But Maybe, just Maybe i'm just a good liar.

------------------------------------------------------------

Jag kände mig lättad när jag såg Tiffs glada ansikte, hon hade tydligen sprungit iväg på toa och på väg tillbaka till Lunchen hade hon fastnat med Eric. De hade tydligen snackat om lite allt möjligt och sedan hade han bett om hennes nummer, och även om mitt som hon också hade gett honom.

På något sätt oroade det mig att han hade mitt nummer.

- Gav du honom mitt nummer?

- Ja..? svarade hon mig och drog ut på det.

Jag skakade påå huvudet i frustation.

- Är du dum? utbrast jag och slog ut med armarna.

Tiffany stirrade på mig, hon såg till och med lite sårad ut.

- Förlåt, jag menade inte..., började jag men det var försent.

Jag visste att Tiff var känslig av sig, och det borde vara jag som skulle försvara henne, inte anklaga henne för något som hon inte en visste om. Och om jag nu inte ville att hon skulle ge ut mitt nummer borde jag ha sagt det direkt till henne och inte på det sättet jag gjorde nu. Jag ville genast be om ursäkt, så fort jag hade fått det ut munnen, men hon gick sin väg. Jag förstod henne. Det gjorde jag. Jag hoppades bara att hon skulle prata med mig i morgon, eller helst någon gång idag. Jag skulle inte klara av att vara ensam, inte när Brad strök omkring.

Ja, jag hade till och med börja tänka hans namn. Det är en skandal. Jag vill inte tänka hans namn. Att jag har börjat tänka hans namn gör att jag alltså redan har släppt in honom lite på livet. Allt är en hela röra. Jag vill inte ha honom här, jag vill inte att han ska finnas. Jag vill att han ska flytta tillbaka till Atlanta och lämna mig ifred, jag vill inte umgås med honom alls.

Mitt hjärta bultade hårt mot bröstet. Snabbt ruskade jag på huvudet och fortsatte att gå. Jag bara gick, hade ingen aning om vart jag skulle. Jag bara gick.

Helt plötsligt tog någon tag i min arm och drog med mig in på en toalett.

Jag var nära på att skrika till när jag såg vem det var, varför lämnar han mig bara inte ifred?

- Hallå där sötnos, vi pratade inte riktigt klart i matsalen, sa Brad och smekte min arm.

Snabbt drog jag den till mig och fräste snabbt ett svar.

- Vi har pratat mer än nog!

Brandon skrattade kallt.

- Åh, du vet, det skulle vara så mycket enklare att få dig att börja umgås med mig igen om du var lika villig som första gången vi träffades, kommer du ihåg det sötnos?

Han sa det så sliskigt, som om han hade planerat det från första dagen vi träffades. Det kanske han hade gjort också?

- Jävla psykopat! skrek jag och började gå mot toalett dörren.

Brad blockerade den, inte en chans att jag skulle komma här ifrån nu.

Minnerna av vad som senast hade hänt när jag var med honom ensam spelades upp som ett bildspel.

Snabbt sköt jag ifrån mig tankarna, jag ville inte se vad som skulle ske därnäst. Även om jag mycket väll visste det.

- Vad sa du? morrade han.

Han drog mig intill sig.

Jag stod nu tätt, tätt ihop med hans kropp. Som alla andra gånger formades min kropp mot honoms. Den var van. Tyvärr.

Mina tankar vandrade in på något de verkligen inte skulle vandra in på.

Men ändå..tänk att få kyssa honom, bara en gång till...

Jag ruskad på huvudet och sedan slet jag mig bort från honom.

Men han log, han hade känt att jag kände mig som förut. Hel.

Men jag var inte hel med honom, jag var ett vrak. Ett vrak som hade byggts upp igen, bara för att förstöras.

- B-brad...låt mig g-gå..., mumlade jag och drog handen genom håret.

Det gjorde jag alltid när jag blev nervös.

Vilket han mycket väl visste.

Han visste allt för mycket om mig.

Han var som Tiffany, fast ond.

- Inte ska du gå redan..., mumlade han och strök sin tumme ovanför min läpp.

- Lektionen börjar, jag måste gå! sa jag halvt hysteriskt.

- Du har inte oroat dig för lektioner förut? konstaterade han.

- Nej, gissa varför? För du gjorde mig till en sådan, du gjorde mig till en skolkare. Det är ditt fel att jag hade sämst betyg det året. DU gjorde så att allt skit i mitt liv kom. JAG HATAR DIG! skrek jag och stormade ut från toaletten.

Han hann inte ens reagera, men jag såg hur ställd han blev. Jag tror inte han hade förväntat sig det där.

Men det är sant. Jag hatar honom.

Jag vill inte att han ska dö, men kanske flytta till Grönland och frysa till is i typ femtio tusen år och sedan leva i framtiden. Slipper jag se honom iallfall.

Jag hade ingen lektion egentligen, jag visste mycket väl att den var inställd. Vi hade håltimme. Och den håltimmen tänkte jag använda till att leta reda på Tiff och be om ursäkt.

När jag såg henne sitta på bänken med en bok från bibloteket blev jag glad, jag log, som en dåre.

- Tiff! ropade jag och sprang fram till henne, jag är så ledsen, det var verkligen inte meningen, men jag vill inte att någon ska få mitt nummer utan mitt tillstånd!

Tiffany stirrade på mig.

- Så har det ju aldrig varit förrut? konstaterade hon och slog igen sin bok.

Jag tog det som ett gott tecken, då lyssnade hon iallfall på mig.

- Jag vet, och jag kan inte förklara heller..det handlar om den där killen. Han som höll fast mig häromdagen?

Tiffany skakade på  huvudet och började faktiskt skratta.

- Vet du hur less jag är på att sitta och vänta på att du ska börja anförtro dig åt mig? jag är den du kan berätta allt för, den du ska kunna lita på i alla lägen. Men nej, inte ens mig berättar du för, vad har du gjort? Mördat någon eller?

Jag teg.

Om hon bara visste.

Tiffany skrattade kallt igen för att sedan resa sig upp och gå därifrån. Det hade aldrig hänt förrut.

Men jag fattade att hon inte orkade längre. Jag var verkligen världesn sämsta bästavän.

Hon förtjänade bättre. Men jag behövde henne.

Hur själviskt lät inte det där?

Ibland
blir jag ledsen

Har
egentligen ingen anledning

Jag
kan bara inte hantera pressen

Nästan
allt rasar

Det
byggs upp igen

För
att sedan rasa ner igen

---------------------------------------------------------

Maria uppdaterar när hon kan :)

Skirvet att Mimmi!