Tiffany tittade oroligt på mig.

- Du måste berätta för mig Steph, vi berättar alltid vad som helst för varandra? jag berättade faktiskt min största hemligthet för dig! Kommer du ihåg det? att jag skickade en BHbild till Ragnar i 9D, Det är pinsamt, säg vad det är nu bebo?

- Lägg av! Det är inget, han bara bitchblickar mig och verkar ha något emot mig. Det är inget mer än så... Jag har inte gjort honom något.

Ibland måste man göra det ända rätta, den här gången var en vit lögn till min bästa kompis det ända rätta. Det han har gjort mot mig är inget jag kan berätta, inte nu... Inte än.

The easiest way is the hardest way, think I just choosed the wrong one.

----------------------------------------------------------

  Eric Chork
 

Nästa dag

När jag hade hämtat matteböckerna gick jag mot klassrummet som vanligt, så segt att ha matte som första lektion. 

-Hej allihopa! Idag ska vi fortsätta på det kapitlet vi började på förra lektionen, eftersom att alla inte blev riktigt klara. Men först skulle jag bara vilja presentera Eric Chork som ska börja i våran klass idag. Som ni kanske vet så har han gått i 9D men nu har han bytt till den här klassen, jag hoppas att ni alla tar väl hand om honom! Så du kan gå och sätta dig på nån ledig plats och så börjar vi alla jobba, sa Mr. Wormwood och satte sig ner vid katedern. 

-Vilken snygging, viskade Tiff med en gest åt Erics håll. 

Jag fnissade bara till och tittade ner i matteboken.

Efter mattelektionen gick jag mot mitt skåp för att hämta svenska böckerna. Precis när jag stängde skåpet möttes jag upp av ett par gyllenbruna ögon som tittade på mig. 

-Tja, jag heter Eric! sa Eric med ett stort gulligt leende och sträckte fram handen mot mig.

-Heej, Stephanie. hälsade jag tillbaka och kände hur mina kinder hettade till en aning. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta så jag stod bara där som ett fån, tills plötsligt Tiff dök upp bakom mig.

-Kommer du? sa hon och började gå. 

Jag log mot Eric och följde sedan med Tiffany. 

Det var något speciellt med hans ögon, varför blev JAG generad? jag brukar väl aldrig bli det? En massa frågor dök upp i mitt huvud.

Eric var sjukt söt, men jag kunde ändå inte undgå att tänka att han bara var ute efter lite tafs, eller kanske var han här pågrund av honom. Tänk om de var typ buddies? Att de kände varandra och Eric bara var ett lockbete till att jag skulle tvingas ihop med honom?

Jag ville inte tro något sådant om Eric, han var för söt för att kunna umgås med honom. Om han gjorde det tyckte jag synd om honom, riktigt synd. Han skulle få Eric att börja göra saker, saker han inte egentligen vill göra. Sen skulle han angripa honom, tvinga honom till saker utan hans tillstånd.

Okej, ja, jag beskrev just vad som hade hänt mig. Men hallå? Det kan faktiskt hända Eric också? -.-

Jag är rädd, rädd för allt nu faktiskt. Jag vågar knappt gå någonstans, inte ens på stan med Tiffany känner jag mig trygg. Eller på Tiffs och mitt hemliga ställe, där vi ändå kan snacka om precis allt. Där jag känner mig trygg är hemma. Men även där är jag inte lika trygg som vanligt. Jag vet att han lätt kan komma åt min adress. Det är jag säker på. Och mitt nummer kan ha få av nån av killarna i 9D, alla de har mitt nummer och messar med mig ganska ofta...
Det värsta är att jag inte har någon att snacka alls med det här om. Jag ville såklart dela med mig av allt för någon, men då skulle jag behöva berätta allt. och sanningen är, jag skäms. Jag skäms mer än någon anar. Inte ens min mamma har fått reda på allt. Inte någon. Bara han vet.

Det är sjukt faktiskt, jag har kunnat tänka allt det här bara när jag är på väg till lunchen. Sjukt. Fast ändå fett coolt. Jag kan tänka i högvarv!
Ja, sa jag att jag var ganska töntig även fast jag är ganksa poppis?

Helt plötsligt började Tiff snacka med mig.

- Vad tycker du om Eric? Jag tycker han är sjukt snygg! sa hon och fnittrade.

Hon har alltid varit ganska killtokig den där tjejen, och inte har hon problem med att haffa dem heller.

- Han är väll söt! sa jag och log.

- Men du tänker inte satsa på honom? frågade hon och stannade plötsligt till.

Hon hade nu ett allvarligt uttryck i ansiktet.

