Sedan drog han ner mig i sin famn. Han kramade om mig och vi var tysta.

-Det är Tiffany... viskade jag och avbröt tystnaden. 

-Vad har hon gjort då? viskade han tillbaka.

-Hon.. är med Brad, fastän hon vet vad han har gjort med mig.

Jag snyftade till och en tår rann längs min kind. 

Han strök mig längs ryggen och pussade mig på kinden.

-Du har ju mig, viskade han. 

Han har rätt, jag har han. Vi två, vi två mot världen. 

----------------------------------------------------------

Bussresan hem var tystlåten, vi bara satt där och höll händer. Jag orkade inte öppna min mun, antagligen förstod Eric det eftersom han höll käften han med.

En massa folk tittade på mig under resan, jag funderade över det en hel del och kom fram till att det antagligen var min mascara som hade runnit. Jag hade såklart försökt få bort det och jag hade frågat Eric om det var borta, han hade faktiskt sagt att den var det. Men han hade väll ljugit om det för att få mig på lite bättre humör. Jag blev inte arg, bara lite smått besviken. Han kunde ju sagt att det faktiskt inte var borta, och hjälpt mig ta bort lite.  Jag grubblade inte så mycket mer på det eftersom vi var framme vid nästa hållplats. 

När vi kom hem till mig gick jag raka vägen in till badrummet, såklart hade jag haft rätt. Mascaran var en katastrof så jag tog snabbt bort den. Jag tittade mig i spegeln, som vanligt såg jag trött ut. Snabbt ryckte jag på axlarna och slank ur badrummet för att sedan dimpa ner bredvid Eric. Han log stort mot mig.

- Du är så vacker utan spackel, små sjöng han och jag fnissade.

- Jag ser ju så trött ut! utbrast jag och Eric såg plötsligt allvarlig ut.

- Du är perfekt, precis som du är!

Jag rodnade starkt och kramade om honom.

Det är komiskt, egentigen. Hur två personer kan säga precis samma sak men ena kan få en att känna en mer speciell än den andre. När Brandon sa det så kände jag mig inte ett dugg speciell. Rodnade inte ens. Men när Eric sa det blev jag högröd i ansiktet och hela kroppen pirrade. 

Jag kysste honom rakt på munnen och tryckte in min tunga i hans mun. Hela jag pirrade till när hans tunga nuddade min. Hela jag blev helt uppfyld av lycka. Jag puttade ner honom i soffan och lade mig över honom. Jag kysste honom mer intensivt än någonsin och verkligen pressade min kropp emot hans. Erics händer vandrade från min rygg ner till min rumpa och jag kände hur något hårdnade sig där nere. Jag log mitt i kyssen och han blev lite röd i ansiktet.

Eric började försöka kränga av mig min tröja, jag kände mig fortfarande inte redo, men jag lät honom hållas för stunden. Kyssarna blev hetare och hetare. Jag var nervös för vad som bävade. Skulle jag våga göra det iallafall? Det skulle kännas rätt för båda parterna. Ville jag..?

Jag hann inte tänka innan jag låg under Eric. Hela hans vikt var över mig och jag kunde knappt röra mig. Mina tankar rörde sig till föra gången detta hade hänt. 

Skulle han slåg mig som Brad så många gånger gjort förut?

Skulle han våldta mig även fast jag sa nej?

Skulle han ge sig på mig när jag sov?

Skulle han supa ner mig?

jag vågade inte.

- Stop.., mumlade jag och slutade kyssa Eric.

- vad är det älskling? frågade han oroligt.

- Inte längre...

Eric tittade lite besviket på mig men nickade. Det kändes skönt att veta att han accepterade mig. Att han accepterade mina val och gränser. Jag älskade honom för det. 

------------------------------------------------------

Skrivet helt o fullt av Mimmi, gick lite segt!

sorry för det :)

När jag gick mot klassrummet stoppade någon upp mig, jag trodde det var Eric så jag log stort när jag vände mig om. Istället stod Brad där.

-Älskling, varför har du berättat om oss för Tiffany? frågade han med ett irriterat tonfall.
Han blängde lite på mig medans han sa det och min hjärna började långsamt förstå vad det var han menade. Jag stod bara och tittade på honom med öppen mun. 

-V-Vad menar du? stammade jag och svalde.

- Tiffany har sagt att du berättade om vad som hände mellan oss innan du flyttade. Är det sant?

 Jag flackade med blicken och öppnade sedan munnen.

---------------------------------------------------------

Jag stod där en lång stund, kunde inte tänka och allt var svart. Min vän... Min bästa vän.. Eller min föredetta bästa vän.

Brad blängde lite på mig när han tittade in i mina ögon.
Jag kände mig tvungen att säga något.

-V-Va? fick jag fram.

Han höjde ena ögonbrynet.

-Ja, varför gjorde du det?! upprepade han med en irriterad blick.

