Tiffany tittade oroligt på mig.

- Du måste berätta för mig Steph, vi berättar alltid vad som helst för varandra? jag berättade faktiskt min största hemligthet för dig! Kommer du ihåg det? att jag skickade en BHbild till Ragnar i 9D, Det är pinsamt, säg vad det är nu bebo?

- Lägg av! Det är inget, han bara bitchblickar mig och verkar ha något emot mig. Det är inget mer än så... Jag har inte gjort honom något.

Ibland måste man göra det ända rätta, den här gången var en vit lögn till min bästa kompis det ända rätta. Det han har gjort mot mig är inget jag kan berätta, inte nu... Inte än.

The easiest way is the hardest way, think I just choosed the wrong one.

----------------------------------------------------------

  Eric Chork
 

Nästa dag

När jag hade hämtat matteböckerna gick jag mot klassrummet som vanligt, så segt att ha matte som första lektion. 

-Hej allihopa! Idag ska vi fortsätta på det kapitlet vi började på förra lektionen, eftersom att alla inte blev riktigt klara. Men först skulle jag bara vilja presentera Eric Chork som ska börja i våran klass idag. Som ni kanske vet så har han gått i 9D men nu har han bytt till den här klassen, jag hoppas att ni alla tar väl hand om honom! Så du kan gå och sätta dig på nån ledig plats och så börjar vi alla jobba, sa Mr. Wormwood och satte sig ner vid katedern. 

-Vilken snygging, viskade Tiff med en gest åt Erics håll. 

Jag fnissade bara till och tittade ner i matteboken.

Efter mattelektionen gick jag mot mitt skåp för att hämta svenska böckerna. Precis när jag stängde skåpet möttes jag upp av ett par gyllenbruna ögon som tittade på mig. 

-Tja, jag heter Eric! sa Eric med ett stort gulligt leende och sträckte fram handen mot mig.

-Heej, Stephanie. hälsade jag tillbaka och kände hur mina kinder hettade till en aning. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta så jag stod bara där som ett fån, tills plötsligt Tiff dök upp bakom mig.

-Kommer du? sa hon och började gå. 

Jag log mot Eric och följde sedan med Tiffany. 

Det var något speciellt med hans ögon, varför blev JAG generad? jag brukar väl aldrig bli det? En massa frågor dök upp i mitt huvud.

Eric var sjukt söt, men jag kunde ändå inte undgå att tänka att han bara var ute efter lite tafs, eller kanske var han här pågrund av honom. Tänk om de var typ buddies? Att de kände varandra och Eric bara var ett lockbete till att jag skulle tvingas ihop med honom?

Jag ville inte tro något sådant om Eric, han var för söt för att kunna umgås med honom. Om han gjorde det tyckte jag synd om honom, riktigt synd. Han skulle få Eric att börja göra saker, saker han inte egentligen vill göra. Sen skulle han angripa honom, tvinga honom till saker utan hans tillstånd.

Okej, ja, jag beskrev just vad som hade hänt mig. Men hallå? Det kan faktiskt hända Eric också? -.-

Jag är rädd, rädd för allt nu faktiskt. Jag vågar knappt gå någonstans, inte ens på stan med Tiffany känner jag mig trygg. Eller på Tiffs och mitt hemliga ställe, där vi ändå kan snacka om precis allt. Där jag känner mig trygg är hemma. Men även där är jag inte lika trygg som vanligt. Jag vet att han lätt kan komma åt min adress. Det är jag säker på. Och mitt nummer kan ha få av nån av killarna i 9D, alla de har mitt nummer och messar med mig ganska ofta...
Det värsta är att jag inte har någon att snacka alls med det här om. Jag ville såklart dela med mig av allt för någon, men då skulle jag behöva berätta allt. och sanningen är, jag skäms. Jag skäms mer än någon anar. Inte ens min mamma har fått reda på allt. Inte någon. Bara han vet.

Det är sjukt faktiskt, jag har kunnat tänka allt det här bara när jag är på väg till lunchen. Sjukt. Fast ändå fett coolt. Jag kan tänka i högvarv!
Ja, sa jag att jag var ganska töntig även fast jag är ganksa poppis?

Helt plötsligt började Tiff snacka med mig.

- Vad tycker du om Eric? Jag tycker han är sjukt snygg! sa hon och fnittrade.

Hon har alltid varit ganska killtokig den där tjejen, och inte har hon problem med att haffa dem heller.

- Han är väll söt! sa jag och log.

- Men du tänker inte satsa på honom? frågade hon och stannade plötsligt till.

Hon hade nu ett allvarligt uttryck i ansiktet.

Jag skakade på huvudet och flinade.

- Ta honom du, Tiff! sa jag bara och fortsatte flina.

Tiffany blev helt röd i ansiktet.

