Tiffany var glad hela vägen hem, som tur var fattade hon att det inte var något jag kunde säga rent ut, mitt bland folk.

När vi kom hem och satt och åt mellanmål började hon visa att hon inte ville vänta längre.

-Kom igen, berätta nu!

-Ja jag ska, låt mig bara tänka lite hur jag ska börja.
Jag rörde om i mitt oboyglas och tog ett djupt andetag.

-Okej, så här är det...

----------------------------------------------------------

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=FHp2KgyQUFk&NR=1

(lyssna medans ni läser!)

- Jag vet inte riktigt hur jag ska börja Tiff..., mumlade jag och tittade ner på mina knän.

- Jag fattar att det måste vara jobbigt för dig men...hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte låter mig veta vad som har hänt?

Jag kunde inte låta bli att tänka att hon bara kunde vara där, bara finnas där för mig även fast jag inte sa något till henne. Men jag visste mycket väl att jag behövde börja berätta, men hur skulle jag berätta?

- Jag vet inte hur jag ska berätta, jag kan inte berätta som en överblick över allt som hände..., sa jag och skruvade nervöst på mig.

- Bara berätta precis vad som hände? Alla detaljer, allt du tänkte, jag finns här för dig Steph!

- Okej, du vet Brad? Brandon? Han som kom fram och typ..kysste mig idag? frågade jag henne och mötte hennes blick.

Tiffany nickade och grimaserade lite.

Jag kunde se på henne att hon inte tyckte om honom.

Jag tog ett djupt andetag innan jag började.

.

- Kom här baby..., mumlade han och log sexigt mot mig.

Jag tände inte ens på det, men han trodde det. Han fattade inte att jag bara ville bort härifrån. Att jag ens hade låtit honom övertala mig att göra något så dumt!

Han såg att jag inte var bekväm. Han kysste mig och jag kände hur det smakade rök i bådas munnar, det var irriterande. Jag kände mig äcklig som hade provat. Duschen kallade på mig, och jag ville verkligen dit, så äcklig och rökig som jag kände mig. Det första jag skulle göra är att tvätta munnen med typ tvål och borsta tänderna femtio gånger. Tandborsten skulle jag slänga sen. Fyfan, aldrig mer.

Jag avbröt kyssen. Brad stirrade på mig, jag hade aldrig avbrutit kyssen på skit länge.

- Vad är det? frågade han och smekte min arm.

Jag skakade på huvudet och log ett fake leende. Han köpte det såklart inte. Tyvärr kände han mig bättre än någon annan.

- Säg nu älskling?

Jag suckade.

- Det här funkar inte Brad, du får mig att göra saker jag inte tycker om. Tillexempel att röka! muttrade jag och drog mig bort från honom.

Brad muttrade något ohörbart.

- Är du seriös? Jag frågar ju alltid innan? Du svarar ju alltid ja? det är ditt eget jävla fel att du säger ja, du kan ju fanimej lika gärna säga nej! sa han argt.

Jag ryckte till av hans plötsliga höga tonfall. Han lät väldig arg. Brad hade aldrig varit arg på mig förut.

Snabbt reste jag mig men Brad fattade min arm och drog till. Så hårt att jag ramlade ner i soffan.

Utan förvarning lade han sig över mig, med hela sin tyngd. Jag var för svag att putta bort honom. Han hade alldeles för mycket muskler från sitt hockeyspelande.

Han sa inget, bara låg där, och tittade på mig. Det var obehagligt. Och det blev bara obehagligare.

- Brad, seriöst, gå av mig! sa jag och försökte låta arg.

Det gick tydligen inget vidare eftersom han bara log och pressade sig ännu mer på mig.

Jag började på andnöd, och inte var det för hans tyngd. Jag hade nämligen en stor klastrofobi.

Utan förvarning pressade han sina allt för mjuka läppar mot mina och tryckte in sin tunga i min mun. Allting försvann och jag flög in i kyssen och mina alltför opassande tankar. Jag märkte ingenting.

Han kunde ha kommit längre om han inte hade börjat smeka mitt lår. Jag avbröt snabbt kyssen när jag kände att hans hand var på min bara hud.

- Vad i helvete håller du på med?! skrek jag och försökte putta bort honom.

Brandon bara skrattade och fortsatte kränga av mig mina byxor, snabbt försökte jag dra upp dem igen, men förgäves.

Brad fattade att jag inte skulle ge mig utan fight så han fattade ett av sina värsta beslut.

Han slog mig.

På kinden.

Hårt.

Lämnade ett märke.

Jag blev både sexuellt trakasserad och misshandlad.

Nu mådde jag verkligen illa. Hände det här verkligen.

Något sa åt mig att slå tillbaka, kämpa för min oskuld. Kämpa för min värdighet. Och det gjorde jag sannerligen.