-Jag litade på henne, sa jag dumt.

Att jag aldrig kommer på något bra att säga ...

-Jag har ju sagt att jag ångrade det jag gjorde, fattar du inte hur det känns när du berättar allt för någon annan då? sa han med allvarlig röst.

-Förl...,började jag men kom på något bättre att säga, så jag får aldrig göra fel eller? Det äre bara du som får va?

Jag vände mig om och gick in i klassrummet.

När jag kom in såg jag Eric sitta där vid en bänk, så snabbt gick jag fram och satte mig bredvid honom.

-Baby! han log stort när jag satte mig. 

Allt är så bra mellan mig och Eric, jag blir överlycklig varje gång jag ser honom och alldeles varm inombords. Men är det för bra? Kan det fortsätta såhär? 
Det är jag ganska osäker på, men kanske, bara kanske, så kommer det hålla länge.

-Äre bra? frågade han och kysste mig.

-Jadå, det är lugnt, svarade jag och log.

Vi satt tysta en stund och lektionen började.

-Juste, det är fest på fredag på stan. Hörde att många skulle dit, ska vi gå? viskade Eric.

-Ja! Gärna, viskade jag tillbaka. 

Dagen segade på som vanligt, för en gångs skull höll sig Brad borta från mig. Dessvärre klängde han som en apa på Tiff. Jag var arg på dem båda, men jag kunde inte låta bli att inte bry mig om henne. Hon förtjänade någon bättre. Verkligen inte Brad. Han skulle bara göra henne illa. Och det skulle jag verkligen hata honom för.

Jag sköt bort de hemska tankarna mitt lilla huvud envisades med att tänka och såg fram emot fredagen. Det var ju bara en dag kvar trots allt. Jag skulle dricka, inte bli full. Men dricka. Bara få känna på lite. Jag har trots allt inte gjort det sen jag var tillsammans med Brad. Det var en av alla de sakerna jag måste ändra på. Bara för han bor i samma stad som mig betyder inte det att den gamla Steph ska komma tillbaka. Jag är en ny verison. Limitid edition. Ta mig som jag är eller dra åt helvete. 

När dagen var slut kom Tiffany fram till mig när jag stod vid mitt skåp. Hon tittade på mig på ett konstigt sätt och jag försökte att strunta i henne.

-Hej bästis, ska vi göra något? Kan vi inte dra till stan? Jag behöver verkligen verkligen ett par nya jeans!

Hon putade med läpparna och gjorde ögonen så stora som möjligt. Vad tänker hon med?!

Jag vände mig om igen mot skåpet och la in mina böcker och tog ut min väska.

-Stephanie! Ärligt talat, sluta tjura förfan! Vad är det med dig?

Hon blängde på mig rejält när jag såg på henne igen. 

Vilken idiot! Vadå vad är det med mig, jag skulle kunna slå henne. Hårt! Så arg och besviken på henne är jag. Men jag gjorde inte det, det är inte värt det. Jag vill inte ens röra henne. 

Jag gjorde det enklaste, låste skåpet och gick därifrån. 
Med snabba steg gick jag mot busshållsplatsen. När det bara var några meter fram till busshållsplatsen hörde jag att någon ropade på mig.

-Stephanie!

Erics röst hördes bakom mig. 

-Vad gör du? frågade han andfått och stannade framför mig.

-Vadå?! utbrast jag ilsket.

Detvar inte meningen men jag var så arg. Inte på honom utan på Tiffany.

Han såg besviken ut och tittade ner i marken. 

-Ja vi brukar ju vänta på varandra... Men vad är det?

Hans röst lät ledsen och jag ångrade att jag skrek mot honom.

-Fö-förlåt...

Jag kände att några tårar kämpade med att ta sig ut ur mina ögon och Eric såg nog det.

-Men älskling, sa han mjukt innan han tog tag om min arm och drog med mig till bänken i busshållsplatsen

Sedan drog han ner mig i sin famn. Han kramade om mig och vi var tysta.

-Det är Tiffany... viskade jag och avbröt tystnaden. 

-Vad har hon gjort då? viskade han tillbaka.

-Hon.. är med Brad, fastän hon vet vad han har gjort med mig.

Jag snyftade till och en tår rann längs min kind. 

Han strök mig längs ryggen och pussade mig på kinden.

-Du har ju mig, viskade han. 

Han har rätt, jag har han. Vi två, vi två mot världen. 

I'm limited edition.
------------------------------------------------------------

Av både Maria o Mimmi :)

Kapitel 7

Jag tittade förvånat på honom, var han seriös? Inte kunde han skämta om något sådant nu, i den här situationen. Jag bestämde mig för att fråga vad det var för en idé.

-          Jaha, vadå för idé? frågade jag snällt och log.

-          Kommer du ihåg hur vi hamnade här? Frågade han mig utan att röra en min.

Jag rodnade starkt.

-          Ja, mumlade jag.

