När jag gick mot klassrummet stoppade någon upp mig, jag trodde det var Eric så jag log stort när jag vände mig om. Istället stod Brad där.

-Älskling, varför har du berättat om oss för Tiffany? frågade han med ett irriterat tonfall.
Han blängde lite på mig medans han sa det och min hjärna började långsamt förstå vad det var han menade. Jag stod bara och tittade på honom med öppen mun. 

-V-Vad menar du? stammade jag och svalde.

- Tiffany har sagt att du berättade om vad som hände mellan oss innan du flyttade. Är det sant?

 Jag flackade med blicken och öppnade sedan munnen.

---------------------------------------------------------

Jag stod där en lång stund, kunde inte tänka och allt var svart. Min vän... Min bästa vän.. Eller min föredetta bästa vän.

Brad blängde lite på mig när han tittade in i mina ögon.
Jag kände mig tvungen att säga något.

-V-Va? fick jag fram.

Han höjde ena ögonbrynet.

-Ja, varför gjorde du det?! upprepade han med en irriterad blick.

-Jag litade på henne, sa jag dumt.

Att jag aldrig kommer på något bra att säga ...

-Jag har ju sagt att jag ångrade det jag gjorde, fattar du inte hur det känns när du berättar allt för någon annan då? sa han med allvarlig röst.

-Förl...,började jag men kom på något bättre att säga, så jag får aldrig göra fel eller? Det äre bara du som får va?

Jag vände mig om och gick in i klassrummet.

När jag kom in såg jag Eric sitta där vid en bänk, så snabbt gick jag fram och satte mig bredvid honom.

-Baby! han log stort när jag satte mig. 

Allt är så bra mellan mig och Eric, jag blir överlycklig varje gång jag ser honom och alldeles varm inombords. Men är det för bra? Kan det fortsätta såhär? 
Det är jag ganska osäker på, men kanske, bara kanske, så kommer det hålla länge.

-Äre bra? frågade han och kysste mig.

-Jadå, det är lugnt, svarade jag och log.

Vi satt tysta en stund och lektionen började.

-Juste, det är fest på fredag på stan. Hörde att många skulle dit, ska vi gå? viskade Eric.

-Ja! Gärna, viskade jag tillbaka. 

Dagen segade på som vanligt, för en gångs skull höll sig Brad borta från mig. Dessvärre klängde han som en apa på Tiff. Jag var arg på dem båda, men jag kunde inte låta bli att inte bry mig om henne. Hon förtjänade någon bättre. Verkligen inte Brad. Han skulle bara göra henne illa. Och det skulle jag verkligen hata honom för.

Jag sköt bort de hemska tankarna mitt lilla huvud envisades med att tänka och såg fram emot fredagen. Det var ju bara en dag kvar trots allt. Jag skulle dricka, inte bli full. Men dricka. Bara få känna på lite. Jag har trots allt inte gjort det sen jag var tillsammans med Brad. Det var en av alla de sakerna jag måste ändra på. Bara för han bor i samma stad som mig betyder inte det att den gamla Steph ska komma tillbaka. Jag är en ny verison. Limitid edition. Ta mig som jag är eller dra åt helvete. 

När dagen var slut kom Tiffany fram till mig när jag stod vid mitt skåp. Hon tittade på mig på ett konstigt sätt och jag försökte att strunta i henne.

-Hej bästis, ska vi göra något? Kan vi inte dra till stan? Jag behöver verkligen verkligen ett par nya jeans!

Hon putade med läpparna och gjorde ögonen så stora som möjligt. Vad tänker hon med?!

Jag vände mig om igen mot skåpet och la in mina böcker och tog ut min väska.

-Stephanie! Ärligt talat, sluta tjura förfan! Vad är det med dig?

Hon blängde på mig rejält när jag såg på henne igen. 

Vilken idiot! Vadå vad är det med mig, jag skulle kunna slå henne. Hårt! Så arg och besviken på henne är jag. Men jag gjorde inte det, det är inte värt det. Jag vill inte ens röra henne. 

Jag gjorde det enklaste, låste skåpet och gick därifrån. 
Med snabba steg gick jag mot busshållsplatsen. När det bara var några meter fram till busshållsplatsen hörde jag att någon ropade på mig.

-Stephanie!

Erics röst hördes bakom mig. 

-Vad gör du? frågade han andfått och stannade framför mig.

-Vadå?! utbrast jag ilsket.

Detvar inte meningen men jag var så arg. Inte på honom utan på Tiffany.

Han såg besviken ut och tittade ner i marken. 

-Ja vi brukar ju vänta på varandra... Men vad är det?

