När jag vaknade nästa dag var det fortfarande mörkt, trodde jag. Jag flyttade på några grenar och såg sedan ljuset. Solen stod högt upp på himmeln och jag reste mig upp. Min kropp kändes mörbultad och jag sträckte snabbt på mig för att knäcka ut ryggen lite.

Vad skulle jag göra nu då? Hela min kropp värkte och jag hade ingen aning om vilket håll Lucas och kaninen hade gått åt. Skogen var stor, eller i alla fall den del av skogen jag hade sett. Tankarna virvlade runt i huvudet. Skulle jag gå åt höger? Vänster? Eller rakt på? Så många frågor, så lite svar. Jag gick på magkänslan, den hade alltid rätt. Mina ben började röra sig mot höger och jag vandrade i ungefär en timme, efter ett tag flöt det bara på. Stannade inte en sekund. Min mage började kurra och jag hade ingen mat att äta, inget vatten heller för den delen. Detta gröna paradiset började mest likna ett helvete.

Helt plötsligt såg jag en brun kalufs sticka ut bakom en sten, är det möjligt? Ja, ja… det måste vara han! Mina ben började röra sig ännu snabbare och jag sprang nästan fram till stenen. Mina förhoppningar sjönk snabbt ner till botten av universum när jag såg vad det egentligen var. Hästen låg och sov nere på marken och den bruna manen såg precis ut som Lucas bruna hår. Jag tittade buttert på hästen och vände mig sedan om, helt förtvivlad. Vart skulle jag ta vägen? Mina ben orkade inte mycket längre, jag var hungrig och törstig och Lucas var borta. Mina överlevnaders kunskaper var inte de bästa. Jag föll ner till marken och drog sedan upp benen mot bröstet. Hela jag skakade, tårarna fortsatte att rinna ner. Hulkande satt jag där, helt ensam. Utan någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen.

Plötsligt hörde jag en röst från höger.

-          Hörru tjejen, vissa försöker sova här.

Jag ryckte till och tittade snabbt mot höger. Hästen som nyss hade legat och sovit hade nu öppnat sina ögon och stirrade på mig med ett buttert uttryck i ansiktet.

-          F-förlåt, mumlade jag och drog bort en hårslinga från håret.

-          Vad är det som tynger dig min sköna? Frågade hästen mig.

Jag bet mig i läppen, hur visste jag om hästen inte ville mig något illa? Fast såklart, det var ju bara en häst. Jag gick på magkänsla ännu en gång.

-          Jag… måste hitta en person, och sedan ta mig här ifrån.

-          Jaså? Jag kanske kan hjälpa dig lite på traven! Utbrast hästen och gnäggade till.

Tankarna for omkring i huvudet, skulle jag acceptera hjälp erbjudandet? Skulle det hjälpa mig att hitta Lucas och sedan komma hem? Skulle jag våga lita på hästen?
”Allt för Lucas” sa en röst inom mig. Och sann var den, allt för min älskade.

Jag nickade mot hästen och den reste sig snabbt upp.

-          Hoppa upp här, sade den.

Snabbt hoppade jag upp på hästryggen och travandes rörde vi oss framåt. Småpratade gjorde vi också, tydligen så hette hästen Pegasus och han var en ung häst som kunde mycket om den här skogen.

Efter ungefär tre timmars ridande började min rumpa göra ont, riktigt ont. Att rida barbacka var nog inte det bästa.

-          Jag måste vila lite, sa jag och hoppade av Pegasus så fort han stannade.

Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Min rumpa gjorde fortfarande väldigt ont, men mina ben var helt okej. Jag bestämde mig för att springa lite.

Mina ben rörde sig snabbt som vinden. Pegasus rörde sig precis bakom mig, jag kunde känna hans hästandedräkt flåsa mig i nacken. Det kändes tryckt att ha någon precis bakom mig. Lucas hade alltid varit snäppet långsammare än mig. Det kändes som om han var nära. Som om vi var återförenade igen. Plötsligt stannade jag. Någon, eller något, låg under busken. Med en gnutta hopp vände jag mig mot Pegasus och pekade mot busken. Han gick tvekande fram och nosade på den, backade sedan tillbaka till mig.

-          Jo, människa luktar det, mumlade han och fnös.

Hoppet inom mig tändes återigen. Det kändes som om jag var riktigt nära honom nu, jag kunde nästan känna hans hjärtslag mot mina. Mina andetag var hackiga, tvingade mig själv att ta ett djupt andetag innan jag tillslut tog första steget mot busken. Mina händer famlade runt i busken, och visst låg det någon där. Snabbt drog jag tillbaka händerna, mina ögon stängde sig och jag var tvungen att ta ytterligare ett djupt andetag. Nu var jag nära, så nära. Plötsligt fattade något tag i min handled.

Kapitel 6

Snabbt som ögat drog jag mig till den igen, men ångrade mig sedan när jag såg vem som låg där. Alldeles smutsig låg han där, min Lucas. Jag föll ner på knä bredvid honom, tårarna rullade ner för mina kinder. Han log sådär gulligt mot mig, precis som första gången vi hade träffats. Jag kom ihåg det som om det var igår…

Jag kände inget, för första gången under hela min uppväxt var jag ensam. Det var dags att stå på egna ben nu, ingen kunde hjälpa mig. Fel, ingen fick hjälpa mig. Det var mot lagen. Jag var ingen vanligt medborgare nu. Mitt liv var på botten av skalan.