Snabbt slog jag till honom på kinden, lämnade ett stort rött märke av min hand. Brad morrade när hans hand flög upp till kinden. Jag såg hur hans blod pulserade, så arg var han nu.

Vid denna punkten såg han ut som om han skulle kunna mörda mig när som helst. Adrenaliden tog över, jag slog honom på ögat, slaget var hårt. Det kände jag själv. Han skrek till och hans vikt försvann från mig. Snabbt reste jag mig och sprang ut genom dörren. Jag hade ingen aning om vart jag skulle. Men vart jag än vände mig skulle han veta vart jag var. Han skulle hitta mig, det visste jag.

Min rädsla var stor. Jag hatade det han hade gjort. Jag hatade att han hade försökt våldta mig. Jag hatade att han hade slagit mig. Jag hatade honom.

Jag sprang länge, utan någon egentligen riktning. Bara sprang. Såfort jag hörde något vände jag mig om och såg mig panikslaget omkring. Om han var i närheten skulle mitt liv vara så gott som över. Jag visste att han hade styrkan. Och tydligen hade han viljan att slåss också. Jag hade inget. Det enda jag ville var att komma härifrån.

Jag hade sprungit ända fram till stranden som låg fem kilometer ifrån mitt hus. Jag stannade för första gången och kände hur hackigt jag andades. Andfådd och panikslagen.

Snabbt satte jag mig ner på stranden. Sanden var mjuk och varm, den var skön. Jag älskade sanden här. Den gav mig lugn. Den gav mig alltid lugn, förutom idag. Inget kunde ge mig lugn. Inget förutom en flytt. Jag måste härifrån. Och ingen kommer kunna stoppa mig. Hellre bor jag hos fosterföräldrar om jag så måste.

Hur kunde någon som var så trevligt och snäll från början förvandlas till en som gav en ciggareter och sa åt en att röka, slog en och försökte våldta en? Mitt liv var i spillror. Jag skulle aldrig kunna släppa det här. Aldrig.

Han var inte en del av mitt liv längre. Han fanns inte i mitt hjärta. Jag hatade att han fanss. Han kan lika gärna gå och dö. Hur kunde han?

How the fuck could you?

I trusted you.

--------------------------------------------------------

ohh...

dude, är det fortfarande spännande?

Haha jag funderade på att avslöja allt i slutet men ah, här har ni en del av det som har hänt ;)

Gillade ni kapitlet?

Var det spännande?

KOMMENTERA VAD NI TYCKTE! :D

Skrivet av Mimmi :)

Visserligen var det lite svårt att koncentrera sig eftersom Tyler tydligen blev lite för glad när jag kom och satte mig bredvid honom med min uringade tröja, om ni fattar vad jag menar ?
Jag märkte det direkt, först; han pressade sitt ena ben mot mitt, andra; jag RÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKADE snegla ner mot hans byxor och såg att det stack upp lite mer än det brukar göra, (okej, jag brukar inte titta på Tylers skrev, men asså...ja, ni fattar...) och det tredje; han satte ena sin hand på mitt lår.

Obekvämt.

Keep your hands off me.

----------------------------------------------------------

Jag kunde inget göra, det kändes bara sjukt obekvämt. Nu ville jag inte umgås med honom längre. Jag förbannade mig själv över att jag ens hade flyttat hit, han var ju fan värre än att sitta bredvid den svartsjuke Brad.

Till min lättnad ringde klockan fem minuter senare, jag hade provat allt jag vågade. Skaka lite lätt på benet, vrida på mig, lägga handen mellan mina ben så att han inte skulle komma åt, inget fungerade. Jag mådde illa. Verkligen. Något sånt här hade jag inte varit med om förut.

Eller..Jag skojade.

Brad hade gjort något ännu värre. Något som jag skulle behöva berätta för Tiffany idag. Något jag verkligen inte såg fram imot.

Jag gick snabbt ut utan att bry mig om Brad eller någon annan. Jag var arg, väldigt arg. Varför satte jag mig ens brevid Tyler?
Brad kom och ställde sig bakom mig och tog tag i min arm när jag stod vid mitt skåp. Han försökte vända mig om men jag ruskade bara bort hans hand från mig.

-Vad håller du på med!? Varför sätter du dig brevid Tyler och låter han smeka dig sådär? frågade han mig upprört.

-Skit i det! Jag för göra vafan jag vill, svarade jag honom ilsket tillbaka.

Han stod stilla ett tag men vände mig sedan och pressade mig mot mitt skåp. Avundsjuka jävel.

-Lägg av, jag vet att du älskar mig Steph, sa han tyst.

Nästan viskande.

Han kunde verkligen göra mig riktigt arg. 
Ilskan i mig gjorde mig stark nog att putta bort honom.

-Släpp mig! idiot! sa jag och gick därifrån.