Hans röst lät ledsen och jag ångrade att jag skrek mot honom.

-Fö-förlåt...

Jag kände att några tårar kämpade med att ta sig ut ur mina ögon och Eric såg nog det.

-Men älskling, sa han mjukt innan han tog tag om min arm och drog med mig till bänken i busshållsplatsen

Sedan drog han ner mig i sin famn. Han kramade om mig och vi var tysta.

-Det är Tiffany... viskade jag och avbröt tystnaden. 

-Vad har hon gjort då? viskade han tillbaka.

-Hon.. är med Brad, fastän hon vet vad han har gjort med mig.

Jag snyftade till och en tår rann längs min kind. 

Han strök mig längs ryggen och pussade mig på kinden.

-Du har ju mig, viskade han. 

Han har rätt, jag har han. Vi två, vi två mot världen. 

I'm limited edition.
------------------------------------------------------------

Av både Maria o Mimmi :)

Kapitel 7

Jag tittade förvånat på honom, var han seriös? Inte kunde han skämta om något sådant nu, i den här situationen. Jag bestämde mig för att fråga vad det var för en idé.

-          Jaha, vadå för idé? frågade jag snällt och log.

-          Kommer du ihåg hur vi hamnade här? Frågade han mig utan att röra en min.

Jag rodnade starkt.

-          Ja, mumlade jag.

-          Precis, så… om vi gör samma sak igen… om du bara leder mig någon stans för att kunna kyssa mig så kanske… så kanske vi kommer hem.

Jag stirrade på honom, det var verkligen en helt sinnessjuk idé. Aldrig att den skulle kunna funka. Men jag antar att det är det bästa vi har just nu. Värt ett försök.

-          Okej… mumlade jag och började titta mig omkring.

-          Nej, inte än! Du måste verkligen vilja kyssa mig. Vi gör det precis från början.

Helt från början? Vi måste leka leken igen. Jag nickade för mig själv. Okej, allt från början, det är helt okej.

Snabbt som ögat nuddade jag hans axel och log lite för mig själv, än så länge gick det ju bra. Lucas var lika ivrig som mig att sätta igång, hans hand rörde sig snabbt, men jag var snabbare. Mina fötter skuttade från sten till sten och landade sedan perfekt. Jag kunde höra han bakom mig den här gången. Mina ben fortsatte att röra sig väldigt snabbt. När jag tillslut skulle börja lyssna efter honom igen hörde jag honom inte alls. Hur gjorde han det där? Har han fått en ny kraft helt plötsligt? Jag hann inte tänka mer på det, Lucas tornade upp sig framför mig och omfamnade mig sådär keligt. Mina tankar smög sig in på annat och jag kom på mig själv med att faktiskt desperat vilja kyssa honom. Jag tittade mig omkring, och då såg jag det. Samma grotta med samma gräs som hängde ner lik en slöja. Jag log brett och drog honom med mig, det hade funkat. Vi var på väg hem. Äntligen.

Jag rörde mig långsamt och drog med mig Lucas till grottan. Precis som förra gången så stannade jag framför den och sträckte fram handen. Denna gång kändes det också som en kraft var där, men den här gången ville handen studsa tillbaka. Jag pressade mig själv in i grottan och drog med mig Lucas. När vi äntligt stod där la jag armarna om honom och kysste honom passionerat. Det kändes rätt, precis som det hade känts förra gången. Jag hoppades innerliget och bad till gudarna att vi skulle vara hemma.

Lucas läppar lämnade mina. Det blev ett litet smack precis när de släppte varandra. Jag öppnade mina ögon och tittade in i hans bruna ögon. Han log mot mig, lika gulligt som alltid.

-          Redo? Frågade han och stäckte fram sin hand.

-          Redo, sa jag och fattade hans utstäckta hand.

Tillsammans gick vi ut från grottan, jag såg mig omkring. Visst var det vår skog? Jag började springa, mina fötter hittade varje sten. Plötsligt stannade jag. Med stängda ögon tog jag in så mycket luft som möjligt. Jag älskade skogsluften, den gjorde mig hel. Men inte helt, det fanns en person i hela världen som gjorde hela mig hel. Lucas Thorne.

Snabbt vände jag mig om, han stod precis bakom mig. Jag log mot honom och gick ytterligare lite närmare.

-          Jag bryr mig inte om vad regimen säger, det är dig jag vill ha! Viskade han i mitt öra och kramade om mig.

-          Jag älskar dig, mumlade jag tillbaka.

-          Det är du och jag mot världen.

