Vi satte oss i soffan istället för golvet och jag lutade mig mot honom. Vi tittade varandra djupt in i ögonen, det pirrade i magen som förut. Konstigt nog kände jag mig trygg med honom igen. Allting kändes som förut. Efter en lång tid tittade jag ner från hans fina ögon och kramade honom ännu hårdare och vilade huvudet mot hans bröstkorg.

Han pussade mig i pannan som han brukade göra förut. Vi satt tysta ett tag tills han bröt tystnaden.

- Steph...

- Mmm? mumlade jag.

- Titta på mig.

Jag tittade in i hans vackra ögon igen.

-Förlåt...

Jag tittade snabbt ner igen.

-Jag vet att det inte räcker... men... 

Han tystnade.

-Nej jag vet inte.. fortsatte han

-Jag har aldrig hört dig säga förlåt förut, Brad..., sa jag tyst och sneglade på honom genom ögonfransarna.

-Nej, jag vet... Jag vet inte om jag har hört mig själv säga det heller. Det är inte min grej..., svarade han och lyfte upp min haka med sitt finger.

- Förlåt. Okej? Jag ber om ursäkt, på riktigt, jag ångrar det. Jag vill ha tillbaka dig, jag vill att vi ska vara som när vi träffades, kommer du ihåg?

-Brad, fattar du hur mycket du har gjort mot mig? Jag var blind, men jag fattade tillslut att du inte var bra för mig. Jag älskade dig mer än vad du nånsin kommer kunna förstå! Du förstörde mitt liv! Tror du att det räcker med ett förlåt sen kan jag lita på dig igen? Då tror du jävligt fel!

Jag skrek det sista.

Han hade ju jävligt fel, det hade han!

Snabbt reste jag mig från soffan och från hans varma famn. Jag hann bara gå några få steg, tills han hög tag i min arm, som vanligt.

-Men kan du släppa mig någon gång!!!?

Jag slet tillbaka min arm och vände mig ifrån honom.

-älskling..., mumlade han.

-Jag är inte din älskling! Stick härifrån, NU! 
Mina tårar gjorde allt de kunde för att försöka pressa sig ut genom mina ögon, men jag tvingade tillbaka de. Det sista han ska få göra är att se mig svag. Vi stod helt stilla ett tag. 
Tills han gick runt mig och ställde sig framför mig, han försökte titta mig i ögonen men jag vände bort blicken.

-Kom, sa han och höll ut armarna.

Jag tvekade i några sekunder men gick sedan fram till honom och lät honom krama mig. Och det blev ännu svårare att hålla tillbaka tårarna. Efter ett tag bärde han mig till soffan istället. Han satte mig så att han satt med benen runt mig och jag hade hans mage som ryggstöd, samtidigt som han kramade mig bakifrån. 

Tydligen somnade jag i hans famn för jag vaknade av en irreterande solsträle morgonen efter, den lös rätt i mitt ansikte från vardasrums fönstret. 

Jag tittade mig snabbt omkring, Brad satt fortfarande med bena runt omkring mig.

Vad fan hade hänt igår? Jag älskade inte honom, jag hatade honom. Han kommer gå tillbaka till den person han en gång var. Det är jag säker på.

Jag lossade mig ur hans grepp och ställde mig sedan upp på vinglande ben. Mitt huvud bultade. Vad hade hänt igår? Hade vi druckit något?

Nej, nej det var nog bara en helt vanlig huvudvärk. Jag tog mig om huvudet och gick sedan mot köket, tog ett glass vatten med en alvedon.

Jag stog där och tänkte igenom, försökte minnas vad som hade hänt innan vi hade somnat..

Han hade sagt något, något som jag hade somnat leendes till.

"Jag älskar dig Steph, alltid gjort, kommer alltid göra."

Då hade orden verkat så underbara, så lyckliga.

Nu rös jag av tanken på att han älskade mig. Jag älskade inte honom. Det gjorde jag inte.

Eller gjorde jag?

Jag var osäker, behövde tid att tänka igenom, tiden jag inte hade.

Ingen aning om hur länge jag stod där, men sakta och säkert försvann huvudvärken ifrån mitt huvud.

Jag hörde Brad's röst från vardagsrummet, ropade på mig.

Inget svar fick han, det var ju bara vi hemma.

Jag gled ned ljudlöst så jag satt ner på golvet, hoppades att han skulle gå därifrån.

- Stephanie! ropade han ännu en gång.

Inget svar, såklart.

Jag hör hur han reser sig upp och går till hallen, sätter på sig sina skor och öppnar dörren.

Men innan han hinner stänga ordentligt så nyser jag. En rejäl nysning som han måste ha hört.

- Steph? sa han frågandes och klev in i huset igen.

Jag satte händerna framför anisktet, som jag alltid gör när jag ska gömma mig och någon är nära. Patetiskt.

Brad kunde inte lokalisera vart ljudet hade kommit ifrån, men han gick in i alla rummen på nedervåningen tills det bara var köket kvar, jag satt där vid bänken. Tur för mig att den var ganska hög och att jag hade kurat ihop mig såpass att han inte såg mig.

- Steph, är du där? frågade han.

Han skakade på huvudet, antagligen kände han sig riktigt löjligt.

Sedan gjorde han något fantastiskt.

Han stack.

Jag stängde ögonen och tänkte tillbaka på den tiden vi hade känt varandra som bäst, på den tiden när vi precis hade blivit tillsammans.

.

- Vill du hänga med in? frågade jag och log det gulligaste jag kunde mot honom.

Han log tillbaka och nickade.

Jag fattade hans hand och drog med honom in genom dörren.

Snabbt stängde jag den och tog sedan av mig skinnjackan och mina converse.

Vi satte oss ner i soffan och jag fortsatte att snacka om Amy i skolan som hade sagt en massa elaka saker till mig idag, även fast vi hade varit jättebra kompisar innan!

Brandon sa att jag inte skulle bry mig, jag hade ju honom i skolan. Då påpekade jag att han inte gick i min klass och han började skratta så där gulligt som bara han kan skratta.

Fjärilar började röra sig i magen och jag satte mig ännu närmre honom. Brad märkte förstås det och log stort för att sedan fatta min hand. Jag sneglade ner på våra samanflätade händer.Hans tumme smekte min handrygg. Det kändes...bra. Det kändes rätt. Som det ska vara. Fjärilarna arbetade för fullt där nere i magen. Det gjorde nästan ont, fastän det var så underbart att ändå känna dem där.

Jag var kär.

Kär i Brandon Stark.

.

Jag öppnade ögonen igen.
Fjärilarna fanns fortfarande där, bara vid tanken på att det hade hänt.

Jag skakade på huvudet.

Det gick inte att dölja det längre, nu visste jag det, och jag hatade det.

Jag

Var

Kär.

Sometimes, Love isn't a good thing.

-------------------------------------------------------

ETT TIDIGT INLÄGG IDAG! :D

NAJS BAJS ! ;)

SKRIVET AV BÅDE MIMMI O MARIA, HOPPAS NI GILLAR'T!<3