Jag skakade på huvudet och flinade.

- Ta honom du, Tiff! sa jag bara och fortsatte flina.

Tiffany blev helt röd i ansiktet.

- M-men d-det var inte s-så jag menade..., stammade hon fram alldeles blossande röd i ansiktet.

Jag skrattade och Tiffany tittade surmulet på mig.

Men jag kunde inte hjälpa det, hon var så rolig när hon frågade om jag ville ha honom. Det var så uppenbart att hon hade frågat om hon fick ta honom eller om jag ville ha honom för mig själv.
Gulligt, om man tänker efter.

När vi kom in i Lunch salen tog vi vår mat och satte oss sedan vid ett bord, det var proppat med folk i matsalen men "vårat" bord var ledigt. Man hade delat in borden i olika klasser, så vissa bord tillhörde 9E osv. Vi i 9C satt längst ner, precis bredvid mjölken. Tur som jag hade satt jag alltid precis bredvid så jag behövde aldrig resa mig upp för att hämta mjölk, jag kunde bara balansera lite på stolen och whips så var mitt glas fyllt! Chirre-pirre liksom!

Efter att jag hade ätit halva min tallrik fick Tiffany spel eller nått, hon sprang i väg från bordet och lämnade mig där, ensam. Kul...
Jag satt i alla fall kvar och åt min mat i lugn och ro, varför stressa liksom?

Helt plötsligt satte sig någon på Tiffanys plats, jag trodde det var Tiff så jag började babbla om någon söt topp jag hade sett på stan i lördags.

- Helt ärligt gumman, jag bryr mig inte om din topp, om den inte är sjukt uringad förstås, då är det bara sexigt!

Rösten skar genom mig. Jag hade hört den för många gånger förut. För många gånger hade jag hatat den, för många gånger hade jag älskat den.

Jag tittade skräckslaget upp, mötte de iskalla ögonen som en gång hade varit varma och underbara.

.

- Kan jag få ditt nummer förresten? Jag vet att vi precis har täffats, men det är något speciellt med dig, jag vill jättegärna träffa dig igen!

- Visst! sa jag och tog hans mobil för att skriva in mitt nummer.

När jag gav tillbaka mobilen gav han mig en kram. Kramen var jag helt oföberädd på, men den var mysig! Precis som en kram av en snäll kille skulle vara.

Jag hade bara träffat honom i typ tre timmar, men han kändes verkligen som en jag kunde lita på!

Jag tittade in i hans djupt blåa ögon, de gav en trygghet, de utstrålade värme och vänskap.

Brad kunde nog bli en av mina närmsta vänner.

.

Jag stirrade på honom, andades häftigt och hackigt.

- Vad fan gör du i Miami? frågade jag.

Jag visste mycket väl att min röst lät helt fucktup, men vad ska jag göra? Jag kan inte bara sitta här och tro att han ska gå.

- Ah..., han såg ut att ha väntat sig den frågan, jag saknade dig baby!

Han blinkade med ena ögat och hans blick drogs ner till mitt linne. Snabbt drog jag upp min dragkedja på munkjackan.

Brandons blick drogs besviket upp till mitt aniskte igen.

- Varför är du här? frågade jag honom igen, den här gången med lite starkare röst.

Brandon suckade.

- Jag sa ju det, jag saknade dig!

Jag skakade på huvudet.

- Snacka inte med mig, du har förstört mitt liv tillräckligt.

Brandon skrattade kallt.

- Så lät det inte de första halvåret, alla dina hemligheter finns hos mig Stephie, alla dina mörkaste hemligheter. Ska jag börja rabbla upp dem? Eller ska jag hålla dem för mig själv? Det är frågan!

Jag stirrade på honom.

Jag hade inga mörka hemligheter längre. Ingen var lika mörk som den jag gick och bar på just nu.

Min hemlighet satt framför mig. Att jag kände honom, att jag hade litat på honom, att jag hade umgåtts med honom.

Han hade fått mig att göra saker.

Saker jag ångrar, saker jag ångrade så fort jag hade gjort dem.

- Svin! sa jag och gick där ifrån.

Det värsta var att jag saknade killen jag hade lärt känna.

Jag saknade Brad, den Brad jag gillade, den jag hade vart trygg med. Den jag hade delat alla mina hemligheter med. Den jag nästan hade blivit kär i. Det skrämde mig också.

-VAFAN GÖR DU??? SLÄÄÄÄPP HENNE! skrek hon och puttade bort honom från mig.

Han stannade mitt i rörelsen, jag såg att han tänkte, men tydligen kom han fram till att det inte var värt det.

