.

Han ville ju inte göra slut med mig den dagen. Det bara blev så eftersom båda betedde sig som idioter. Helt sjukt hur två små drag kan förändra en hel livstid.

Men det var över nu.

Mina ensamma dagar var över.

Eller ja, ensamma och ensamma, hade ju haft en massa killar efter mig, men ingen som Justin.

Jag hade inte kunnat behärska mig själv. Alltid jämförde jag alla de andra killarna mot honom.

Omöjligt att gå vidare, för jag visste. Djupt där nere, att jag fortfarande älskade honom.

Även om jag försökte ljuga för mig själv flera gånger.

-      I’m sorry Justin, I really am. If I hadn’t said those things maybe all this shouldn’t have happened, sa jag medans jag kramade han hårt.

-      It’s ok, I said some stupid things to, and I know that Ryan doesn’t like you ‘cause of the friends thing between him and me, but I guess he just have to accept it, svarade han mig och log.

-      I love you…,viskade jag innan jag äntligen fick känna hans underbart mjuka läppar emot mina igen.

Äntligen.

Dagarna gick, alla på skolan insåg att jag inte längre var ”bitchen” som alla kunde hänga efter eller flörta med.

Jag var tagen. Igen.

Bytet var upp käkat för den här gången.

Jag var Justin’s.

Hans egendom.

Hans flickvän.

Det lät bra i mina öron.

Flickvän och Pojkvän.

Precis som det ska vara.

Åren gick, Justin och jag firade både ett, två, tre, fyra och fem års jubileum innan dagen D kom.

Jag var så nervös. Men så fort jag såg honom stå där vid altaret… blev jag lugn. Jag tänkte på alla fina minnen som vi hade haft.

Leendes gick jag fram mot honom.

Långsamt, i takt till musiken.

Prästen började sitt lilla tal. Jag kunde knappt bärga mig. Att han inte kunde snacka snabbare gubbjäveln!

Tillslut kom han till delen jag hade längtat efter hela mitt liv.

-      Justin Drew Bieber, takes you Amira Emilia O’donaghue to your wife, now and forever?

-      I do, svarade Justin prästen högt och tydligt.

Justin log mot mig genom de få glädjetårarna som hade rullat ner för hans söta kinder. Var det här verkligen på väg att hända?

Skulle jag, lilla Amira O´donaghue, gifta mig med Justin Drew Bieber?

Ändå stod vi ju här, i kyrkan, omgiven av släkt och vänner.

Jag log tillbaka.

-      Yes, sa jag högt och tydligt.

-      For now on, you are husband and wife! Sa prästen och slog igen boken.

Justin kysste mig och kramade mig sedan.

-      I love you, Amira Bieber, viskade han i mitt öra.

Eric, som hade stannat kvar tittade på mig, eller rättare sagt spanade in mig.

-      So…do you want to say something? Frågade jag Eric flörtigt.

-      Oh yeah…want to go out on Saturday? Svarade han och kom lite närmare.

-      Sure, I’ll talk to you later.

Justin, du är så inte värd mina tårar.

I’m so over you dude.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det gick en månad, många av mina vänner var bara mina vänner för populariteten. Men det kändes bra ändå.

Många killar var efter mig. Eric, Seth och Mick var bara några som jag hade gått ut med.

Kyssar hade jag fått många av också.

Ändå kunde jag inte sluta jämföra varenda en av killarna mot Justin.

Det gick inte att komma ifrån det.

Även om jag var glad tillsammans med alla andra killar. Var ingen som honom.

Och jag försökte verkligen komma ifrån det.

Men det gick inte.

Grejen med hela den här nya stilen var ju att göra Justin avundsjuk.

Det hade inte funkat ett skit.

Han hade visserligen inte snackat med någon annan tjej. Men han hade ändå inte ens tittat på mig sens den dagen jag först kom till skolan i en sån här outfit.

Det gjorde mig ledsen, att han bara ignorerade mig sådär. Men vad skulle jag göra?

Kom jag till skolan i en normal klädsel skulle allt återgå till det normala.

Eller?

Jag måste verkligen prova, kände att jag inte kunde snacka med Justin såhär.

Jag ville verkligen be om en andra chans. Men han kanske inte vill.

Trodde det skulle vara för evigt.

Med fejk smilet som hade varit på mina läppar den senaste månad klarade jag mig igenom hela skoldagen.

I morgon är det nog. I morgon ska jag vara Amira O´donaghue.

Den riktiga tjejen som inte var en bitchig typ.

Den tjejen som hellre ville ha en äkta vän än flera falska.

Justin’s perspektiv

It was a month ago. A month ago sins Amira broke up with me. I said the wrong words. And I’m sure she hates me now.

She dresses so weird, and she hangs out with the worst girls in the whole school.

