Jag bara log och ökade farten lite. När vi var framme vid stenarna sträckte jag fram handen för att stryka undan lite av gräset. Det kändes som om jag träffade ett sorts kraftfält, snabbt drog jag tillbaka handen. Lucas höjde på ena ögonbrynet och flinade sedan.

-          Vågar du inte eller?

-          Klart jag vågar, muttrade jag fram och gick sedan in mellan stenarna.

Lucas hand var fortfarande sammanflätad med min, han kom in strax efter mig. Med ett leende slog jag armarna runt hans hals och kysste honom länge. Jag vet inte hur länge vi var där, men efter ett tag så gick vi ut igen. 
Det slog mig direkt. Vi var inte i byns skog längre.

------------------------------------------------------------------

Kapitel 3

-          Lucas, viskade jag, var är vi?

-          Jag har ingen aning, viskade han tillbaka.

Jag tittade mig omkring, min första tanke var att vända om, gå tillbaka genom de två stenarna. Den planen föll i kras så fort jag vände mig om. Platsen var inte kvar, istället stod där den mest ohyggliga varelse jag någonsin hade sett.

-          Halloj! Jag heter Peter, välkommen till Storelandet! Sa han glatt och flinade.

Min underläpp darrade och jag öppnade munnen för att säga något, men jag fick bara ut ett gällt skrik. Lucas var inte sen att nappa på det. Snabbt som ögat sprang vi, jag såg till att jag höll samma takt som Lucas, aldrig att jag skulle lämna honom i sticket nu. Mina ben rörde sig snabbt, men inte lika snabbt som de kunde gå. Lucas sprang för glatta livet, varken han eller jag kände den här skogen. Inom den snaraste minuten visste jag att någon av oss skulle snubbla. Och det hade jag rätt i, jag såg stenen, tänkte precis utropa det, men försent.
Med en mjuk duns landade han på marken, jätten var tätt efter oss. Jag kunde inte fortsätta springa, jag kunde inte bara lämna honom där. Och jag visste att om jag inte fortsatte att springa, var det slutet för båda oss.

Jätten grabbade tag i min midja, drog mig uppåt och luktade lite diskret på mig. Ett elakt flin spred sig över hans läppar.

-          Du luktar godare än andra som har varit här! Mullrade hans röst i mitt öra.

-          För gott för dig kanske! Skrek jag och slog till honom hårt på näsan.

Jätten släppte mig snabbt för att ta sig om näsan, jag föll ner till marken och landade perfekt. Lucas var redan på bena, han fattade min hand och vi började springa igen, den här gången var han snabbare, eller så var det jag som hade tappat lite styrka i benen. Jag tittade mig desperat omkring efter ett gömställe, när jag äntligen hittade ett. Pilträdet stod där som vilket träd som helst, men det gav ett perfekt skydd. Jag drog med mig Lucas mot det hållet och han gjorde inget motstånd. Jag dök in i pilträdet och Lucas direkt efter mig, han landade på mig, men jag förde inte ett knyst. Han måste ha sett att jag inte kände mig bekväm i hur vi låg just nu så han flyttade snabbt. Jag mimade ett tack och sedan satt vi där, under pilträdet, tillsammans, utan någon som helst aning om vart vi var. Ingen brådska till panik.

Efter ett tag hörde jag inte jätten längre, den måste ha gett upp och gått iväg. Utan förvarning kom det en liten, vit  kanin in i den lilla inhägnaden vi hade. Den vred på huvudet och såg ut att fundera. Jag skakade lite på huvudet och räckte sedan fram min hand. Kaninen stirrade på den och tittade sedan upp mot mig.

-          Tro inte att jag tänker nosa på den! sa han buttert och kliade sig bakom örat.

Jag ryckte till när jag hörde rösten, det var en manlig röst. Först tittade jag direkt på Lucas, man han såg lika förvånat på mig. Jag fattade direkt att det inte var någon av oss som hade sagt det, utan att det faktiskt hade varit den lilla puder vita kaninen. Jag gapade stort och stirrade på det lilla djuret. Han stirrade tillbaka, höjde på ena ögonbrynet och det lät tillochmed som om han suckade.

-          Vadå, har du aldrig sett ett talande djur förut? Frågade han och tittade med den där blicken som sade: Skojar du med mig?

-          N-nej det har j-jag inte…, stammade jag fram och satte mig betydligt närmare Lucas.

