Tiffany sov över hos mig den natten, hon ville inte att jag skulle vara ensam. Jag var lycklig som hade henne, hon förstod. Men jag visste fortfarande att hotet inte var försvunnet. Han visste vart jag bodde nu, han kunde komma närsomhelst nu.

Rädslan som en gång hade varit där på stranden hade inte lämnat den. Inte förens nu.

I'm scared.

------------------------------------------------------------

Dagen efter började skolan igen. I vanliga fall brukade jag gilla att gå till skolan, men idag var det en helt annan sak. Jag kände mig så sårbar. Det var som om jag hade upplevt allt igen bara för att jag hade berättat om det. Jag hade ett litet tröst iallfall, Tiff var vid min sida.

När jag hade hämtat mina böcker gick jag till Eric, som stod vid sitt skåp. Jag vill visa att jag bryr mig om honom.

-Hej Eric! sa jag och försökte låta så glad som möjligt.

Han vände sig om och gjorde ett fejkleende.

-hej, sa han ganska tyst. Jag såg på hans ögon att han egentligen inte var så glad över att se mig.

Jag kom inte på något vettigt att säga trots att jag hade bestämt mig för att prata med honom. 

Jag gick därifrån istället för att stå där och bara stirra utan att veta vad jag ska säga.

Jag gick in och satte mig i klassrummet och Tiffany kom och satte sig brevid mig. 

-Älskling, är du okej? frågade hon en aning oroligt.

-Ja, det är lungt. Svarade jag och log.

Efter lektionen följde Brad efter mig till mitt skåp.

-Hej Steph! sa han glatt och stod nära mig.

Jag kunde inte hjälpa rysningen som for över min ryggrad. Tankarna på vad som var så nära på att hända där på stranden var obehagliga.

-Hej, sa jag tyst.

Han lutade sig fram i hopp om att kyssa mig men jag vände mig om för att lägga in mina böcker i skåpet istället.

-Vad äre?? frågade han chockat

-Inget, svarade jag honom kort.

Jag dissade honom och gick till Tiffany istället.

-Han håller på hela tiden... sa jag tyst till Tiff

Hon tittade undrande på mig 

-Hur menar du?

När jag precis skulle svara dök han upp bakom mig och kramade om mig bakifrån. Samtidigt som han kysste mig på halsen.

Jag tittade bekymrat på Tiff och försökte göra något för att få honom att fatta att jag inte vill. 

Snabbt försökte jag fösa bort honom ifrån min famn.

- Men vad är det?! sa han högt och släppte mig.

-Jag vill bara inte, fatta det! sa jag argt och vände mig om.

Hans blick genomborrade mig på samma sätt som när vi hade vart på stranden. Det var som om han såg igenom mig. Som om han verkligen såg exakt vad jag tänkte och vad jag planerade att göra.

Han tog tag om mina armar och tryckte mig mot närmaste skåp och kysste mig. Hur jag än gör så kan jag inte motstå att tycka om det. Det blir att jag slappnar av och njuter. Han avbröt kyssen.

-Du vill visste, sluta ljug...

Med de orden släppte han mig och gick därifrån.

Jag vände mig om mot Tiff och hon tittade förvirrat på mig.

-Vill du eller vill du inte? Jag vet ju inte om jag ska putta bort honom från dig eller inte?

Jag tittade ner i golvet, lite förvånad av hennes frågor. Jag tänkte ett tag... Hon har rätt helt klart, fast jag kan inte svaret på frågorna. Jag vet inte själv, vill jag eller inte.

-Asså... jag vet inte...,mumlade jag

- Åh Steph...

Hon drog med mig till en bänk en bit bort och satte sig nära mig och la sedan en arm runt mig. Jag vilade huvudet mot hennes axel. Vi satt där en stund, tysta. Fast en skön tystnad. Inte en sån där äckligt pinsam tystnad. 

- Jag vet bara inte...Allt var så perfekt förut, sen hände allt...och jag har väll bara trängt undan alla känslor sen dess. Och... jag är rädd Tiff..., sa jag och stakade mig inte på något.

Även fast jag hade trott att jag skulle göra det.

- Jag vet att jag har sagt att jag alltid ska förstå, men nu gör jag faktiskt inte det Steph, hur kan man hata någon samtidigt som man älskar den. Jag har inte upplevt det själv, det är säkert därför. Men du ska veta att du kan berätta vad som helst för mig, exakt vad du känner, även om du upplever det som helt konstigt. Jag kommer aldrig dömma dig Steph, aldrig.

