"Du bestämmer inte över mig. Jag gör vad fan jag vill, tro inte att du kan skrämma mig. Jag finns kvar här, och minnerna också. Du är och förbli mitt mål. Du är min"

Kalla kårar gick längs med min ryggrad. Jag visste mycket väl vem det var från. Mina fötter rörde sig snabbare än en blixt, jag ville hem nu. Hem till min kudde. Låsa dörren, täcka för alla fönster. Mitt liv kunde inte fortsätta om han inte var borta. Känslan av frihet var försvunnen.

You've got me again.

------------------------------------------------------------

Min väckaklocka ringde. Jag satte mig ledsamt upp och stängde av den. Hur fan ska jag kunna träffa Brad nu? Men jag är ingen sån som skiter i skolan för små saker, varför skulle jag göra det nu? 

Jag gick till köket och åt frukost, och satt bara och åt med tom, blank blick. Den där jävla killen, den jävla killen som förstör mitt liv. Han får mig att vara rädd varje dag, varje sekund. Jag skyndade i mig frukosten och bytte sedan om och sminkade mig. 

.

När jag klev på bussen såg jag Eric sitta där längst bak som vanligt. Med ett stort leende mot mig,som vanligt. Jag log lite tillbaka men kunde inte vara glad, det gick inte. Inte nu. Jag gick och satt mig brevid honom och tittade rakt fram mot sätet framför.

-Hallå? Vad är det bebe? sa han och la armen runt mig.

Jag tittade mot honom och såg hans oroliga min. 

-Det är inget, jag är trött, sa jag och försökte att låta så trött som möjligt. 

Han kramade om mig hårdare och pussade mig i pannan.

-Lovar du? frågade han sen.

Jag fick en klump i magen för att jag var tvungen att ljuga. Men nickade sen och lutade mitt huvud mot hans axel.
Vi satt tysta ett tag men sen kom jag på något viktigt att säga.

-Eric, snälla låtsas som att vi inte är tillsammans i skolan. Inför Brandon alltså. Men bara tillfälligt, Brad och jag var tillsammans förut och ja, han kommer nog inte reagera så bra på det, sa jag och tittade allvarligt på honom.

Han skakade på huvudet.

-Nej Stephanie, vi bara struntar i honom. Skit i det, sa han tillbaka och jag blev lite arg.

-Eric, lyssna på mig istället. Gör som jag säger jag menar allvar, det kommer inte sluta lyckligt, snälla gör som jag säger.

Han tittade neråt lite halvt besviket men nickade sen.

-Visst, sa han och kysste mig. Sen tryckte han på stoppknappen och vi gick av.
Vi gick den korta vägen från busshållsplatsen till skolan igen. Han försökte ta min hand men jag drog undan den. Han blängde lite på mig men gick sedan snällt brevid mig. 

-Steph, han är ju inte ens här? sa han irreterat tillslut.

-Vad vet du om det! Han kan vara vart som helst, sa jag tillbaka.

Han suckade högt och ökade takten så han hamnade en bit framför mig.

När vi kom in i skolan gick jag direkt mot mitt skåp och hämtade böckerna. Eric dök upp bakom mig när jag stängde skåpet. 
Han la sin ena hand bakom min nacke och kysste mig. Men jag avslutade kyssen på en gång.

-Eric, lägg av! sa jag och var besviken över att han inte gjorde som jag sa.

-Men det är lungt, jag är inte rädd för honom. Va inte det du heller, sa han lungt och mina kinder hettade till.

-Du fattar inte, mer hann jag inte säga innan han pressade sina läppar mot mina igen. Hans läppar masserade mina och jag kunde inte låta bli att bara njuta och besvara kyssen. 
Om Brad ser oss nu är allt så kört.

Tyvär var det precis vad som hände för några sekunder senare dök han upp, kom springandes mot oss och knuffade bort Eric, hårt.
Eric försvann flera skåp bort av Brads hårda knuff och Brad dök upp framför mig. Han tryckte mig med all sin kraft mot mitt skåp och jag kunde inte andas.

-VAD FAN VA DET DÄR!? Vad håller du på med?! han skrek och jag hörde besvikelsen i hans röst.

Jag försökte att andas men det gick inge bra och det verkade som att Brad märkte det. För han tog ett hårt tag om min ena arm och drog iväg mig, han struntade i alla och knuffade bort allt som var ivägen.

Han föste in mig på toaletten och gick in han också och låste.
Sedan slog han mig hårt på kinden och jag skrek till.

-Vad håller du på med?! sa han sedan och tryckte ner mig på golvet och satte sig brevid samtidigt som han blockerade dörren.

-SVARA! Vad fan var det där? Varför står du och hånglar med han?! 

Jag darrade och försökte svara.

-D-det ska du skita i... sa jag och kände inte igen min röst, så rädd var jag.

Han tog tag i mig igen.

-Säg inte sådär! Har du inte lärt dig än att inte vara sådär mot mig?

Hans röst var hemsk. Så skräckinjagande. Jag var rädd, mer rädd än någonsin.

Jag hade inget svar utan satt bara tyst och lutade huvudet mot väggen. Han stirrade bara rakt fram ett tag och jag kände att mitt hjärta var nära att hoppa ut ur bröstkorgen.

Sen la han sin arm runt mig och bärde upp mig i hans famn. Han tryckte mig så nära honom som möjligt.

-Förlåt älskling..., sa han och pussade mig på kinden.

Vi satt tysta ett tag men sen satte han ner mig på golvet igen och gick till min stora förvåning ut. 
Jag låste snabbt dörren igen för jag är inte redo att gå ut än.

Några tårar kom och jag satte mig på toalettstolen med händerna för ansiktet.

No boys, no problems.

-----------------------------------------------------------

Skrivet av mig, Maria:)
Ni måste bli bättre på att kommentera, det är kommentarerna som får oss att vilja skriva.