Han gick därifrån. Med bestämda steg. Något han aldrig hade gjort när jag träffade honom i Atlanta.

Tiff kramade om mig hårt, viskade att han var borta nu.

Jag visste det. Jag var tvungen att berätta allt för henne nu.

Något jag inte var redo för.

Något jag verkligen inte hade förutspått.

You're ma BFF, And I'll tell you anything.

------------------------------------------------------

Vafan ska jag göra nu?

Jag visste att det skulle bli såhär, att han skulle "attackera" mig, att jag skulle skrika.

Sen hade jag bara hoppats på att Tiffany skulle vara i närheten.

Jag vill inte veta av honom, verkligen inte, han var hemsk. Jag hatade honom för vad han hade gjort mot mig.

Hata är ett starkt ord, jag vill inte se han död, men det är verkligen på gränsen, han förstörde mitt liv.

Det var pågrund av honom som jag flyttade.

Det var pågrund av honom som jag fick gå till en psykolog i ett halvår.

Det var pågrund av honom som allt hände.

.

- Hej, jag heter Brandon, men kalla mig Brad! sa killen och log ett bländande leende

- Stephanie Carter! svarade jag honom och log tillbaka.

- Jag gillar ditt namn!

- Tack så mycket, ditt är också fint!

Han kom närmare och satte sig bredvid mig på bänken. Vi snackade om allt möjligt, lärde känna varandra.

Det enda jag kunde tänka på att han snackade med mig, mig av alla människor. Han och jag kanske kunde bli goda vänner, om inte mer! Jag hade aldrig haft en bra kompis jag kunde berätta allt för, detta kanske var den kompisen jag kunde lita på?

.

Jag hade haft så fel den dagen, jag skulle inte bjudit in honom till en konversation. Om jag bara hade sagt hej och gått där ifrån hade mitt liv inte vart så komplicerat. Han hade verkat så snäll, så gullig. Så prefekt.

Men jag hade haft fel, så fel jag bara kunde ha haft. Han hade lurat mig.

I hela 6 månader fick han mig att tro att jag kunde lita på honom. Jag började till och med bli kär i honom. Tack gode gud att det inte gick längre. Han fick reda saker om mig. För många saker egentigen. För mycket information till honom.

Om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag defenitivt göra det. Jag hatade han för den han gjorde mig till. Vad han fick mig att göra, vad han gjorde mot mig. Jag var bara 14 år den dagen. Inte ens redo. Hade inte ens planerat att det skulle hända. Men han tvingade mig. Jag kunde inget göra. Det var hemskt. Förfärligt.

Ändå kunde jag inte sluta träffa honom, han gav mig trygghet ändå. Tillslut slet jag mig bort från honom. Jag berättade inte allt för mamma. Bara att vi behövde flytta. Såklart gjorde vi det. Jag såg han på flygplatsen när vi skulle flyga iväg. Ett sista sms innan jag bytte nummer här i Miami.

"tro inte att det är det sista du ser av mig."

Mina knän hade skakat bara vid tanken att han skulle komma till Miami. I ett helt år var jag lycklig. Ingen som honom hade jag träffat, istället hade jag träffat Tiff, hon hade gjort min dag. Hon var så gullig och snäll, gjorde allt för att vi två alltid skulle vara sams. Visst hade vi små bråkat lite, men inte så värst mycket.

Men nu var han tillbaka. Tillbaka för att förstöra för mig. Jag ville inte flytta den här gången. Jag ville inte flytta ifrån min klass, jag ville inte flytta ifrån min skola, jag ville inte flytta ifrån Tiffany.

.

Tiff undrade förstås vad som hade hänt. Jag vågade inte berätta allt än, även ifall jag visste att jag skulle behöva göra det snart. För snart. Innan jag ens var redo för det.

- Steph, seriöst, du kan inte hålla det hemligt för mig längre? Vad är det med den där killen? Varför gick han på dig? Varför ville du inte gå och hämta dina mattesaker när han stod bredvid ditt skåp? Jag hörde han mumla "fegis" för sig själv när jag gick därifrån. Vem är det? Och vad vill han dig?

- Så många frågor..., sa jag och skakade på huvudet.

Tiffany tittade oroligt på mig.

- Du måste berätta för mig Steph, vi berättar alltid vad som helst för varandra? jag berättade faktiskt min största hemligthet för dig! Kommer du ihåg det? att jag skickade en BH bild till Ragnar i 9D, Det är pinsamt, säg vad det är nu bebo?

- Lägg av! Det är inget, han bara bitchblickar mig och verkar ha något emot mig. Det är inget mer än så... Jag har inte gjort honom något. 

