Tiffany var glad hela vägen hem, som tur var fattade hon att det inte var något jag kunde säga rent ut, mitt bland folk.

När vi kom hem och satt och åt mellanmål började hon visa att hon inte ville vänta längre.

-Kom igen, berätta nu!

-Ja jag ska, låt mig bara tänka lite hur jag ska börja.
Jag rörde om i mitt oboyglas och tog ett djupt andetag.

-Okej, så här är det...

----------------------------------------------------------

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=FHp2KgyQUFk&NR=1

(lyssna medans ni läser!)

- Jag vet inte riktigt hur jag ska börja Tiff..., mumlade jag och tittade ner på mina knän.

- Jag fattar att det måste vara jobbigt för dig men...hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte låter mig veta vad som har hänt?

Jag kunde inte låta bli att tänka att hon bara kunde vara där, bara finnas där för mig även fast jag inte sa något till henne. Men jag visste mycket väl att jag behövde börja berätta, men hur skulle jag berätta?

- Jag vet inte hur jag ska berätta, jag kan inte berätta som en överblick över allt som hände..., sa jag och skruvade nervöst på mig.

- Bara berätta precis vad som hände? Alla detaljer, allt du tänkte, jag finns här för dig Steph!

- Okej, du vet Brad? Brandon? Han som kom fram och typ..kysste mig idag? frågade jag henne och mötte hennes blick.

Tiffany nickade och grimaserade lite.

Jag kunde se på henne att hon inte tyckte om honom.

Jag tog ett djupt andetag innan jag började.

.

- Kom här baby..., mumlade han och log sexigt mot mig.

Jag tände inte ens på det, men han trodde det. Han fattade inte att jag bara ville bort härifrån. Att jag ens hade låtit honom övertala mig att göra något så dumt!

Han såg att jag inte var bekväm. Han kysste mig och jag kände hur det smakade rök i bådas munnar, det var irriterande. Jag kände mig äcklig som hade provat. Duschen kallade på mig, och jag ville verkligen dit, så äcklig och rökig som jag kände mig. Det första jag skulle göra är att tvätta munnen med typ tvål och borsta tänderna femtio gånger. Tandborsten skulle jag slänga sen. Fyfan, aldrig mer.

Jag avbröt kyssen. Brad stirrade på mig, jag hade aldrig avbrutit kyssen på skit länge.

- Vad är det? frågade han och smekte min arm.

Jag skakade på huvudet och log ett fake leende. Han köpte det såklart inte. Tyvärr kände han mig bättre än någon annan.

- Säg nu älskling?

Jag suckade.

- Det här funkar inte Brad, du får mig att göra saker jag inte tycker om. Tillexempel att röka! muttrade jag och drog mig bort från honom.

Brad muttrade något ohörbart.

- Är du seriös? Jag frågar ju alltid innan? Du svarar ju alltid ja? det är ditt eget jävla fel att du säger ja, du kan ju fanimej lika gärna säga nej! sa han argt.

Jag ryckte till av hans plötsliga höga tonfall. Han lät väldig arg. Brad hade aldrig varit arg på mig förut.

Snabbt reste jag mig men Brad fattade min arm och drog till. Så hårt att jag ramlade ner i soffan.

Utan förvarning lade han sig över mig, med hela sin tyngd. Jag var för svag att putta bort honom. Han hade alldeles för mycket muskler från sitt hockeyspelande.

Han sa inget, bara låg där, och tittade på mig. Det var obehagligt. Och det blev bara obehagligare.

- Brad, seriöst, gå av mig! sa jag och försökte låta arg.

Det gick tydligen inget vidare eftersom han bara log och pressade sig ännu mer på mig.

Jag började på andnöd, och inte var det för hans tyngd. Jag hade nämligen en stor klastrofobi.

Utan förvarning pressade han sina allt för mjuka läppar mot mina och tryckte in sin tunga i min mun. Allting försvann och jag flög in i kyssen och mina alltför opassande tankar. Jag märkte ingenting.

Han kunde ha kommit längre om han inte hade börjat smeka mitt lår. Jag avbröt snabbt kyssen när jag kände att hans hand var på min bara hud.

- Vad i helvete håller du på med?! skrek jag och försökte putta bort honom.

Brandon bara skrattade och fortsatte kränga av mig mina byxor, snabbt försökte jag dra upp dem igen, men förgäves.

Brad fattade att jag inte skulle ge mig utan fight så han fattade ett av sina värsta beslut.

Han slog mig.

På kinden.

Hårt.

Lämnade ett märke.

Jag blev både sexuellt trakasserad och misshandlad.

Nu mådde jag verkligen illa. Hände det här verkligen.

Något sa åt mig att slå tillbaka, kämpa för min oskuld. Kämpa för min värdighet. Och det gjorde jag sannerligen.

Snabbt slog jag till honom på kinden, lämnade ett stort rött märke av min hand. Brad morrade när hans hand flög upp till kinden. Jag såg hur hans blod pulserade, så arg var han nu.

Vid denna punkten såg han ut som om han skulle kunna mörda mig när som helst. Adrenaliden tog över, jag slog honom på ögat, slaget var hårt. Det kände jag själv. Han skrek till och hans vikt försvann från mig. Snabbt reste jag mig och sprang ut genom dörren. Jag hade ingen aning om vart jag skulle. Men vart jag än vände mig skulle han veta vart jag var. Han skulle hitta mig, det visste jag.

Min rädsla var stor. Jag hatade det han hade gjort. Jag hatade att han hade försökt våldta mig. Jag hatade att han hade slagit mig. Jag hatade honom.

Jag sprang länge, utan någon egentligen riktning. Bara sprang. Såfort jag hörde något vände jag mig om och såg mig panikslaget omkring. Om han var i närheten skulle mitt liv vara så gott som över. Jag visste att han hade styrkan. Och tydligen hade han viljan att slåss också. Jag hade inget. Det enda jag ville var att komma härifrån.

Jag hade sprungit ända fram till stranden som låg fem kilometer ifrån mitt hus. Jag stannade för första gången och kände hur hackigt jag andades. Andfådd och panikslagen.

Snabbt satte jag mig ner på stranden. Sanden var mjuk och varm, den var skön. Jag älskade sanden här. Den gav mig lugn. Den gav mig alltid lugn, förutom idag. Inget kunde ge mig lugn. Inget förutom en flytt. Jag måste härifrån. Och ingen kommer kunna stoppa mig. Hellre bor jag hos fosterföräldrar om jag så måste.

Hur kunde någon som var så trevligt och snäll från början förvandlas till en som gav en ciggareter och sa åt en att röka, slog en och försökte våldta en? Mitt liv var i spillror. Jag skulle aldrig kunna släppa det här. Aldrig.

Han var inte en del av mitt liv längre. Han fanns inte i mitt hjärta. Jag hatade att han fanss. Han kan lika gärna gå och dö. Hur kunde han?

How the fuck could you?

I trusted you.

--------------------------------------------------------

ohh...

dude, är det fortfarande spännande?

Haha jag funderade på att avslöja allt i slutet men ah, här har ni en del av det som har hänt ;)

Gillade ni kapitlet?

Var det spännande?

KOMMENTERA VAD NI TYCKTE! :D

Skrivet av Mimmi :)