Hans armar darrade av ilska. Mina ögon speglades i hans, jag såg rädd ut. Skit rädd. Det såg ut som om jag var på gränsen att bajsa på mig. 

- S-sluta.., mumlade jag och gled ner för väggen.

Brad mjuknade upp såpass att jag inte var lika rädd längre, men fortfarande så var han det värsta som fanns i mitt liv. Inget skulle kunna bota allt. Inget, inte ens tiden.

Brad satte sig ner på huk.

- M-menade du vad du sa nyss? frågade han mig.

Hans röst lät riktigt sårad. När jag mötte hans blick såg jag tårar.

Jag öppnade munnen men inget kom ut.

I'm speechless...

--------------------------------------------------

Jag visste inte vad jag skulle svara, blev liksom helt ställd av hans fråga. Vafan skulle jag svara?

Sure, jag hatade honom.
Sure, jag älskade honom.

Big deal att säga?

Mjaa, jo.

jag stirrade på honom. Fick inte fram ett ljud. Och tur var väll det eftersom jag inte hade en aning om vad jag ens skulle säga.

Mitt hjärta började bulta hårdare när jag såg tårar rinna ner för Brad's kinder.

Jag öppnade munnen igen och fick ur mig något som lät som ett; urgah.

Brad tittade på mig, det såg verkligen ut som om han led.

- Du f-förstår i-inte Steph, j-jag älskar d-dig! snörvlade han.

Jag tittade på honom, ville så gärna hålla om honom, säga att allting skulle bli bra, att jag älskade honom över allt annat, att jag var hans för alltid.
Men det kunde jag inte. 
Jag hade förbjudit det själv, det gick inte, det var emot alla mina principer. Han och jag fanns inte mer.

Brad satte sig ner på golvet med ryggen mot väggen. Han grät häftigare nu än någonsin.

- J-jag v-ville b-bara ha d-dig Steph, b-bara ha d-dig! sa han och satte händerna framför ansiktet.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gjorde det minst romantiska jag kom på. Satte min hand på hans. 

Brad tog händerna från ansiktet och tittade på mig med sina röda ögon.

- Kommer d-du ihåg när v-vi först t-träffades? frågade han mig.

Jag tvingade mig själv att möta hans blick, nickade stumt och höll kvar blicken. 

- Jag minns det som igår, viskade han och kom närmare, jag minns precis vad jag sa och precis vad du sa. Jag minns tillochmed hur vädret var...

Jag såg chockat på honom. Hur kunde han komma ihåg allt? Om det inte var för allt som hade hänt skulle jag knappats komma ihåg det, men nu gjorde jag det. Bara för det hade hänt. 

Brandon blundade för en stund, det såg ut som om han smålog lite också.

.

Brandon's perspektiv 

Jag gick runt på skolan i en evighet kändes det som. Stannade inte en enda gång bara fortsatte att gå. 
Jag kan inte fatta att de ska skiljas. Hur kan de? De passade jättebra ihop, de är mina föräldrar, de ska inte skiljas. De får inte skiljas.

Min blick sökte sig mot bänkarna, bara för att se om de var tomma. De flesta var fulla, förutom en. Där satt en brunhårig tjej. Från det här avståndet såg hon ganska söt ut. Jag närmade mig och ju närmare jag kom desto sötare blev hon. Hon var en riktig diamant. Även fast jag inte ens kände henne kände jag mig... hel när hon var nära. Som om hon var min andre helft. 

- Hej, jag heter Brandon, men kalla mig Brad!  sa jag och log stort mot henne.

- Stephanie Carter! svarade hon mig och log ett blännande leende tillbaka.

- Jag gillar ditt namn! sa jag och blinkade mot henne med ena ögat.

- Tack så mycket, ditt är också fint! svarade hon mig och rodnade svagt.

Jag kom närmare och satte mig bredvid henne på bänken.  Snabbt började jag fråga henne om saker och jag ville verkligen lära känna henne.

.

Brad tittade på mig med en drömmande blick. Det såg ut som om han typ njöt.

- Vad tänker du på? frågade jag nyfiket.

Han log mot mig och satte sin hand på mitt knä.

- Dig, när du älskade mig.

Hans ord värmde, även fast jag inte ville det. Han skulle inte komma åt mig längre. Vi var inte ett par, vi var inte ens kära i varandra. Han var kär i mig. Inte jag i honom. Verkligen inte.

Men jag ville så gärna kyssa hans mjuka, saftiga, underbara läppar...

-------------------------------------------------------

Puss! 
Här har du matilda, du som tjatar så om ett kapitel ;)