Ibland måste man göra det ända rätta, den här gången var en vit lögn till min bästa kompis det ända rätta. Det han har gjort mot mig är inget jag kan berätta, inte nu... Inte än.

The easiest way is the hardest way, think I just choosed the wrong one.

----------------------------------------------------

KOMMENTERA VAD NI TYCKER  

Skriven av både mig (Mimmi) och Maria! 

Maria är min kompis som ska hjälpa mig !  

Som sagt, KOMMENTERA VAD NI TYCKER!

Har ni några idéer så, självklart, skriv de i en kommentar! 

pussipuss<3  

Jag gick mot tjej toan och vi gick in precis när han tog sitt första kliv in i skolan.

Snabbt stängde jag dörren och vände mig om för att sedan sjunka ner till golvet.

- Steph?! What the fuck var det där? Vafan är det som händer? Berätta bebe? sa Tiff och lät moderlig av sig, även fast hon snackade som en tonåring.

Jag skakade på huvudet medans tårar vällde upp i mina ögon.

- Men lilla gumman, sa hon och satte sig bredvid mig och höll om mig, vad är det? huh, du vet att du kan berätta allt för mig!

- Inte det här, ingen kommer förstå...ingen skulle fatta...Det var hemskt...jag vågade inte säga nej...han är här...på skolan...jag är rädd!

You've frightened me...

----------------------------------------------------------

-Ska du nån stans?

- Men Steph, säg nu vafan? Seriöst, du kan inte sitta o säga saker och sedan inte berätta vad det är?! Låt mig hjälpa dig! sa Tiffany och hon fick också tårar i ögonen.

Det var också en sån däruppenbar sak mellan oss, gråter en gråter den andre.

- Jag...k-kan inte.., hulkade jag.

Tiff smekte mitt hår och reste sig sedan för att hämta lite papper att torka bort mitt smink som runnit ner för kinderna.

Tacksam över hennes hjälpande hand reste jag mig och gick till spegeln. Det hade inte runnit så jättemycket, men ändå. Det syndes att jag hade gråtit, tyvärr.

Tiff stod bredivd mig och hon såg verkligen förtvivlad ut. Jag såg på henne att hon inte riktigt visste vad hon skule göra, och hey, jag skulle känt desamma om det var hon som hade träffat honom.

I och för sig har jag inte berättat, och jag vet att jag inte kan gå och hålla det för mig själv nu när han är här. Men jag vill inte berätta, ingen skulle förstå.

När jag var kvar med att ta bort ut smetad mascara så log jag tveknade mot min spegelbild och sedan bar det av. Jag fattade Tiffs hand och vi gick tillsammans ut genom toadörren.

Det jag inte hade väntat mig var att han skulle stå lutad mot ett skåp. Och inte vilket skåp som helst. Han stod just bredvid mitt skåp.

Hur tänkte dem nu?! Fattade de inte att jag inte kunde ha skåp bredvid honom.

Det bara gick inte.

Face it.

Och det var just det jag skulle behöva göra, face my fear.

Var jag verkligen tvungen? Han måste ju också gå till sin lektion, sen kunde han ju inte stå och hänga där i all evighet.

Plötsligt fick jag en idé, och jag var säker på att Tiff skulle gå med på den. Även om hon inte skulle fatta varför.

- Tiff, kan du gå och hämta mina mattesaker? frågade jag henne snällt.

- Varför kan du inte göra det själv? frågade hon mig förvånat.

- Däför...Kan jag förklara senare idag? Hemma hos mig efter skolan?

- Sure, hit me nyckeln bara! sa hon och log.

Jag gav henne nyckeln och hon gick till mitt skåp, hämtade mina saker och gick sedan till hennes skåp och hämtade sina.

Han såg väldigt förvånad ut, det är klart, han hade väntat sig mig. Att jag skulle komma och hämta mina saker. Istället kom Tiff och gick till två olika skåp och sedan fram till mig.

- Ska vi gå? undrade hon med ett flin på läpparna.

Jag fattade hennes utsträckta hand och vi gick iväg till mattesalen.

Fortfarande med en känsla av irritetaion som jag hade känt på morgonen.

Fortfarande med en känsla av att någon bevakade varenda steg jag gick.

Fortfarande med känslan av rädsla.

Mattelektionen gick sådär, jag kunde inte koncentrera mig ordentligt. Det var inte normalt, och läraren märkte förstås, jag var en toppelev. Alla rätt på alla prov. Jag hade aldrig fått något under ett A. Möjligen A-. Men aldrig B eller C, eller ännu värre, D eller E.