-          Precis, så… om vi gör samma sak igen… om du bara leder mig någon stans för att kunna kyssa mig så kanske… så kanske vi kommer hem.

Jag stirrade på honom, det var verkligen en helt sinnessjuk idé. Aldrig att den skulle kunna funka. Men jag antar att det är det bästa vi har just nu. Värt ett försök.

-          Okej… mumlade jag och började titta mig omkring.

-          Nej, inte än! Du måste verkligen vilja kyssa mig. Vi gör det precis från början.

Helt från början? Vi måste leka leken igen. Jag nickade för mig själv. Okej, allt från början, det är helt okej.

Snabbt som ögat nuddade jag hans axel och log lite för mig själv, än så länge gick det ju bra. Lucas var lika ivrig som mig att sätta igång, hans hand rörde sig snabbt, men jag var snabbare. Mina fötter skuttade från sten till sten och landade sedan perfekt. Jag kunde höra han bakom mig den här gången. Mina ben fortsatte att röra sig väldigt snabbt. När jag tillslut skulle börja lyssna efter honom igen hörde jag honom inte alls. Hur gjorde han det där? Har han fått en ny kraft helt plötsligt? Jag hann inte tänka mer på det, Lucas tornade upp sig framför mig och omfamnade mig sådär keligt. Mina tankar smög sig in på annat och jag kom på mig själv med att faktiskt desperat vilja kyssa honom. Jag tittade mig omkring, och då såg jag det. Samma grotta med samma gräs som hängde ner lik en slöja. Jag log brett och drog honom med mig, det hade funkat. Vi var på väg hem. Äntligen.

Jag rörde mig långsamt och drog med mig Lucas till grottan. Precis som förra gången så stannade jag framför den och sträckte fram handen. Denna gång kändes det också som en kraft var där, men den här gången ville handen studsa tillbaka. Jag pressade mig själv in i grottan och drog med mig Lucas. När vi äntligt stod där la jag armarna om honom och kysste honom passionerat. Det kändes rätt, precis som det hade känts förra gången. Jag hoppades innerliget och bad till gudarna att vi skulle vara hemma.

Lucas läppar lämnade mina. Det blev ett litet smack precis när de släppte varandra. Jag öppnade mina ögon och tittade in i hans bruna ögon. Han log mot mig, lika gulligt som alltid.

-          Redo? Frågade han och stäckte fram sin hand.

-          Redo, sa jag och fattade hans utstäckta hand.

Tillsammans gick vi ut från grottan, jag såg mig omkring. Visst var det vår skog? Jag började springa, mina fötter hittade varje sten. Plötsligt stannade jag. Med stängda ögon tog jag in så mycket luft som möjligt. Jag älskade skogsluften, den gjorde mig hel. Men inte helt, det fanns en person i hela världen som gjorde hela mig hel. Lucas Thorne.

Snabbt vände jag mig om, han stod precis bakom mig. Jag log mot honom och gick ytterligare lite närmare.

-          Jag bryr mig inte om vad regimen säger, det är dig jag vill ha! Viskade han i mitt öra och kramade om mig.

-          Jag älskar dig, mumlade jag tillbaka.

-          Det är du och jag mot världen.

------------------------------------------------------------------------------------

Och där var det slut på min skolberättelse :)

Jag lyckades hålla mig inom 5000 ord!

Stolt tjej! :)

Puss!

Vi känner oss redo att börja blogga igen :D

Första kapitlet kommer antagligen ikväll, annars blir det imorgon  :)

/Maria

När jag vaknade nästa dag var det fortfarande mörkt, trodde jag. Jag flyttade på några grenar och såg sedan ljuset. Solen stod högt upp på himmeln och jag reste mig upp. Min kropp kändes mörbultad och jag sträckte snabbt på mig för att knäcka ut ryggen lite.

Vad skulle jag göra nu då? Hela min kropp värkte och jag hade ingen aning om vilket håll Lucas och kaninen hade gått åt. Skogen var stor, eller i alla fall den del av skogen jag hade sett. Tankarna virvlade runt i huvudet. Skulle jag gå åt höger? Vänster? Eller rakt på? Så många frågor, så lite svar. Jag gick på magkänslan, den hade alltid rätt. Mina ben började röra sig mot höger och jag vandrade i ungefär en timme, efter ett tag flöt det bara på. Stannade inte en sekund. Min mage började kurra och jag hade ingen mat att äta, inget vatten heller för den delen. Detta gröna paradiset började mest likna ett helvete.

