minaberattelser

Senaste inläggen

Av minaberattelser - 13 april 2012 18:37

Eric stirrade på mig.

- Så..vad var det som hade hänt? frågade han chockat.

Jag vek undan huvudet, mumlade det och tittade sedan på honom med fler tårar i ögonen.

Han tittade menade på mig. Jag tog ännu ett djupt andetag och sedan sa jag det.

- Han våldtog mig, sa jag klart och tydligt.

------------------------------------------------

Eric tittade förvånat på mig.

- Men...du sa ju att du var oskuld? 

Jag nickade stumt.

- Jag ser det inte som att bli avmed den om jag inte var med på det.., förklarade jag.

Eric stirrade på mig.

- Nu fattar jag varför du inte ville.., mumlade han och kramade om mig hårt.

Jag snyftade och satte mig i hans famn. Mina tårar blötte ner hans bara hud.





-Men asså det är klart jag vill, men jag är inte redo nu, Okej? förklarade jag.
Jag tittade upp mot honom och han tittade rakt in i mina ögon.


-Okej, svarade han och log.



Vi satt tysta ett tag och bara njöt av att sitta så nära varandra, mina tårar fortsatte rinna. Kanske för att jag var så trött...



-Bebi då, sa han och pussade mig i pannan. Sen drog han sin hand längst min rygg gång på gång och torkade bort mina tårar. 



Han drog täcket över oss och mina ögonlock blev tyngre och tyngre.  Tillslut måste jag ha somnat för när jag vaknade var det ganska ljust i rummet och solen lös genom persiennerna. 

Jag tittade upp mot min älskling och såg att han fortfarande sov. Hans armar var fortfarande runt mig och jag låg så skönt i hans famn att jag inte ville resa mig upp.


Jag låg stilla i hans famn ett tag och tillslut började han röra på sig. Han blinkade gång på gång för att få bild och tittade på mig sen. Han log stort och kramade mig lite hårdare. 


Jag satte mig gränsle över honom för att lättare kunna krama honom också. Eric som halvt satt upp välte oss så båda låg på sidan. Jag fnissade lite sen kysste jag honom. Våra tungor lekte med varandra och han besvarade kyssen bra. Våra läppar masserade varandra långsamt och kyssen blev flera minuter lång. 


När våra läppar lämnade varandra rullade han runt oss så han låg över mig. Han pussade mig över hela ansiktet samtidigt som jag fnissade.



Jag var så glad att jag nästan började grina igen, det var helt sjukt. Brad hade aldrig fått mig att känna såhär, och jag älskade känslan. Känslan av att vara nykär. Känslan av att veta att Brad inte hade en plats i mitt hjärta längre. Han kommer inte åt min bubbla längre. Min bubbla. 

När jag gick mot klassrummet stoppade någon upp mig, jag trodde det var Eric så jag log stort när jag vände mig om. Istället stod Brad där.


-Älskling, varför har du berättat om oss för Tiffany? frågade han med ett irriterat tonfall.
Han blängde lite på mig medans han sa det och min hjärna började långsamt förstå vad det var han menade. Jag stod bara och tittade på honom med öppen mun. 


-V-Vad menar du? stammade jag och svalde.


- Tiffany har sagt att du berättade om vad som hände mellan oss innan du flyttade. Är det sant?





Jag flackade med blicken och öppnade sedan munnen.

-----------------------------------------------------

Skrivet av både Mimmi och Maria, hoppas ni gilarT!

Av minaberattelser - 13 april 2012 17:17

Eric's andra hand släppte min och vandrade ner till mina lår, han försökte sära på mina ben. Jag visste var det här skulle leda. Snabbt vände jag mig om för att säga åt honom att inte fortsätta, att jag inte var redo för det här ännu.

Han missuppfattade hela situationen, min kropp pressades mot honom ännu mer, jag kunde känna hur det rörde sig där nere. Eric's läppar fann mina, för en gångs skull ville jag inte möta hans läppar. Allt var så obehagligt. Flashacken från när Brad hade gjort ungefär samma sak spelades upp i mitt huvud. Tårar rann ner för mina kinder. Jag klarade inte av det här.


Varför skulle det här hända?


Why you?


-----------------------------------------------------------

Han la sig över mig och samtidigt som han kysste mig vandrade hans händer ner mot mina lår igen. Han drog ner mina trosor och smekte mig på insidan av låren. Nu var det bara obehagligt, jag ville inte. Inte nu!
Han skulle precis börja massera mitt privata ställe, men jag ville stoppa honom.

-E-Eric...,mumlade jag.

-Vad?
Trots mörkret såg jag hans konstiga blick. 

Jag öppnade munnen men kom inte på något att säga så han fortsatte att smeka mig och vandrade ännu längre uppåt. Jag kände hans fingrar vid mitt ställe. Han hann inte stoppa in fingrarna längre än bara någon centimeter förrän det gick över gränsen.

-SLUUUUUTA!!
utan att tänka mig för skrek jag högt.

Han skakade till och kastade sig ner från mig.

-Vad fan gör du??! han skrek tillbaka och jag kände mig dum.

Jag drog upp mina trosor och tittade mot honom.

-Jag-jag vill inte..., mumlade jag.

Det blev tyst en stund.

-Inte nu..,la jag till sen.

Jag kände hans blick bränna på mig, jag tror att han blev arg. Men han mådtse respektera mig. Det blev tyst en stund igen och jag hann fundera på vad som hände.