Mr. Wormwood kom fram och frågade hur det var fatt, jag svarade ärligt att jag inte mådde så bra.

- Skulle du behöva gå hem, miss Carter? frågade han snällt.

Jag funderade snabbt, om jag gick hem skulle jag slippa honom. Men han skulle ändå vara kvar i morgon. Anyways, skulle det ge mig tid att tänka över, tänka över vad fan han gör här och varför han tittar på mig.

Jag visste egentligen, ville bara inte erkänna det för mig själv.

- Ja tack, svarade jag och reste mig upp.

Tiff gav mig en plågad blick som jag besvarade med ett försök till leende, det såg nog snarare ut som en grimars.

Jag gick till mitt skåp, såklart dubbelcheckade jag om han stod där (vilket han gladiligen inte gjorde!), och lämnade mina matteböcker, pennan och suddet. Jag tog fram min väska och sedan stängde jag skåpdörren och vände mig om.

Jag hoppade till av rädsla. Han stod på andra sidan korridoren och hånlog mot mig.

- Ska du nån stans? frågade han och gick långsamt emot mig.

Jag skakade snabbt på huvudet och sprang sedan där ifrån. Det var den första instikten som kom till min handling.

Jag sprang hela vägen till busshålsplatsen, och tur var väll det eftersom bussen kom precis när jag kom fram.

Jag satte mig på bussen, men kunde fortfarande inte slappna av.

Vad var det med honom?

Varför var han så... så på?!

Jag ville inte ha med honom att göra.

Det hade kommit som en lättnad att behöva flytta från Atlanta. Verkligen, men så kommer han hit, till Miami.

Det är helt sjukt, mitt liv faller i spilror.

IGEN?!

.

Nästa dag var likadan, han stirrade på mig som om jag var en idiot. Vilket jag INTE är. Både han och jag vet att det är han som är idioten. Dagen gick långsamt framåt och när den sista lektionen äntligen var slut och jag skulle dra hem, stod han plötsligt framför mig. 

-Varför undviker du mig? frågade han med bekymrad blick

Vad i helvete tror han? tänkte jag och klumpen i magen växte och jag fick inte fram några ord. En snabb tanke dök upp i mitt huvud "gå bara härifrån", så det fick bli så. Jag snurrade runt låtsades som att jag aldrig såg honom och gick med snabba steg därifrån. "Det funkade!" tänkte jag och fick ett leende på läpparna tills någon plötsligt tog ett hårt tag om min arm.

-Jag snackar faktiskt med mig! 

-Släääpp mig! skrek jag ut men tyvär med alldeles för rädd röst

Hans ögon tittade vasst in i mina och tårarna var inte långt borta. Jag vek undan blicken och fick se Tiff springa mot oss från korridoren. 

-VAFAN GÖR DU??? SLÄÄÄÄPP HENNE! skrek hon och puttade bort honom från mig. 

Han stannade mitt i rörelsen, jag såg att han tänkte, men tydligen kom han fram till att det inte var värt det.

Han gick därifrån. Med bestämda steg. Något han aldrig hade gjort när jag träffade honom i Atlanta.

Tiff kramade om mig hårt, viskade att han var borta nu.

Jag visste det. Jag var tvungen att berätta allt för henne nu.

Något jag inte var redo för.

Något jag verkligen inte hade förutspått.

You're ma BFF, And I'll tell you anything.

----------------------------------------------------------

Andra kapitlet ute, vad tycker ni?

Tack till min underbara kompis som ville hjälpa mig att skriva, älskardig:*

/Mimmi

Att vakna med känslan av irritation är inte den bästa. Skola för första gången efter sportlov, min klass är cp, särkilt killarna. Alla av dem är sjukt perversa, ibland är det visserligen skit roligt, men bara ibland. Annars kan det gå överstyr, men ändå är de underbara allihopa!

Det dåliga är ju bara att jag inte kan sova till elva varje dag längre, nu måste jag gå upp och skynda mig för att hinna med allt. Platta håret eller åtminstone se till att det ser snyggt ut, sminka mig, och en massa skit.

Frukost äter jag alltid på morgonen annars känner jag mig som ett anorexia barn, hah, weird.

Men det är liksom så det är med mig, jag är helt vrickad, men de flesta gillar mig ändå, både killar och tjejer faktiskt!

Såklart tanken har slagit mig att det är för mina bröst som killarna gillar att umgås med mig och tjejerna för populäriteten från killarna. Men jag har vissa jag verkligen litar på faktiskt. Jag litar på dem och de på mig. De flesta kommer till mig med sina bekymmer, säger åt mig att hålla dem för mig själv, och då gör jag ju det. Det är inte mer med det liksom.

