Jag kom fram till att skicka ett sms till Tiffany, jag skrev
"Tiff, jag vet att jag är en idiot. Jag förstår om du inte står ut med mig, men ifall du skulle kunna göra det. Ett litet litet tag till, så lovar jag att berätta allt senare. Snälla jag behöver dig, ge mig en chans att bättra mig. Jag älskar dig:*" Jag tog med mig mobilen till soffan och slog på tv:n. Efter min mobil till, det stod "Tiff

Jag blev enormt lättad, men jag vet att det blir min sista chans. 

--------------------------------------------------------------

Bra att det är fredag iaf, snart helg och då behöver jag inte se Brad. Jag ska försöka klara den här dagen, nu känns det lite bättre när jag har Tiff. Jag kan inte räkna med att det blir som förr med henne och mig fast bättre bilr det nog. 
Jag satt på bussen påväg till skolan, rädd som alla andra ställen. Fast Brad har aldrig hittat mig på en buss så lite bättre känns det.
Jag valde att ta en buss senare än jag brukar, jag vill inte komma till skolan så tidigt utan direkt till förstalektionen.

När jag var framme skyndade jag att hämta mina saker och som tur va kom läraren precis när jag var klar. Jag fick ett självsäkert leende av Brad innan vi gick in i klassrummet.
Jag låtsades vara dum och gjorde ingenting tillbaka.
Jag satte mig brevid Tiff i hopp om att hon hade förlåtit mig. Hon gav mig bara en kort blick

-hej, sa jag tyst till henne 

-oh, hej

Jag log lite och började jobba. 

När lektionen var slut gick jag mot mitt skåp. La in böckerna och tog matteboken. Men innan jag blev klar dök det upp någon bakom mig.

-Hej Steph! 

Jag andades ut och blev överlycklig av att det var någon annan än Brad

-Hej Eric! sa jag tillbaka och log mot honom.

Mer hann vi inte säga för helt plötsligt var det någon som puttade bort Eric, fram kom istället.... Brad. 

-Hej älskling, jag har saknat dig! Började han och la sin hand på min nacke, klev ett steg framåt och hans läppar var bara några centimeter ifrån mina. Asså jag får damp på honom! 
Snabbt försökte jag trycka honom ifrån mig men han var för stark. 
Men Eric gav inte upp och puttade bort honom ifrån mig

-Vafan gör du?! Ser du inte att hon inte vill?! sa han till Brandon med hög röst, för hög. Nästan hela klassen tittade åt vårat håll. 
Eric och Brad stod vända mot varandra och gav varan mördarblickar. Försiktigt låste jag skåpet och smet därifrån. Till Tiffany som stod en bit bort.

-Vad hände? frågade hon med orolig röst

-Äsch... Mer hann jag inte säga för än hon hade sina armar runt mig. 

-Du måste snacka med mig, annars kan jag inte hjälpa dig, gumman. viskade hon i mitt öra 

-Jag vet, förlåt viskade jag tillbaka

-Sluta skaka, du är säker nu

.

Jag satt på busshållsplatsen igen. Själv och osäker som vanligt. Han kan komma när som helst och här kan ingen rädda mig.
Jag förstår mig inte på mig själv, fastän jag är rädd för Brad finns han i mitt huvud hela tiden. Det pirrar i hela min kropp när jag ser honom, jag trodde att det var för att jag är rädd för honom. Men jag har exakt samma känsla som förut som i Atlanta, där var jag.... kär.. Skärp dig nu Sephanie! Självklar är jag inte kär i den där jävla idioten, den jävla idioten som aldrig lämnar mitt huvud..

Mina tankar avbröts när bussen kom, jag klev på och en bit bort i bussen såg jag ett välbekant ansikte.
Jag försökte sätta mig någonstans innan han såg mig, men han lyfte upp huvudet innan jag hann sätta mig. Han pekade på sätet brevid sig så jag gick dit.

-Hej Eric! 

-Tja!

Jag satte mig.

-Brukar du ta den här bussen? Jag har inte sett dig här förut, frågade jag

-Nej asså jag ska till mamma, de andra dagarna har jag åkt till pappa efter skolan. 

-Okej. 

Han log mot mig, ett riktigt gulligt leende. Jag har aldrig sett någon le så fint som han. Jag får fjärilar i magen av hans leende. 

Vi fortsatte att prata, om allt möljligt. Jag glömde bort tiden, och för första gången den här veckan fanns inte Brad i mitt huvud. V pratade länge och jag glömde att vi satt på bussen. För första gången på bussresan tittade jag ut genom fönstret. Där ute såg jag att vi nyss hade åkt förbi hållplatsen jag skulle av på.

-Jävlar! sa jag och tryckte säker fem gånger på stoppknappen. 

-HAahahah, har vi åkt förbi? skrattade Eric fram

-Det är fan inte kul! sa jag men började också skratta

Bussen stannade och jag gav Eric en kram, fjärliarna i magen flög runt som aldrig förr när han hade sina armar runt mig. Han luktade godare än alla andra killar jag har kramat.

-Hejdå, sa jag och försökte le. Men det blev nog mer en grimas. Varför vet jag inte. Men Eic verkade inte ha något emot det och log ett stort leende.

-Tjarå, ses på måndag då

-Aaa

Jag gick ut ur bussen och hela vägen hem gick jag med ett stort leende. Jag kunde inte sluta le, alla som passerade mig måste se mig som en idiot. Men jag sket i det. Det ända som fanns i mitt huvud var.... Eric. Han och hans lukt hade grävt sig in i min hjärna och ville inte släppa den. 

--------------------------------------------------------------

Hej, Maria här! Jag skrev hela kapitlet. Kommentera!
Jag vet inte riktigt när Mimmi kommer hem, det kanske blir ett kapitel till ikväll om hon har kommit hem då. Annars blir det antagligen imorgon.:D