Han sprang efter och stoppade mig, vände mig och pressade sina läppar mot mina. Kyssen övergick till hångel och jag tog upp mina händer runt hans nacke. En lust vaknade till liv inne i mig och jag kände ett jubel inom mig. Innan det hann spåra ut avslutade jag kyssen. Så fort hans läppar lämnade mina såg jag Eric komma gåendes bakom Brads rygg. Han såg riktigt besviken ut och han tittade på mig som om jag nyss hade dumpat honom. 

Det hade jag ju inte precis gjort eftersom vi aldrig har varit tillsammans. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt elak och som om jag nyligen hade varit otrogen mot honom.

Jag vände mig om och gick därifrån, fick även se Tiff titta på mig med en chockad min. 

Den här dagen kunde bara sluta i katastrof.

Jag plågade mig igenom alla lektionerna som var kvar, och nu skulle det värsta komma, jag skulle behöva gå hela vägen hem med Tiffany, och försöka undivka ämnet. Sedan skulle jag behöva ta upp det, och låtsas som om det var en helt naturlig sak. Jag visste redan nu att jag inte skulle kunna klara av att berätta hela historian. Det visste jag.

Men vad kunde jag göra? Jag var tvungen, och jag var tvungen att göra det snart. Nu slutade vi, det är bara att inse det. Jag kommer bryta ihop när jag berättar, men Tiffany kommer vilja höra hela historien, tyvärr.

Undrar om hon kommer förtså när jag berättar, undrar om hon kommer förstå varför jag fortfarande trånar efter honom. Jag vill ha honom, men ändå inte. Jag vill ha han som han var förut, men jag vågar inte... Jag vill inte..

Tiffany kom fram till mitt skåp,log tvekande och jag log tillbaka. Jag såg genast att hon kände sig bekvämare. Även fast jag måste förklara allt för henne så kände jag mig också bättre till mods. Jag slängde snabbt in mina skolsaker och drog igen skåpet, fattade hennes mjuka hand och drog med mig henne ut från skolan.

Tiffany var glad hela vägen hem, som tur var fattade hon att det inte var något jag kunde säga rent ut, mitt bland folk.

När vi kom hem och satt och åt mellanmål började hon visa att hon inte ville vänta längre.

-Kom igen, berätta nu! 

-Ja jag ska, låt mig bara tänka lite hur jag ska börja. 
Jag rörde om i mitt oboyglas och tog ett djupt andetag.

-Okej, så här är det...

---------------------------------------------------------

Spännande!  I nästa kapitel får ni  reda på Stephs stora hemlighet :D 

Det här kapitlet är skrivet av både mig Maria och Mimmi:)

Jag skakade på huvudet.

Det gick inte att dölja det längre, nu visste jag det, och jag hatade det.

Jag

Var

Kär.

Sometimes, Love isn't a good thing.

------------------------------------------------------------

Någon timme senare plingade min mobil till och jag fick ett meddelande från Brad.

"Varför försvann du bara älskling? Trodde vi hade rett ut allt och var vänner igen:*?"

Jag funderade lite på vad jag skulle svara, om jag skulle svara... Men kom fram till att berätta som det var.

"Behövde vara ensam bara..." 

Det plingade till igen

"Jag hoppas verkligen att du förstår att jag fortfarande tycker om mig. Hatar mig själv för det jag har gjort mot dig, det kommer aldrig hända igen:*"

Den natten hade jag svårt att somna, jag låg och tänkte på Brad, om många av våra minnen.

När jag klev på bussen på måndagmorgonen såg jag Eric ganska snabbt. Jag tittade snabbt ner innan han såg mig, jag valde att låtsas som jag aldrig såg honom och satte mig nästan längst fram istället. Precis när jag satte mig kom han och satte sig brevid mig.

-Steph! hälsade han glatt.

Jag låtsades se chockade ut över att han var på bussen.

-Hej Eric! sa jag och log ansträngt mot honom.

Visst är han snäll men jag kommer bara svika honom. Jag vet att han vill mer än att vara min kompis. 

-Såg du inte mig när du klev på? frågade han mig.

-Nej... mumlade jag bara.

-Okej, vad har du gjort i helgen då?

Jag funderade en snabb stund. Skulle jag säga att jag var med Brad?

-Eh, va? sa jag dumt och stirrade på honom.

Det sa jag bara för att få lite mer betänke tid.

-vad har du gjort i helgen...? upprepade han.

-Aha, ne jag har bara pluggat och lite sånt.....du själv?

-Va med några kompisar bara.

För första gången på bussresan tittade jag upp på honom, på hans ögon. Han tittade bara undrande på mig och log sedan.
Jag försökte titta bort men jag var som förstelnad.
Han tittade tillbaka men missförstog min blick helt och hållet. 