Jag steg upp från sängen och checkade mobilen, halv elva hade jag lagt ner den och bestämt mig för att inte kolla den mer eftersom jag skulle sova och verkligen behövde det eftersom det var skola i morgon (idag nu?!)

Jag hade fått tre sms, ett från Pete, han skrev att han var kåt och ville ha en bild på mina bröst.
"Glöm det! ;)" skrev jag till honom.

Det andra var från Tiffany, hon skrev att jag skulle sova så sött och drömma om henne. Jag orkade inte svara eftersom jag redan hade sovit liksom..

Och, finally, det tredje och sista var från Heath, han ville också ha en bild, jag skrev samma svar till honom som till Pete.

Ja, jag nämnde ju att jag hade kåtbockar i min klass? Visst gjorde jag det?

Jag kopplade in min Ipod till högtalarna och satte på lite musik medans jag satte på mig mina kläder, jeans med ett vitt linne.

Speglade mig lite snabbt och log mot spegelbilden. Sedan bar det av till mitt egna badrum för att sminka mig. Det blev en lätt sminkning idag, lite mascara och läppglans och voíla!

En alldeles naturlig Stephanie.

Ja juste det, jag heter Stephanie Carter. 15 år gammal och oskuld.

Ja, det sista kanske inte var så intressant att veta, men ifall ni nu vill veta så då vet ni! Ni andra kan ju bara radera det ur minnet eller nått.

När jag hade sminkat klart mig själv trippade jag lätt ner för trappan, pappa satt i vardagsrummet och såg på morgonnyheterna och mamma var tydligen i duschen. Jag är ensam barn också, det är därför jag vet så 100 %igt att det är mamma som är i duschen.

Jag åt en snabbt frukost, filmjölk och flingor, efter det borstade jag mina tänder och gick sedan ut i vårvädret med min skinnjacka och converse på fötterna.

Det var härligt och skönt ute, inte för kallt och inte för varmt för en vårdag. Det var helt perfekt, och perfektare blev det när jag såg min bästa kompis stå vid busshållsplatsen.

- TIFF! skrek jag och vinkade glatt.

Hon vinkade tillbaka och väntade på att jag skulle komma fram till busshållsplatsen.

När jag väl kom fram kom bussen precis så vi kramade varandra hej på bussen istället.

Vi hade inte setts på hela sportlovet eftersom Tiff hade vart hos sina kusiner hela veckan, hon satt och snackade oavbrutet om den snygga grann pojken som hon hade umgåtts med hela dagarna där borta på landet. Jag skrattade vid de rätta ställerna, log och nickade, kom in med kommentarer precis när hon ville att jag skulle kommentera. Det är sånt man lär sig när man är bästavän med någon. Man bara lär sig det.

Sure, det är läskigt ibland när jag kan avsluta hennes mening och allt utan att ens veta vad hon ska säga. Det är som om..

Vi vore systrar, iallfall själssystrar på något sätt.

Vi trivs i varandras sällskap, och det är ju huvudsaken!

När bussen äntligen stannade och vi gick av snackade hon fortfarande om den där Liam eller vad han nu hette.

Jag nickade och log flera gånger till innan min blick drogs till en okänd kille som satt på en bänk med sin väska bredvid sig.

Han stirrade på mig, och jag kände igen honom. För väl, och för mycket.

Så många minnen, så många minnen som jag hade föst undan. Försökt glömma helt. Allt kom tillbaka.

Varför var han här?

Han ska inte vara här?!

Och ännu värre, jag kunde inget säga till Tiffany, jag kände inte henne så väl när det hände, eller när allt hände.

Hon skulle inte förlåta mig för att jag inte hade sagt något till henne. Jag var tvär säker på det.

Blicken han gav mig fick mig att vilja springa därifrån, den sade; Jag är här, kom hit eller så tvingar jag dig.

Jag var rädd för honom, det var jag. Och han visste det.

Han såg paniken i mitt ansikte, jag såg ett hånleende spridas över hans läppar.

Plötsligt ökade jag takten och vi gick snabbare och snabbare.

- Steph! Varför så bråttom? skrattade Tiffany och dröjde sig kvar vid dörröppningen.

Han reste sig från bänken och gick mot vårt håll.

- Bara kom! sa jag panikslaget och Tiff fattade direkt.

Orolighet växte i hennes ögon, hon blev orolig, vem skulle inte blivit?!

Paniken hördes så tydligt att till och med en främling hade kunnat höra.

Jag gick mot tjej toan och vi gick in precis när han tog sitt första kliv in i skolan.