Helt plötsligt såg jag en brun kalufs sticka ut bakom en sten, är det möjligt? Ja, ja… det måste vara han! Mina ben började röra sig ännu snabbare och jag sprang nästan fram till stenen. Mina förhoppningar sjönk snabbt ner till botten av universum när jag såg vad det egentligen var. Hästen låg och sov nere på marken och den bruna manen såg precis ut som Lucas bruna hår. Jag tittade buttert på hästen och vände mig sedan om, helt förtvivlad. Vart skulle jag ta vägen? Mina ben orkade inte mycket längre, jag var hungrig och törstig och Lucas var borta. Mina överlevnaders kunskaper var inte de bästa. Jag föll ner till marken och drog sedan upp benen mot bröstet. Hela jag skakade, tårarna fortsatte att rinna ner. Hulkande satt jag där, helt ensam. Utan någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen.

Plötsligt hörde jag en röst från höger.

-          Hörru tjejen, vissa försöker sova här.

Jag ryckte till och tittade snabbt mot höger. Hästen som nyss hade legat och sovit hade nu öppnat sina ögon och stirrade på mig med ett buttert uttryck i ansiktet.

-          F-förlåt, mumlade jag och drog bort en hårslinga från håret.

-          Vad är det som tynger dig min sköna? Frågade hästen mig.

Jag bet mig i läppen, hur visste jag om hästen inte ville mig något illa? Fast såklart, det var ju bara en häst. Jag gick på magkänsla ännu en gång.

-          Jag… måste hitta en person, och sedan ta mig här ifrån.

-          Jaså? Jag kanske kan hjälpa dig lite på traven! Utbrast hästen och gnäggade till.

Tankarna for omkring i huvudet, skulle jag acceptera hjälp erbjudandet? Skulle det hjälpa mig att hitta Lucas och sedan komma hem? Skulle jag våga lita på hästen?
”Allt för Lucas” sa en röst inom mig. Och sann var den, allt för min älskade.

Jag nickade mot hästen och den reste sig snabbt upp.

-          Hoppa upp här, sade den.

Snabbt hoppade jag upp på hästryggen och travandes rörde vi oss framåt. Småpratade gjorde vi också, tydligen så hette hästen Pegasus och han var en ung häst som kunde mycket om den här skogen.

Efter ungefär tre timmars ridande började min rumpa göra ont, riktigt ont. Att rida barbacka var nog inte det bästa.

-          Jag måste vila lite, sa jag och hoppade av Pegasus så fort han stannade.

Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Min rumpa gjorde fortfarande väldigt ont, men mina ben var helt okej. Jag bestämde mig för att springa lite.

Mina ben rörde sig snabbt som vinden. Pegasus rörde sig precis bakom mig, jag kunde känna hans hästandedräkt flåsa mig i nacken. Det kändes tryckt att ha någon precis bakom mig. Lucas hade alltid varit snäppet långsammare än mig. Det kändes som om han var nära. Som om vi var återförenade igen. Plötsligt stannade jag. Någon, eller något, låg under busken. Med en gnutta hopp vände jag mig mot Pegasus och pekade mot busken. Han gick tvekande fram och nosade på den, backade sedan tillbaka till mig.

-          Jo, människa luktar det, mumlade han och fnös.

Hoppet inom mig tändes återigen. Det kändes som om jag var riktigt nära honom nu, jag kunde nästan känna hans hjärtslag mot mina. Mina andetag var hackiga, tvingade mig själv att ta ett djupt andetag innan jag tillslut tog första steget mot busken. Mina händer famlade runt i busken, och visst låg det någon där. Snabbt drog jag tillbaka händerna, mina ögon stängde sig och jag var tvungen att ta ytterligare ett djupt andetag. Nu var jag nära, så nära. Plötsligt fattade något tag i min handled.

Kapitel 6

Snabbt som ögat drog jag mig till den igen, men ångrade mig sedan när jag såg vem som låg där. Alldeles smutsig låg han där, min Lucas. Jag föll ner på knä bredvid honom, tårarna rullade ner för mina kinder. Han log sådär gulligt mot mig, precis som första gången vi hade träffats. Jag kom ihåg det som om det var igår…

Jag kände inget, för första gången under hela min uppväxt var jag ensam. Det var dags att stå på egna ben nu, ingen kunde hjälpa mig. Fel, ingen fick hjälpa mig. Det var mot lagen. Jag var ingen vanligt medborgare nu. Mitt liv var på botten av skalan.

Jag satte mig ner på gräset och la huvudet mellan benen, det gjorde jag ofta nu för tiden. Det fick mig att sluta tänka på mina föräldrar, i alla fall för en liten stund.

En hand lade sig på min axel. Jag ryckte till och tittade snabbt uppåt. Det finaste ansiktet jag någonsin hade sett tittade ner på mig. Han log sorgset och satte sig ner bredvid mig.

-          Hur är det med dig, vackra flicka? Frågade pojken.

-          B-bra.., mumlade jag och tittade bort.

Jag ljög, såklart jag inte mådde bra. Det var en dum fråga, ställd av en dum, vacker pojke…

Han tittade sådär sorgset på mig igen.

-          Jag är också föräldralös, sa han och tittade upp mot himlen, jag kom alltid hit i början, det var fridfullt på något sätt.

