Jag gick mot tjej toan och vi gick in precis när han tog sitt första kliv in i skolan.

Snabbt stängde jag dörren och vände mig om för att sedan sjunka ner till golvet.

- Steph?! What the fuck var det där? Vafan är det som händer? Berätta bebe? sa Tiff och lät moderlig av sig, även fast hon snackade som en tonåring.

Jag skakade på huvudet medans tårar vällde upp i mina ögon.

- Men lilla gumman, sa hon och satte sig bredvid mig och höll om mig, vad är det? huh, du vet att du kan berätta allt för mig!

- Inte det här, ingen kommer förstå...ingen skulle fatta...Det var hemskt...jag vågade inte säga nej...han är här...på skolan...jag är rädd!

You've frightened me...

----------------------------------------------------------

-Ska du nån stans?

- Men Steph, säg nu vafan? Seriöst, du kan inte sitta o säga saker och sedan inte berätta vad det är?! Låt mig hjälpa dig! sa Tiffany och hon fick också tårar i ögonen.

Det var också en sån däruppenbar sak mellan oss, gråter en gråter den andre.

- Jag...k-kan inte.., hulkade jag.

Tiff smekte mitt hår och reste sig sedan för att hämta lite papper att torka bort mitt smink som runnit ner för kinderna.

Tacksam över hennes hjälpande hand reste jag mig och gick till spegeln. Det hade inte runnit så jättemycket, men ändå. Det syndes att jag hade gråtit, tyvärr.

Tiff stod bredivd mig och hon såg verkligen förtvivlad ut. Jag såg på henne att hon inte riktigt visste vad hon skule göra, och hey, jag skulle känt desamma om det var hon som hade träffat honom.

I och för sig har jag inte berättat, och jag vet att jag inte kan gå och hålla det för mig själv nu när han är här. Men jag vill inte berätta, ingen skulle förstå.

När jag var kvar med att ta bort ut smetad mascara så log jag tveknade mot min spegelbild och sedan bar det av. Jag fattade Tiffs hand och vi gick tillsammans ut genom toadörren.

Det jag inte hade väntat mig var att han skulle stå lutad mot ett skåp. Och inte vilket skåp som helst. Han stod just bredvid mitt skåp.

Hur tänkte dem nu?! Fattade de inte att jag inte kunde ha skåp bredvid honom.

Det bara gick inte.

Face it.

Och det var just det jag skulle behöva göra, face my fear.

Var jag verkligen tvungen? Han måste ju också gå till sin lektion, sen kunde han ju inte stå och hänga där i all evighet.

Plötsligt fick jag en idé, och jag var säker på att Tiff skulle gå med på den. Även om hon inte skulle fatta varför.

- Tiff, kan du gå och hämta mina mattesaker? frågade jag henne snällt.

- Varför kan du inte göra det själv? frågade hon mig förvånat.

- Däför...Kan jag förklara senare idag? Hemma hos mig efter skolan?

- Sure, hit me nyckeln bara! sa hon och log.

Jag gav henne nyckeln och hon gick till mitt skåp, hämtade mina saker och gick sedan till hennes skåp och hämtade sina.

Han såg väldigt förvånad ut, det är klart, han hade väntat sig mig. Att jag skulle komma och hämta mina saker. Istället kom Tiff och gick till två olika skåp och sedan fram till mig.

- Ska vi gå? undrade hon med ett flin på läpparna.

Jag fattade hennes utsträckta hand och vi gick iväg till mattesalen.

Fortfarande med en känsla av irritetaion som jag hade känt på morgonen.

Fortfarande med en känsla av att någon bevakade varenda steg jag gick.

Fortfarande med känslan av rädsla.

Mattelektionen gick sådär, jag kunde inte koncentrera mig ordentligt. Det var inte normalt, och läraren märkte förstås, jag var en toppelev. Alla rätt på alla prov. Jag hade aldrig fått något under ett A. Möjligen A-. Men aldrig B eller C, eller ännu värre, D eller E.

Mr. Wormwood kom fram och frågade hur det var fatt, jag svarade ärligt att jag inte mådde så bra.

- Skulle du behöva gå hem, miss Carter? frågade han snällt.

Jag funderade snabbt, om jag gick hem skulle jag slippa honom. Men han skulle ändå vara kvar i morgon. Anyways, skulle det ge mig tid att tänka över, tänka över vad fan han gör här och varför han tittar på mig.

Jag visste egentligen, ville bara inte erkänna det för mig själv.

- Ja tack, svarade jag och reste mig upp.

Tiff gav mig en plågad blick som jag besvarade med ett försök till leende, det såg nog snarare ut som en grimars.

Jag gick till mitt skåp, såklart dubbelcheckade jag om han stod där (vilket han gladiligen inte gjorde!), och lämnade mina matteböcker, pennan och suddet. Jag tog fram min väska och sedan stängde jag skåpdörren och vände mig om.

Jag hoppade till av rädsla. Han stod på andra sidan korridoren och hånlog mot mig.

- Ska du nån stans? frågade han och gick långsamt emot mig.

Jag skakade snabbt på huvudet och sprang sedan där ifrån. Det var den första instikten som kom till min handling.

Jag sprang hela vägen till busshålsplatsen, och tur var väll det eftersom bussen kom precis när jag kom fram.

Jag satte mig på bussen, men kunde fortfarande inte slappna av.

Vad var det med honom?

Varför var han så... så på?!

Jag ville inte ha med honom att göra.

Det hade kommit som en lättnad att behöva flytta från Atlanta. Verkligen, men så kommer han hit, till Miami.

Det är helt sjukt, mitt liv faller i spilror.

IGEN?!

.

Nästa dag var likadan, han stirrade på mig som om jag var en idiot. Vilket jag INTE är. Både han och jag vet att det är han som är idioten. Dagen gick långsamt framåt och när den sista lektionen äntligen var slut och jag skulle dra hem, stod han plötsligt framför mig. 

-Varför undviker du mig? frågade han med bekymrad blick

Vad i helvete tror han? tänkte jag och klumpen i magen växte och jag fick inte fram några ord. En snabb tanke dök upp i mitt huvud "gå bara härifrån", så det fick bli så. Jag snurrade runt låtsades som att jag aldrig såg honom och gick med snabba steg därifrån. "Det funkade!" tänkte jag och fick ett leende på läpparna tills någon plötsligt tog ett hårt tag om min arm.

-Jag snackar faktiskt med mig! 

-Släääpp mig! skrek jag ut men tyvär med alldeles för rädd röst

Hans ögon tittade vasst in i mina och tårarna var inte långt borta. Jag vek undan blicken och fick se Tiff springa mot oss från korridoren. 

-VAFAN GÖR DU??? SLÄÄÄÄPP HENNE! skrek hon och puttade bort honom från mig. 

Han stannade mitt i rörelsen, jag såg att han tänkte, men tydligen kom han fram till att det inte var värt det.

Han gick därifrån. Med bestämda steg. Något han aldrig hade gjort när jag träffade honom i Atlanta.

Tiff kramade om mig hårt, viskade att han var borta nu.

Jag visste det. Jag var tvungen att berätta allt för henne nu.

Något jag inte var redo för.

Något jag verkligen inte hade förutspått.

You're ma BFF, And I'll tell you anything.

----------------------------------------------------------

Andra kapitlet ute, vad tycker ni?

Tack till min underbara kompis som ville hjälpa mig att skriva, älskardig:*

/Mimmi