Almost the whole school’s boys are hangin after her too. Just because she dresses so challenging. Why does she even dress like that?

‘cause of what? Make me jealous?

Well, it works.

I’m jealous. And I still love her.

I do.

But I guess she doesn’t like me anymore. Or maybe she doesn’t want a relationship.

I mean, she has been going out with seven boys on one week.

One for each day.

What is this, is she trying to break a record or something?

Where is the girl I felt in love with?

I want her back.

Maybe then, I can start talk to her again.

At least I know that she is the same Amira I’m in love with then.

‘Cause now I don’t really know anymore.

I really don’t know anymore.

Amira’s perspektiv

Jag gick till expeditionen.

Den tjocka tanten bakom disken fick sig en rejäl chock när hon såg mig.

Och jag förstod henne verkligen. Jag såg inte bra ut.

-      I would like a new school uniform…, mumlade jag och tanten pekade ännu en gång med ett tjockt finger mot den vita dörren vid sidan om disken.

-      Thank you, sa jag och gick in i det ljusa rummet.

Den unga kvinnan som jobbade där inne tittade på mig och skakade sedan på huvudet.

-      A new one eh? Sa hon och log vänligt.

Jag nickade skamset och tog emot den.

-      If you want to talk about it, I’m right here, sa hon sedan och log ett betryggat leende.

-      Thank you, but I think I’ll be ok, svarade jag och log tillbaka innan jag gick ut.

Tjockis-tanten stirrade fortfarande på mig som om jag var ett freak.

Men det var jag inte, jag bara kände mig som ett.

När jag kom hem slängde jag min gamla uniform och la min nya på stolen.

Jag ville se hur alla reagerade när jag kom till skolan som en vanlig tjej. Om de sket i mig fullständigt eller inte.

Helt ärligt, jag hoppas på att bli dissad.

Det skulle kännas så mycket bättre än att bli avgudad ändå.

Det ända jag vill ändå är ju att snacka med Justin.

Få allt okej igen.

Och om jag kan, ska jag göra allt perfekt.

Precis som det var innan.

Dagen efter gick jag till skolan en halvtimme innan vi började.

Jag ville vara säker på att vara där innan alla andra.

Så jag slapp det där jobbiga inträdet i skolan. Tillexempel igår, när alla stod vid sina skåp och sen när jag kom in sprang Fliss och de andra tjejerna fram till mig och vi gick nån catwalk eller nått, alla killar var som galna.

Liksom, det var ju bara jag?

När jag kom till skolan var det bara en enda elev där.

Precis den eleven jag ville snacka med.

Jag gick fram till mitt skåp.

Bäst att hålla avstånd ändå.

-      Hi Justin, sa jag och gav honom ett försiktigt leende.

Han ryckte till, antagligen eftersom det var jag som snackade med honom.

Jag hade inte sagt ett ända ord till honom på en hel månad, klart man blir förvånad.

-      Oh, Hi Amira! Sa han och log tillbaka.

Dock lika försiktigt som mig.

Vi prövade oss fram, testade gränserna.

-      So…how are you? Frågade jag.

-      I’m…fine, svarade han, how about you? Sa han och tittade på mig med sina underbara ögon.

-      Honestly? I feel like crap. And I don’t have anyone to talk to either, just because I wanted to make you jealous. I still love you Justin.

Justin stirrade på mig.

-      P-please say something…, mumlade jag.

I will fight till forever, to make it right.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Beslutade alltså att dela på sista kapitelt, annars hade det blivigt FÖR långt   
Nästa del kommer i morgon bitti!   

Håll ut älsklingar!   

Kommentera?   

Tårarna gick inte att stoppa. De rann för fullt.

Jag brydde mig inte ens om blickarna som folk kastade på mig i korridoren.

Inte ens om viskningarna.

Det ända jag brydde mig om var en person.

Som precis hade lämnat mig.

We shared the word love, I did love, you did game

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dagarna som gick var inte de bästa i mitt liv.

Jag gick runt i skolan som en zombi, och alla visste varför.

Så fort Justin hade berättat för Ryan om vårat ”break up” fick hela skolan reda på det också.

Många tjejer hade kommit fram till mig och frågat hur jag mådde, medans de flesta killar gick runt och busvisslade efter mig.

Nu när jag var singel, var jag också ett byte i deras värld.

Tydligen ett väldigt hett byte.

Det roligaste med det hela var att Ryan inte tyckte om den kredits jag fick av alla.

Speciellt inte den jag fick av killarna.

Han ville att jag skulle ha ett ”forever alone” liv på high school.

Men det skulle jag inte.

Hädan efter skulle jag bli populär.

Jag skulle klä mig lite mer utmanande, och skita i Justin.