- M-men d-det var inte s-så jag menade..., stammade hon fram alldeles blossande röd i ansiktet.

Jag skrattade och Tiffany tittade surmulet på mig.

Men jag kunde inte hjälpa det, hon var så rolig när hon frågade om jag ville ha honom. Det var så uppenbart att hon hade frågat om hon fick ta honom eller om jag ville ha honom för mig själv.
Gulligt, om man tänker efter.

När vi kom in i Lunch salen tog vi vår mat och satte oss sedan vid ett bord, det var proppat med folk i matsalen men "vårat" bord var ledigt. Man hade delat in borden i olika klasser, så vissa bord tillhörde 9E osv. Vi i 9C satt längst ner, precis bredvid mjölken. Tur som jag hade satt jag alltid precis bredvid så jag behövde aldrig resa mig upp för att hämta mjölk, jag kunde bara balansera lite på stolen och whips så var mitt glas fyllt! Chirre-pirre liksom!

Efter att jag hade ätit halva min tallrik fick Tiffany spel eller nått, hon sprang i väg från bordet och lämnade mig där, ensam. Kul...
Jag satt i alla fall kvar och åt min mat i lugn och ro, varför stressa liksom?

Helt plötsligt satte sig någon på Tiffanys plats, jag trodde det var Tiff så jag började babbla om någon söt topp jag hade sett på stan i lördags.

- Helt ärligt gumman, jag bryr mig inte om din topp, om den inte är sjukt uringad förstås, då är det bara sexigt!

Rösten skar genom mig. Jag hade hört den för många gånger förut. För många gånger hade jag hatat den, för många gånger hade jag älskat den.

Jag tittade skräckslaget upp, mötte de iskalla ögonen som en gång hade varit varma och underbara.

.

- Kan jag få ditt nummer förresten? Jag vet att vi precis har täffats, men det är något speciellt med dig, jag vill jättegärna träffa dig igen!

- Visst! sa jag och tog hans mobil för att skriva in mitt nummer.

När jag gav tillbaka mobilen gav han mig en kram. Kramen var jag helt oföberädd på, men den var mysig! Precis som en kram av en snäll kille skulle vara.

Jag hade bara träffat honom i typ tre timmar, men han kändes verkligen som en jag kunde lita på!

Jag tittade in i hans djupt blåa ögon, de gav en trygghet, de utstrålade värme och vänskap.

Brad kunde nog bli en av mina närmsta vänner.

.

Jag stirrade på honom, andades häftigt och hackigt.

- Vad fan gör du i Miami? frågade jag.

Jag visste mycket väl att min röst lät helt fucktup, men vad ska jag göra? Jag kan inte bara sitta här och tro att han ska gå.

- Ah..., han såg ut att ha väntat sig den frågan, jag saknade dig baby!

Han blinkade med ena ögat och hans blick drogs ner till mitt linne. Snabbt drog jag upp min dragkedja på munkjackan.

Brandons blick drogs besviket upp till mitt aniskte igen.

- Varför är du här? frågade jag honom igen, den här gången med lite starkare röst.

Brandon suckade.

- Jag sa ju det, jag saknade dig!

Jag skakade på huvudet.

- Snacka inte med mig, du har förstört mitt liv tillräckligt.

Brandon skrattade kallt.

- Så lät det inte de första halvåret, alla dina hemligheter finns hos mig Stephie, alla dina mörkaste hemligheter. Ska jag börja rabbla upp dem? Eller ska jag hålla dem för mig själv? Det är frågan!

Jag stirrade på honom.

Jag hade inga mörka hemligheter längre. Ingen var lika mörk som den jag gick och bar på just nu.

Min hemlighet satt framför mig. Att jag kände honom, att jag hade litat på honom, att jag hade umgåtts med honom.

Han hade fått mig att göra saker.

Saker jag ångrar, saker jag ångrade så fort jag hade gjort dem.

- Svin! sa jag och gick där ifrån.

Det värsta var att jag saknade killen jag hade lärt känna.

Jag saknade Brad, den Brad jag gillade, den jag hade vart trygg med. Den jag hade delat alla mina hemligheter med. Den jag nästan hade blivit kär i. Det skrämde mig också.

-VAFAN GÖR DU??? SLÄÄÄÄPP HENNE! skrek hon och puttade bort honom från mig.

Han stannade mitt i rörelsen, jag såg att han tänkte, men tydligen kom han fram till att det inte var värt det.

Han gick därifrån. Med bestämda steg. Något han aldrig hade gjort när jag träffade honom i Atlanta.

Tiff kramade om mig hårt, viskade att han var borta nu.

Jag visste det. Jag var tvungen att berätta allt för henne nu.

Något jag inte var redo för.

Något jag verkligen inte hade förutspått.

You're ma BFF, And I'll tell you anything.

------------------------------------------------------

Vafan ska jag göra nu?