Han närmade sig mina läppar med sina. Men de hann bara snudda vid varandra innan bussen stannade och jag vände bort blicken och reste mig upp. Det var bäst så, även om en del av mig ville kyssa honom.

Snabbt tog jag mig förbi honom, men klumpig som alltid ramlade jag och hamnade i hans knä. Eric tittade på mina läppar, ännu en gång lutade han sig fram och jag öppnade min stora käft och sa:

- Men oj, oj, oj nu måste vi verkligen gå! Bussen kan ju åka när som helst!

Jag kände mig som en gammal tant, men allt för att slippa kyssa honom, även om jag verkligen ville kyssa killen.

Han reste sig också upp samtidigt som han såg väldigt förvirrad ut. 

Väl inne i skolan gick jag till mitt skåp och hämtade mina saker. När jag skulle stänga kom Brad från ingenstans.

-Hej babe!

Jag himlade med ögonen men log sedan mot honom.

-Hej Brad.

Han klev ett steg närmare mig och gav mig en snabb kyss.

Jag hann inte ens reagera förens det redan var över.

-Jag var tvungen, sa han leendes och gick sedan till sitt skåp. Jag log bara och skakade på huvudet.

Jag ville inte gilla det, men en del av mig ville verkligen ha hans läppar emot mina, den andra ville minst sagt döda honom. Tyvärr var den första sidan påväg att vinna.

När de öppnade klassrummet såg jag Tiff snabbt gå och sätta sig brevid Eric.

Jag blev lite chockad men Brad tog snabbt min hand och drog med mig till en plats brevid honom.

Tiffany stirrade på mig och höjde ögonbrynen, nu skulle det bli ännu svårare att förklara för henne, men jag skulle verkligen behöva göra det snart.

Snabbt tog jag fram min telefon och messade henne.

"Vi är idag, hemma hos mig, jag säger där okej?<3:*"

Jag märkte såklart inte att Brad tittade över axeln på mig, inte förns han frågade menar jag.

- Vad ska du säga till Tiffany? frågade han med ett blekt leende.

Jag såg på honom att leendet inte ens var äkta, så pass bra känner jag honom.

- Näj, asså en tjej grej..., mumlade jag frånvarande.

Brad rynkade på pannan.

- Vadå, har du problem med mens eller? frågade han dumt.

Jag skrattade och skakade snabbt på huvudet.

- Nej, en annan sak! sa jag och sneglade ner på min mobil som nyligen plingade till.

"Bäst för dig att du gör, har fan väntat i en evighet nu! :*"

Jag knappade in en enkel pussmun och sedan körde jag igång med svenskan. Jag hade enkelt för alla språk ämnen, det var bara jag. Sure, jag gillade inte skolan, men jag tyckte det var enkelt.

Jag kände en papperstuss landa precis mellan mina bröst, tyvärr hade jag en ganska uringad tröja på mig. Brad hade tydligen märkt det, men till min förvåning var det Tyler, som satt några rader framför mig och Brad, som hade kastat. Han såg belåten ut men gav mig tecken att jag skulle öppna den.

Jag himlade med ögonen och stoppade ner handen innanför tröjan och hämtade papperslappen, Tyler stirrade på mig med stora ögon.

"Skulle du vilja hänga efter skolan imorgon? Bara du och jag allstå! ;)"

Jag blev lite smickrad, log, och tittade sedan upp på Tyler som fortfarande stirrade på mig. Den här gången på mitt ansikte, tack och lov. Hans blick tittade frågande på mig och jag nickade.

Brad suckade och vände sitt ansikte mot pappret, han såg riktigt sur ut. Han kan ju inte tro att jag bara ska hänga med honom för han är i stan? + att jag inte ens vill ha med honom att göra. Bara för att reta honom extra mycket packade jag snabbt ihop mina saker och gick för att sätta mig vid Tyler. Och tro mig, det retade honom rejält.

- Steph? vart fan ska du? frågade han argt.

- Jag ska sitta här, bredvid Tyler! svarade jag honom med en glimt i ögat.

Brandon frustade argt men fortsatte att jobba med sitt. Plötsligt blev jag lite rädd, om jag inte var snäll mot honom kanske han inte skulle vara snäll mot mig, och om han inte är snäll mot mig vet jag inte vad jag ska göra. För om Brad är arg då är han arg. Och om han inte är snäll så är han verkligen inte snäll, det skrämde mig varje gång han blev arg, redan i Atlanta när vi ändå var bästisar. Och då var det inte ens mig han var arg på.
Jag funderade lite snabbt på att gå och sätta mig bredvid honom igen, men slog snabbt bort tanken för att sedan börja jobba.