Kaninen kom närmare med ett brett grin på läpparna.

-          Ja, då hade jag väll turen att vara din första! Sa han och hoppade upp i Lucas knä.

Lucas, som var en djurmänniska, klappade kaninen och kliade den bakom örat. Det såg verkligen ut som om båda njöt av stunden.

Jag harklade mig lite och båda två tittade frågande på mig.

-          Ja, jag tycker iallafall att vi ska tänka lite på hur vi ska ta oss härifrån! Sa jag gällt och satte armarna i kors.

Lucas nickade snabbt och reste sig upp, fattade min hand och drog upp mig från det mjuka gräset jag satt på. Kaninen tittade bedjande på oss.

-          Åh snälla små människor, kan inte jag få följa med? Frågade den.

Jag tittade på Lucas som nickade kort och log sedan. Snabbt vände jag mig till kaninen och nickade kort.

-          Oboy, oboy, oboy, oboy, oboy! Skrek den och hoppade upp och ner.

Både jag och Lucas skrattade, han drog handen genom sin bruna kalufs. Som vanligt såg det helt fantastiskt ut. Jag kom på mig själv med att stirra på hans läppar och ruskade snabbt på huvudet. Jag fick inte tänka något sådant här. Trots allt, så var det ju dem här tankarna som hade satt oss i den här knipan.

Kapitel 4

Jag gick ut från den lilla inhägnaden och stannade, tittade mig omkring, fattade mitt beslut och öppnade munnen för att säga att allt var okej. Men det var då jag såg det, jätten satt och väntade på oss, och nu hade han rest sig upp igen. Med ett elakt flin kom han emot mig, snabbt som ögat rörde jag mig åt höger. Hans hand landade precis där jag hade stått tidigare. All lek med Lucas verkade löna sig trotts allt. Jätten grymtade till och svingade sina väldiga armar mot platsen jag stod på, men jag hade redan flyttat mig flera meter när hans hand slog i.
Helt plötsligt kom Lucas och den lilla kaninen ut från pilträdet. Jag förbannade honom i mina tankar men fortsatte med att flytta mig i sidled för att inte bli krossad.

-          Lucas, SPRING! Skrek jag och fortsatte att flytta mig i sidled.

Jag fortsatte med att undvika hans bastanta händer. Jag sneglade åt vänster och såg en väldigt spetsig sten. En idé började forma sig i mitt huvud. Snabbt som ögat kutade jag iväg till den spetsiga stenen, ställde mig med ena benet på den och väntade till det perfekta ögonblicket. Jätten höjde sin hand för att slå ihjäl mig, men jag flyttade mig som vanligt i sidled. Han svingade sin jättelika hand och den gav sig iväg mot marken som skjuten ur en kanon. Fortare än kvickt flyttade jag på mig och sprang sedan mot det hållet jag senast hade sett Lucas ryggtavla.

Vrålet som jätten hade gett ifrån sig när hans hand träffade stenen var fruktansvärt, det måste ha gjort riktigt ont. Det kändes som om jag sprang i snigelfart, verkligen. Jag virrade omkring i den stora skogen och plötsligt var jag helt vilse, att ropa på Lucas var inte ett altenativ. Jätten skulle inte få hitta mig, inte nu, inte helt ensam. När jag sa åt Lucas att springa trodde jag inte att han skulle springa så långt, jag ångrar det nu. Om han hade hjälpt till kanske det hade gått snabbare? Snabbt sköt jag bort tanken, det var urlöjligt att jag ens vågade tänka något sådant, jag visste mycket väl att han inte var snabb nog. Medans jag saktade av lite på takten för att kolla efter ett gömställe kände jag hur jag blev andfådd. Mina andetag var djupa men hackiga. I sakta mak rörde sig mina ögon från ställe till ställe tills jag tillslut hittade ett. Det var inte perfekt, men det gav mig skydd mot både regn och jättar om de så ville komma på besök.

Jag la mig ner på den mjuka marken, utanför den lilla busken kunde jag höra regnet slå mot marken. För första gången på flera år kände jag mig ensam. Jag hade ingen aning om vart jag var, Lucas och den lilla kaninen var borta, jätten kunde komma när som helst och jag hade ingen aning om hur vi skulle komma hem.