Han var ändå bara en kille, det finns hundra tusentals andra därute.

Gäller bara att finna den som är villig att ha ett normalt förhållande!

Dagen gick snabbt och jag var hemma, jobbet hade jag tagit ledigt från idag. Bara för att jag skulle shoppa.

Justin fick tro vad han vill, det var då rakt inte därför jag inte var där.

Bara lite.

Men ytterst lite!

Jag gick in i en massa olika affärer, köpte tighta jeans, och en massa skit till.

Sen när jag väl hade köpt det kom jag på att vi hade skoluniformer.

Suckandes släpade jag alla kassar med mig hem.

Jag tog fram skoluniformen och fixade till den lite.

Tillslut såg den lite…lite för lite ut som en skoluniform.

Jag sket fullständigt om det såg ut som en skoluniform då, men det kanske var för mycket?

Äsch, det får väll rektorn ta med mig.

Jag tittade på min skoluniform.

Jag hade knäppt upp flera knappar så man såg in på min bara hud, bh:n syndes mycket och jag hade klippt av kjolen så pass att den var väldigt kort.

Nöjd var jag, mycket nöjd.

Jag gick och la mig redan klockan åtta bara för att få vakna upp i morgon,

Som en ny brud.

Snabbt stängde jag av alarmet, tog en dusch och sedan ställde jag mig framför spegeln.

Sminket tog en evighet. Men tillslut var det perfekt.

Jag log mot min spegelbild och gick sedan för att sätta på mig min ”nya” skoluniform.

När den var på åt jag frukost.

Två mackor med ost och ett glas apelsin juice.

Snabbt satte jag på mig ett par sneakers och sedan bar det av till skolan.

Många blickar fick jag när jag gick in i skolan.

Tjejerna tittade på mig med stora ögon, visserligen beundrande.

Medans killarna tittade på mig som om de aldrig hade sätt en tjej förut.

På ett sätt njöt jag av uppmärksamheten.

Jag gick fram till mitt skåp och tre tjejer från min klass kom fram till mig.

-      Hi Amira, I just love what you have done to your school uniform!

-      Oh, thank you Fliss! Svarade jag och gav henne ett överlägset leende.

-      Maybe we can hang out after school? Frågade Becca.

-      Yeah sure. See ya later, svarade jag kort.

Alla tre nickade och gick sedan därifrån med ett belåtet leende på läpparna.

Själv stod jag kvar och njöt över att vara i centrum.

När jag vände mig om såg jag Justin stå där och stirra på mig.

Hans ögon mötte mina och jag höjde ena ögonbrynet och gav honom en bitchblick.

Sedan gick jag därifrån.

Klumpig som jag var gick jag in i någon.

Ryan.

Jag tappade mina böcker.

Ryan bara gick därifrån med ett elakt leende.

Snart samlades det en hel skock killar som ville hjälpa till.

Wow, var jag verkligen populär nu?

De flesta killarna gick iväg efter att få en liten pratstund.

Men ungefär tre stannade kvar.

De följde mig till min lektion.

-      Bye Amira, I’ll see you later! Sa två av killarna som tydligen hette Seth och Mick.

-      Bye! Svarade jag och gav de en blinkning.

Eric, som hade stannat kvar tittade på mig, eller rättare sagt spanade in mig.

-      So…do you want to say something? Frågade jag Eric flörtigt.

-      Oh yeah…want to go out on Saturday? Svarade han och kom lite närmare.

-      Sure, I’ll talk to you later.

Justin, du är så inte värd mina tårar.

I’m so over you dude.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Denna berättelse lider mot sitt slut!

det sista kapitlet kommer antagligen vara as långt eftersom jag vill avsluta den nu.

Kommentera nu på det näst sista kapitlet!(sorry för att det inte kom ut igår, somnade...  )

Justin stirrade på honom.

-      Can’t believe you even thought of that, sa han högt och tydligt innan han gick därifrån.

Snabbt fattade jag hans hand och vi gick tillsammans till sånglektionen.

-      Are you okey? Frågade jag när vi kom fram.

-      Yeah, yeah I’m ok, svarade han och gav mig ett leende.

Man behövde inte vara hans flickvän för att förstå att det inte var äkta.

Behind every smile hides a tear…

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

På sånglektionen sjöng vi tillsammans, Justin och jag.

Han hade en helt fantastisk sångröst, jag blev nästan knäsvag bara av att höra den. Tydligen hade han inte haft hjälp med det heller. Den bara var så, helt perfekt.

Det fick mig nästan att tappa andan, hela han skulle snart bli för perfekt.

Kan man bli det?

För perfekt alltså.

Låter det ens troligt?

En tanke slog mig.

Alla har vi brister.

Skulle jag få reda på Justin's snart?

Eller hade jag redan fått reda på det?