Visserligen var det lite svårt att koncentrera sig eftersom Tyler tydligen blev lite för glad när jag kom och satte mig bredvid honom med min uringade tröja, om ni fattar vad jag menar ?
Jag märkte det direkt, först; han pressade sitt ena ben mot mitt, andra; jag RÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKADE snegla ner mot hans byxor och såg att det stack upp lite mer än det brukar göra, (okej, jag brukar inte titta på Tylers skrev, men asså...ja, ni fattar...) och det tredje; han satte ena sin hand på mitt lår.

Obekvämt.

Keep your hands off me.

-----------------------------------------------------------

Skrivet av både maria och mimmi, duktiga tjejer, eller vad säger ni ;)

puss!

KOMMENTERA!<3

Jag visste inte vad jag tänkte, var han en invalid idiot som bara får folk att göra saker de inte vill? Eller var han min vän som behövde tröst för att jag sårade honom?

Helt plötsligt ville jag bara ta tillbaka orden jag nyss sade, om jag bara hade sagt vad som egentligen hade hänt hade inget av det här hänt.

Varför ska jag alltid välja fel saker att säga?!

When the choices are standing right in front of you, 
and you don't know witch one to choose...

-Tjarå, ses på måndag då

-Aaa

Jag gick ut ur bussen och hela vägen hem gick jag med ett stort leende. Jag kunde inte sluta le, alla som passerade mig måste se mig som en idiot. Men jag sket i det. Det ända som fanns i mitt huvud var.... Eric. Han och hans lukt hade grävt sig in i min hjärna och ville inte släppa den.

----------------------------------------------------------

När jag kom  in genom dörren gled jag långsamt ner för den. Tankarna snurrade runt, runt i mitt huvud. Vad skulle jag göra nu? Två killar cirkulerade i mitt huvud, den ena hatade jag så mycket att jag skulle kunna klösa ut hans ögon så fort han rörde mig igen, den andre är sjukt söt och verkar bry sig. Sen har vi ju min lilla "hemlighet" som jag måste berätta för Tiff, det är nog det jobbigaste. Jag måste liksom förbereda mig för det här.

"Hej Tiff, jag hatar den här killen eftersom han har fått mig att göra saker jag inte vill göra"

" Vadå för saker? "

"Det vill jag inte säga.."

Bra convo. Riktigt bra. Detta kommer gå azum. Jag är säker. eller är jag?

Pff, vem försöker jag lura? Det kommer gå sämst och allt är mitt fel! Om jag bara inte hade låtit honom komma så nära inpå mitt liv skulle detta inte ha hänt, jag skulle inte ha något att förklara för Tiff, jag skulle inte ens ha träffat henne för den delen.

Utan förvarning började jag fälla tårar. Jag ville verkligen ha någon att snacka med om det här, men vem skulle jag snacka med? Tiffany? Jag måste egentligen snacka med henne om det här, i alla fall om jag vill ha henne som kompis kvar. Skulle jag offra världens bästaa vän för att jag inte vågar snacka om något som har hänt i mitt liv?

Dessutom var det inte ens mitt fel att det hände, det var han som tvingade mig till de här sakerna, han gjorde så jag mådde dåligt.

Det är hans fel alltihopa.

På något sätt kändes det skönt att ha någon att skylla på, men innerstinne visste jag mycket väl att det ändå var jag som hade gjort de sakerna. Han kanske hade sagt åt mig att göra de sakerna, men det var jag som lyssnade och gjorde exakt som han sa åt mig att göra.

Mitt fel, hans ord.

Utan att tänka mig för slog jag handen hårt i dörren,så hårt att det började blöda på knogarna.

Såklart börjar jag grina ännu mer och sedan märker jag blodet.

Ja, har jag nämnt att jag inte ens kan titta på blod utan att typ skrika och springa därifrån?

Grejen är att man inte kan springa ifrån sitt eget blod om såret sitter på en...

Ett ynkligt litet pip slank jag ur mig och gick sedan med handen så långt från kroppen för att kunna gå in i badrummet,leta fram ett plåster med ena handen och igronera smärtan som sprider sig skit snabbt i handen till hela armen.

Det verkligen ilar i den, slår vad om att jag slog sönder nått där i handen, det skulle vara så jag!

Vafan ska jag säga om någon undrar varför jag slog så hårt i dörren?

"Nej asså Justin Bieber blev tillsammans med Selena Gomez igår, jag blev bara så arg"

Yeah right, jag är inte ens en Belieber.

Sure, jag lyssnar på några av hans låtar, men inte alla.

När jag tillslut hade satt mig i soffan för att slappna av och tänka igenom allt ringde det på dörren. Jag hade ingen aning om vem det var så jag fick en smärre chock när jag såg vem som stod där.

- Tjäna sötnos! sa han och klev under min arm.

Jag kunde inte göra något, jag var alldeles lam och stum. Sa inte ett skit, stängde inte ens dörren.

