Jag mötte Tiff vid busshålsplatsen, saknaden slog mig som ett knytnäveslag i magen. Tiffany och jag hade inte umgåts på ett tag, tyvärr.
Jag visste mycket väl varför, svaret var enkelt. 
Eric.
Tyvärr mådde jag fortfarande lite dåligt av att jag "gick bakom ryggen" på henne med det här. Men hade hon egentligen sagt att hon gillade honom? I så fall har jag inte hört det, vilket gör mig till en ännu sämre vän. Mina tankar snurrade runt som ett enda virrvarr i huvudet som vanligt.
Som vanligt, jag var med Tiff, som vanligt. 
Allt var som vanligt.
Eller åtminstone som det ska vara.

-------------------------------------------------------------

-Stephii! skrek hon när jag var nära nog att höra.

-Tiffii! sa jag högt tillbaka och vi kramade varandra.

Vi satte oss på bänken och snackade i väntan på bussen.

Bussen kom ganska snabbt och vi gick in och satte oss där det fanns plats. Vi satt tysta en stund tills Tiffany avbröt tystnaden.

-Vad har du gjort i helgen då? eller ja... igår?

Jag försökte att komma på vad jag skulle svara snabbt för att hon inte skulle tro att något var fel, jag svalde.

-Jag var hos Eric. Asså vi jobbade med grupparbetet, svarade jag sen.

-Okej, sa hon kort.

-Du då? Frågade jag och log.

-Nja, typ inget. Titta på film och lite sånt, chillade, svarade hon.

Jag log stort, glimten i ögat tändes såklart.

- Med vem? frågade jag och stötte till henne med armbågen några gånger.

Tiffany tittade oskyldigt på mig.

- Vadå med vem? frågade hon och rodnade.

- Awh kom igen Tiff, jag vet att du var med någon! Säg bara!

Tiffany tittade gravallvarligt på mig.

- Lova att inte hata mig för alltid?

Jag nickade, blev plötsligt osäker på vad som skulle komma härnäst.

TIffany tog ett djupt andetag.

- Brad.

Jag stirrade på henne med munnen halv uppen.

Hur fan kunde hon? Efter allt jag hade berättat om honom, efter allt hon visste han hade gjort mot mig, hur kunde hon ens titta på besten?
Han var en komplet idiot som  jag hatade, och älskade, och hon visste allt detta, ändå umgicks hon med honom, FRIVILLIGT.

- Steph, jag kan förklara..., började hon.

Men jag hade redan tryckt på stopp knappen. Bussen stannade och jag gick av. Tiff's blick brändes i nacken när jag började gå. Hon gjorde ingen ansats att följa efter mig, som hon borde.

Han har henne redan i hans klor, och det är mig han egentligen är ute efter. Han utnyttjar bara henne, precis som Eric hade gjort. Allt för att komma åt mig. Varför? Det var frågan, varför? Varför går han bara inte efter mig, pressar mig till att umgås med mig som förrut?

För du sprang iväg från honom, lämnade honom ensam, utan något.

Jag vägrade lyssna på rösten inom mig, den hade fel. Det var inte jag som hade lämnat honom, det var han som hade tvingat mig till det. Det är inte mitt fel att han är som han är. Men ändå, hur kan Tiffany ens komma på tanken att umgås med honom.

Mina tankar virrade runt, jag förstod knappt hälften av vad de sa till varandra. Utan förvarning bumpade jag in i någon.

- Steph? sa en glad röst.

Jag tittade upp, mötte hans ögon och stirrade in i dem.

- Prata inte med mig! morrade jag och puttade honom så jag kom förbi.

Brad vacklade till men följde sedan efter.

- Woow, bruden, vad har jag nu gjort? frågade han oförstående.

Jag vände mig om, min blick var nästan helt utsuddad, jag såg bara honom.

- Först kommer du och försöker våldta mig i Atlanta, misshandlar mig, får mig att börja röka, får mig att börja dricka, när jag får nog och sticker hit följer du efter. Du tror du fortfarande har en chans? Du, den chansen är lika rökt som du är. Du kan inte komma och tro att du passar in i min värld längre. Jag mår bättre utan dig. Jag mår fantastiskt utan dig. Faktiskt, mitt liv är så jävla mycket bättre utan dig. Och du. Håll dig borta från Tiff eller så får du med mig att göra. Jag menar det. Får jag veta att du kontaktar henne, rör henne eller det minsta prata med henne, är du så gott som rökt. Kom ihåg det.

Brandon tittade på mig. Hans blick var blank.

Jag kom närmare honom, så nära att det bara var några centimeter mellan våra ansikten.

- Jag hatar dig, morrade jag.

Sedan vände jag mig om och gick där ifrån i all hast.

Jag ville därifrån, bort från honom. Det kändes som om något stort hade lämnat mig, som om hela han hade försvunnit ur mitt liv. Och om det faktiskt hade hänt, var jag stolt över mig själv som lyckades få bort honom från mig själv. Jag menade allt jag sa till honom. Han är en idiot och förtjänar att veta sanningen, det är sant.

Min mobil plingade till och jag tog upp den ur fickan. Ett okänt nummer hade smsat mig.

"Du bestämmer inte över mig. Jag gör vad fan jag vill, tro inte att du kan skrämma mig. Jag finns kvar här, och minnerna också. Du är och förbli mitt mål. Du är min"

Kalla kårar gick längs med min ryggrad. Jag visste mycket väl vem det var från. Mina fötter rörde sig snabbare än en blixt, jag ville hem nu. Hem till min kudde. Låsa dörren, täcka för alla fönster. Mitt liv kunde inte fortsätta om han inte var borta. Känslan av frihet var försvunnen.