Snabbt stängde jag dörren och vände mig om för att sedan sjunka ner till golvet.

- Steph?! What the fuck var det där? Vafan är det som händer? Berätta bebe? sa Tiff och lät moderlig av sig, även fast hon snackade som en tonåring.

Jag skakade på huvudet medans tårar vällde upp i mina ögon.

- Men lilla gumman, sa hon och satte sig bredvid mig och höll om mig, vad är det? huh, du vet att du kan berätta allt för mig!

- Inte det här, ingen kommer förstå...ingen skulle fatta...Det var hemskt...jag vågade inte säga nej...han är här...på skolan...jag är rädd!

You've frightened me...

-------------------------------------------------------------

FÖRSTA DELEN UTE!   

Vad tyckte ni?  

PÅMINNER ÄNNU EN GÅNG OM ATT JAG

BEHÖVER BLOGGHJÄLP!!

Krav;

Minst 12 år

Bra svenska, inte så mycket stavfel osv.

Ha tillgång till en data minst 3 gånger i veckan!

/Mimmi<3

Okej, så jag har bestämt att huvudpersonerna ska heta Steph (Stephanie), Brad (Brandon) och Tiff (Tiffany).

Huvud-huvudpersonen är Stephanie, hon och Tiffany är allrabästavänner och har varit det över ett år nu. Brandon är ny på skolan men Stephanie tycker att hon känner igen honom, det visar sig att när hon bodde i Atlanta så gjorde Brad det också, och vad hände egentligen där borta?

Alyson Stone as Stephanie

Taylor Lautner as Brandon

Madi Jane as Tiffany

Hoppas att ni kommer gilla det :)

PÅMINER ÄVEN OM ATT OM NI SKULLE VILJA

BÖRJA BLOGGA MED MIG ÄR DET BARA ATT

KOMMENTERA DÄR MAN SKA KOMMENTERA,

ELLER FRÅGA I FRÅGERUTAN :*

Kraven:

Minst 12 år

Bra svenska, inte så mycket stavfel osv.

Ha tillgång till en data minst 3 gånger i veckan!

/MIMMI<3

Back on track!

Jag vet att jag har varit borta typ skit länge, och jag vet att jag sa ett halvår, men hey, äe man skrivsugen så är man!

Jag kan dock inte garantera att det flera inlägg under en dag, kan inte heller garantera att det kommer varje dag, men försöka kan jag alltid!

Kommentera mycket, då blir jag glad som en choklad! :D

Ha't bra då bebisar, jag ska börja skriva redan nu!

OM DET ÄR NÅGON SOM VILL BLOGGA MED

MIG SKRIV I KOMMENTAR!!

Krav:

Minst 12 år,

Bra svenska, kunna stava osv.

Ha tillgång till data minst tre gånger i veckan iaf.

PUSS HEJ LEVERPASTEJ!<3

Tanken på Eifel tornet gjorde mig riktigt bubblig i magen, sådär kärleks bubblig liksom!

Sedan kom jag på att jag skulle köpa klänning också. Den tanken gjorde mig dock väldigt stressad, klockan var redan ett på dagen.

-         Uhm, Justin, I need to go out and shop for tomorrow, I got NOTHING to wear! Sa jag och log tveksamt mot honom.

-         If you came with sweatpants and a t-shirt you would still look beautiful! Sa han bara och sen gick han.

Han gick efter att han sa något så underbart.

You’re beautiful.

-------------------------------------------------------------------------------------------

På stan hittade jag en perfekt klänning, den slutade precis vid knäna, hade inga axelband och var ljus rosa. Det bästa var att jag såg underbar ut i den  också, det var iallafall vad expediten sade, och han var en kille.

För att vara riktigt säker på mitt val smög jag in på toan och testade den ännu en gång.

Jag vände och vred på mig framför spegeln. Inte för att vara självupptagen men jag kunde seriöst inte hitta ett enda fel på mig själv när jag hade den här klänningen! Den var verkligen fantastisk!

Jag tog av mig klänningen och gick sedan in till mitt rum, klockan var åtta på kvällen och jag skulle redan sova, allt för att inte ha påsar under ögonen.

När jag vaknade klockan tio nästa morgon var jag exalterad, visst, det var lite creepy att Justin hade stått och luktat på min favorittröja, men hallå, det är ändå världens underbarste kille!

Om en dag skulle vi åka vidare, vidare ut i den vida världen, nästa stopp är Spanien, gud vad jag ska sola.
Jag drog mig ur sängen och satte på mig en av hotellets morgonrockar, dags att äta frukost!