-Älskling..,började jag försiktigt och smekte honom lite på kinden.

-Nej, rör mig inte! utbrast han.

Han puttade snabbt bort min hand och tog en hand på min axel och en på höften och puttade bort mig en bit, så jag nästan låg längst ute på kanten. Själv låg han så nära väggen som möjligt.

Jag tittade helt paff på honom men han tittade inte på mig, utan vände på sig och låg med ryggen mot mig. 

-Eric... jag kan förklara... viskade jag oroligt.

Han låg kvar likadant och tydligen låtsades som jag inte hade sagt något. En lång tystnad uppstod och tillslut la jag mig mot hon och kramade honom bakifrån. Jag la mitt huvud över hans.


-Snälla, låt mig förklara. Jag älskar dig, sa jag tyst.


-visst... mumlade han lite surt.

Fan, ska jag säga allt som har hänt till honom också nu? Kan jag lita på honom till 100%? 


- Men om jag ska kunna förklara måste jag lita på att du inte berättar för någon, ingen alls.

Nu vände han på sig, kramade om mig och viskade i mitt öra : "Du kan säga vad som helst till mig."

Jag tog ett djupt andetag och berättade historien. Precis som förra gången bröt jag ihop vid strand biten. Men jag kände att jag behövde berätta. Jag lugnade ner mig lite och började berätta. 

.


Vattnet åkte upp på stranden, för att sedan åka ner. Ju mer jag tittade på det destu firdfullare blev det. Jag ville sitta kvar där i all evighet.

Den varma och mjuka sanden blev kall. Min hand fortsatte att dra upp sanden och låta den sipra igenom mina fingrar.


Snabbt ställde jag mig upp. Jag hade hört han tidigare, men inte reagerat.

Han ropade mitt namn flera gånger. Jag vände mig om.

Hans blick genomborrade min.

Jag blundade för två sekunde innan jag tittade igen. Han var påväg mot mig i full fart. Jag kände skriket bildas i min strupe.


Jag tänkte inte, gjorde inget. Jag bara lät han slå mig. Slag efter slag. Min känsel var borta. På riktigt, jag kände inget. Mina ögon fladdrade till och sedan föll jag till marken. 

- Steph, för fan, du är så jävla körd! Hur fan kan du slå till mig sådär?! Din jävla idiot! 

Han satt gränsle över mig och slog till mig i ansiktet med handflatan gång på gång.

Tårar bildades i mina ögon när smärtan nådde mig. Mitt huvud bultade, mina ben var mörbultade och armarna ville så gärna slå honom.


Mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstkorgen. Utan förvarning svimmade jag.

.


- När jag vaknade så låg jag fortfarande på stranden, jag hade fått riktigt otäcka blåmärken och mitt huvud bultade förtfarande. Jag vågade inte gå hem, så jag satt kvar där på stranden i en hel dag. Han kom inte tillbaka, och glad var jag över det. Jag visste vad som hade hänt när jag svimmade. Jag visste vad han hade gjort. 

Eric stirrade på mig.

- Så..vad var det som hade hänt? frågade han chockat.

Jag vek undan huvudet, mumlade det och tittade sedan på honom med fler tårar i ögonen.

Han tittade menade på mig. Jag tog ännu ett djupt andetag och sedan sa jag det.

- Han våldtog mig, sa jag klart och tydligt.

----------------------------------------------------------

ishsh :p

kommentera!! :D

Av minaberattelser - 11 april 2012 19:15

Jag ville att allt skulle vara som vanligt, men så var det inte. För jag var inte normal. Jag har skador, psykiskt. Och det är Brad's fel. Jag vågar inte ens gå ut i mörker längre, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte gå till en strand, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte vara ensam, för jag tror han ska komma.
Han har skrämt mig, så mycket. Jag vill bara bort. Verkligen. Men jag vill inte lämna Eric. Tiffany är en jävla svikare, han kan satsa på henne istället. Hon vill iallfall ha honom.

Best friends should stay bestfriends

--------------------------------------------------------


http://www.youtube.com/watch?v=jg4wWI9mvG0&feature=fvst

(Lyssna medans ni läser   

-Vad är det? frågade Eric undrande och avbröt mitt funderande.

Jag tittade mot honom och såg en lite orolig blick. Han la armen runt mig och pussade mig i pannan.

-Tiffany, hon är inte som vanligt...., sa jag tyst.

Medans jag sa det blev jag påmind av att Eric är min ända vän jag har kvar... Hur ska jag klara mig utan honom ifall något händer?

Han kramade om mig ännu hårdare och tog upp min haka en bit för att sedan kunna kyssa mig.

-Det blir nog bra babe, sa han sen.


När vi kom hem till han åt vi mellanmål och jobbade med grupparbetet, faktiskt. Vi jobbade länge och blev tillslut klara. 
Båda andades ut och var lättade över att inte behöva jobba med det mer. Min mage skrek efter mat när vi var klara.

-Vill du äta på restaurang älskling? frågade Eric och log gulligt.

Jag sken upp och log tillbaka.

-Visst, fast då måste vi åka till mig och hämta pengar också..., började jag. 
Men han avbröt mig. 

-Nej. Jag bjuder såklart! sa han och log ännu större.

-Men det behövs inte bebi, kom vi åker till mig, försökte jag övertala honom.

Han tittade lite tjurigt men oseriöst på mig.

-Jag vill bjuda! 