------------------------------------------------------------------------------------

Och där var det slut på min skolberättelse :)

Jag lyckades hålla mig inom 5000 ord!

Stolt tjej! :)

Puss!

Vi känner oss redo att börja blogga igen :D

Första kapitlet kommer antagligen ikväll, annars blir det imorgon  :)

/Maria

När jag vaknade nästa dag var det fortfarande mörkt, trodde jag. Jag flyttade på några grenar och såg sedan ljuset. Solen stod högt upp på himmeln och jag reste mig upp. Min kropp kändes mörbultad och jag sträckte snabbt på mig för att knäcka ut ryggen lite.

Vad skulle jag göra nu då? Hela min kropp värkte och jag hade ingen aning om vilket håll Lucas och kaninen hade gått åt. Skogen var stor, eller i alla fall den del av skogen jag hade sett. Tankarna virvlade runt i huvudet. Skulle jag gå åt höger? Vänster? Eller rakt på? Så många frågor, så lite svar. Jag gick på magkänslan, den hade alltid rätt. Mina ben började röra sig mot höger och jag vandrade i ungefär en timme, efter ett tag flöt det bara på. Stannade inte en sekund. Min mage började kurra och jag hade ingen mat att äta, inget vatten heller för den delen. Detta gröna paradiset började mest likna ett helvete.

Helt plötsligt såg jag en brun kalufs sticka ut bakom en sten, är det möjligt? Ja, ja… det måste vara han! Mina ben började röra sig ännu snabbare och jag sprang nästan fram till stenen. Mina förhoppningar sjönk snabbt ner till botten av universum när jag såg vad det egentligen var. Hästen låg och sov nere på marken och den bruna manen såg precis ut som Lucas bruna hår. Jag tittade buttert på hästen och vände mig sedan om, helt förtvivlad. Vart skulle jag ta vägen? Mina ben orkade inte mycket längre, jag var hungrig och törstig och Lucas var borta. Mina överlevnaders kunskaper var inte de bästa. Jag föll ner till marken och drog sedan upp benen mot bröstet. Hela jag skakade, tårarna fortsatte att rinna ner. Hulkande satt jag där, helt ensam. Utan någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen.

Plötsligt hörde jag en röst från höger.

-          Hörru tjejen, vissa försöker sova här.

Jag ryckte till och tittade snabbt mot höger. Hästen som nyss hade legat och sovit hade nu öppnat sina ögon och stirrade på mig med ett buttert uttryck i ansiktet.

-          F-förlåt, mumlade jag och drog bort en hårslinga från håret.

-          Vad är det som tynger dig min sköna? Frågade hästen mig.

Jag bet mig i läppen, hur visste jag om hästen inte ville mig något illa? Fast såklart, det var ju bara en häst. Jag gick på magkänsla ännu en gång.

-          Jag… måste hitta en person, och sedan ta mig här ifrån.

-          Jaså? Jag kanske kan hjälpa dig lite på traven! Utbrast hästen och gnäggade till.

Tankarna for omkring i huvudet, skulle jag acceptera hjälp erbjudandet? Skulle det hjälpa mig att hitta Lucas och sedan komma hem? Skulle jag våga lita på hästen?
”Allt för Lucas” sa en röst inom mig. Och sann var den, allt för min älskade.

Jag nickade mot hästen och den reste sig snabbt upp.

-          Hoppa upp här, sade den.

Snabbt hoppade jag upp på hästryggen och travandes rörde vi oss framåt. Småpratade gjorde vi också, tydligen så hette hästen Pegasus och han var en ung häst som kunde mycket om den här skogen.

Efter ungefär tre timmars ridande började min rumpa göra ont, riktigt ont. Att rida barbacka var nog inte det bästa.

-          Jag måste vila lite, sa jag och hoppade av Pegasus så fort han stannade.

Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Min rumpa gjorde fortfarande väldigt ont, men mina ben var helt okej. Jag bestämde mig för att springa lite.

Mina ben rörde sig snabbt som vinden. Pegasus rörde sig precis bakom mig, jag kunde känna hans hästandedräkt flåsa mig i nacken. Det kändes tryckt att ha någon precis bakom mig. Lucas hade alltid varit snäppet långsammare än mig. Det kändes som om han var nära. Som om vi var återförenade igen. Plötsligt stannade jag. Någon, eller något, låg under busken. Med en gnutta hopp vände jag mig mot Pegasus och pekade mot busken. Han gick tvekande fram och nosade på den, backade sedan tillbaka till mig.

-          Jo, människa luktar det, mumlade han och fnös.