Jag tittade förundrat på honom, hur visste han att jag var föräldralös? Stod det märkt i pannan på mig eller?

-          Jaha, sa jag, då fattar du väll hur det känns antar jag.

Pojken nickade och tittade på mig med sina chokladbruna ögon.

-          Jag heter Lucas förresten, Lucas Thorne!

-          Samantha, Samantha Harrington.

Vi log mot varandra.

Mina tankar virvlade omkring i huvudet. Allt hade varit katastrof den dagen, men han gjorde den bättre. Han gjorde alla mina dagar bättre. Och nu, när jag hade funnit honom igen, vad skulle kunna stoppa oss nu?

-          Samie! Utropade Lucas.

-          Lucas, viskade jag och försökte torka bort mina tårar som envisade med att rinna nerför mina mjuka kinder.

Jag kramade om honom hårt och länge. Att bara vara ifrån varandra i en dag och några timmar tog verkligen på styrkorna. Jag hade saknat honom så mycket, ändå hade vi inte varit ifrån varandra så länge. Men nu visste jag säkert, jag var riktigt kär. Jag, Samantha Harrington, älskar honom, Lucas Thorne.

Lucas släppte mig och reste sig upp från den smutsiga marken, vi kramade om varandra ännu en gång och sedan hjälpte jag honom att få bort det värsta av smutsen. När jag sedan stod och bara tittade på honom kom jag plötsligt på att något saknades. Var är den lilla kaninen? Hade de kommit ifrån varandra på vägen? Eller hade något hänt dem båda så de hade vart tvungna att skilja sig åt? Mina funderingar fortsatte en lång stund innan jag faktiskt kom på att jag kunde fråga var den lilla kaninen höll hus.

-          Äh, du Lucas? Började jag försiktigt.

-          Mm? Svarade han mig frånvarande.

-          Vart är den lilla kaninen som följde med dig?

-          Åh, äh, jag vet faktiskt inte, den bara liksom… försvann.

-          Jaha, sa jag förvånat.

Jag såg mig omkring och upptäckte att Pegasus, hästen som hade hjälpt mig hitta Lucas, också var borta. Det var som om alla magiska djur som var snälla bara gick upp i rök när de hade hjälpt en klart. Det var riktigt frustrerande eftersom jag faktiskt hade gillat den där hästen.

Lucas tittade försiktigt på mig, det såg ut som om han ville säga något, men inte riktigt vågade.

-          Då återstår bara den stora frågan… hur ska vi ta oss hem? Mumlade jag för mig själv.

-          Jag tror… Jag tror jag har en idé, svarade Lucas på mitt funderande.

------------------------------------------------------------------
Mimmi :) 

Jag bara log och ökade farten lite. När vi var framme vid stenarna sträckte jag fram handen för att stryka undan lite av gräset. Det kändes som om jag träffade ett sorts kraftfält, snabbt drog jag tillbaka handen. Lucas höjde på ena ögonbrynet och flinade sedan.

-          Vågar du inte eller?

-          Klart jag vågar, muttrade jag fram och gick sedan in mellan stenarna.

Lucas hand var fortfarande sammanflätad med min, han kom in strax efter mig. Med ett leende slog jag armarna runt hans hals och kysste honom länge. Jag vet inte hur länge vi var där, men efter ett tag så gick vi ut igen. 
Det slog mig direkt. Vi var inte i byns skog längre.

------------------------------------------------------------------

Kapitel 3

-          Lucas, viskade jag, var är vi?

-          Jag har ingen aning, viskade han tillbaka.

Jag tittade mig omkring, min första tanke var att vända om, gå tillbaka genom de två stenarna. Den planen föll i kras så fort jag vände mig om. Platsen var inte kvar, istället stod där den mest ohyggliga varelse jag någonsin hade sett.

-          Halloj! Jag heter Peter, välkommen till Storelandet! Sa han glatt och flinade.

Min underläpp darrade och jag öppnade munnen för att säga något, men jag fick bara ut ett gällt skrik. Lucas var inte sen att nappa på det. Snabbt som ögat sprang vi, jag såg till att jag höll samma takt som Lucas, aldrig att jag skulle lämna honom i sticket nu. Mina ben rörde sig snabbt, men inte lika snabbt som de kunde gå. Lucas sprang för glatta livet, varken han eller jag kände den här skogen. Inom den snaraste minuten visste jag att någon av oss skulle snubbla. Och det hade jag rätt i, jag såg stenen, tänkte precis utropa det, men försent.
Med en mjuk duns landade han på marken, jätten var tätt efter oss. Jag kunde inte fortsätta springa, jag kunde inte bara lämna honom där. Och jag visste att om jag inte fortsatte att springa, var det slutet för båda oss.

Jätten grabbade tag i min midja, drog mig uppåt och luktade lite diskret på mig. Ett elakt flin spred sig över hans läppar.

