-         Well yeah, Amber and I hung out to day and we kinda kissed.

-         Kinda?

-         We kissed, sa jag och la huvudet i händerna.

Why was I so dumb?

Mom stared at me.

I saw what she was thinking, her eyes said the obvious.

She really shined it.

Disappointed.

I couldn’t stand her glance.

But I had a small feeling that I already knew witch one I truly loved.

I'm a lover, not a fighter,

But I'll fight for what I love..<3

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Amber’s perspektiv

Dagarna gick långsamma utan Justin, väldigt långsamma.

Men modet sjunk ändå aldrig, jag hade kul med en massa tjej kompisar, vi gjorde flera galna videors, eller så åkte vi ner till stranden och bara chillade.

Ashley och jag hängde mest av alla, hon och jag kom ganska nära varandra, men jag berättade såklart inget alltför personligt för henne, man vet ju aldrig.

-         What are we doing today? Frågade hon mig och log stort.

Hon hade vita, perfekta tänder, blont hår ner till revbenen och hon var klädd i ett par jeans med ett vitt linne.

En idé kom upp i mitt huvud.

Vi skulle göra något jag inte hade gjort på jättelänge, något jag verkligen saknar att göra.

-         Let’s go to the mall! Utbrast jag och log med hela ansiktet.

-         I’m so on! Skrek Ash och hoppade upp och ner medans hon klappade händerna.

Jag skrattade och vi sprang upp på mitt rum.

Varje dag la pappa femtio dollar i min spargris, såklart var den jättefull nu eftersom jag inte hade köpt något på ungefär en månad.

Ashley reagerade nästan inte ens, det var skönt att hon inte reagerade som alla andra, hon var ju lika rik som mig, om inte rikare.

För en gångs skull fanns det någon som förstod mig. Fast jag visste ju såklart inte hur pass hon hade det hemma hos sig.

Undrar om hon var som jag, ensam… övergiven, men ändå så speciell.

Ändå så eftertraktad. Om min mamma levde mitt liv skulle hon bli överraskad. Alla mina konversationer på tillexempel Facebook, hon skulle få panik.

Jag suckade lite, Ashley sneglade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något, men hon lät bli.

Undrar…undrar om hon är lika osäker som jag egentligen. Undrar om hon är som jag.

En total loser som ingen brydde sig om, eller ah, en total loser under skorpan av en bitch som alla ville hänga med.

Hon hade ju inga känslor den typen, hon som alla ville hänga med. Till henne kan man ju säga vad som helst till, hon bryr sig ju liksom inte…

Ash måste ha sätt att jag blev lite irriterad.

-         Hey, what’s up? Do you want to talk about it? Sa hon och log vänligt.

-         Uhm, yeah, I would really like that, sa jag och log, but I couldn’t, I’m sorry I just can’t trust anybody in my world.

Ashley tittade sorgset på mig.

-         Nothing personal, I promise Ash, I just…need some time to trust you key? La jag till.

-         Right, sa hon och sprack upp i ett stort lende, just remember, I’ll be here for you all the way!

Dagen gick vidare och vi tog bussen ner till stan, det var ganska skönt att blanda sig med “fattigt” folk igen.

Vi gick i en massa affärer, efter två timmar var vi så trötta i både ben och armar, efter allt gåendes och bärandes.

Vi stannade och fikade på ett café, de hade världens godaste choklad pudding, just saying.

Jag och Ashley åt tre sådana, med en varsin cola att dricka.

De var ju inte precis små heller, typ som en liten kopp.

Jäklar vad mätt jag blev efter det!

Ashley ville ju såklart bevisa att hon litade på mig så hon började berätta saker om sitt liv, det visade sig att hon hade det lika svårt hemma som mig, i hennes skola var hon också ”bitchen #1”.

-         It’s so annoying. Like, sometimes I just feel like slap them all, sa hon och himlade I ögonen.

-         Oh my god, my life is just like yours, how come? Like, it feels like you are my sister or something how weird is that? Utbrast jag.

-         Really weird…, mumlade Ash.

Real friends are them who’s supporting you from the very beginning

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hon har fått en vän :')

Kyssen tog slut lika snabbt som den hade börjat.

Justin sneglade på mig genom ögonfransarna. Mörkret var tätt men jag såg ändå att han rodnade starkt.

-         I…I like you Amber, I really do, sa han plötsligt och tittade mig rätt in i ögonen.

