Att vakna med känslan av irritation är inte den bästa. Skola för första gången efter sportlov, min klass är cp, särkilt killarna. Alla av dem är sjukt perversa, ibland är det visserligen skit roligt, men bara ibland. Annars kan det gå överstyr, men ändå är de underbara allihopa!

Det dåliga är ju bara att jag inte kan sova till elva varje dag längre, nu måste jag gå upp och skynda mig för att hinna med allt. Platta håret eller åtminstone se till att det ser snyggt ut, sminka mig, och en massa skit.

Frukost äter jag alltid på morgonen annars känner jag mig som ett anorexia barn, hah, weird.

Men det är liksom så det är med mig, jag är helt vrickad, men de flesta gillar mig ändå, både killar och tjejer faktiskt!

Såklart tanken har slagit mig att det är för mina bröst som killarna gillar att umgås med mig och tjejerna för populäriteten från killarna. Men jag har vissa jag verkligen litar på faktiskt. Jag litar på dem och de på mig. De flesta kommer till mig med sina bekymmer, säger åt mig att hålla dem för mig själv, och då gör jag ju det. Det är inte mer med det liksom.

Jag steg upp från sängen och checkade mobilen, halv elva hade jag lagt ner den och bestämt mig för att inte kolla den mer eftersom jag skulle sova och verkligen behövde det eftersom det var skola i morgon (idag nu?!)

Jag hade fått tre sms, ett från Pete, han skrev att han var kåt och ville ha en bild på mina bröst.
"Glöm det! ;)" skrev jag till honom.

Det andra var från Tiffany, hon skrev att jag skulle sova så sött och drömma om henne. Jag orkade inte svara eftersom jag redan hade sovit liksom..

Och, finally, det tredje och sista var från Heath, han ville också ha en bild, jag skrev samma svar till honom som till Pete.

Ja, jag nämnde ju att jag hade kåtbockar i min klass? Visst gjorde jag det?

Jag kopplade in min Ipod till högtalarna och satte på lite musik medans jag satte på mig mina kläder, jeans med ett vitt linne.

Speglade mig lite snabbt och log mot spegelbilden. Sedan bar det av till mitt egna badrum för att sminka mig. Det blev en lätt sminkning idag, lite mascara och läppglans och voíla!

En alldeles naturlig Stephanie.

Ja juste det, jag heter Stephanie Carter. 15 år gammal och oskuld.

Ja, det sista kanske inte var så intressant att veta, men ifall ni nu vill veta så då vet ni! Ni andra kan ju bara radera det ur minnet eller nått.

När jag hade sminkat klart mig själv trippade jag lätt ner för trappan, pappa satt i vardagsrummet och såg på morgonnyheterna och mamma var tydligen i duschen. Jag är ensam barn också, det är därför jag vet så 100 %igt att det är mamma som är i duschen.

Jag åt en snabbt frukost, filmjölk och flingor, efter det borstade jag mina tänder och gick sedan ut i vårvädret med min skinnjacka och converse på fötterna.

Det var härligt och skönt ute, inte för kallt och inte för varmt för en vårdag. Det var helt perfekt, och perfektare blev det när jag såg min bästa kompis stå vid busshållsplatsen.

- TIFF! skrek jag och vinkade glatt.

Hon vinkade tillbaka och väntade på att jag skulle komma fram till busshållsplatsen.

När jag väl kom fram kom bussen precis så vi kramade varandra hej på bussen istället.

Vi hade inte setts på hela sportlovet eftersom Tiff hade vart hos sina kusiner hela veckan, hon satt och snackade oavbrutet om den snygga grann pojken som hon hade umgåtts med hela dagarna där borta på landet. Jag skrattade vid de rätta ställerna, log och nickade, kom in med kommentarer precis när hon ville att jag skulle kommentera. Det är sånt man lär sig när man är bästavän med någon. Man bara lär sig det.

Sure, det är läskigt ibland när jag kan avsluta hennes mening och allt utan att ens veta vad hon ska säga. Det är som om..

Vi vore systrar, iallfall själssystrar på något sätt.

Vi trivs i varandras sällskap, och det är ju huvudsaken!

När bussen äntligen stannade och vi gick av snackade hon fortfarande om den där Liam eller vad han nu hette.

Jag nickade och log flera gånger till innan min blick drogs till en okänd kille som satt på en bänk med sin väska bredvid sig.

Han stirrade på mig, och jag kände igen honom. För väl, och för mycket.

Så många minnen, så många minnen som jag hade föst undan. Försökt glömma helt. Allt kom tillbaka.

Varför var han här?

Han ska inte vara här?!

Och ännu värre, jag kunde inget säga till Tiffany, jag kände inte henne så väl när det hände, eller när allt hände.

Hon skulle inte förlåta mig för att jag inte hade sagt något till henne. Jag var tvär säker på det.

Blicken han gav mig fick mig att vilja springa därifrån, den sade; Jag är här, kom hit eller så tvingar jag dig.

Jag var rädd för honom, det var jag. Och han visste det.

Han såg paniken i mitt ansikte, jag såg ett hånleende spridas över hans läppar.

Plötsligt ökade jag takten och vi gick snabbare och snabbare.

- Steph! Varför så bråttom? skrattade Tiffany och dröjde sig kvar vid dörröppningen.

Han reste sig från bänken och gick mot vårt håll.

- Bara kom! sa jag panikslaget och Tiff fattade direkt.

Orolighet växte i hennes ögon, hon blev orolig, vem skulle inte blivit?!

Paniken hördes så tydligt att till och med en främling hade kunnat höra.

Jag gick mot tjej toan och vi gick in precis när han tog sitt första kliv in i skolan.

Snabbt stängde jag dörren och vände mig om för att sedan sjunka ner till golvet.

- Steph?! What the fuck var det där? Vafan är det som händer? Berätta bebe? sa Tiff och lät moderlig av sig, även fast hon snackade som en tonåring.

Jag skakade på huvudet medans tårar vällde upp i mina ögon.

- Men lilla gumman, sa hon och satte sig bredvid mig och höll om mig, vad är det? huh, du vet att du kan berätta allt för mig!

- Inte det här, ingen kommer förstå...ingen skulle fatta...Det var hemskt...jag vågade inte säga nej...han är här...på skolan...jag är rädd!

You've frightened me...

-------------------------------------------------------------

FÖRSTA DELEN UTE!   

Vad tyckte ni?  

PÅMINNER ÄNNU EN GÅNG OM ATT JAG

BEHÖVER BLOGGHJÄLP!!

Krav;

Minst 12 år

Bra svenska, inte så mycket stavfel osv.

Ha tillgång till en data minst 3 gånger i veckan!

/Mimmi<3