Jag fnissade och ryckte på axlarna.

-Gör det då, sa jag och lutade mig fram och kysste honom. Han besvarade kyssen väl och våra tungor möttes.

Sedan klädde vi på oss ytterkläderna och gick mot busshållsplatsen.
Min mage kurrade lite väl högt på vägen dit.

-Haha, äru hungrig? frågade Eric och fnissade.

- Kanske lite, svarade jag honom oskyldigt och log stort.

Mina läppar suktade efter hans, jag ville så gärna ha honom i min famn, bara kela med honom.

Men nu skulle vi på resturang. HA, trodde jag va?
Eric körde sin bil till Macdonalds, beställde sin mat och till mig också. Jag visste vilken Macdonalds fantastiker han var, så varför blev jag ens förvånad?

Efter maten drog vi hem till honom igen, vi satt där och bara mös. Eric satte på Titanic och jag satt där och grät som en barnunge. Men det var mysigt, för Eric höll om mig hela, hela filmen. Skit mysigt!

Filmen var slut och vi satt kvar där, fortfarande med blicken mot tvn, fortfarande med mina tårar som rullade ner för kinderna. Eric hade gjort sitt bästa för att torka bort dem, men de kom för snabbt och det var för många. Han gav upp efter nån minut. På nått sätt var det endå skönt att bara låta det rinna. Jag hade ju inte gråtit på några veckor, även fast jag hade känt för det flera gånger. Verkligen. Men jag hade hållt dem inne. Man kanske inte ska göra det? Man kanske ska låta det rinna, när det behövs menar jag. Tänk om det är så..

Eric avbröt mitt tänkande för andra gånger under den här dagen, jag kunde inte undgå att inte bli lite irriterad. Kan inte människan låta mig tänka ifred?!

- Skulle du vilja sova över här ikväll? frågade han mig och log sådär gulligt.

Jag kunde inget annat än att le tillbaka och nicka. Han var ändå rätt söt den där irriterande skitungen!

Klockan tickade rätt högt så mina ögon drogs mot den. Jag gapade stort, den var redan halv ett på natten.

- Kanske dags att sova ändå? konstaterade jag med en lätt knyckning på huvudet mot klockans håll.

Eric tittade på den och reste sig sedan upp, fattade min hand och drog med mig in i badrummet.

Vi borstade tänderna tillsammans, Eric skrattade åt saker som inte ens var roliga, men de lät så roligt när han sa det med tandborsten i munnen! Vi skrattade oss igenom tandborstningen och sedan la vi oss i hans säng. Eric låg nära mig, riktigt nära. Hans kropp pressades emot min och det var mysigt. Jag fattade ena hans hand så jag låg i en obekväm ställning men det gjorde inget, för jag hade hans hand. Det var det enda jag brydde mig om.


Eric's andra hand vandrade från mitt lår upp till mina bröst, jag hade inget emot det. Han var ändå min pojkvän. Eric's hand masserade mitt ena bröst. Han gjorde det varken för hårt eller för löst, helt perfekt. Dessvärre kunde jag känna något resa sig där nere. Hans "sak" nuddade min neder del av rumpan. Det började kännas lite obekvämt.

Eric's andra hand släppte min och vandrade ner till mina lår, han försökte sära på mina ben. Jag visste var det här skulle leda. Snabbt vände jag mig om för att säga åt honom att inte fortsätta, att jag inte var redo för det här ännu.
Han missuppfattade hela situationen, min kropp pressades mot honom ännu mer, jag kunde känna hur det rörde sig där nere. Eric's läppar fann mina, för en gångs skull ville jag inte möta hans läppar. Allt var så obehagligt. Flashacken från när Brad hade gjort ungefär samma sak spelades upp i mitt huvud. Tårar rann ner för mina kinder. Jag klarade inte av det här.

Varför skulle det här hända?

Why you?

--------------------------------------------------------------

Tjena tjena, jag vet att vi har typ sämst uppdatering, ingen av oss har skrivlust, ingen har fantasi, ingen orkar..

Listan är lång!

Så vi har beslutat oss för att ta en bloggplaus strax, vi kanske skriver ett eller två kapitel till och sedan blir det bloggplaus, vet inte om den blir lång eller kort, men en bloggpaus blir det snart iaf!

Älskar er!

Skrivet av Mimmi och Maria. 



 




Av minaberattelser - 10 april 2012 17:10

Jag tryckte snabbt på hans bild och såg att det var vi två. Han hade tre hundra vänner, tre hundra vänner som trodde att han och jag var tillsammans. Snabbt tryckte jag på profilbilden. Jag kräktes nästan, där var jag blond, yngre och så mycket dummare.

Jag ville anmäla bilden, men jag sket i det, det var han som levde i en lögn, inte jag.

Jag skakade på huvudet och tryckte på inte nu. Jag ville inte ha honom på facebook. Åtminstone inte just nu..

You live in a lie..

--------------------------------------------------------

Dagen efter kom Brad till mitt skåp när jag stod där.
Han ställde sig nära mig och försökte titta mig i ögonen, jag vek undan blicken samtidigt som jag låtsades att han inte tittade på mig.  

-Älskling, du vet inte vad du går miste om. Du kan inte fortsätta att låtsas gilla Eric bara för att göra mig avundsjuk. Jag älskar dig mer än allt annat, och jag vet att du känner detsamma. Vad är du rädd för? 