Hoppet inom mig tändes återigen. Det kändes som om jag var riktigt nära honom nu, jag kunde nästan känna hans hjärtslag mot mina. Mina andetag var hackiga, tvingade mig själv att ta ett djupt andetag innan jag tillslut tog första steget mot busken. Mina händer famlade runt i busken, och visst låg det någon där. Snabbt drog jag tillbaka händerna, mina ögon stängde sig och jag var tvungen att ta ytterligare ett djupt andetag. Nu var jag nära, så nära. Plötsligt fattade något tag i min handled.

Kapitel 6

Snabbt som ögat drog jag mig till den igen, men ångrade mig sedan när jag såg vem som låg där. Alldeles smutsig låg han där, min Lucas. Jag föll ner på knä bredvid honom, tårarna rullade ner för mina kinder. Han log sådär gulligt mot mig, precis som första gången vi hade träffats. Jag kom ihåg det som om det var igår…

Jag kände inget, för första gången under hela min uppväxt var jag ensam. Det var dags att stå på egna ben nu, ingen kunde hjälpa mig. Fel, ingen fick hjälpa mig. Det var mot lagen. Jag var ingen vanligt medborgare nu. Mitt liv var på botten av skalan.

Jag satte mig ner på gräset och la huvudet mellan benen, det gjorde jag ofta nu för tiden. Det fick mig att sluta tänka på mina föräldrar, i alla fall för en liten stund.

En hand lade sig på min axel. Jag ryckte till och tittade snabbt uppåt. Det finaste ansiktet jag någonsin hade sett tittade ner på mig. Han log sorgset och satte sig ner bredvid mig.

-          Hur är det med dig, vackra flicka? Frågade pojken.

-          B-bra.., mumlade jag och tittade bort.

Jag ljög, såklart jag inte mådde bra. Det var en dum fråga, ställd av en dum, vacker pojke…

Han tittade sådär sorgset på mig igen.

-          Jag är också föräldralös, sa han och tittade upp mot himlen, jag kom alltid hit i början, det var fridfullt på något sätt.

Jag tittade förundrat på honom, hur visste han att jag var föräldralös? Stod det märkt i pannan på mig eller?

-          Jaha, sa jag, då fattar du väll hur det känns antar jag.

Pojken nickade och tittade på mig med sina chokladbruna ögon.

-          Jag heter Lucas förresten, Lucas Thorne!

-          Samantha, Samantha Harrington.

Vi log mot varandra.

Mina tankar virvlade omkring i huvudet. Allt hade varit katastrof den dagen, men han gjorde den bättre. Han gjorde alla mina dagar bättre. Och nu, när jag hade funnit honom igen, vad skulle kunna stoppa oss nu?

-          Samie! Utropade Lucas.

-          Lucas, viskade jag och försökte torka bort mina tårar som envisade med att rinna nerför mina mjuka kinder.

Jag kramade om honom hårt och länge. Att bara vara ifrån varandra i en dag och några timmar tog verkligen på styrkorna. Jag hade saknat honom så mycket, ändå hade vi inte varit ifrån varandra så länge. Men nu visste jag säkert, jag var riktigt kär. Jag, Samantha Harrington, älskar honom, Lucas Thorne.

Lucas släppte mig och reste sig upp från den smutsiga marken, vi kramade om varandra ännu en gång och sedan hjälpte jag honom att få bort det värsta av smutsen. När jag sedan stod och bara tittade på honom kom jag plötsligt på att något saknades. Var är den lilla kaninen? Hade de kommit ifrån varandra på vägen? Eller hade något hänt dem båda så de hade vart tvungna att skilja sig åt? Mina funderingar fortsatte en lång stund innan jag faktiskt kom på att jag kunde fråga var den lilla kaninen höll hus.

-          Äh, du Lucas? Började jag försiktigt.

-          Mm? Svarade han mig frånvarande.

-          Vart är den lilla kaninen som följde med dig?

-          Åh, äh, jag vet faktiskt inte, den bara liksom… försvann.

-          Jaha, sa jag förvånat.

Jag såg mig omkring och upptäckte att Pegasus, hästen som hade hjälpt mig hitta Lucas, också var borta. Det var som om alla magiska djur som var snälla bara gick upp i rök när de hade hjälpt en klart. Det var riktigt frustrerande eftersom jag faktiskt hade gillat den där hästen.

Lucas tittade försiktigt på mig, det såg ut som om han ville säga något, men inte riktigt vågade.

-          Då återstår bara den stora frågan… hur ska vi ta oss hem? Mumlade jag för mig själv.

-          Jag tror… Jag tror jag har en idé, svarade Lucas på mitt funderande.

------------------------------------------------------------------
Mimmi :)