-         I like you to Justin, svarade jag honom och kysste honom sedan.

I believe that words can break someone into a million pieces, but they can also put them back together!

---------------------------------------------------------------------------------------------

Jag var, för en gångs skull, lycklig.

Riktigt, jäkla lycklig.

På grund av killen som hade gjort mig så olycklig.

Helt plötsligt var det han som gjorde mig glad.

Just nu kändes det verkligen som om hela jorden skulle kunna gå under utan att jag brydde mig. I alla fall inte om Justin var vid min sida.

Då skulle allt vara perfekt.

Han och jag. Tillsammans.

Massa personer visste ju inte att vi var tillsammans.

Eller var vi det?

Tillsammans alltså.

Vi hade ju visserligen sagt att vi gillade varandra och kysst hade vi också gjort.

Men, var vi det?

Skulle jag våga fråga?

Ja, bättre fråga än inte säga något alls.

-         Justin, började jag svagt, are we a couple now?

Han tittade mig rakt in i ögonen.

-         Yeah, yeah we are Amber, svarade han.

-         Great! Then I can change my relationship status on facebook! Utbrast jag och Justin började skratta.

-         Oh I so saw that one coming! Sa han och log sedan mot mig.

Jag fnittrade till och loggade sedan in på facebook.

Såklart hade jag en massa vän förfrågningar som jag accepterade. Okej, nej, jag kände dem inte men vill man vara vän med mig så vill man!

Justin sa inget, men jag såg på hans mun som helt plötsligt hade blivit väldigt smal att han inte tyckte om att jag hade så många vänner.

Det struntade jag egentligen blankt i. Istället gick jag in på relations grejerna och ändrade min, Justin fick logga in efter mig och han accepterade.

Nu visste typ hela staden om att han och jag var tillsammans.

Hoppas det skulle hålla.

Jag menar, jag gillar verkligen killen.

Han är helt jäkla underbar!

(Om den inte tar slut)

Helt plötsligt började Justin mobil ringa, han svarade och ett glatt flin spreds sig över hans läppar. Måste vara goda nyheter!

När han la på tindrade hans ögon verkligen.

-         I’m recording a song! A real freaking song Amber! Can you believe that? Utbrast han och jag skrek till.

-         Oh my god I’m so happy for you Justin! Sa jag och kramade om honom.

-         Thanks! But  I’ll begin tomorrow and my manger said that it’ll take a month or so for it to be perfect, and that means that we might won’t see each other for a while! La han till på slutet.

Mitt leende bleknade lite.

-         Oh…I see…, mumlade jag.

Justin’s ansiktuttryck ändrades till förtvivlad.

-         But I guess we can see each other anyways, I’m sure I’ll get atleast one day off! Sa han snabbt.

Mina läppar sprack upp i ett leende.

Ett leende som blev besvarat av en underbar person.

Justin’s perspektiv

I really had no idea what I was thinking when I said I liked her.

Well yeah, I do like her. But I already have a girlfriend. How am I supposed to explain this to Amber?

I mean, Caitlin and I have dated for a long time now, and sure I like Amber to but Caitlin is…Caitlin.

What have I drag myself in to?

I excused myself and then I walked home.

I really needed to talk to my mom, even though she would be very disappointed at me.

What was I thinking?!

When mom came home we ate dinner at seven, as always.

We have always talked about stuff at the dinner table, so why not today?

-         Uhm, mom…I kinda have some girl trubble…, började jag och tittade ner i maten.

-         Oh, tell me! Sa hon och log moderligt mot mig.

Jag svalde högt och mötte sedan hennes blick.

-         It’s about this girl Amber I met, I really like her, but I love Caitlin to.

-         That’s understandable, svarade hon mig, is it something more?

-         Well yeah, Amber and I hung out to day and we kinda kissed.

-         Kinda?

-         We kissed, sa jag och la huvudet i händerna.

Why was I so dumb?

Mom stared at me.

I saw what she was thinking, her eyes said the obvious.

She really shined it.

Disappointed.

I couldn’t stand her glance.

But I had a small feeling that I already knew witch one I truly loved.

I'm a lover, not a fighter,

But I'll fight for what I love..<3

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack Stella för den lilla idén!<3

Asså sorry, jag har typ inga idér för den här berättelsen

längre. Den är as tråkig.

Ska jag avsluta den nu eller köra den till åtminstone 20 ?

Kommentera vad ni tycker eller så blir det som det blir.