Hans röst lät sametslen. 

Jag tittade upp mot honom och suckade.

-Brad... Slu..

Han avbröt mig.

-Nej jag ska inte sluta, du ska sluta. Jag vill ha dig! sa han ilsket och han skrämde mig. 

Jag backade ett steg.

-Lägg av Brad, jag älskar Eric. Inte dig, sa jag och tittade allvarligt in i hans ögon. 

Han gick närmare mig igen och hans läppar var bara några centimeter från mina.

-Det är exakt det här jag menar, du ljuger bara. Jag vet hur mycket jag betyder för dig.

Jag blängde på honom och blev väldigt arg. Jag tog ett djupt andetag. 

-Brandon, gå här ifrån. NU! 

Han tittade på mig som om jag var en idiot men backade ett steg. 

-Idiot... Vänta bara..., sa han innan han vände sig om och gick faktiskt iväg. 

Brads ryggtavla försvann allt längre bort och jag tog mina saker och gick in i klassrummet. 

Jag såg att Brad gick och satte sig brevid Tiffany och jag blev chockad men försökte att inte se ut som att jag bryr mig. Jag hade lust att sätta mig brevid Eric men han var inte någonstans i klassrummet. Jag kom på att jag inte såg han på bussen heller och gick och satte mig längst bak i klassrummet, vid en ensam bänk.

Lektionen började och jag jobbade på som vanligt. En kvart efter knackade det på dörren och Eric kom in. Han bad om ursäkt för att han var sen och log sedan stort mot mig. Han gick mot bänken framför mig och drog bak hela bänken så den stod brevid min.

-Hej baby! sa han och gav mig en snabb kyss.

-Hej, varför är du sen? frågade jag.

-Missa bussen, svarade han.

-Men älskling, vill du titta på film ikväll? Jag har köpt en ny film, den verkar jättebra, sa han och log.

-Ja visst, sa jag och log tillbaka.

-Eriic! Va tyst nu! och vad säger man när man kommer för sent?! sa våran mentor ilsket.

Eric tittade undrande på henne.

- Jag sa ju förlåt?

-Precis, och sen smyger man in och är tyst!

Eric tittade på mig och skakade på huvudet. Jag fnissade lite men sen började vi jobba.

Han petade mig försiktigt på benet med sitt eget ben och jag tittade mot honom. 

-Det är ingen annan hemma, sa han och gav mig en lite annorlunda blick samtidigt som han log.


Mina tankar virvlade runt, mysigt att bara umgås han och jag. Jag har saknat honom! 
Snabbt nickade jag och Eric log stort.

Skoldagen rullade på och efter allt jobbigt var över gick jag och Eric till busshållsplatsen tillsammans. Jag kände någons blick i nacken, hade mina aningar om vem det var. Men när jag vände mig om blev jag förvånad. 
Brittney Lee, skolans mest populära tjej, stod och tittade på mig. När hon såg att hon hade fångat min uppmärksamhet log hon stort och vinkade, jag vinkade och log tillbaka innan jag sakta men säkert fattade att det säkert inte ens var mig hon hade vinkat till. Jag skakade på huvudet.

Eric fattade min hand medans vi gick, han kramade den hårt.
Vi satte oss på bussen, längst bak som vanligt, allt var som vanligt.

Jag ville att allt skulle vara som vanligt, men så var det inte. För jag var inte normal. Jag har skador, psykiskt. Och det är Brad's fel. Jag vågar inte ens gå ut i mörker längre, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte gå till en strand, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte vara ensam, för jag tror han ska komma.
Han har skrämt mig, så mycket. Jag vill bara bort. Verkligen. Men jag vill inte lämna Eric. Tiffany är en jävla svikare, han kan satsa på henne istället. Hon vill iallfall ha honom.

Best friends should stay bestfriends. 


Av minaberattelser - 4 april 2012 09:52

-Snälla Steph, jag kan ändra mig. Allt kan bli som förut igen! Jag vet att jag har varit dum men jag vet att jag kan ändra på det! sa han och hans ögon var faktiskt lite röda.

Jag tyckte inte ett dugg synd om honom, han får skylla sig själv den jävla idioten. Men en del av mitt hjärta älskar honom mer en något annat och vill ha honom tillbaka.

-Glöm det Brandon, inget kan bli som förut, du har förstört precis allt! Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen.

-------------------------------------------------------------




(lyssna medans ni läser)
http://www.youtube.com/watch?v=AmXdQXop_6U

Han stod tyst ett tag och jag vände mig om igen.

-Hejdå, sa jag över axeln.

-Nej vänta, om vi båda vill kan allt bli som förut. Jag vet att du älskade tiden i Atlanta, hans röst lät som att han var säker på att han hade övertalat mig. 

-Men nej! Jag vill inte ha dig tillbaka, jag kommer aldrig vilja det igen. Jag hatar dig mer än någon annan, stick härifrån nu.

Helt plötsligt satte han sig ner i gräset med händerna för ansiktet, som en liten barnunge. Jag blängde på honom och såg situationen som en chans att fly.
Jag fick mina ben att röra på sig, lite då och då tittade jag bakom mig, varje gång överöste det mig med skuldkänslor.

Jag borde inte ens ha dem, det är hans eget fel att han sabbade allt, vi kunde vart lyckliga, men nej. Han skulle sabba allt, bara så där. Och inte har han vuxit sen dess, fortfarande samma omogna, okänsliga person som är här.
Ändå gjorde det ont att se honom ledsen.