Det är lustigt egentligen, hur något så litet och oskyldigt som en kyss kunde rasa ens värld. Min kropp började skaka och tårarna rinna. Jag ville så gärna känna hans kropp emot min, få känna att jag inte var ensam, hans hand emot min kind… Att bara få se hans leende skulle göra min dag. Ändå var det bara nån timme sen jag såg honom. Allt verkade gå så himla snabbt i den här världen, som om timmarna rasade förbi och jag tynade bort av längtan.

Så fort jag stängde ögonen såg jag jätten komma emot mig, eller värre, Lucas… Helt blodig och slagen. Jag vågade inte blunda, men efter ett tag tog John Blund över och jag somnade under min buske.

Okej så vi har börjat skriva berättelser i skolan, tror ni jag gillarT? ;)

KLART JAG GÖR HAHA :D

aja, så tänkte ladda upp den här på bloggen och se vad ni tycker? :)

Jag vet att vi har bloggpaus men hallå, jag skrev i skolan ;)

Och detta ska vara en Fantasy berättelse, vi hade ganska mycket som "måste" vara med eller vad man ska säga, de flesta i min klass tyckte det var skönt, jag tyckte det var lite för mycket för min smak, jag fick liksom inte bestämma allt som jag vill. Nu fick jag lov att tänka på vad jag skriver istället för att bara skriva som jag brukar! 

Dessutom var det en gräns på hur många ord man fick skriva, minimum 1500 och maximum 5000

fatta svårt att hålla sig till att inte skriva mer än 5000 ord...

-------------------------------------------------------------------------

Mina armar bultade, även fast jag var van vid det här laget. Att hugga ner träd efter träd var ett ganska slitsamt jobb, men vad skulle jag göra? Mina föräldrar gick bort för fem år sedan, och här står jag själv, blott 14 år och ska försörja mig själv. För det är så det är här. Ingen tar emot föräldralösa barn, vi måste klara oss själva. Jag ärvde mina föräldrars hus så jag har visserligen någon stans att bo, men det är väldigt svårt att skaffa egna pengar.
Jag borstade bort mitt honungsblonda hår ur ögonen och förbannade mig själv för att inte ha suttit upp det i en tofs när jag kom hem från skolan. Det var så jobbigt att ha det i vägen hela tiden.
Hur många träd hade jag huggit än så länge? Fem stycken? Det blir 250 kr, jag klarar mig i tre dagar på det. För varje träd jag högg ner fick jag femtio kronor. Det var jobbigt, men det lönade sig i slut ändan. Jag blev trött i armarna, men de blev starka. Faktiskt, så var jag starkast i klassen. Ja, förutom Lucas då. Lucas är precis lika gammal som mig, vi fyller år på samma dag, båda är 14 och båda är föräldralösa. Jag tror att det är därför vi har klickat så bra, att vi var så lika. Fast vi är inte så lika, inte till sättet i alla fall. Lucas är rar, generös och varmhjärtad. Jag är mer för mig själv och vill ha så lite personer i mitt liv som möjligt. Men jag är smart, smart och stark.

-          Hur många träd har du huggit ner din usling? Mullrade Mr.Rockers röst från sidan av mig.

Han var alltid lika elak och bitter. Gammal och skallig var han också. Jag hatade honom, men han hade givit mig ett jobb, och det var jag tacksam över.

-          Fem stycken, Mr.Rocker, svarade jag lätt och gav honom ett snett leende.

Det gjorde jag alltid, även fast han besvarade det med en grymtning. Hans ryggtavla gick därifrån. Jag avundades honom lite grann faktiskt. Han var lång och muskelös med klotrunda, gröna ögon. De var så mystiska, men ändå så fascinerande. Jag ville också ha så fina ögon. Mina var väll rätt så runda, men blåa. Isblåa brukar Lucas säga. Han berättar alltid hur fina de är för mig, men jag lyssnar knappt. Har jag bestämt mig för en sak, så är det så.

Plötsligt petade någon till mig i sidan, jag pep till och skrattade sedan när jag såg vem det var.

-          Du får sluta göra sådär, utropade jag, jag kanske tappar yxan på tårna nästa gång!

-          Då skulle jag garva sönder! Besvarade han mig och log ett retsamt leende.