Jag tittade på henne med stora ögon, egentligen såg jag inte så mycket eftersom tårarna höll på att svämma över.

- Awh Tiff! snyftade jag och kramade henne hårt.

En liten tröst i världen kan möjligtvis göra något stort.

- Såhär är det, men jag är inte riktigt säker själv..., började jag och tog sedan ett djupt andetag, jag hatar honom. Det gör jag. Men jag kan inte släppa allt det bra som har hänt oss samtidigt.

Nästa lektion var SO och vi gick in och satte oss.

-Idag ska vi börja med en gruppuppgift så jag ska dela in er två och två, sa våran lärare.

Jag ville väldigt gärna jobba med Tiff men sådan tur hade jag inte. 

-Stephanie och Eric, Tiffany och Sofie... fortsatte han

-Ni ska jobba mest hemma, men också på lektionerna... Så nu kan ni sätta er tillsammans med den ni ska jobba med.

Jag satte mig bredvid Eric, i ögonvrån såg jag hur Brad tittade ursinnigt på oss. Jag ville verkligen såra honom så mycket jag kunde. Lika mycket som han hade sårat mig.

I want to hurt you so badly.

-------------------------------------------------------

oh..äre fortfarande intressant att läsa? (a)

Hur kunde någon som var så trevligt och snäll från början förvandlas till en som gav en ciggareter och sa åt en att röka, slog en och försökte våldta en? Mitt liv var i spillror. Jag skulle aldrig kunna släppa det här. Aldrig.

Han var inte en del av mitt liv längre. Han fanns inte i mitt hjärta. Jag hatade att han fanns. Han kan lika gärna gå och dö. Hur kunde han?

How the fuck could you?

I trusted you.

----------------------------------------------------------

Timmarna rullade förbi, jag hade ingen aning om tiden längre. Jag bara satt där.

Tankarna virrade omkring i mitt huvud, jag ville bara få ut dem där ifrån. Istället rullade tårar efter tårar ner för mina kinder. Jag ville bara bort härifrån, bort från allt.

Och jag var rädd. Skräckslagen. Mitt liv var i spillror, jag kunde inget göra. Den jag en gång berättade allt för har försvunnit in i mörkret. Försvunnit ur mitt hjärta. Han existerar inte ens för mig.

Lögn.

Han kommer alltid att ha en plats i mitt liv, varesig jag vill det eller inte.

Det är som om han har slagit rötter i mitt huvud. Tankarna vinglar in på han hela tiden. Jag kan inte koncentrera mig.

Inget skulle bli som förut, allt var i spillror. Jag hade inte orken att resa mig igen, inte just nu iallfall.

Vattnet åkte upp på stranden, för att sedan åka ner. Ju mer jag tittade på det destu firdfullare blev det. Jag ville sitta kvar där i all evighet.

Den varma och mjuka sanden blev kall. Min hand fortsatte att dra upp sanden och låta den sipra igenom mina fingrar.

Snabbt ställde jag mig upp. Jag hade hört han tidigare, men inte reagerat.

Han ropade mitt namn flera gånger. Jag vände mig om.

Hans blick genomborrade min.

Jag blundade för två sekunde innan jag tittade igen. Han var påväg mot mig i full fart. Jag kände skriket bildas i min strupe.

.

- Men lilla gumman! utbrast Tiff när jag bröt ihop totallt.

Jag klarade inte av att snacka längre. Jag ville inte ha med honom att göra längre.

Tårarna rann ner för mina kinder, jag kunde inte stoppa dem. Jag försökte inte ens. Det var ingen idé. 

Bara lät Tiffany smeka min rygg med sin hand medans jag blötte ner hennes tröja med mina salta tårar.

En lång stund satt vi bara där, hon med armarna runt mig och jag vilade huvudet mot hennes axel. Det var skönt att ha sagt det mesta nu, skönt att ha Tiff som vanligt igen.

-Jag älskar dig Stephanie. Det kommer bli bra igen, sa hon tyst.

Tiffany sov över hos mig den natten, hon ville inte att jag skulle vara ensam. Jag var lycklig som hade henne, hon förstod. Men jag visste fortfarande att hotet inte var försvunnet. Han visste vart jag bodde nu, han kunde komma närsomhelst nu.

Rädslan som en gång hade varit där på stranden hade inte lämnat den. Inte förens nu.

I'm scared.

------------------------------------------------------------

Kommentera vad ni tycker, och har ni idéer så kommentera de med!