Mina knän darrade, men jag klarade mig hela vägen hem. Inners inne visste jag det, jag hade inte glömt honom ännu. Men jag ville verkligen inte ha något med honom att göra. Alla minnerna skrämmde mig. Jag drömmde mardrömmar om honom. Det är något man inte kan komma ifrån, han skrämmer mig.

På kvällen satt jag framför datan, som vanligt var två flikar uppe. Facebook och Youtube.
Jag hade en ny vänförfrågan, två medelanden och fem händelser. Ungefär som vanligt.  Youtube spelade Timbuktu - Resten av ditt liv. 
Först kollade jag mina händelser, det var några som hade kommenterat min profilbild, jag svarade dem och sedan kollde jag mina medelanden, ena var från Eric.

" hey baby, ville bara säga att vi kan "arbeta" på projektet i morgon? ;)"

Jag svarade honom snabbt med ett leende på läpparna.

"Såklart ;), när och var bebe?<3"

Snabbt tryckte jag mig vidare till det andra medelandet, det var från Tiffany, hon bad om förlåtelse och sa att det bara hade hänt.
In my ass att det var sant. Jag tryckte bort medelandet och tittade till vänförfrågan. Bara namnet gav mig rysningar.

"Brandon Stark vill vara din vän, acceptera, inte nu."

Jag tryckte snabbt på hans bild och såg att det var vi två. Han hade tre hundra vänner, tre hundra vänner som trodde att han och jag var tillsammans. Snabbt tryckte jag på profilbilden. Jag kräktes nästan, där var jag blond, yngre och så mycket dummare.

Jag ville anmäla bilden, men jag sket i det, det var han som levde i en lögn, inte jag.

Jag skakade på huvudet och tryckte på inte nu. Jag ville inte ha honom på facebook. Åtminstone inte just nu..

You live in a lie..

----------------------------------------------------------


shenis shenis!

Nu äre såhär att jag, mimmi, ska på cup och kommer hem söndag eller måndag, och lilla Maria är i sin stuga, så räkna med att det inte kommer något inlägg under helgen, jag ber om ursäkt, men det är så det är :) 





 



Av minaberattelser - 2 april 2012 13:04

-Förlåt älskling..., sa han och pussade mig på kinden.

Vi satt tysta ett tag men sen satte han ner mig på golvet igen och gick till min stora förvåning ut. 
Jag låste snabbt dörren igen för jag är inte redo att gå ut än.

Några tårar kom och jag satte mig på toalettstolen med händerna för ansiktet.

No boys, no problems.

-----------------------------------------------------------

Jag ställde mig framför spegeln och tittade på mig själv, jag såg hemsk ut. Röd på kinden efter hans slag och min mascara hade runnit ner.
Jag tvättade bort mascaran under ögonen och tog ett djupt andetag. Sen vände jag mig om och gick ut.

Jag struntade i alla blickar jag fick och gick raka vägen mot mitt skåp. Mina böcker låg utanför mitt skåp och jag tog upp de. Jag gick in i klassrummet där de andra redan satt.

-Stephanie du är sen, sa matteläraren när jag kom in.

Jag svarade inte utan började gå mot en sittplats.
Brad skrämde mig genom att snabbt ta tag i min arm och dra ner mig på stolen brevid honom.

Jag flyttade stolen och satt så långt bort ifrån honom som möjligt. Jag kände hans blick bränna på mig men låtsades att inte märka något. Min ena hand hade jag på mitt ben och Brad la sin hand över min. 

Jag låtsades helt oförstående och tog undan min hand.
Han gav mig en allvarlig och lite sur blick.

När jag började jobba hade jag väldigt svårt att koncentrera mig. Brad hade kvar sin hand på mitt knä och det gjorde inte saken lättare precis.
Jag försökte jobba så gott jag kunde i alla fall och ignonerade hans hand.

Jag var nära att flytta till någon annan bänk men jag orkade inte bråka mer. 

Hans hand började röra sig upp till mitt lår och jag ryckte till i hela kroppen. Brad log stort, han trodde jag gillade det. Den enda gången jag skulle gilla något sånt här är om jag var kär o galen i den personen. Men det är jag inte. Nu var det bara obekvämt, skämmigt ifall någon skulle se och helt enkelt äckligt. Jag fick kvälvningar. På riktigt.


Det blev inte bättre när han tog handen ännu högre upp och började ta in sina fingrar innanför mina jeans. 

Jag var nära att skrika av obehag och tog snabbt bort hans hand och reste mig upp, jag tittade efter en tom plats och såg en längst fram i klassrummet. Jag fick sitta ensam, men allt var bättre än att sitta brevid Brad. 
Jag såg att matteläraren tittade på mig med konstig blick men jag tittade snabbt ner på boken.



Efter mattelektionen kom Brad till mitt skåp. Han ställde sig nära mig.

-Älskling, jag har ju sagt förlåt. Varför är du arg på mig? frågade han och hade en ledsen röst som lät fake.

-Vad fan tror du? jag låste mitt skåp och gick därifrån.

Jag gick mot Eric och satte mig brevid honom, men inte för nära.
Hans blick var väldigt annorlunda, samtidigt som han såg ledsen ut.

-Eric.. Jag... Jag hatar honom.

Han tittade på mig medlidande, kramade om mig och viskade i mitt öra;
"Jag förstår vad du menade nu, förlåt för jag blev sur." 