-          Du luktar godare än andra som har varit här! Mullrade hans röst i mitt öra.

-          För gott för dig kanske! Skrek jag och slog till honom hårt på näsan.

Jätten släppte mig snabbt för att ta sig om näsan, jag föll ner till marken och landade perfekt. Lucas var redan på bena, han fattade min hand och vi började springa igen, den här gången var han snabbare, eller så var det jag som hade tappat lite styrka i benen. Jag tittade mig desperat omkring efter ett gömställe, när jag äntligen hittade ett. Pilträdet stod där som vilket träd som helst, men det gav ett perfekt skydd. Jag drog med mig Lucas mot det hållet och han gjorde inget motstånd. Jag dök in i pilträdet och Lucas direkt efter mig, han landade på mig, men jag förde inte ett knyst. Han måste ha sett att jag inte kände mig bekväm i hur vi låg just nu så han flyttade snabbt. Jag mimade ett tack och sedan satt vi där, under pilträdet, tillsammans, utan någon som helst aning om vart vi var. Ingen brådska till panik.

Efter ett tag hörde jag inte jätten längre, den måste ha gett upp och gått iväg. Utan förvarning kom det en liten, vit  kanin in i den lilla inhägnaden vi hade. Den vred på huvudet och såg ut att fundera. Jag skakade lite på huvudet och räckte sedan fram min hand. Kaninen stirrade på den och tittade sedan upp mot mig.

-          Tro inte att jag tänker nosa på den! sa han buttert och kliade sig bakom örat.

Jag ryckte till när jag hörde rösten, det var en manlig röst. Först tittade jag direkt på Lucas, man han såg lika förvånat på mig. Jag fattade direkt att det inte var någon av oss som hade sagt det, utan att det faktiskt hade varit den lilla puder vita kaninen. Jag gapade stort och stirrade på det lilla djuret. Han stirrade tillbaka, höjde på ena ögonbrynet och det lät tillochmed som om han suckade.

-          Vadå, har du aldrig sett ett talande djur förut? Frågade han och tittade med den där blicken som sade: Skojar du med mig?

-          N-nej det har j-jag inte…, stammade jag fram och satte mig betydligt närmare Lucas.

Kaninen kom närmare med ett brett grin på läpparna.

-          Ja, då hade jag väll turen att vara din första! Sa han och hoppade upp i Lucas knä.

Lucas, som var en djurmänniska, klappade kaninen och kliade den bakom örat. Det såg verkligen ut som om båda njöt av stunden.

Jag harklade mig lite och båda två tittade frågande på mig.

-          Ja, jag tycker iallafall att vi ska tänka lite på hur vi ska ta oss härifrån! Sa jag gällt och satte armarna i kors.

Lucas nickade snabbt och reste sig upp, fattade min hand och drog upp mig från det mjuka gräset jag satt på. Kaninen tittade bedjande på oss.

-          Åh snälla små människor, kan inte jag få följa med? Frågade den.

Jag tittade på Lucas som nickade kort och log sedan. Snabbt vände jag mig till kaninen och nickade kort.

-          Oboy, oboy, oboy, oboy, oboy! Skrek den och hoppade upp och ner.

Både jag och Lucas skrattade, han drog handen genom sin bruna kalufs. Som vanligt såg det helt fantastiskt ut. Jag kom på mig själv med att stirra på hans läppar och ruskade snabbt på huvudet. Jag fick inte tänka något sådant här. Trots allt, så var det ju dem här tankarna som hade satt oss i den här knipan.

Kapitel 4

Jag gick ut från den lilla inhägnaden och stannade, tittade mig omkring, fattade mitt beslut och öppnade munnen för att säga att allt var okej. Men det var då jag såg det, jätten satt och väntade på oss, och nu hade han rest sig upp igen. Med ett elakt flin kom han emot mig, snabbt som ögat rörde jag mig åt höger. Hans hand landade precis där jag hade stått tidigare. All lek med Lucas verkade löna sig trotts allt. Jätten grymtade till och svingade sina väldiga armar mot platsen jag stod på, men jag hade redan flyttat mig flera meter när hans hand slog i.
Helt plötsligt kom Lucas och den lilla kaninen ut från pilträdet. Jag förbannade honom i mina tankar men fortsatte med att flytta mig i sidled för att inte bli krossad.

-          Lucas, SPRING! Skrek jag och fortsatte att flytta mig i sidled.

Jag fortsatte med att undvika hans bastanta händer. Jag sneglade åt vänster och såg en väldigt spetsig sten. En idé började forma sig i mitt huvud. Snabbt som ögat kutade jag iväg till den spetsiga stenen, ställde mig med ena benet på den och väntade till det perfekta ögonblicket. Jätten höjde sin hand för att slå ihjäl mig, men jag flyttade mig som vanligt i sidled. Han svingade sin jättelika hand och den gav sig iväg mot marken som skjuten ur en kanon. Fortare än kvickt flyttade jag på mig och sprang sedan mot det hållet jag senast hade sett Lucas ryggtavla.