Jag visste att det skulle bli såhär, att han skulle "attackera" mig, att jag skulle skrika.

Sen hade jag bara hoppats på att Tiffany skulle vara i närheten.

Jag vill inte veta av honom, verkligen inte, han var hemsk. Jag hatade honom för vad han hade gjort mot mig.

Hata är ett starkt ord, jag vill inte se han död, men det är verkligen på gränsen, han förstörde mitt liv.

Det var pågrund av honom som jag flyttade.

Det var pågrund av honom som jag fick gå till en psykolog i ett halvår.

Det var pågrund av honom som allt hände.

.

- Hej, jag heter Brandon, men kalla mig Brad! sa killen och log ett bländande leende

- Stephanie Carter! svarade jag honom och log tillbaka.

- Jag gillar ditt namn!

- Tack så mycket, ditt är också fint!

Han kom närmare och satte sig bredvid mig på bänken. Vi snackade om allt möjligt, lärde känna varandra.

Det enda jag kunde tänka på att han snackade med mig, mig av alla människor. Han och jag kanske kunde bli goda vänner, om inte mer! Jag hade aldrig haft en bra kompis jag kunde berätta allt för, detta kanske var den kompisen jag kunde lita på?

.

Jag hade haft så fel den dagen, jag skulle inte bjudit in honom till en konversation. Om jag bara hade sagt hej och gått där ifrån hade mitt liv inte vart så komplicerat. Han hade verkat så snäll, så gullig. Så prefekt.

Men jag hade haft fel, så fel jag bara kunde ha haft. Han hade lurat mig.

I hela 6 månader fick han mig att tro att jag kunde lita på honom. Jag började till och med bli kär i honom. Tack gode gud att det inte gick längre. Han fick reda saker om mig. För många saker egentigen. För mycket information till honom.

Om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag defenitivt göra det. Jag hatade han för den han gjorde mig till. Vad han fick mig att göra, vad han gjorde mot mig. Jag var bara 14 år den dagen. Inte ens redo. Hade inte ens planerat att det skulle hända. Men han tvingade mig. Jag kunde inget göra. Det var hemskt. Förfärligt.

Ändå kunde jag inte sluta träffa honom, han gav mig trygghet ändå. Tillslut slet jag mig bort från honom. Jag berättade inte allt för mamma. Bara att vi behövde flytta. Såklart gjorde vi det. Jag såg han på flygplatsen när vi skulle flyga iväg. Ett sista sms innan jag bytte nummer här i Miami.

"tro inte att det är det sista du ser av mig."

Mina knän hade skakat bara vid tanken att han skulle komma till Miami. I ett helt år var jag lycklig. Ingen som honom hade jag träffat, istället hade jag träffat Tiff, hon hade gjort min dag. Hon var så gullig och snäll, gjorde allt för att vi två alltid skulle vara sams. Visst hade vi små bråkat lite, men inte så värst mycket.

Men nu var han tillbaka. Tillbaka för att förstöra för mig. Jag ville inte flytta den här gången. Jag ville inte flytta ifrån min klass, jag ville inte flytta ifrån min skola, jag ville inte flytta ifrån Tiffany.

.

Tiff undrade förstås vad som hade hänt. Jag vågade inte berätta allt än, även ifall jag visste att jag skulle behöva göra det snart. För snart. Innan jag ens var redo för det.

- Steph, seriöst, du kan inte hålla det hemligt för mig längre? Vad är det med den där killen? Varför gick han på dig? Varför ville du inte gå och hämta dina mattesaker när han stod bredvid ditt skåp? Jag hörde han mumla "fegis" för sig själv när jag gick därifrån. Vem är det? Och vad vill han dig?

- Så många frågor..., sa jag och skakade på huvudet.

Tiffany tittade oroligt på mig.

- Du måste berätta för mig Steph, vi berättar alltid vad som helst för varandra? jag berättade faktiskt min största hemligthet för dig! Kommer du ihåg det? att jag skickade en BH bild till Ragnar i 9D, Det är pinsamt, säg vad det är nu bebo?

- Lägg av! Det är inget, han bara bitchblickar mig och verkar ha något emot mig. Det är inget mer än så... Jag har inte gjort honom något. 

Ibland måste man göra det ända rätta, den här gången var en vit lögn till min bästa kompis det ända rätta. Det han har gjort mot mig är inget jag kan berätta, inte nu... Inte än.

The easiest way is the hardest way, think I just choosed the wrong one.

----------------------------------------------------

KOMMENTERA VAD NI TYCKER  

Skriven av både mig (Mimmi) och Maria! 

Maria är min kompis som ska hjälpa mig !  

Som sagt, KOMMENTERA VAD NI TYCKER!

Har ni några idéer så, självklart, skriv de i en kommentar! 

pussipuss<3