Eric och jag gick på bussen som vanligt och satte oss längst bak. Av någon anledning gick Brad på bussen också, jag sjönk ner i min sitts så han inte kunde se mig, tyvärr fattade inte Eric att han skulle göra desamma. Brad kom emot oss, och jag visste att detta skulle handla om allt anant än vänliga avsikter. 
- Gör inget dumt, Eric! sa jag snabbt och tog upp min mobil för att låtsas smsa med någon.

- Tjenare Eric, du, du och jag ska ta ett litet snack.

Brad sa det på ett lättsamt sätt, men han var allt annat än lättsam. Jag såg det i hans ögon, Eric skulle få stryk.

Snabbt fattade jag Eric's hand, Brandon's blick fördes dit och sedan till mitt aniskte. Hans leende blev bredare.

- Hej Brad! hälsade jag i fejk glädje. Har du träffat min pojkvän, Eric? Vi är så lyckliga tillsammans, han får mig att känna helhet!

Jag log så bitchigt jag kunde mot honom och höjde lite på ena ögonbrynet. Precis som väntat darrade Brandon till och hans instinkter blev fientliga, precis som förrut, precis som alltid.

- Åh Eric, du får ursäkta! Brad har fortfarande inte kommit över mig efter att han och jag gjorde slut för skit länge sen, herregud, människan vet inte hur man går vidare, man vad gör man liksom? Han förstår inte att jag inte vill ha med honom att göra, alls. 

Eric fnittrade till, ofrivilligt. Brad stirrade ilsket på honom.


- Tycker du att det är kul eller? Är det roligt?

Eric blev plötsligt helt seriös, jag var bombsäker på att han skulle säga nej.

- Ja, ja det är det, svarade han honom och fyrade av ett retsamt leende, problem?

Brandon tittade ilsket från mig till Eric.

- Tro inte att det här är över, du vann den här gången, men du är min Steph, min. 

Jag skrattade på utsidan, men längs min ryggrad gick det kalla kårar ännu en gång, jag visste att han inte skulle ge upp, och jag hade ingen stans att ta vägen.

Brad satte sig på andra sidan av "korridoren" som är i bussen. Jag kände hans blick bränna på oss men jag hade inget emot det. Istället kysste jag Eric och såg Brad skaka på huvudet i ögonvrån. Undra var han skulle gå av? 
Jag är säker på att han egentligen inte skulle någonstans utan bara ville förstöra för oss under bussresan.

Jag och Eric satt och snackade hela bussresan, jag överdrev mitt skratt varje gång han sa något kul för att plåga Brad lite extra. Jag tryckte på stoppknappen när vi närmade oss busshållsplatsen.

-Hejdå älskling, sa jag och kramade Eric innan jag reste mig upp. 

Jag såg att Brad reagerade över att jag skulle gå av och när bussen stannade gick han efter mig. Jag vände mig om mot honom.

-Alltså det räcker, vad vill du mig? sa jag ilsket.

Han höjde ena ögonbrynet.

-Vad jag vill dig? Jag älskar dig! svarade han.

-Om du älskar mig borde du låta mig vara, jag vill inte ha med dig att göra mer. Våran tid är över och den kommer aldrig mer tillbaka.

För första gången såg jag honom helt förkrossad, han blev stum och stod bara där som ett fån. 
Jag vände mig om  och började gå mot mitt hus.

Han började närma sig mig igen och ställde sig framför mig. 

-Snälla Steph, jag kan ändra mig. Allt kan bli som förut igen! Jag vet att jag har varit dum men jag vet att jag kan ändra på det! sa han och hans ögon var faktiskt lite röda.

Jag tyckte inte ett dugg synd om honom, han får skylla sig själv den jävla idioten. Men en del av mitt hjärta älskar honom mer en något annat och vill ha honom tillbaka.

-Glöm det Brandon, inget kan bli som förut, du har förstört precis allt! Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen.

----------------------------------------------------------

Hejhej! Det här kapitlet har båda vi skrivit, hope you like it 

Kommentera! 

/Maria & Mimmi





Av minaberattelser - 1 april 2012 23:38

"Du bestämmer inte över mig. Jag gör vad fan jag vill, tro inte att du kan skrämma mig. Jag finns kvar här, och minnerna också. Du är och förbli mitt mål. Du är min"

Kalla kårar gick längs med min ryggrad. Jag visste mycket väl vem det var från. Mina fötter rörde sig snabbare än en blixt, jag ville hem nu. Hem till min kudde. Låsa dörren, täcka för alla fönster. Mitt liv kunde inte fortsätta om han inte var borta. Känslan av frihet var försvunnen.

You've got me again.

------------------------------------------------------------

Min väckaklocka ringde. Jag satte mig ledsamt upp och stängde av den. Hur fan ska jag kunna träffa Brad nu? Men jag är ingen sån som skiter i skolan för små saker, varför skulle jag göra det nu? 

Jag gick till köket och åt frukost, och satt bara och åt med tom, blank blick. Den där jävla killen, den jävla killen som förstör mitt liv. Han får mig att vara rädd varje dag, varje sekund. Jag skyndade i mig frukosten och bytte sedan om och sminkade mig. 

.

När jag klev på bussen såg jag Eric sitta där längst bak som vanligt. Med ett stort leende mot mig,som vanligt. Jag log lite tillbaka men kunde inte vara glad, det gick inte. Inte nu. Jag gick och satt mig brevid honom och tittade rakt fram mot sätet framför.