Vrålet som jätten hade gett ifrån sig när hans hand träffade stenen var fruktansvärt, det måste ha gjort riktigt ont. Det kändes som om jag sprang i snigelfart, verkligen. Jag virrade omkring i den stora skogen och plötsligt var jag helt vilse, att ropa på Lucas var inte ett altenativ. Jätten skulle inte få hitta mig, inte nu, inte helt ensam. När jag sa åt Lucas att springa trodde jag inte att han skulle springa så långt, jag ångrar det nu. Om han hade hjälpt till kanske det hade gått snabbare? Snabbt sköt jag bort tanken, det var urlöjligt att jag ens vågade tänka något sådant, jag visste mycket väl att han inte var snabb nog. Medans jag saktade av lite på takten för att kolla efter ett gömställe kände jag hur jag blev andfådd. Mina andetag var djupa men hackiga. I sakta mak rörde sig mina ögon från ställe till ställe tills jag tillslut hittade ett. Det var inte perfekt, men det gav mig skydd mot både regn och jättar om de så ville komma på besök.

Jag la mig ner på den mjuka marken, utanför den lilla busken kunde jag höra regnet slå mot marken. För första gången på flera år kände jag mig ensam. Jag hade ingen aning om vart jag var, Lucas och den lilla kaninen var borta, jätten kunde komma när som helst och jag hade ingen aning om hur vi skulle komma hem.

Det är lustigt egentligen, hur något så litet och oskyldigt som en kyss kunde rasa ens värld. Min kropp började skaka och tårarna rinna. Jag ville så gärna känna hans kropp emot min, få känna att jag inte var ensam, hans hand emot min kind… Att bara få se hans leende skulle göra min dag. Ändå var det bara nån timme sen jag såg honom. Allt verkade gå så himla snabbt i den här världen, som om timmarna rasade förbi och jag tynade bort av längtan.

Så fort jag stängde ögonen såg jag jätten komma emot mig, eller värre, Lucas… Helt blodig och slagen. Jag vågade inte blunda, men efter ett tag tog John Blund över och jag somnade under min buske.

Okej så vi har börjat skriva berättelser i skolan, tror ni jag gillarT? ;)

KLART JAG GÖR HAHA :D

aja, så tänkte ladda upp den här på bloggen och se vad ni tycker? :)

Jag vet att vi har bloggpaus men hallå, jag skrev i skolan ;)

Och detta ska vara en Fantasy berättelse, vi hade ganska mycket som "måste" vara med eller vad man ska säga, de flesta i min klass tyckte det var skönt, jag tyckte det var lite för mycket för min smak, jag fick liksom inte bestämma allt som jag vill. Nu fick jag lov att tänka på vad jag skriver istället för att bara skriva som jag brukar! 

Dessutom var det en gräns på hur många ord man fick skriva, minimum 1500 och maximum 5000

fatta svårt att hålla sig till att inte skriva mer än 5000 ord...

-------------------------------------------------------------------------

Mina armar bultade, även fast jag var van vid det här laget. Att hugga ner träd efter träd var ett ganska slitsamt jobb, men vad skulle jag göra? Mina föräldrar gick bort för fem år sedan, och här står jag själv, blott 14 år och ska försörja mig själv. För det är så det är här. Ingen tar emot föräldralösa barn, vi måste klara oss själva. Jag ärvde mina föräldrars hus så jag har visserligen någon stans att bo, men det är väldigt svårt att skaffa egna pengar.
Jag borstade bort mitt honungsblonda hår ur ögonen och förbannade mig själv för att inte ha suttit upp det i en tofs när jag kom hem från skolan. Det var så jobbigt att ha det i vägen hela tiden.
Hur många träd hade jag huggit än så länge? Fem stycken? Det blir 250 kr, jag klarar mig i tre dagar på det. För varje träd jag högg ner fick jag femtio kronor. Det var jobbigt, men det lönade sig i slut ändan. Jag blev trött i armarna, men de blev starka. Faktiskt, så var jag starkast i klassen. Ja, förutom Lucas då. Lucas är precis lika gammal som mig, vi fyller år på samma dag, båda är 14 och båda är föräldralösa. Jag tror att det är därför vi har klickat så bra, att vi var så lika. Fast vi är inte så lika, inte till sättet i alla fall. Lucas är rar, generös och varmhjärtad. Jag är mer för mig själv och vill ha så lite personer i mitt liv som möjligt. Men jag är smart, smart och stark.

-          Hur många träd har du huggit ner din usling? Mullrade Mr.Rockers röst från sidan av mig.

Han var alltid lika elak och bitter. Gammal och skallig var han också. Jag hatade honom, men han hade givit mig ett jobb, och det var jag tacksam över.