- Ska du inte stänga dörren? frågade han och la sin hand över min för att trycka till och dra igen dörren, det var då jag reagerade.

- AJ FÖR FAN SLÄPP HANDEN IDIOT JÄVEL! skrek jag och drog till mig handen för att sedan känna tårarna välla upp i ögonen.

Jag hade definitivt brtutit något.

Han stängde dörren och fattade min friska hand för att sedan dra med mig till soffan och puttade ner mig så jag satt ner.
Sedan ställde han sig ner på knä och började känna på min hand, jag pep till ibland, men för det mesta lyckades jag hålla det inom mig.

- Den är bara stukad, rejält. Du hade tur! Vad gjorde du förresten? sa Brad och satte sig bredvid mig.

Det var såna här stunder där jag borde hålla käften, inte berätta något för honom och bara skita i att svara. Men det var de här stunderna jag inte kunde igronera, det var precis så här snäll och så här mycket han brydde sig om mig förut. Det var skönt att veta att någon brydde sig. Men jag har redan någon som bryr sig?

Tiffany bryr sig.

Vad skulle jag säga? Jag beslutade mig för en bit lögn.

- Jag tänkte på dig och blev så jävla arg så jag slog handen i dörren.

Jag hade ju tänkt på Brandon, och slagit handen i dörren, men det var ju inte just pågrund av honom som jag hade blivit arg, mest hade jag blivit arg på mig själv.

Brandon blinkade två gånger, kliade sig sedan i huvudet och tittade på mig med en intensiv blick.

- Hatar du mig så mycket? frågade han.

Helt plötsligt lät han ynklig och rädd, som om han behövde mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Helt plötsligt såg jag tårar bildas i Brad's ögon.

ett litet "awh" slank ur mig och jag sjönk ner på knäna för att hålla om honom.

Brandon höll om mig hårt men ändå inte så att det gjorde ont.

Jag visste inte vad jag tänkte, var han en invalid idiot som bara får folk att göra saker de inte vill? Eller var han min vän som behövde tröst för att jag sårade honom?

Helt plötsligt ville jag bara ta tillbaka orden jag nyss sade, om jag bara hade sagt vad som egentligen hade hänt hade inget av det här hänt.

Varför ska jag alltid välja fel saker att säga?!

When the choices are standing right in front of you,
and you don't know witch one to choose...

------------------------------------------------------

I'M BACK PEOPLE!

men visst har lilla Maria gjort ett bra jobb helt ensam? :D

hihi det tycker jag!

Detta är skrivet helt och hållet av bara mig!

Hoppas ni gillar't! ;)

Jag kom fram till att skicka ett sms till Tiffany, jag skrev
"Tiff, jag vet att jag är en idiot. Jag förstår om du inte står ut med mig, men ifall du skulle kunna göra det. Ett litet litet tag till, så lovar jag att berätta allt senare. Snälla jag behöver dig, ge mig en chans att bättra mig. Jag älskar dig:*" Jag tog med mig mobilen till soffan och slog på tv:n. Efter min mobil till, det stod "Tiff

Jag blev enormt lättad, men jag vet att det blir min sista chans. 

--------------------------------------------------------------

Bra att det är fredag iaf, snart helg och då behöver jag inte se Brad. Jag ska försöka klara den här dagen, nu känns det lite bättre när jag har Tiff. Jag kan inte räkna med att det blir som förr med henne och mig fast bättre bilr det nog. 
Jag satt på bussen påväg till skolan, rädd som alla andra ställen. Fast Brad har aldrig hittat mig på en buss så lite bättre känns det.
Jag valde att ta en buss senare än jag brukar, jag vill inte komma till skolan så tidigt utan direkt till förstalektionen.

När jag var framme skyndade jag att hämta mina saker och som tur va kom läraren precis när jag var klar. Jag fick ett självsäkert leende av Brad innan vi gick in i klassrummet.
Jag låtsades vara dum och gjorde ingenting tillbaka.
Jag satte mig brevid Tiff i hopp om att hon hade förlåtit mig. Hon gav mig bara en kort blick

-hej, sa jag tyst till henne 

-oh, hej

Jag log lite och började jobba. 

När lektionen var slut gick jag mot mitt skåp. La in böckerna och tog matteboken. Men innan jag blev klar dök det upp någon bakom mig.

-Hej Steph! 

Jag andades ut och blev överlycklig av att det var någon annan än Brad

-Hej Eric! sa jag tillbaka och log mot honom.

Mer hann vi inte säga för helt plötsligt var det någon som puttade bort Eric, fram kom istället.... Brad. 