När jag hade tagit fram allt jag skulle äta stod rostat bröd, marmelad och en kopp te på bordet, mums filibabba!

De tre mackorna försvann snabbt in i min mun, teet likaså!

Sen började jag göra mig iordning, in i badrummet försvann jag, och där stannade jag i ungefär två-tre timmar.

När jag äntligen kom ut hade jag mjuka, lena ben, mina armhålor var lika mjuka och lena som mina ben, håret luktade gott och jag hade den perfekta frisyren till min klänning.

Klockan fyra skulle Justin knacka på min dörr, prick klockan fyra, det hade han lovat.

Eftersom jag hade lite tid över satte jag mig ner och målade mina naglar, både tånaglarna och fingernaglarna.

Min klänning var gräddvit så jag körde på ett par mjukt ljusblåa naglar, det matchade perfekt.

Jag satt inte ner och vilade en enda sekund, jag var ju tvungen att se perfekt ut, sminket tog evigheter, inget blev perfekt.

Jag provade en massa olika sminkningar innan jag hittade den bästa. Snabbt tittade jag mig ännu en gång i spegelen innan jag såg att klockan var halv fyra. Panikslaget sprang jag in i mitt sovrum och satte försiktigt på mig klänningen, jag vred och vände på mig framför spegeln i minst tio minuter innan jag verkligen var nöjd.

Nu fick han komma, och det skulle han också.

Snart.

En minut i fyra stod jag innanför dörren, med handen på handtaget, beredd på att han skulle ringa på, eller knacka för den delen.

Fast jag kunde ju inte öppna direkt. Då skulle jag ju verka desperat, vilket jag egentligen var, och då hände det.

Jag hörde en mjuk, men ändå ljudlig knackning. Snabbt öppnade jag dörren, jag hade såklart glömt bort de där tankarna om att inte verka desperat.

Justin log stort mot mig och jag log nog ännu större.

Han sträckte ut sin hand och jag fattade den. Han ledde mig ner till limousinen som väntade. Ingen av oss sade något under hela resan till Eifeltornet. Vi bara satt där och tittade på varandra medans hans hand sakta men säkert sökte min och fattade den sedan. Jag log och rodnade.

Att han fortfarande kunde få mig att känna såhär, som en vanlig människa men ändå den enda i hans värld.

Limousinen stannade och jag såg Eifeltornet, häpet tittade jag upp mot den gigantiska byggnaden.

-         Oh Justin, it’s beautiful! Utbrast jag och såg mig omkring ytterligare.

-         I know, I love it, svarade han mig och satte ena armen runt midjan på mig och förde mig in till Eifeltornet.

Väl i resturangen som fanns där såg jag säkert ut som en fåntratt, jag log så mycket, jag var så lycklig.

Justin beställde åt mig, romantiskt.

Han gav mig en massa komplimanger, romantiskt.

Han kysste mig och sa att jag var den enda för honom, ROMANTISKT!!

-         I want to be with you Amber, sa han och sneglade på mig genom ögonfransarna.

-         I want to be with you to Justin! Svarade jag honom lite förvirrat.

Vad var det han menade egentligen?

-         What I mean is, I love you, and I know we are young, but I want to spend my life with you, han tog fram något ur kavaj fickan, Amber, will you marry me?

Jag stirrade chokat på honom, sedan log jag stort.

-         Yes! Yes! I’d love to! Nickade jag och böjde mig över bordet för att kyssa honom.

Efter kyssen öppnade han munnen ännu en gång.

-         This, is the First Step 2 Forever.

THE END!

-------------------------------------------------------------------------------------------

Nu är det slut, tyvärr!

Som sagt hinner jag knappt med att skriva längre, och tro mig, ingen är mer ledsen än jag.
Nu är det slut, på riktigt.

För mig också, bloggen kommer såklart finnas kvar, bara ingen mer uppdatering.

Ingen behöver egentligen titta in här längre, det kommer bara göra mig ledsen om någon besöker min blogg när jag inte ens uppdaterar (:

Tack för allt, puss :*

Känner att jag inte har något skrivflyt, ingen insperation osv.

Jag har då bestämt mig för att avsluta den här berättelsen så snabbt som möjligt och lägga ner.

Jag, som spelar en sport och har skolarbeten, hinner inte med att skriva kapitel.

Så är det bara.

Bloggen kommer dock finnas kvar, kanske inte uppdateras på ett år eller så, om jag inte verkligen känner för att börja igen.

Detta betyder alltså att du som läsare inte behöver titta in här mer efter att ni ser ett litet medelande som säger:

Nu slutar jag!

Eller nått liknande, hoppas ni accepterar mitt beslut (:

/Mimmi