Jag skakade på huvudet och släppte ner yxan på marken. Vi stod vid utkanten av skogen, den var lika grön och mystisk som alltid. När jag var mindre drömde jag om en annan värld, full av talande djur och stora människor. Jag visste såklart nu att det inte fanns en sorts värld, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på världen ibland när jag skulle somna.
Mina ögon stängde sig och min spetsiga näsa drog in ren, skön luft. Jag älskade luften i skogen. Den var så klar. Så rik.

Jag vände mig om och puttade till Lucas lite lätt, jag kunde se hans bruna kalufs röra sig i vinden, ändå var den i ett perfekt ruffs.
Hans mandelformade, choklad bruna ögon smalnade och hans perfekta fylliga läppar vred sig i ett förväntansfullt leende. Blixtsnabbt hoppade jag utom räckhåll. Precis där jag hade stått var nu hans hand. Jag log stort. Leken var igång.

Kapitel 2

Jag sprang i ilfart, hoppade över varenda sten, landade perfekt. Både jag och Lucas visste vem som skulle vinna här. Han var klumpigare än mig, jag var lättfotad. Mina öron var väl utvecklade för sånt här. Men jag hörde honom inte längre, hans fotsteg var borta. Jag saktade ner på farten och såg mig omkring, nu joggade jag bara lite. Som vanligt när jag tog det lugnare kom pulsen ifatt mig, jag blev andfådd och lika het som en spis. Utan förvarning stod han framför mig. Nu log han stort, han var resligare än mig. Jag var tvungen att titta upp på honom. Båda hade stannat. Jag började skratta. För första gången på fyra år hade han vunnit över mig.

-          Grattis! Du tog mig visst, sa jag och blinkade med ena ögat.

-          Ja, jag gjorde visst det, mumlade han och drog mig närmare honom.

Hans muskulösa armar omfamnade mig, jag tittade upp på hans perfekta ansikte. Jag njöt i hans famn, det gjorde jag. Men det var en förbjuden kärlek. Föräldralösa barn fick inte se varandra på det sättet, regimen ansåg att de sorts barn som inte har föräldrar inte heller är mogna nog att starta ett förhållande, eller skaffa barn för den delen. Det var orättvist, men det var så det var. Vi var tydligen farliga för samhället.

-          Jag vill så gärna kyssa dig…, mumlade han och kramade mig hårdare.

Min hjärna tänkte snabbt, långt där borta såg jag två stenar, precis mellan var det som om gräs växte där. Gräset föll neråt som om det var ett vattenfall. Det var vackert, och ett perfekt gömställe. Ett leende spred sig över mina läppar och jag fattade hans hand. Mina fötter rörde sig i snigelfart. Njöt av att ha hans hand i min, njöt av att vara i skogen, njöt av allt in princip.

-          Vart ska vi? Frågade han.

Jag bara log och ökade farten lite. När vi var framme vid stenarna sträckte jag fram handen för att stryka undan lite av gräset. Det kändes som om jag träffade ett sorts kraftfält, snabbt drog jag tillbaka handen. Lucas höjde på ena ögonbrynet och flinade sedan.

-          Vågar du inte eller?

-          Klart jag vågar, muttrade jag fram och gick sedan in mellan stenarna.

Lucas hand var fortfarande sammanflätad med min, han kom in strax efter mig. Med ett leende slog jag armarna runt hans hals och kysste honom länge. Jag vet inte hur länge vi var där, men efter ett tag så gick vi ut igen.
Det slog mig direkt. Vi var inte i byns skog längre.

---------------------------------------------------------------------------

Så.. vad tycker ni om min skoluppgift haha? :)

/ Mimmi<3

Nu äre ju såhär att varken jag eller Maria har en sån fin fantasi som vi brukar, det kanske ni har märkt i våra senast

e kapitel?  

Anyways, vi tänkte ta en fin liten bloggplaus, i typ en vecka eller två?

ah, så ni vet  

Puss puss!

KAPITEL 27 NEDANFÖR!! 

Eric stirrade på mig.

- Så..vad var det som hade hänt? frågade han chockat.

Jag vek undan huvudet, mumlade det och tittade sedan på honom med fler tårar i ögonen.

Han tittade menade på mig. Jag tog ännu ett djupt andetag och sedan sa jag det.

- Han våldtog mig, sa jag klart och tydligt.

------------------------------------------------

Eric tittade förvånat på mig.

- Men...du sa ju att du var oskuld? 

Jag nickade stumt.

- Jag ser det inte som att bli avmed den om jag inte var med på det.., förklarade jag.

Eric stirrade på mig.