-Hej älskling, jag har saknat dig! Började han och la sin hand på min nacke, klev ett steg framåt och hans läppar var bara några centimeter ifrån mina. Asså jag får damp på honom! 
Snabbt försökte jag trycka honom ifrån mig men han var för stark. 
Men Eric gav inte upp och puttade bort honom ifrån mig

-Vafan gör du?! Ser du inte att hon inte vill?! sa han till Brandon med hög röst, för hög. Nästan hela klassen tittade åt vårat håll. 
Eric och Brad stod vända mot varandra och gav varan mördarblickar. Försiktigt låste jag skåpet och smet därifrån. Till Tiffany som stod en bit bort.

-Vad hände? frågade hon med orolig röst

-Äsch... Mer hann jag inte säga för än hon hade sina armar runt mig. 

-Du måste snacka med mig, annars kan jag inte hjälpa dig, gumman. viskade hon i mitt öra 

-Jag vet, förlåt viskade jag tillbaka

-Sluta skaka, du är säker nu

.

Jag satt på busshållsplatsen igen. Själv och osäker som vanligt. Han kan komma när som helst och här kan ingen rädda mig.
Jag förstår mig inte på mig själv, fastän jag är rädd för Brad finns han i mitt huvud hela tiden. Det pirrar i hela min kropp när jag ser honom, jag trodde att det var för att jag är rädd för honom. Men jag har exakt samma känsla som förut som i Atlanta, där var jag.... kär.. Skärp dig nu Sephanie! Självklar är jag inte kär i den där jävla idioten, den jävla idioten som aldrig lämnar mitt huvud..

Mina tankar avbröts när bussen kom, jag klev på och en bit bort i bussen såg jag ett välbekant ansikte.
Jag försökte sätta mig någonstans innan han såg mig, men han lyfte upp huvudet innan jag hann sätta mig. Han pekade på sätet brevid sig så jag gick dit.

-Hej Eric! 

-Tja!

Jag satte mig.

-Brukar du ta den här bussen? Jag har inte sett dig här förut, frågade jag

-Nej asså jag ska till mamma, de andra dagarna har jag åkt till pappa efter skolan. 

-Okej. 

Han log mot mig, ett riktigt gulligt leende. Jag har aldrig sett någon le så fint som han. Jag får fjärilar i magen av hans leende. 

Vi fortsatte att prata, om allt möljligt. Jag glömde bort tiden, och för första gången den här veckan fanns inte Brad i mitt huvud. V pratade länge och jag glömde att vi satt på bussen. För första gången på bussresan tittade jag ut genom fönstret. Där ute såg jag att vi nyss hade åkt förbi hållplatsen jag skulle av på.

-Jävlar! sa jag och tryckte säker fem gånger på stoppknappen. 

-HAahahah, har vi åkt förbi? skrattade Eric fram

-Det är fan inte kul! sa jag men började också skratta

Bussen stannade och jag gav Eric en kram, fjärliarna i magen flög runt som aldrig förr när han hade sina armar runt mig. Han luktade godare än alla andra killar jag har kramat.

-Hejdå, sa jag och försökte le. Men det blev nog mer en grimas. Varför vet jag inte. Men Eic verkade inte ha något emot det och log ett stort leende.

-Tjarå, ses på måndag då

-Aaa

Jag gick ut ur bussen och hela vägen hem gick jag med ett stort leende. Jag kunde inte sluta le, alla som passerade mig måste se mig som en idiot. Men jag sket i det. Det ända som fanns i mitt huvud var.... Eric. Han och hans lukt hade grävt sig in i min hjärna och ville inte släppa den. 

--------------------------------------------------------------

Hej, Maria här! Jag skrev hela kapitlet. Kommentera!
Jag vet inte riktigt när Mimmi kommer hem, det kanske blir ett kapitel till ikväll om hon har kommit hem då. Annars blir det antagligen imorgon.:D 

Tiffany skrattade kallt igen för att sedan resa sig upp och gå därifrån. Det hade aldrig hänt förrut.

Men jag fattade att hon inte orkade längre. Jag var verkligen världesn sämsta bästavän.

Hon förtjänade bättre. Men jag behövde henne.

Hur själviskt lät inte det där?

 Ibland

blir jag ledsen

 Har

egentligen ingen anledning

 Jag

kan bara inte hantera pressen

 Nästan

allt rasar

 Det

byggs upp igen

 För

att sedan rasa ner igen

--------------------------------------------------------------

Jag skulle bara kunna berätta allt för henne, det vet jag.

Man berättar allt för sin bästa kompis. Hon berättar allt för mig. Men det har alltid funnits nåt som hindrar mig att berätta vad Brad har gjort. Egentligen kommer jag ihåg allt, men jag blir ändå mer påmind av det när jag säger det. Jag vet det, även om jag aldrig har berättat det för någon.

Jag går på den smala cykelbanan påväg hem och klev nyss av bussen. Jag brukade tycka om att gå, men det har förstörts nu. Nu när Brad finns här i stan. Jag känner mig osäker hela tiden, vart jag än är. Jag har märkt att han kan komma åt mig vart jag än är. Jag känner mig så ensam, utan Tiff. Men jag förstår henne. Jag är en dålig kompis vi har alltid delat allt med varandra. 