-         Your welcome, but don’t you think everything is back to normal, you’re acting like a super bitch, I don’t get it why? Why do you don’t care? Svarade han mig och stannade upp mitt på trottoaren.

Jag stirrade på honom.

-         Oh yeah, you really want to know don’t you? Then I’ll tell you. I got no real friends, no one to talk about everything with, no one to share my secretes with, no one to cry with. After a while you realize there is nothing good out there anyways. My parents are total idiots, they don’t care a shit about me. There you go Justin. That’s why I act like a total bitch.

Trust is like a virginity, once you’re fucked, you can never get it back.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Justin stirrade på mig, han var tydligen inte beredd på mitt svar.

Jag kände ilskan koka i mig när han bara stod där, utan att säga ett skit.

Han var faktiskt den första jag någonsin hade berättat för.

Det var därför jag aldrig berättade för någon, men han hade fått mig så arg att jag inte hade kunnat behärska mig, på samma sätt som jag liksom inte hade kunnat behärska mig att kyssa Liam när han och Irina var tillsammans, liksom, hallå, hans läppar skrek ju efter mina. Bara för de inte snackar med varandra nu betyder inte det att det är mitt fel?

-         I don’t really know what to say, sa Justin och tittade in i mina ögon.

-         That’s just one of the million reasons I never, ever, tell someone about it. They’ll all react just like you did.

Justin drog handen bakom huvudet.

Jag gav honom en uttryckslös blick, sen gick jag.

Ingen aning om vart jag skulle, bara gick.

Flera kvarter vandrade jag tills jag äntligen stannade. Min kondition var såklart på topp, jag tränade ju varje dag, även på sommaren.

Nog tog tag i min hand.

-         I’m sorry for judging you without knowing, sa han och log ett försiktigt leende, want to start over?

Jag log mot honom.

-         Yeah, that would be great, svarade jag honom och gav han sedan en långt kram.

Några veckor gick, jag och Justin hade kommit varandra mycket närmare. Men inte så pass nära att jag vågade berätta alla mina bekymmer.

Tillexempel hur orolig jag var att det skulle komma ut att jag var oskuld, om någon fick reda på det skulle jag tappa min krona direkt.

Det fick bara inte hända.

Hur skulle jag kunna berätta det för Justin liksom?

-         So what are we doing today? Frågade Justin när han damp ner i min soffa.

-         Uhm, I don’t know, how about…just chilin? Like, it’s raining anyways, svarade jag medans jag drog på mig en tjocktröja över min t-tröja.

-         So, movie time? Frågade Justin och såg förhoppningsfull ut.

-         MOVI TIME! Skrek jag!

Snabbt gick jag in i köket och drog fram en massa skålar.

Chips, dipp, godis och läsk var såklart ett måste.

När jag kom ut i vardagsrummet igen hade Justin redan satt i gång filmen, vi såg på Twilight, och efter Twilight såg vi New Moon, och efter New moon såg vi Eclipse, och efter Eclipse såg vi Breaking Dawn part 1.

Värsta maratonet med Twilight serien.

Det var verkligen bäst, att spendera hela dagen och kvällen med Justin.

Hade jag tur, skulle kanske hela natten tillbringas med honom.

Under hela filmerna satt vi tätt intill varandra.

Såklart tolkade jag det på mitt eget lilla sätt, men det kändes som om han satt nära mig för han ville det, eller så var det för att det var en film. Då ska man ju typ sitta nära någon.

Eller?

Sista filmen tog slut och jag stängde av dvd:n.

Justin tittade på mig i mörkret, jag såg att han log.

Jag riktade överkroppen mot honom.

-         So, do you want to sleep over? Frågade jag honom och log lite gulligt.

-         Yeah sure, I’ll just text my mum about it, svarade han och log han också.

Jag nickade och sedan vart det lite tyst.

Justin öppnade munnen för att säga något med stängde den sedan igen.

Undrar vad han vill säga…

Jag tittade på honom och lutade mig lite närmare, ifall han skulle få intrycket att jag inte lyssnade på honom.

Justin tolka det verkligen fel och han böjde sig fram han också.

Innan jag visste ordet av det kände jag hans läppar emot mina.

Kyssen tog slut lika snabbt som den hade börjat.

Justin sneglade på mig genom ögonfransarna. Mörkret var tätt men jag såg ändå att han rodnade starkt.

-         I…I like you Amber, I really do, sa han plötsligt och tittade mig rätt in i ögonen.