You've got me again.

Det var en romantiskt komedi som jag hade sett en gång förut. Vi skrattade flera gånger och det var riktigt mysigt att sitta nära honom och när han hade armen runt mig. 

Filmen slitade ungefär nio och jag blev lite chockad att tiden hade gått så snabbt men jag kom på att det var fredag så det var inge bråttom hem.

-Stephanie, sa Eric och jag tittade upp mot honom, våra läppar var bara centimeter ifrån varandra.

-Vill du sova här? sa han ganska tyst eftersom jag satt så nära. 
---------------------------------------------------------

- Jo visst ! sa jag och tittade leendes upp mot hans aniskte.

Jag såg hur glad han blev, och det gjorde mig glad att han var glad. Han fick mig att tänka på annat, tillexempel på vilket bra liv jag har utan Brad, om inte han fanns i mitt liv skulle ju det vara så gott som perfekt. Men nu finns ju han, han existerar. Tyvärr. 

Han log stort mot mig.

-Va bra! sa han sedan

-Aaa..

Jag log tillbaka och tog upp mobilen för att smsa mamma att jag stannar kvar här.

Efter det la jag mobilen på bordet och märkte att Eric fortfarande tittade på mig. Helt plötsligt lutade han sig fram mot mig och hans läppar nuddade mina. Jag blev lite chockad, men jag tyckte om det. Jag tycker om Eric. 
Hans läppar masserade mina och jag besvarade kyssen och kunde inte göra något annat än att njuta. Kyssen blev lång och njutbar. 
När mina läppar lämnade hans bet jag mig löst i läppen för att inte le för stort.

Han tittade lite konstigt på mig samtidigt som han log.

-Vad gör du? frågade han och skrattade.

Jag fnissade lite själv.

-Inget, svarade jag och skrattade jag också.

Vi tittade på tv resten av kvällen samtidigt som tiden rann iväg och vi valde att gå och borsta tänderna.
Vi började plötsligt gapskratta för ingenting och fick lite problem med tandborstningen, och ja vi var trötta. 

Klockan var strax över ett när vi valde att lägga oss och vi bäddade båda ner oss i Erics säng. Jag kysste honom och la mig sedan med ryggen mot honom och han med armarna runt min midja. Han kysste mig i nacken gång på gång men jag var för trött för att göra något.

Jag försökte ändå hålla mig vaken för att kunna njuta av stunden, jag tryckte mig bakåt och hamnade ännu närmare honom och jag kände värmen från hans hud mot min. Jag somnade tyvär ganska snabbt. 

Jag vaknade av att Eric rörde sig lite bakom mig och jag öppnade ögonen och tittade mot honom.

-Hej babe, hälsade han och jag log.

-Gomorgon, svarade jag.

Han kysste mig och fjärliarna i min mage vaknade till liv.
Vi låg kvar i sängen ett tag och valde sedan att sätta på oss kläderna gå och äta frukost.

Han plockade fram oboy, mackor och yoghurt och vi åt i lung och ro. 

Efter frukosten valde jag att packa ihop mina saker i väskan och börja gå hemåt. Eric såg lite besivken ut över att jag skulle hem. 

-Hejdå, mumlade jag och kysste honom.

Sen vände jag mig om och tänkte gå ut men han snurrade runt mig, la handen bakom min nacke och kysste mig igen, en lång kyss. Samtidigt som han med handen tryckte mig ännu närmare honom. 

-Hejdå sötnos, sa han och log ett litet leende.

Jag log tillbaka och gick ut och stängde dörren. 
Jag bestämde mig för att gå hem för det känns lite onödigt att ta bussen när det bara är två hållplatser från där jag brukar gå av. 
Men det skönt att gå ibland också.

Det gick snabbare att gå än vad jag trodde att det skulle göra. När jag kom hem tog jag en snabbdusch och satte mig framför datorn en stund. Det är skönt att bara slappa ibland men jag brukar ganska snabbt få ett tråkanfall och vilja göra något annat. Den här gången blev det ett sånt tillfälle, efter cirka en timme framför datorn var jag uttråkad och visste inte vad jag skulle göra. 

Min räddare i nöden blev Tiffany en stund senare som smsade.
"Baby, vill du gå på stan? Jag måste köpa nya kläder!"

Jag log och svarade:
"Gärna bebis, busshållsplatsen halv två?"

Svaret kom snabbt.
"Perfect "

Klockan var kvart i ett och jag sminkade mig, fixade håret och packade ner pengar i min väska. 
När jag blev klar var det precis lagom tid att gå så jag satte på mig skor och gick mot busshållsplatsen. 

Jag mötte Tiff vid busshålsplatsen, saknaden slog mig som ett knytnäveslag i magen. Tiffany och jag hade inte umgåts på ett tag, tyvärr.
Jag visste mycket väl varför, svaret var enkelt.
Eric.
Tyvärr mådde jag fortfarande lite dåligt av att jag "gick bakom ryggen" på henne med det här. Men hade hon egentligen sagt att hon gillade honom? I så fall har jag inte hört det, vilket gör mig till en ännu sämre vän. Mina tankar snurrade runt som ett enda virrvarr i huvudet som vanligt.
Som vanligt, jag var med Tiff, som vanligt.
Allt var som vanligt.
Eller åtminstone som det ska vara.

-------------------------------------------------------------

Sorry för bajsuppdatering, orkar inte skriva, det emsta är skrivet av Maria, en lite del av början och slutet är skrivet av Mimmi, ha det bra!