- Nu fattar jag varför du inte ville.., mumlade han och kramade om mig hårt.

Jag snyftade och satte mig i hans famn. Mina tårar blötte ner hans bara hud.

-Men asså det är klart jag vill, men jag är inte redo nu, Okej? förklarade jag.
Jag tittade upp mot honom och han tittade rakt in i mina ögon.

-Okej, svarade han och log.

Vi satt tysta ett tag och bara njöt av att sitta så nära varandra, mina tårar fortsatte rinna. Kanske för att jag var så trött...

-Bebi då, sa han och pussade mig i pannan. Sen drog han sin hand längst min rygg gång på gång och torkade bort mina tårar. 

Han drog täcket över oss och mina ögonlock blev tyngre och tyngre.  Tillslut måste jag ha somnat för när jag vaknade var det ganska ljust i rummet och solen lös genom persiennerna. 
Jag tittade upp mot min älskling och såg att han fortfarande sov. Hans armar var fortfarande runt mig och jag låg så skönt i hans famn att jag inte ville resa mig upp.

Jag låg stilla i hans famn ett tag och tillslut började han röra på sig. Han blinkade gång på gång för att få bild och tittade på mig sen. Han log stort och kramade mig lite hårdare. 

Jag satte mig gränsle över honom för att lättare kunna krama honom också. Eric som halvt satt upp välte oss så båda låg på sidan. Jag fnissade lite sen kysste jag honom. Våra tungor lekte med varandra och han besvarade kyssen bra. Våra läppar masserade varandra långsamt och kyssen blev flera minuter lång. 

När våra läppar lämnade varandra rullade han runt oss så han låg över mig. Han pussade mig över hela ansiktet samtidigt som jag fnissade.

Jag var så glad att jag nästan började grina igen, det var helt sjukt. Brad hade aldrig fått mig att känna såhär, och jag älskade känslan. Känslan av att vara nykär. Känslan av att veta att Brad inte hade en plats i mitt hjärta längre. Han kommer inte åt min bubbla längre. Min bubbla. 

När jag gick mot klassrummet stoppade någon upp mig, jag trodde det var Eric så jag log stort när jag vände mig om. Istället stod Brad där.

-Älskling, varför har du berättat om oss för Tiffany? frågade han med ett irriterat tonfall.
Han blängde lite på mig medans han sa det och min hjärna började långsamt förstå vad det var han menade. Jag stod bara och tittade på honom med öppen mun. 

-V-Vad menar du? stammade jag och svalde.

- Tiffany har sagt att du berättade om vad som hände mellan oss innan du flyttade. Är det sant?

Jag flackade med blicken och öppnade sedan munnen.

-----------------------------------------------------

Skrivet av både Mimmi och Maria, hoppas ni gilarT!

Eric's andra hand släppte min och vandrade ner till mina lår, han försökte sära på mina ben. Jag visste var det här skulle leda. Snabbt vände jag mig om för att säga åt honom att inte fortsätta, att jag inte var redo för det här ännu.

Han missuppfattade hela situationen, min kropp pressades mot honom ännu mer, jag kunde känna hur det rörde sig där nere. Eric's läppar fann mina, för en gångs skull ville jag inte möta hans läppar. Allt var så obehagligt. Flashacken från när Brad hade gjort ungefär samma sak spelades upp i mitt huvud. Tårar rann ner för mina kinder. Jag klarade inte av det här.

Varför skulle det här hända?

Why you?

-----------------------------------------------------------

Han la sig över mig och samtidigt som han kysste mig vandrade hans händer ner mot mina lår igen. Han drog ner mina trosor och smekte mig på insidan av låren. Nu var det bara obehagligt, jag ville inte. Inte nu!
Han skulle precis börja massera mitt privata ställe, men jag ville stoppa honom.

-E-Eric...,mumlade jag.

-Vad?
Trots mörkret såg jag hans konstiga blick. 

Jag öppnade munnen men kom inte på något att säga så han fortsatte att smeka mig och vandrade ännu längre uppåt. Jag kände hans fingrar vid mitt ställe. Han hann inte stoppa in fingrarna längre än bara någon centimeter förrän det gick över gränsen.

-SLUUUUUTA!!
utan att tänka mig för skrek jag högt.

Han skakade till och kastade sig ner från mig.

-Vad fan gör du??! han skrek tillbaka och jag kände mig dum.