-         I like you to Justin, svarade jag honom och kysste honom sedan.

I believe that words can break someone into a million pieces, but they can also put them back together!

----------------------------------------------------------------------------------------------

Nu börjar romantiken spira!!

3 kommentarer för mer jaoow :D

Men det dåliga var att det var en kille som hade fått mig att känna såhär. Och inte vilken kille som helst.

Den killen som hade fått mig på fall.

Killen som ignorerade mig totalt eftersom jag hade behandlat andra männsikor som skit.

Jag hade ju ändå behandlat honom bra, de andra brydde jag mig inte om.

Och Justin var min.

Om någon annan så mycket som rörde honom…

Boy you’re mine.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Nästa dag stannade jag hemma, jag svarade inte på ett ända sms.

Mamma och pappa jobbade som vanligt.

Helt ensam satt jag framför tv:n och hade på mig ett par mjukisbyxor för omväxlingens skull.

Det hade jag faktiskt aldrig.

Till mjukisbyxorna hade jag en vit t-tröja med rött tryck på.

Helt normal dag.

Än så länge.

Tiden gick och klockan blev tre.

Jag suckade, var för deppig för att göra något.

Det var helt sjukt egentligen, hur en enda kille kunde få mig att känna såhär, efter tre korv-dagar.

De har helt seriöst vart de sämsta i mitt liv.

Bara för han kom.

Den här sommaren skulle ha vart min.

Den här sommaren skulle jag ha gjort en massa saker, saker man egentligen inte får göra.

Men vad ska jag göra nu?

Jag känner inte för att snacka med någon, jag har inte ens någon att snacka med om jag skulle vilja snacka.

Allt på grund av Justin.

Justin och sin jäkla musik.

Aldrig mer att jag ska snacka med honom.

Jag reste mig upp och gick sedan för att ta en dusch.

Sommaren är min.

Med mina korta jeans shorts, vita linne med bikini under gick jag ut.

Mobilen i handen och solglasögonen på huvudet trippade jag fram med lätta steg på trottoaren.

Såklart fick jag en massa blickar på mig.

Som alla andra gånger njöt jag av uppmärksamheten.

En kille kom fram till mig, han drog några repliker som var ganska flörtiga, och sedan stack han och jag till stranden.

Väl på stranden kom alla hans kompisar och det var bara jag som var tjej. Såklart fick jag världens uppmärksamhet, och jag njöt.

Som vanligt.

Allt var som vanligt.

Efter ett tag började killarna gå för långt, de började tafsa lite för mycket och tillslut reste jag mig upp.

-         I…I’ve got to go, catch you later! Sa jag gällt och började gå därifrån.

Det fick jag verkligen inte göra, två killar drog ner mig på marken igen.

-         Quit it! Seriously, like what the heck, just let me go your idiots! Skrek jag.

Oturlig som jag var fanns det inte en kotte på stranden.

-         Why should we? Sa en av killarna som tydligen hette Seth.

-         DO YOU HAVE ANY IDEA WHO I AM? Utbrast jag argt.

-         Well yeah, you’re the school’s bitch, sa en av killarna.

-         Wait, you guys go to my school? Kso, that just creepy? Sa jag och försökte att komma loss, men förgäves.

Deras grepp satt stenhårt, inte ens min pappas skulle kunna få bort händerna från mina armar nu.

Långt därifrån skymtade jag någon som gick.

En kille i min ålder, jag tänkte inte utan agerade bara.

-         HELP ME! PLEASE HELP ME!! Skrek jag och försökte komma loss ännu mer.

-         Shut up! What are you doing? Utbrast en och såg sig omkring.

Killen hade hört mig, han kom närmare.

När jag tillslut såg hans ansikte blev jag så förvånad att jag slutade kämpa emot deras händer som satt så hårt mot mina armar.

Jag kunde inte fatta det, varför just han?

Varför just han av alla människor.

Justin tittade på mig.

Min blick var rädd, arg och förvånad på samma gång.

Han såg nog bara rädslan eftersom han lyfte upp mig så snabbt att killarna bara var tvungna att släppa mig.

-         Don’t you ever touch her again! Väste han och han fattade min han medans vi gick därifrån.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Han hade ju ändå räddat mig, vem vet vad som skulle kunna ha hänt om Justin inte hade gått där.

-         Hey, thank you for…you know…,  sa jag och rodnade faktiskt lite.

