Tiffany skrattade kallt igen för att sedan resa sig upp och gå därifrån. Det hade aldrig hänt förrut.

Men jag fattade att hon inte orkade längre. Jag var verkligen världesn sämsta bästavän.

Hon förtjänade bättre. Men jag behövde henne.

Hur själviskt lät inte det där?

 Ibland

blir jag ledsen

 Har

egentligen ingen anledning

 Jag

kan bara inte hantera pressen

 Nästan

allt rasar

 Det

byggs upp igen

 För

att sedan rasa ner igen

--------------------------------------------------------------

Jag skulle bara kunna berätta allt för henne, det vet jag.

Man berättar allt för sin bästa kompis. Hon berättar allt för mig. Men det har alltid funnits nåt som hindrar mig att berätta vad Brad har gjort. Egentligen kommer jag ihåg allt, men jag blir ändå mer påmind av det när jag säger det. Jag vet det, även om jag aldrig har berättat det för någon.

Jag går på den smala cykelbanan påväg hem och klev nyss av bussen. Jag brukade tycka om att gå, men det har förstörts nu. Nu när Brad finns här i stan. Jag känner mig osäker hela tiden, vart jag än är. Jag har märkt att han kan komma åt mig vart jag än är. Jag känner mig så ensam, utan Tiff. Men jag förstår henne. Jag är en dålig kompis vi har alltid delat allt med varandra. 

Mitt funderande avbröts när jag plötsligt hörde någon ropa på mig.

-Stephanie! Jag kände igen rösten alldeles för väl och behöver inte ens snurra på huvudet. Jag vet exakt vem det är som är bakom mig.  Det första jag kom på var att springa, så jag gjorde det. Jag sprang allt jag kunde och fick en tillbaka blick av den hemska natten, den värsta i mitt liv. 

Jag ökade takten ännu mer och hjärtat dunkade i 180. Min värsta mardröm är inne, tårarna flockades i mina ögon och allt jag ville var att hinna ifrån honom, det är inte långt kvar till mitt hus, snart ser jag det. Bakom hörnet

-Steph! Vänta då!

Rösten var nära nu, min ända chans nu är att dörren till mitt hus ska vara olåst, jag kommer inte hinna låsa upp. 

Jag ryckte i handtaget, FUUCK låst. Som väntat, två starka händer runt mina armar. Han pressade mig mot väggen. 

-S-SlÄÄP MIIIG! fick jag fram

-Lunga ner dig, sa han med lugn, anfådd röst.

Jag kan nästan inte andas, så rädd är jag. För rädd för att gråta. Mitt huvud var tomt och jag vet inte vart jag ska titta. Vi stod helt tysta ett tag, det kändes som flera timmar men jag chansar på att det var ungefär i en minut.

-Du... Han tryckte sig ännu närmare mig.

-Varför sprang du? Varför väntade du inte? sa han

Jag stod bara tyst, vågade inte säga något.

-SVARA!

-L-låt mig vara

Han fnissade till

-Jag tycker om dig, sa han och närmade sig mitt ansikte som jag hade bortvänt från honom. Jag kan inte fatta det men en del av mig tycker om att stå nära honom, samtidigt som den andra vill slå till honom och springa där ifrån. 

-Rör inte mig, jag tycker inte om dig. 

Han slog till mig hårt på kinden. 

-Det vet jag att du gör!

-Gå härifrån, snälla

Helt plötsligt kände jag hans läppar mot mina.  Han gav mig en intensiv kyss och hans tunga mötte min. En stor del av mig njöt, jag är en idiot. Jag vet vad som händer om jag inte puttar bort honom NU. Men att äntligen få känna hans läppar mot mina igen var underbart.... Det är inte värt det. Jag knuffade bort honom och han släppte mig. Han log mot mig och hans leende talade om "Jag märkte att du tyckte om det". Jag tog snabbt fram mina nycklar, låste upp dörren och gick in. Efter det drog jag igen dörren och låste. 

Jag slängde mig i sängen. Vafan håller jag på med!! Jag vet ju va han är för person, jag vet att han kan få mig att göra saker jag inte vill, saker jag ångrar sen. Vad är det i mig som låter honom kyssa mig, och tycker om det?? 

.

Allt är förstört nu, jag lät honom. Han vet att jag fortfarande känner något för honom. Han känner mig, alldeles för bra. Kommer jag kunna komma tillbaka till skolan igen? Att se Brad igen kommer vara värre än vanligt. Allt jag hade byggt upp har rasat. Nu vet han, han vet det jag inte visste själv. Jag tycker om honom... 
Kvällen gick segt, jag tänker på Tiff hela tiden samtidigt på det som hände, det jag lät hända. Jag behöver Tiff extra mycket just nu, hon är den ända jag litar på till 100% jag ska berätta för henne, varenda detalj. Jag behöver baar mer tid. Om det ens finns mer tid, jag har egentligen dragit ut på det för länge, för att vara en bra vän. 
Jag kom fram till att skicka ett sms till Tiffany, jag skrev
"Tiff, jag vet att jag är en idiot. Jag förstår om du inte står ut med mig, men ifall du skulle kunna göra det. Ett litet litet tag till, så lovar jag att berätta allt senare. Snälla jag behöver dig, ge mig en chans att bättra mig. Jag älskar dig:*" Jag tog med mig mobilen till soffan och slog på tv:n. Efter min mobil till, det stod "Tiff

Jag blev enormt lättad, men jag vet att det blir min sista chans. 
-------------------------------------------------------------

Hejhej! Maria här, det var en som kommenterade så här är kapitlet! :D Jag skrev det själv, Mimmi är ju på läger.
Varsågoda!