Mitt funderande avbröts när jag plötsligt hörde någon ropa på mig.

-Stephanie! Jag kände igen rösten alldeles för väl och behöver inte ens snurra på huvudet. Jag vet exakt vem det är som är bakom mig.  Det första jag kom på var att springa, så jag gjorde det. Jag sprang allt jag kunde och fick en tillbaka blick av den hemska natten, den värsta i mitt liv. 

Jag ökade takten ännu mer och hjärtat dunkade i 180. Min värsta mardröm är inne, tårarna flockades i mina ögon och allt jag ville var att hinna ifrån honom, det är inte långt kvar till mitt hus, snart ser jag det. Bakom hörnet

-Steph! Vänta då!

Rösten var nära nu, min ända chans nu är att dörren till mitt hus ska vara olåst, jag kommer inte hinna låsa upp. 

Jag ryckte i handtaget, FUUCK låst. Som väntat, två starka händer runt mina armar. Han pressade mig mot väggen. 

-S-SlÄÄP MIIIG! fick jag fram

-Lunga ner dig, sa han med lugn, anfådd röst.

Jag kan nästan inte andas, så rädd är jag. För rädd för att gråta. Mitt huvud var tomt och jag vet inte vart jag ska titta. Vi stod helt tysta ett tag, det kändes som flera timmar men jag chansar på att det var ungefär i en minut.

-Du... Han tryckte sig ännu närmare mig.

-Varför sprang du? Varför väntade du inte? sa han

Jag stod bara tyst, vågade inte säga något.

-SVARA!

-L-låt mig vara

Han fnissade till

-Jag tycker om dig, sa han och närmade sig mitt ansikte som jag hade bortvänt från honom. Jag kan inte fatta det men en del av mig tycker om att stå nära honom, samtidigt som den andra vill slå till honom och springa där ifrån. 

-Rör inte mig, jag tycker inte om dig. 

Han slog till mig hårt på kinden. 

-Det vet jag att du gör!

-Gå härifrån, snälla

Helt plötsligt kände jag hans läppar mot mina.  Han gav mig en intensiv kyss och hans tunga mötte min. En stor del av mig njöt, jag är en idiot. Jag vet vad som händer om jag inte puttar bort honom NU. Men att äntligen få känna hans läppar mot mina igen var underbart.... Det är inte värt det. Jag knuffade bort honom och han släppte mig. Han log mot mig och hans leende talade om "Jag märkte att du tyckte om det". Jag tog snabbt fram mina nycklar, låste upp dörren och gick in. Efter det drog jag igen dörren och låste. 

Jag slängde mig i sängen. Vafan håller jag på med!! Jag vet ju va han är för person, jag vet att han kan få mig att göra saker jag inte vill, saker jag ångrar sen. Vad är det i mig som låter honom kyssa mig, och tycker om det?? 

.

Allt är förstört nu, jag lät honom. Han vet att jag fortfarande känner något för honom. Han känner mig, alldeles för bra. Kommer jag kunna komma tillbaka till skolan igen? Att se Brad igen kommer vara värre än vanligt. Allt jag hade byggt upp har rasat. Nu vet han, han vet det jag inte visste själv. Jag tycker om honom... 
Kvällen gick segt, jag tänker på Tiff hela tiden samtidigt på det som hände, det jag lät hända. Jag behöver Tiff extra mycket just nu, hon är den ända jag litar på till 100% jag ska berätta för henne, varenda detalj. Jag behöver baar mer tid. Om det ens finns mer tid, jag har egentligen dragit ut på det för länge, för att vara en bra vän. 
Jag kom fram till att skicka ett sms till Tiffany, jag skrev
"Tiff, jag vet att jag är en idiot. Jag förstår om du inte står ut med mig, men ifall du skulle kunna göra det. Ett litet litet tag till, så lovar jag att berätta allt senare. Snälla jag behöver dig, ge mig en chans att bättra mig. Jag älskar dig:*" Jag tog med mig mobilen till soffan och slog på tv:n. Efter min mobil till, det stod "Tiff

Jag blev enormt lättad, men jag vet att det blir min sista chans. 
-------------------------------------------------------------

Hejhej! Maria här, det var en som kommenterade så här är kapitlet! :D Jag skrev det själv, Mimmi är ju på läger.
Varsågoda!

- Svin! sa jag och gick där ifrån.

Det värsta var att jag saknade killen jag hade lärt känna.

Jag saknade Brad, den Brad jag gillade, den jag hade vart trygg med. Den jag hade delat alla mina hemligheter med. Den jag nästan hade blivit kär i. Det skrämde mig också.