Jag drog upp mina trosor och tittade mot honom.

-Jag-jag vill inte..., mumlade jag.

Det blev tyst en stund.

-Inte nu..,la jag till sen.

Jag kände hans blick bränna på mig, jag tror att han blev arg. Men han mådtse respektera mig. Det blev tyst en stund igen och jag hann fundera på vad som hände.

-Älskling..,började jag försiktigt och smekte honom lite på kinden.

-Nej, rör mig inte! utbrast han.

Han puttade snabbt bort min hand och tog en hand på min axel och en på höften och puttade bort mig en bit, så jag nästan låg längst ute på kanten. Själv låg han så nära väggen som möjligt.

Jag tittade helt paff på honom men han tittade inte på mig, utan vände på sig och låg med ryggen mot mig. 

-Eric... jag kan förklara... viskade jag oroligt.

Han låg kvar likadant och tydligen låtsades som jag inte hade sagt något. En lång tystnad uppstod och tillslut la jag mig mot hon och kramade honom bakifrån. Jag la mitt huvud över hans.

-Snälla, låt mig förklara. Jag älskar dig, sa jag tyst.

-visst... mumlade han lite surt.

Fan, ska jag säga allt som har hänt till honom också nu? Kan jag lita på honom till 100%? 

- Men om jag ska kunna förklara måste jag lita på att du inte berättar för någon, ingen alls.

Nu vände han på sig, kramade om mig och viskade i mitt öra : "Du kan säga vad som helst till mig."

Jag tog ett djupt andetag och berättade historien. Precis som förra gången bröt jag ihop vid strand biten. Men jag kände att jag behövde berätta. Jag lugnade ner mig lite och började berätta. 

.

Vattnet åkte upp på stranden, för att sedan åka ner. Ju mer jag tittade på det destu firdfullare blev det. Jag ville sitta kvar där i all evighet.

Den varma och mjuka sanden blev kall. Min hand fortsatte att dra upp sanden och låta den sipra igenom mina fingrar.

Snabbt ställde jag mig upp. Jag hade hört han tidigare, men inte reagerat.

Han ropade mitt namn flera gånger. Jag vände mig om.

Hans blick genomborrade min.

Jag blundade för två sekunde innan jag tittade igen. Han var påväg mot mig i full fart. Jag kände skriket bildas i min strupe.

Jag tänkte inte, gjorde inget. Jag bara lät han slå mig. Slag efter slag. Min känsel var borta. På riktigt, jag kände inget. Mina ögon fladdrade till och sedan föll jag till marken. 

- Steph, för fan, du är så jävla körd! Hur fan kan du slå till mig sådär?! Din jävla idiot! 

Han satt gränsle över mig och slog till mig i ansiktet med handflatan gång på gång.

Tårar bildades i mina ögon när smärtan nådde mig. Mitt huvud bultade, mina ben var mörbultade och armarna ville så gärna slå honom.

Mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstkorgen. Utan förvarning svimmade jag.

.

- När jag vaknade så låg jag fortfarande på stranden, jag hade fått riktigt otäcka blåmärken och mitt huvud bultade förtfarande. Jag vågade inte gå hem, så jag satt kvar där på stranden i en hel dag. Han kom inte tillbaka, och glad var jag över det. Jag visste vad som hade hänt när jag svimmade. Jag visste vad han hade gjort. 

Eric stirrade på mig.

- Så..vad var det som hade hänt? frågade han chockat.

Jag vek undan huvudet, mumlade det och tittade sedan på honom med fler tårar i ögonen.

Han tittade menade på mig. Jag tog ännu ett djupt andetag och sedan sa jag det.

- Han våldtog mig, sa jag klart och tydligt.

----------------------------------------------------------

ishsh :p

kommentera!! :D

Jag ville att allt skulle vara som vanligt, men så var det inte. För jag var inte normal. Jag har skador, psykiskt. Och det är Brad's fel. Jag vågar inte ens gå ut i mörker längre, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte gå till en strand, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte vara ensam, för jag tror han ska komma.
Han har skrämt mig, så mycket. Jag vill bara bort. Verkligen. Men jag vill inte lämna Eric. Tiffany är en jävla svikare, han kan satsa på henne istället. Hon vill iallfall ha honom.