Justin stirrade på mig.

Jag tittade in i hans ögon, han ville säga något.

Själv hoppades jag på att han äntligen skulle fråga om vi skulle bli tillsammans.

Det här var verkligen den första killen som någonsin hade fått mig att känna såhär. På så kort tid också.

Det var verkligen obegripligt.

-         Amber, I don’t know witch world you’re living in, but in my world, you’re just an ordinary girl, sa han och tittade på mig uttrycklslöst.

Jag tittade på honom. Tårar bildades i mina ögon.

Hur kunde han ens säga något sådant till mig?

Det var meningen att han skulle vara min vän, som alla andra var.

Alla ville hänga med mig, jag förstod inte hur en person kunde förändra hela min värld.

Men det kunde han.

-         So that’s what you think about me? Well, you could at least say you’re welcome, now who’s rude! Sa jag och la armarna i kors medans jag gav han min värsta bitchblick.

-         Your welcome, but don’t you think everything is back to normal, you’re acting like a super bitch, I don’t get it why? Why do you don’t care? Svarade han mig och stannade upp mitt på trottoaren.

Jag stirrade på honom.

-         Oh yeah, you really want to know don’t you? Then I’ll tell you. I got no real friends, no one to talk about everything with, no one to share my secretes with, no one to cry with. After a while you realize there is nothing good out there anyways. My parents are total idiots, they don’t care a shit about me. There you go Justin. That’s why I act like a total bitch.

Trust is like a virginity, once you’re fucked, you can never get it back.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

2 kommentarer för mer jaoow !

Jag vände mig mot Justin, nu skulle jag ge han lite uppmärksamhet. Men ytterst lite.

Det var trotsallt han som skulle komma till mig. Såklart.

-         So tell me more about your singing? Sa jag och log gulligt mot honom,

Justin började berätta.

Jag var helt ointresserad så jag satt bara och nickade och log.

Han verkade gå på det och fortsatte att berätta ännu mer.

Han glömde helt totalt bort Miriam och han andra killen vad-han.nu-hette.

Min plan fungerade, jag var ett geni.

Inom de närmaste veckorna skulle han vara min.

Ja jag var självisk, deal with it.

Me, myself and I…

---------------------------------------------------------------------------------------------

Justin fortsatte att babbla på och tillslut satt jag faktiskt och lyssnade.

Det var verkligen intressant när jag väl lyssnade och förstod hans passion för musiken.

Det slutade med att Miriam och killen stack därifrån medans jag och Justin satt o snackade vidare.

Vi märkte inte ens att de hade stuckit.

Inte förens Justin sneglade mot deras sida av bordet.

-         Hey, where did they go? Utbrast han.

-         Like I care, you are here with me, aren’t you happy you got the chance to hang out with me alone? Sa jag och himlade med ögonen.

Justin stirrade på mig.

-         I really thought you had a little more respect for other people…,mumlade han och gick sedan där ifrån.

Hur kunde han, bara dumpa mig här, mitt på ett café, BLAND FOLK.

Inte okej.

Ändå brände hans ord som aldrig någonsin.

Jag förstod inte, efter år av pikar, bitchblickar och skitsnack borde de orden inte ens ta någon verkan. Men det gjorde dem. Mer än någonsin.

Jag kände verkligen för att gråta.

Snabbt fattade jag min handväska och började gå hem.

Jag behövde tänka.

Ingen hade någonsin fått mig att känna på det här sättet.

Varför just han?

När jag gick hemåt mötte jag honom.

Jag blev så förvånad.

Men han tittade inte ens på mig.

Sa inte ens hej.

Han hade chansen att snacka med mig, att umgås med mig. Till och med bli tillsammans med mig, och han sumpar det.

Hur tänkte killen, alla killar ville bli tillsammans med mig.

Alla ville kyssa mig.

Hänga med mig.

Få min uppmärksamhet.

Men han brydde sig om precis alla andra.

Inte ett skit om mig.

Jag var inte van vid känslan, och jag gillade den verkligen inte.

Jag gick runt hörnet och sedan såg jag mitt hus.

När jag kom in gick jag upp på mitt rum, utan att säga hej till mina föräldrar som redan var hemma.

De brydde sig förstås inte.

Visst, de ville ju att jag skulle må bra och inte hamna i trubbel. Men såg de att jag var ledsen snackade de aldrig med mig.

Ibland önskar jag att jag hade normala föräldrar. Sådana som brydde sig överdrivet mycket.