Jag satte mig ner på gräset och la huvudet mellan benen, det gjorde jag ofta nu för tiden. Det fick mig att sluta tänka på mina föräldrar, i alla fall för en liten stund.

En hand lade sig på min axel. Jag ryckte till och tittade snabbt uppåt. Det finaste ansiktet jag någonsin hade sett tittade ner på mig. Han log sorgset och satte sig ner bredvid mig.

-          Hur är det med dig, vackra flicka? Frågade pojken.

-          B-bra.., mumlade jag och tittade bort.

Jag ljög, såklart jag inte mådde bra. Det var en dum fråga, ställd av en dum, vacker pojke…

Han tittade sådär sorgset på mig igen.

-          Jag är också föräldralös, sa han och tittade upp mot himlen, jag kom alltid hit i början, det var fridfullt på något sätt.

Jag tittade förundrat på honom, hur visste han att jag var föräldralös? Stod det märkt i pannan på mig eller?

-          Jaha, sa jag, då fattar du väll hur det känns antar jag.

Pojken nickade och tittade på mig med sina chokladbruna ögon.

-          Jag heter Lucas förresten, Lucas Thorne!

-          Samantha, Samantha Harrington.

Vi log mot varandra.

Mina tankar virvlade omkring i huvudet. Allt hade varit katastrof den dagen, men han gjorde den bättre. Han gjorde alla mina dagar bättre. Och nu, när jag hade funnit honom igen, vad skulle kunna stoppa oss nu?

-          Samie! Utropade Lucas.

-          Lucas, viskade jag och försökte torka bort mina tårar som envisade med att rinna nerför mina mjuka kinder.

Jag kramade om honom hårt och länge. Att bara vara ifrån varandra i en dag och några timmar tog verkligen på styrkorna. Jag hade saknat honom så mycket, ändå hade vi inte varit ifrån varandra så länge. Men nu visste jag säkert, jag var riktigt kär. Jag, Samantha Harrington, älskar honom, Lucas Thorne.

Lucas släppte mig och reste sig upp från den smutsiga marken, vi kramade om varandra ännu en gång och sedan hjälpte jag honom att få bort det värsta av smutsen. När jag sedan stod och bara tittade på honom kom jag plötsligt på att något saknades. Var är den lilla kaninen? Hade de kommit ifrån varandra på vägen? Eller hade något hänt dem båda så de hade vart tvungna att skilja sig åt? Mina funderingar fortsatte en lång stund innan jag faktiskt kom på att jag kunde fråga var den lilla kaninen höll hus.

-          Äh, du Lucas? Började jag försiktigt.

-          Mm? Svarade han mig frånvarande.

-          Vart är den lilla kaninen som följde med dig?

-          Åh, äh, jag vet faktiskt inte, den bara liksom… försvann.

-          Jaha, sa jag förvånat.

Jag såg mig omkring och upptäckte att Pegasus, hästen som hade hjälpt mig hitta Lucas, också var borta. Det var som om alla magiska djur som var snälla bara gick upp i rök när de hade hjälpt en klart. Det var riktigt frustrerande eftersom jag faktiskt hade gillat den där hästen.

Lucas tittade försiktigt på mig, det såg ut som om han ville säga något, men inte riktigt vågade.

-          Då återstår bara den stora frågan… hur ska vi ta oss hem? Mumlade jag för mig själv.

-          Jag tror… Jag tror jag har en idé, svarade Lucas på mitt funderande.

------------------------------------------------------------------
Mimmi :) 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att de inte fattade? Kunde de inte bara lämna henne ensam. Nu stod de framför henne igen. Bad henne göra saker. Saker hon aldrig skulle göra i vanliga fall. Men när de stod där med laddade knytnävar, hade hon ens ett val? Ansikterna kom närmare o...

Både jag å Maria går som sagt i 8an nu. Blir en hel del plugg, sen har jag min sport, och Maria har sin. alltså kan vi inte lova att ni får kapitel osv. Vi kan heller inte lova att ni kommer få en massa uppdateringar, Om vart vi är, varför ...

Hej hörrni! :)Vi kommer ha en bloggpaus nu under sommaren, varför sitta inne och skriva liksom?Det kanske kommer upp ett kapitel någon gång ibland men inte ofta...Ha det så bra allihopa!   ...

Mina ögon fortsatte att leta efter den perfekta tjejen att dejta den första vecken, i år tänkte jag slå på stort. Och då såg jag henne. Den perfekta tjejen. Hon gick som vilken annan tjej som helst. Men det blonda håret som studsade upp och ner på ...

    Derek och jag var riktigt lika, bara det att han var svart hyad, och jag vit hyad. Men båda gick mer efter utseendet än insidan. Båda var de två populäraste killarna på skolan. Och båda hade en hel drös med tjejer efter sig varje dag. Det va...