-          Fem stycken, Mr.Rocker, svarade jag lätt och gav honom ett snett leende.

Det gjorde jag alltid, även fast han besvarade det med en grymtning. Hans ryggtavla gick därifrån. Jag avundades honom lite grann faktiskt. Han var lång och muskelös med klotrunda, gröna ögon. De var så mystiska, men ändå så fascinerande. Jag ville också ha så fina ögon. Mina var väll rätt så runda, men blåa. Isblåa brukar Lucas säga. Han berättar alltid hur fina de är för mig, men jag lyssnar knappt. Har jag bestämt mig för en sak, så är det så.

Plötsligt petade någon till mig i sidan, jag pep till och skrattade sedan när jag såg vem det var.

-          Du får sluta göra sådär, utropade jag, jag kanske tappar yxan på tårna nästa gång!

-          Då skulle jag garva sönder! Besvarade han mig och log ett retsamt leende.

Jag skakade på huvudet och släppte ner yxan på marken. Vi stod vid utkanten av skogen, den var lika grön och mystisk som alltid. När jag var mindre drömde jag om en annan värld, full av talande djur och stora människor. Jag visste såklart nu att det inte fanns en sorts värld, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på världen ibland när jag skulle somna.
Mina ögon stängde sig och min spetsiga näsa drog in ren, skön luft. Jag älskade luften i skogen. Den var så klar. Så rik.

Jag vände mig om och puttade till Lucas lite lätt, jag kunde se hans bruna kalufs röra sig i vinden, ändå var den i ett perfekt ruffs.
Hans mandelformade, choklad bruna ögon smalnade och hans perfekta fylliga läppar vred sig i ett förväntansfullt leende. Blixtsnabbt hoppade jag utom räckhåll. Precis där jag hade stått var nu hans hand. Jag log stort. Leken var igång.

Kapitel 2

Jag sprang i ilfart, hoppade över varenda sten, landade perfekt. Både jag och Lucas visste vem som skulle vinna här. Han var klumpigare än mig, jag var lättfotad. Mina öron var väl utvecklade för sånt här. Men jag hörde honom inte längre, hans fotsteg var borta. Jag saktade ner på farten och såg mig omkring, nu joggade jag bara lite. Som vanligt när jag tog det lugnare kom pulsen ifatt mig, jag blev andfådd och lika het som en spis. Utan förvarning stod han framför mig. Nu log han stort, han var resligare än mig. Jag var tvungen att titta upp på honom. Båda hade stannat. Jag började skratta. För första gången på fyra år hade han vunnit över mig.

-          Grattis! Du tog mig visst, sa jag och blinkade med ena ögat.

-          Ja, jag gjorde visst det, mumlade han och drog mig närmare honom.

Hans muskulösa armar omfamnade mig, jag tittade upp på hans perfekta ansikte. Jag njöt i hans famn, det gjorde jag. Men det var en förbjuden kärlek. Föräldralösa barn fick inte se varandra på det sättet, regimen ansåg att de sorts barn som inte har föräldrar inte heller är mogna nog att starta ett förhållande, eller skaffa barn för den delen. Det var orättvist, men det var så det var. Vi var tydligen farliga för samhället.

-          Jag vill så gärna kyssa dig…, mumlade han och kramade mig hårdare.

Min hjärna tänkte snabbt, långt där borta såg jag två stenar, precis mellan var det som om gräs växte där. Gräset föll neråt som om det var ett vattenfall. Det var vackert, och ett perfekt gömställe. Ett leende spred sig över mina läppar och jag fattade hans hand. Mina fötter rörde sig i snigelfart. Njöt av att ha hans hand i min, njöt av att vara i skogen, njöt av allt in princip.

-          Vart ska vi? Frågade han.

Jag bara log och ökade farten lite. När vi var framme vid stenarna sträckte jag fram handen för att stryka undan lite av gräset. Det kändes som om jag träffade ett sorts kraftfält, snabbt drog jag tillbaka handen. Lucas höjde på ena ögonbrynet och flinade sedan.

-          Vågar du inte eller?

-          Klart jag vågar, muttrade jag fram och gick sedan in mellan stenarna.

Lucas hand var fortfarande sammanflätad med min, han kom in strax efter mig. Med ett leende slog jag armarna runt hans hals och kysste honom länge. Jag vet inte hur länge vi var där, men efter ett tag så gick vi ut igen.
Det slog mig direkt. Vi var inte i byns skog längre.

---------------------------------------------------------------------------

Så.. vad tycker ni om min skoluppgift haha? :)

/ Mimmi<3

Nu äre ju såhär att varken jag eller Maria har en sån fin fantasi som vi brukar, det kanske ni har märkt i våra senast

e kapitel?  

Anyways, vi tänkte ta en fin liten bloggplaus, i typ en vecka eller två?

ah, så ni vet  

Puss puss!

KAPITEL 27 NEDANFÖR!!