Såndana som faktiskt skulle gå upp och prata med sin dotter om de såg att hon var ledsen.

Sådana som sa till henne vad som var rätt och fel.

Hur hon skulle bete sig.

Inte sådana som bara gav henne pengar när hon än ville, inte såna som inte ens brydde sig om henne ibland.

Jag grät för första gången på flera månader.

Det var skönt att få ut allt.

Verkligen.

Men det dåliga var att det var en kille som hade fått mig att känna såhär. Och inte vilken kille som helst.

Den killen som hade fått mig på fall.

Killen som ignorerade mig totalt eftersom jag hade behandlat andra männsikor som skit.

Jag hade ju ändå behandlat honom bra, de andra brydde jag mig inte om.

Och Justin var min.

Om någon annan så mycket som rörde honom…

Boy you’re mine.

Alla litade på det fejka mig, ingen förstod.

Igenom den barriären av leenden finns också ledsamheten.

Och jag har ingen att dela den med.

Mina vänner var inte mina vänner.

De var bara mina ledsagare.

De följde efter mig som mina knähundar.

Ibland önskar jag att jag åtminstone hade en bra vän, en bra vän som jag kunde dela allt med.

True friends sees the sadness in your smile, false ones believe it.

----------------------------------------------------------------------------------------

Bussresan gick snabbt och efter en kvart stod jag utanför cafét vi skulle fika på.

Om Justin så mycket som ens snackade med henne för mycket skulle jag aldrig mer umgås med henne.

Glöm och dröm.

Han var min.

Snyggingar som han hittar man inte överallt.

Jag gick in genom dörren, från min högra sida hörde jag någon ropa mitt namn.

-         Amber! Here we are! Ropade Miriam.

Jag klistrade på ett leende, fejk som vanligt, och gick dit med lätta steg.

-         Hi guys! Sa jag och tog hand med Ryan som Miriams kompis tydligen hette.

Jag satte mig ner mittemot dem och Miriam log så pass att jag trodde tänderna skulle trilla ur.

-         Where is the guy you were bringing? Frågade hon plötsligt medans Ryan satt och spanade in mig.

-         Oh, he should be here any minute! Svarade jag och log.

Miriam nickade och några sekunder senare klev Justin in genom dörren.

-         Hi Amber, and…you guys! Sa Justin och satte sig ner bredvid mig.

-         I’m Miriam and this is Ryan, sa Miriam och log mot Justin.

Dock inte lika obehagligt som hon gjorde mot mig.

Kul reaktion jag framkallar från henne.

Om hennes tänder ramlar ut tänker inte jag betala försäkringen.

Just saying…

Jag beställde en chokladboll och ett glas Coca Coola.

Coca Colan smakade himmelskt. Det var därför jag älskade det här cafét, de hade världens bästa Coca Cola, och jag vet att alla Coca Color egentligen borde smaka desamma men inte denna. Den här slog allt!

Jag vände mig mot Justin, nu skulle jag ge han lite uppmärksamhet. Men ytterst lite.

Det var trotsallt han som skulle komma till mig. Såklart.

-         So tell me more about your singing? Sa jag och log gulligt mot honom,

Justin började berätta.

Jag var helt ointresserad så jag satt bara och nickade och log.

Han verkade gå på det och fortsatte att berätta ännu mer.

Han glömde helt totalt bort Miriam och han andra killen vad-han.nu-hette.

Min plan fungerade, jag var ett geni.

Inom de närmaste veckorna skulle han vara min.

Ja jag var självisk, deal with it.

Me, myself and I…

--------------------------------------------------------------------------------

JAG VET ATT DEN ÄRKORT!

har faktiskt ont i huvudet :/

Jag tittade mig omkring och blev plötsligt lite rädd.

Mamma och pappa skulle inte vara hemma på flera timmar, om det var en tjuv skulle jag vara hjälplös.

Plötsligt prasslade det till i busken.

Jag backade ifrån den och sedan hoppade någon fram.

Skrikandes backade jag ännu mer.

Snabbt såg jag vem det var, han vek sig dubbelt av skratt.

Som om han ens var rolig?

Don’t kiss a guy who eyes are green…

He kisses you once and goes to another queen…

Don’t kiss a guy who eyes are black…

He kisses you once and never comes back…

Then kiss a guy who eyes are blue…

He kisses you once and will always be true…

Kiss a guy who eyes are brown…

He kisses you once and never lets you down!<3

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag himlade med ögonen.