Best friends should stay bestfriends

--------------------------------------------------------

http://www.youtube.com/watch?v=jg4wWI9mvG0&feature=fvst

(Lyssna medans ni läser   ) 

-Vad är det? frågade Eric undrande och avbröt mitt funderande.

Jag tittade mot honom och såg en lite orolig blick. Han la armen runt mig och pussade mig i pannan.

-Tiffany, hon är inte som vanligt...., sa jag tyst.

Medans jag sa det blev jag påmind av att Eric är min ända vän jag har kvar... Hur ska jag klara mig utan honom ifall något händer?

Han kramade om mig ännu hårdare och tog upp min haka en bit för att sedan kunna kyssa mig.

-Det blir nog bra babe, sa han sen.

När vi kom hem till han åt vi mellanmål och jobbade med grupparbetet, faktiskt. Vi jobbade länge och blev tillslut klara. 
Båda andades ut och var lättade över att inte behöva jobba med det mer. Min mage skrek efter mat när vi var klara.

-Vill du äta på restaurang älskling? frågade Eric och log gulligt.

Jag sken upp och log tillbaka.

-Visst, fast då måste vi åka till mig och hämta pengar också..., började jag. 
Men han avbröt mig. 

-Nej. Jag bjuder såklart! sa han och log ännu större.

-Men det behövs inte bebi, kom vi åker till mig, försökte jag övertala honom.

Han tittade lite tjurigt men oseriöst på mig.

-Jag vill bjuda! 

Jag fnissade och ryckte på axlarna.

-Gör det då, sa jag och lutade mig fram och kysste honom. Han besvarade kyssen väl och våra tungor möttes.

Sedan klädde vi på oss ytterkläderna och gick mot busshållsplatsen.
Min mage kurrade lite väl högt på vägen dit.

-Haha, äru hungrig? frågade Eric och fnissade.

- Kanske lite, svarade jag honom oskyldigt och log stort.

Mina läppar suktade efter hans, jag ville så gärna ha honom i min famn, bara kela med honom.

Men nu skulle vi på resturang. HA, trodde jag va?
Eric körde sin bil till Macdonalds, beställde sin mat och till mig också. Jag visste vilken Macdonalds fantastiker han var, så varför blev jag ens förvånad?

Efter maten drog vi hem till honom igen, vi satt där och bara mös. Eric satte på Titanic och jag satt där och grät som en barnunge. Men det var mysigt, för Eric höll om mig hela, hela filmen. Skit mysigt!

Filmen var slut och vi satt kvar där, fortfarande med blicken mot tvn, fortfarande med mina tårar som rullade ner för kinderna. Eric hade gjort sitt bästa för att torka bort dem, men de kom för snabbt och det var för många. Han gav upp efter nån minut. På nått sätt var det endå skönt att bara låta det rinna. Jag hade ju inte gråtit på några veckor, även fast jag hade känt för det flera gånger. Verkligen. Men jag hade hållt dem inne. Man kanske inte ska göra det? Man kanske ska låta det rinna, när det behövs menar jag. Tänk om det är så..

Eric avbröt mitt tänkande för andra gånger under den här dagen, jag kunde inte undgå att inte bli lite irriterad. Kan inte människan låta mig tänka ifred?!

- Skulle du vilja sova över här ikväll? frågade han mig och log sådär gulligt.

Jag kunde inget annat än att le tillbaka och nicka. Han var ändå rätt söt den där irriterande skitungen!

Klockan tickade rätt högt så mina ögon drogs mot den. Jag gapade stort, den var redan halv ett på natten.

- Kanske dags att sova ändå? konstaterade jag med en lätt knyckning på huvudet mot klockans håll.

Eric tittade på den och reste sig sedan upp, fattade min hand och drog med mig in i badrummet.

Vi borstade tänderna tillsammans, Eric skrattade åt saker som inte ens var roliga, men de lät så roligt när han sa det med tandborsten i munnen! Vi skrattade oss igenom tandborstningen och sedan la vi oss i hans säng. Eric låg nära mig, riktigt nära. Hans kropp pressades emot min och det var mysigt. Jag fattade ena hans hand så jag låg i en obekväm ställning men det gjorde inget, för jag hade hans hand. Det var det enda jag brydde mig om.

Eric's andra hand vandrade från mitt lår upp till mina bröst, jag hade inget emot det. Han var ändå min pojkvän. Eric's hand masserade mitt ena bröst. Han gjorde det varken för hårt eller för löst, helt perfekt. