Hur kunde någon som var så trevligt och snäll från början förvandlas till en som gav en ciggareter och sa åt en att röka, slog en och försökte våldta en? Mitt liv var i spillror. Jag skulle aldrig kunna släppa det här. Aldrig.

Han var inte en del av mitt liv längre. Han fanns inte i mitt hjärta. Jag hatade att han fanns. Han kan lika gärna gå och dö. Hur kunde han?

How the fuck could you?

I trusted you.

----------------------------------------------------------

Timmarna rullade förbi, jag hade ingen aning om tiden längre. Jag bara satt där.

Tankarna virrade omkring i mitt huvud, jag ville bara få ut dem där ifrån. Istället rullade tårar efter tårar ner för mina kinder. Jag ville bara bort härifrån, bort från allt.

Och jag var rädd. Skräckslagen. Mitt liv var i spillror, jag kunde inget göra. Den jag en gång berättade allt för har försvunnit in i mörkret. Försvunnit ur mitt hjärta. Han existerar inte ens för mig.

Lögn.

Han kommer alltid att ha en plats i mitt liv, varesig jag vill det eller inte.

Det är som om han har slagit rötter i mitt huvud. Tankarna vinglar in på han hela tiden. Jag kan inte koncentrera mig.

Inget skulle bli som förut, allt var i spillror. Jag hade inte orken att resa mig igen, inte just nu iallfall.

Vattnet åkte upp på stranden, för att sedan åka ner. Ju mer jag tittade på det destu firdfullare blev det. Jag ville sitta kvar där i all evighet.

Den varma och mjuka sanden blev kall. Min hand fortsatte att dra upp sanden och låta den sipra igenom mina fingrar.

Snabbt ställde jag mig upp. Jag hade hört han tidigare, men inte reagerat.

Han ropade mitt namn flera gånger. Jag vände mig om.

Hans blick genomborrade min.

Jag blundade för två sekunde innan jag tittade igen. Han var påväg mot mig i full fart. Jag kände skriket bildas i min strupe.

.

- Men lilla gumman! utbrast Tiff när jag bröt ihop totallt.

Jag klarade inte av att snacka längre. Jag ville inte ha med honom att göra längre.

Tårarna rann ner för mina kinder, jag kunde inte stoppa dem. Jag försökte inte ens. Det var ingen idé. 

Bara lät Tiffany smeka min rygg med sin hand medans jag blötte ner hennes tröja med mina salta tårar.

En lång stund satt vi bara där, hon med armarna runt mig och jag vilade huvudet mot hennes axel. Det var skönt att ha sagt det mesta nu, skönt att ha Tiff som vanligt igen.

-Jag älskar dig Stephanie. Det kommer bli bra igen, sa hon tyst.

Tiffany sov över hos mig den natten, hon ville inte att jag skulle vara ensam. Jag var lycklig som hade henne, hon förstod. Men jag visste fortfarande att hotet inte var försvunnet. Han visste vart jag bodde nu, han kunde komma närsomhelst nu.

Rädslan som en gång hade varit där på stranden hade inte lämnat den. Inte förens nu.

I'm scared.

------------------------------------------------------------

Kommentera vad ni tycker, och har ni idéer så kommentera de med!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att de inte fattade? Kunde de inte bara lämna henne ensam. Nu stod de framför henne igen. Bad henne göra saker. Saker hon aldrig skulle göra i vanliga fall. Men när de stod där med laddade knytnävar, hade hon ens ett val? Ansikterna kom närmare o...

Både jag å Maria går som sagt i 8an nu. Blir en hel del plugg, sen har jag min sport, och Maria har sin. alltså kan vi inte lova att ni får kapitel osv. Vi kan heller inte lova att ni kommer få en massa uppdateringar, Om vart vi är, varför ...

Hej hörrni! :)Vi kommer ha en bloggpaus nu under sommaren, varför sitta inne och skriva liksom?Det kanske kommer upp ett kapitel någon gång ibland men inte ofta...Ha det så bra allihopa!   ...

Mina ögon fortsatte att leta efter den perfekta tjejen att dejta den första vecken, i år tänkte jag slå på stort. Och då såg jag henne. Den perfekta tjejen. Hon gick som vilken annan tjej som helst. Men det blonda håret som studsade upp och ner på ...

    Derek och jag var riktigt lika, bara det att han var svart hyad, och jag vit hyad. Men båda gick mer efter utseendet än insidan. Båda var de två populäraste killarna på skolan. Och båda hade en hel drös med tjejer efter sig varje dag. Det va...