-         That wasn’t even funny, sa jag irriterat.

-         I thought it was, and by the way, you dance and sing pretty good! Svarade han mig och blinkade med ena ögat.

-         Oh you think? Well thank you, I guess…, mumlade jag och tittade bort igen.

Justin kom närmare.

Jag njöt, äntligen. Han hade fattat.

-         I’ll se you later! Sa han och gav mig en tafatt kram.

-         Uhm, yeah…later…, svarade jag frånvarandes.

Vad levde killen i för värld, han kan ju inte bara komma fram och krama mig utan min tillåtelse.

Vänta bara tills Nikki får höra om det här...

Snabbt tog jag fram min BB (Black Berry) och messade Nikki, som alltså var känd som skolans bitch.

Också en av de personerna som jag snackade skit med mest.

Det var mitt liv, shopping, killar och skitsnack.

Ville man vara med i världen, var det bara att vänja sig.

Som jag hade gjort, fast jag hade egentligen inte haft något val. Jag bara valdes till skolans snyggaste och så whips var jag här, som med magi.

Sagolikt. Så kan man beskriva mitt liv.

Snabbt fick jag ett svar tillbaka.

” Omg is he 4-real? Kso, r u with him right now?”
(Omg is he for real? Key, so are you with him right now?)

Snabbt svarade jag och min kväll spenderade jag framför datan.

Med en enda person framför näthinnan.

Kunde han bara försvinna, han fattade inte ett skit om mitt liv ändå. Han var inte den killen jag borde synas med.

Han var den killen jag borde mobba.

Ändå var det något med honom som charmade mig lite.

Han var den enda som satte sig upp mot mig.

Som behandlade mig som precis vem som helst.

Jag både ogillade och gillade känslan.

Just nu lutade det mer åt ogilla hållet.

Han borde veta. Jag har berättat om mitt liv.

Varför förstår han inte?

Morgonen där efter vaknade jag halv tio, jag hade visserligen lagt mig redan klockan elva men ändå, halv tio är tidigt.

Snabbt kollade jag min mobil.

Fem sms, jag log för mig själv.

Precis när jag läste det första plingade det till en gång till.

Skrattandes tittade jag igenom alla,tillslut bestämde jag mig för något udda. Jag skulle låta de som inte umgicks med mig så ofta umgås med mig idag.

Bara för att de ska få se vad de inte kan få.

Men Justin skulle med, på något sätt hade han fått tag i mitt nummer, jag menar, det är ju inte precis svårt att få tag i mitt nummer.

Jag var ju trots allt populär!

Jag svarade Miriam och skrev att hon skulle träffa mig vid ett café och att hon skulle ta med en kille som hon gillade.

Snabbt svarade hon, kan inte räkna alla glada gubbar hon skickade.

Så glad var hon.

Wow.

Tjejen har problem.

Jag satte på mig ett par tighta jeans och en slapp tröja med ett vitt linne under.

Nöjd, jadå!

Sminkade mig lätt, det var också en mig-sak. Jag sminkade mig inte övermycket.

Lite rouge, mascara och ibland kajal eller ögonskugga.

Jag tittade mig i spegeln och log mot den.

Mitt leende bländade. Vita tänder var det bästa jag visste.

Snabbt grabbade jag min väska och sedan var jag påväg.

Justin skulle vi möta där.

Det kändes bra på nått sätt.

Fast ändå as dåligt, han skulle säkert snacka jättemycket med Miriam…

Känslan inombords var inte skön.

Jag hade inte behövt känna den på flera år.

Vi hade inte ens träffats allihopa och jag var redan avundsjuk.

Argt satte jag mig på bussen och messade med en massa personer.

Leka glad var min specialitet.

Speciellt med folk jag inte gillade eller verkligen hatade.

Men också för mina närmaste, där ljög jag.

Ingen såg igenom.

Alla litade på det fejka mig, ingen förstod.

Igenom den barriären av leenden finns också ledsamheten.

Och jag har ingen att dela den med.

Mina vänner var inte mina vänner.

De var bara mina ledsagare.

De följde efter mig som mina knähundar.

Ibland önskar jag att jag åtminstone hade en bra vän, en bra vän som jag kunde dela allt med.

True friends sees the sadness in your smile, false ones believe it.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera vettja! :D
Vill veta vad ni tycker och om ni har några idér ;)