-Hallå? Vad är det bebe? sa han och la armen runt mig.

Jag tittade mot honom och såg hans oroliga min. 

-Det är inget, jag är trött, sa jag och försökte att låta så trött som möjligt. 

Han kramade om mig hårdare och pussade mig i pannan.

-Lovar du? frågade han sen.

Jag fick en klump i magen för att jag var tvungen att ljuga. Men nickade sen och lutade mitt huvud mot hans axel.
Vi satt tysta ett tag men sen kom jag på något viktigt att säga.

-Eric, snälla låtsas som att vi inte är tillsammans i skolan. Inför Brandon alltså. Men bara tillfälligt, Brad och jag var tillsammans förut och ja, han kommer nog inte reagera så bra på det, sa jag och tittade allvarligt på honom.

Han skakade på huvudet.

-Nej Stephanie, vi bara struntar i honom. Skit i det, sa han tillbaka och jag blev lite arg.

-Eric, lyssna på mig istället. Gör som jag säger jag menar allvar, det kommer inte sluta lyckligt, snälla gör som jag säger.

Han tittade neråt lite halvt besviket men nickade sen.

-Visst, sa han och kysste mig. Sen tryckte han på stoppknappen och vi gick av.
Vi gick den korta vägen från busshållsplatsen till skolan igen. Han försökte ta min hand men jag drog undan den. Han blängde lite på mig men gick sedan snällt brevid mig. 

-Steph, han är ju inte ens här? sa han irreterat tillslut.


-Vad vet du om det! Han kan vara vart som helst, sa jag tillbaka.


Han suckade högt och ökade takten så han hamnade en bit framför mig.


När vi kom in i skolan gick jag direkt mot mitt skåp och hämtade böckerna. Eric dök upp bakom mig när jag stängde skåpet. 
Han la sin ena hand bakom min nacke och kysste mig. Men jag avslutade kyssen på en gång.

-Eric, lägg av! sa jag och var besviken över att han inte gjorde som jag sa.

-Men det är lungt, jag är inte rädd för honom. Va inte det du heller, sa han lungt och mina kinder hettade till.

-Du fattar inte, mer hann jag inte säga innan han pressade sina läppar mot mina igen. Hans läppar masserade mina och jag kunde inte låta bli att bara njuta och besvara kyssen. 
Om Brad ser oss nu är allt kört.

Tyvär var det precis vad som hände för några sekunder senare dök han upp, kom springandes mot oss och knuffade bort Eric, hårt.
Eric försvann flera skåp bort av Brads hårda knuff och Brad dök upp framför mig. Han tryckte mig med all sin kraft mot mitt skåp och jag kunde inte andas.

-VAD FAN VA DET DÄR!? Vad håller du på med?! han skrek och jag hörde besvikelsen i hans röst.


Jag försökte att andas men det gick inge bra och det verkade som att Brad märkte det. För han tog ett hårt tag om min ena arm och drog iväg mig, han struntade i alla och knuffade bort allt som var ivägen.


Han föste in mig på toaletten och gick in han också och låste.
Sedan slog han mig hårt på kinden och jag skrek till.

-Vad håller du på med?! sa han sedan och tryckte ner mig på golvet och satte sig brevid samtidigt som han blockerade dörren.

-SVARA! Vad fan var det där? Varför står du och hånglar med han?! 

Jag darrade och försökte svara.

-D-det ska du skita i... sa jag och kände inte igen min röst, så rädd var jag.

Han tog tag i mig igen.

-Säg inte sådär! Har du inte lärt dig än att inte vara sådär mot mig?

Hans röst var hemsk. Så skräckinjagande. Jag var rädd, mer rädd än någonsin.

Jag hade inget svar utan satt bara tyst och lutade huvudet mot väggen. Han stirrade bara rakt fram ett tag och jag kände att mitt hjärta var nära att hoppa ut ur bröstkorgen.

Sen la han sin arm runt mig och bärde upp mig i hans famn. Han tryckte mig så nära honom som möjligt.

-Förlåt älskling..., sa han och pussade mig på kinden.


Vi satt tysta ett tag men sen satte han ner mig på golvet igen och gick till min stora förvåning ut. 
Jag låste snabbt dörren igen för jag är inte redo att gå ut än.

Några tårar kom och jag satte mig på toalettstolen med händerna för ansiktet.

No boys, no problems.

-----------------------------------------------------------

Skrivet av mig, Maria:)
Ni måste bli bättre på att kommentera, det är kommentarerna som får oss att vilja skriva.   

Av minaberattelser - 30 mars 2012 21:14

Jag mötte Tiff vid busshålsplatsen, saknaden slog mig som ett knytnäveslag i magen. Tiffany och jag hade inte umgåts på ett tag, tyvärr.
Jag visste mycket väl varför, svaret var enkelt. 
Eric.
Tyvärr mådde jag fortfarande lite dåligt av att jag "gick bakom ryggen" på henne med det här. Men hade hon egentligen sagt att hon gillade honom? I så fall har jag inte hört det, vilket gör mig till en ännu sämre vän. Mina tankar snurrade runt som ett enda virrvarr i huvudet som vanligt.
Som vanligt, jag var med Tiff, som vanligt. 
Allt var som vanligt.
Eller åtminstone som det ska vara.

-------------------------------------------------------------

-Stephii! skrek hon när jag var nära nog att höra.