Utan att veta om det alltså.

Jag tittade på min pojkvän, han mådde inte bra. Det såg jag.

Något tyngde honom, och jag visste mycket väl vad det var.

Han saknade sin bästa vän. Inte ens Chaz hade han hängt med på den senaste tiden.

Var det sant det som Ryan sa, att jag tog iväg hans vänner för honom?

Var det det som Justin tänkte på just nu också?

Jag kanske borde göra slut med honom, bara för att kunna tänka klart?

"Remember I love you."

Jag suckade.

Det var svårt att ha pojkvän, ännu mer om man älskade honom över allt annat.

Vilket inte heller var bra i min ålder.

Jag hade inte precis någon att anförtro mig allt till.

Jag vågade inte ens anförtro Chaz med något längre. Han och Ryan hade börjat hänga mer och mer.

Justin sjöng klart versen på låten och sedan skulle jag stäma in i refrängen.

Utan att tänka började jag sjunga med.

Justin's perspektiv

She sang så beautiful. Her voice matched mine perfect. I guess our teacher noticed that to, 'cause she put us together in a group.

I felt bad. I did.

Amira had nothing to with Ryan and my fight, and yet, I can't smile at her.

But I love her.

I do.

I just can't smile.

And that makes me sad.

She was always the one who could make me smile. And now she can't.

Did I change or did she?

Maybe we just need a break from eachother.

yeah...yeah that would be great. Hang with the guys and just chill.

Nothing to worry about.

No girlfriend. Can flirt with everybody.

As more I thought about it, as more sure I got.

I'm going to dump her.

Amira.

Maybe I doesn't love her as much as I thought.

After school, I'll be a free man.

Amira's perspektiv

Justin såg ut att fundera på något hela lektionen. Men när vi kom ut från den såg han plötsligt mycket gladare ut.

- I can see you're happy now! sa jag och log glatt mot honom.

- Yeah, I'll see you later, svarade han snabbt och gick därifrån.

Inte ens en blick fick jag.

Vad var det som höll på att hända?

Jag skakade frustrerat på huvudet och gick till mitt skåp.

Justin hämtade sina grejer snabbt och stack därifrån, utan att vinka, som han brukar göra.

Jag kände mig...övergiven.

Vi som precis hade fixat allt.

Varför betedde hans sig som han gjorde?

Ville han skapa bråk?

Då var det bråk han skulle få.

Efter skolan, äre slut.

Jag orkar verkligen inte med han.

Grattis Amira, du har hittat hans nackdel.

Jag klarade mig igenom hela dagen, utan att snacka med honom.

Efter skolan gick jag fram till honom.

- Hey, can I talk with you for a second? frågade jag.

Justin tittade mig inte i ögonen när han nickade.

Jag gick lite ifrån folkmassan som stod vid alla skåpen, Justin följde efter.

- I don't really know what you want. But I think we should break up. You're acting like a jerk and well...there is so many better guys out there, it's over Justin, sa jag och tittade på honom.

Jag ville att han skulle säga nej. Att han älskade mig. Att han skulle få mig att ändra mig.

Ge honom en andra chans.

Justin's perspektiv

- I don't really know what you want. But I think we should break up. You're acting like a jerk and well...there i so many better guys out there, it's over Justin, she said and lookt at me.

I knew she wanted me to say something.

I saw that she didn't mean what she just said.

But I was blind enough to say the two words.

- Ok, bye.

I walkt away from her.

I could feel her staring at me as I walked away from her.

And I knew already I had made the wrong choice.

Still, I didn't turn around.

Amira's perspektiv

- Ok, bye, sa han och gick därifrån.

Något högg till i bröstet.

Jag kunde inte sänka blicken från hans ryggtavla. Inte förns den var utom synhåll.

Tårarna började rinna.

Jag sjönk ner till golvet.

Massa tankar flög omkring i mitt huvud.

Jag trodde inte han bara skulle gå därifrån.

Jag trodde han skulle säga ifrån.

Säga att han älskade mig.

Att det bara fanns mig i hans liv.

Han och jag föralltid.

Istället lämnade han mig ensam.

Han hade ljugit för mig.

Tårarna gick inte att stoppa. De rann för fullt.

Jag brydde mig inte ens om blickarna som folk kastade på mig i korridoren.

Inte ens om viskningarna.

Det ända jag brydde mig om var en person.

Som precis hade lämnat mig.

We shared the word love, I did love, you did game.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera! :)

DETTA ÄR DET HUNDRADE INLÄGGET PÅ DENNA BLOGG!

STOLT TJEJ!<3

Checka den här bloggen :)

http://www.nellylindberg.devote.se

Vill ni också bli länkade?

Kommentera nedanför!   

DEL 27 NEDANFÖR!