Skulle han ge sig på mig när jag sov?

Skulle han supa ner mig?

jag vågade inte.

- Stop.., mumlade jag och slutade kyssa Eric.

- vad är det älskling? frågade han oroligt.

- Inte längre...

Eric tittade lite besviket på mig men nickade. Det kändes skönt att veta att han accepterade mig. Att han accepterade mina val och gränser. Jag älskade honom för det. 

------------------------------------------------------

Han klev av mig och såg lite sur ut. Jag tittade på honom men han tittade mot ett annat håll. Vi satt tysta ett tag, jag fortsatte titta på honom och han fortsatte att titta bort.

-Älskling, är du sur? frågade jag och han tittade äntligen på mig.

-Nej..men...,han tystnade och avslutade inte meningen.

Jag log försiktigt mot honom, la en hand bakom hans nacke och drog han löst mot mig. Jag ville få honom att förstå att jag ville ha honom närmare mig.
Han reagerade direkt och satte sig bakom mig. Mitt huvud vilade på hans bröstkorg.

-Förlåt.., började jag långsamt, men det blir bara automatiskt att jag vill dra mig undan.

Eric tittade frågandes ner på mig.

- Du vet det Brad gjorde mot mig? förklarade jag lågt.

Det såg ut som om Eric fattade direkt.

- Det gör inget bebe, han kan inte röra dig nu, du är min föralltid!

Jag rodnade och kysste honom. Efter kyssen satte Eric sig plötsligt upp och tittade mig djupt in i ögonen.

- Somebody wants you,
Somebody needs you,
Somebody dreams about you every single night,
Somebody can't breath,
Without you it's lonely,
Somebody hopes that someday you will see,
That somebody's me..

Jag stirrade på honom. Han älskade mig, och det här var hans sätt att visa det på. Genom att sjunga. Han sjöng fantastiskt. Och just den låten. Jag dör, det var så sjukt gulligt. Tårar envisades med att fylla mina ögon och Eric log lite smått. Han satte sig ännu närmare mig och jag kramade om honom.

- Jag älskar dig mer, viskade jag i hans öra och jag kunde nästan känna hur han log.

Eric sov över hos mig den dagen, på kvällen satt vi och tittade på film och sedan somnade vi tätt, tätt intill varandra. Det var mysigt och jag var helt varm av glädje. Kunde verkligen inte komma ifrån det, Brad var ute ur mitt liv, jag hade egentligen aldrig älskat honom. Bara nästan...

Vi satt och åt frukost tillsammans i köket. Eric smockade i sig allt på en gång som vanligt. Och som vanligt får han vänta på mig. Det är en av de få grejerna jag stör mig på, när någon tittar på mig och jag ska äta. Jag får typ psyk och äter skit snabbt. 

- Du, festen är idag, vad ska du ha på dig? frågade Eric mig.
- Jag vet inte, svarade jag långsamt, ett par shorts och ett linne kanske...

Eric nickade och log sedan.

- Du blir säkert as sexig! Jag ska ha på mig ett par kaki shorts o en tshirt.

- Du blir säkert vrål het! sa jag och imiterade hans röst.

Eric började skratta och tittade sedan på mig med den där blicken som sade: payback..

Jag brydde mig inte, han gjorde aldrig särkilt bra paybacks ändå.

Efter frukosten gick vi ut på altanen, vi satt bara där och snackade i flera timmar. Det var härligt. Konversationerna slutade aldrig med honom. Jag älskade det. Jag älskar honom. 
----------------------------------------------------------

Ett såkallat "mellan kapitel" där ungefär inget händer, hoppas ni gillar det endå! :)

Skrivet av Maria i början och Mimmi i slutet :)

Hoppas ni gillar'T.

KOMMENTERA OM NI HAR IDÉR TILL BERÄTTELSEN.. 

Sedan drog han ner mig i sin famn. Han kramade om mig och vi var tysta.

-Det är Tiffany... viskade jag och avbröt tystnaden. 

-Vad har hon gjort då? viskade han tillbaka.

-Hon.. är med Brad, fastän hon vet vad han har gjort med mig.

Jag snyftade till och en tår rann längs min kind. 

Han strök mig längs ryggen och pussade mig på kinden.

-Du har ju mig, viskade han. 

Han har rätt, jag har han. Vi två, vi två mot världen. 

----------------------------------------------------------

Bussresan hem var tystlåten, vi bara satt där och höll händer. Jag orkade inte öppna min mun, antagligen förstod Eric det eftersom han höll käften han med.

En massa folk tittade på mig under resan, jag funderade över det en hel del och kom fram till att det antagligen var min mascara som hade runnit. Jag hade såklart försökt få bort det och jag hade frågat Eric om det var borta, han hade faktiskt sagt att den var det. Men han hade väll ljugit om det för att få mig på lite bättre humör. Jag blev inte arg, bara lite smått besviken. Han kunde ju sagt att det faktiskt inte var borta, och hjälpt mig ta bort lite.  Jag grubblade inte så mycket mer på det eftersom vi var framme vid nästa hållplats. 

När vi kom hem till mig gick jag raka vägen in till badrummet, såklart hade jag haft rätt. Mascaran var en katastrof så jag tog snabbt bort den. Jag tittade mig i spegeln, som vanligt såg jag trött ut. Snabbt ryckte jag på axlarna och slank ur badrummet för att sedan dimpa ner bredvid Eric. Han log stort mot mig.

- Du är så vacker utan spackel, små sjöng han och jag fnissade.

- Jag ser ju så trött ut! utbrast jag och Eric såg plötsligt allvarlig ut.

- Du är perfekt, precis som du är!

Jag rodnade starkt och kramade om honom.

Det är komiskt, egentigen. Hur två personer kan säga precis samma sak men ena kan få en att känna en mer speciell än den andre. När Brandon sa det så kände jag mig inte ett dugg speciell. Rodnade inte ens. Men när Eric sa det blev jag högröd i ansiktet och hela kroppen pirrade. 

Jag kysste honom rakt på munnen och tryckte in min tunga i hans mun. Hela jag pirrade till när hans tunga nuddade min. Hela jag blev helt uppfyld av lycka. Jag puttade ner honom i soffan och lade mig över honom. Jag kysste honom mer intensivt än någonsin och verkligen pressade min kropp emot hans. Erics händer vandrade från min rygg ner till min rumpa och jag kände hur något hårdnade sig där nere. Jag log mitt i kyssen och han blev lite röd i ansiktet.

Eric började försöka kränga av mig min tröja, jag kände mig fortfarande inte redo, men jag lät honom hållas för stunden. Kyssarna blev hetare och hetare. Jag var nervös för vad som bävade. Skulle jag våga göra det iallafall? Det skulle kännas rätt för båda parterna. Ville jag..?

Jag hann inte tänka innan jag låg under Eric. Hela hans vikt var över mig och jag kunde knappt röra mig. Mina tankar rörde sig till föra gången detta hade hänt. 

Skulle han slåg mig som Brad så många gånger gjort förut?

Skulle han våldta mig även fast jag sa nej?

Skulle han ge sig på mig när jag sov?

Skulle han supa ner mig?

jag vågade inte.

- Stop.., mumlade jag och slutade kyssa Eric.

- vad är det älskling? frågade han oroligt.

- Inte längre...

Eric tittade lite besviket på mig men nickade. Det kändes skönt att veta att han accepterade mig. Att han accepterade mina val och gränser. Jag älskade honom för det. 

------------------------------------------------------

Skrivet helt o fullt av Mimmi, gick lite segt!

sorry för det :)