-Tiffii! sa jag högt tillbaka och vi kramade varandra.

Vi satte oss på bänken och snackade i väntan på bussen.

Bussen kom ganska snabbt och vi gick in och satte oss där det fanns plats. Vi satt tysta en stund tills Tiffany avbröt tystnaden.

-Vad har du gjort i helgen då? eller ja... igår?

Jag försökte att komma på vad jag skulle svara snabbt för att hon inte skulle tro att något var fel, jag svalde.

-Jag var hos Eric. Asså vi jobbade med grupparbetet, svarade jag sen.

-Okej, sa hon kort.

-Du då? Frågade jag och log.

-Nja, typ inget. Titta på film och lite sånt, chillade, svarade hon.

Jag log stort, glimten i ögat tändes såklart.

- Med vem? frågade jag och stötte till henne med armbågen några gånger.

Tiffany tittade oskyldigt på mig.

- Vadå med vem? frågade hon och rodnade.

- Awh kom igen Tiff, jag vet att du var med någon! Säg bara!

Tiffany tittade gravallvarligt på mig.

- Lova att inte hata mig för alltid?

Jag nickade, blev plötsligt osäker på vad som skulle komma härnäst.

TIffany tog ett djupt andetag.

- Brad.

Jag stirrade på henne med munnen halv uppen.

Hur fan kunde hon? Efter allt jag hade berättat om honom, efter allt hon visste han hade gjort mot mig, hur kunde hon ens titta på besten?
Han var en komplet idiot som  jag hatade, och älskade, och hon visste allt detta, ändå umgicks hon med honom, FRIVILLIGT.

- Steph, jag kan förklara..., började hon.

Men jag hade redan tryckt på stopp knappen. Bussen stannade och jag gick av. Tiff's blick brändes i nacken när jag började gå. Hon gjorde ingen ansats att följa efter mig, som hon borde.

Han har henne redan i hans klor, och det är mig han egentligen är ute efter. Han utnyttjar bara henne, precis som Eric hade gjort. Allt för att komma åt mig. Varför? Det var frågan, varför? Varför går han bara inte efter mig, pressar mig till att umgås med mig som förrut?

För du sprang iväg från honom, lämnade honom ensam, utan något.

Jag vägrade lyssna på rösten inom mig, den hade fel. Det var inte jag som hade lämnat honom, det var han som hade tvingat mig till det. Det är inte mitt fel att han är som han är. Men ändå, hur kan Tiffany ens komma på tanken att umgås med honom.

Mina tankar virrade runt, jag förstod knappt hälften av vad de sa till varandra. Utan förvarning bumpade jag in i någon.

- Steph? sa en glad röst.

Jag tittade upp, mötte hans ögon och stirrade in i dem.

- Prata inte med mig! morrade jag och puttade honom så jag kom förbi.

Brad vacklade till men följde sedan efter.

- Woow, bruden, vad har jag nu gjort? frågade han oförstående.

Jag vände mig om, min blick var nästan helt utsuddad, jag såg bara honom.

- Först kommer du och försöker våldta mig i Atlanta, misshandlar mig, får mig att börja röka, får mig att börja dricka, när jag får nog och sticker hit följer du efter. Du tror du fortfarande har en chans? Du, den chansen är lika rökt som du är. Du kan inte komma och tro att du passar in i min värld längre. Jag mår bättre utan dig. Jag mår fantastiskt utan dig. Faktiskt, mitt liv är så jävla mycket bättre utan dig. Och du. Håll dig borta från Tiff eller så får du med mig att göra. Jag menar det. Får jag veta att du kontaktar henne, rör henne eller det minsta prata med henne, är du så gott som rökt. Kom ihåg det.

Brandon tittade på mig. Hans blick var blank.

Jag kom närmare honom, så nära att det bara var några centimeter mellan våra ansikten.

- Jag hatar dig, morrade jag.

Sedan vände jag mig om och gick där ifrån i all hast.

Jag ville därifrån, bort från honom. Det kändes som om något stort hade lämnat mig, som om hela han hade försvunnit ur mitt liv. Och om det faktiskt hade hänt, var jag stolt över mig själv som lyckades få bort honom från mig själv. Jag menade allt jag sa till honom. Han är en idiot och förtjänar att veta sanningen, det är sant.

Min mobil plingade till och jag tog upp den ur fickan. Ett okänt nummer hade smsat mig.

"Du bestämmer inte över mig. Jag gör vad fan jag vill, tro inte att du kan skrämma mig. Jag finns kvar här, och minnerna också. Du är och förbli mitt mål. Du är min"

Kalla kårar gick längs med min ryggrad. Jag visste mycket väl vem det var från. Mina fötter rörde sig snabbare än en blixt, jag ville hem nu. Hem till min kudde. Låsa dörren, täcka för alla fönster. Mitt liv kunde inte fortsätta om han inte var borta. Känslan av frihet var försvunnen.

You've got me again.



Presentation

Tjenis Penis!

Här skriver jag fin-fina berättelser.

Om du har lust att skriva med mig, eller har idéer till berättelsen/erna så är det bara att skriva din idée, eller om du nu vill skriva med mig, i kommentars rutan!

Ha så roligt, puss hej leverp

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vilken berättelse tyckte du var bäst?
 I'm the king of whatever I want to be
 First step 2 forever
 Paradise
 Raise your voice
 Soulmates?

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards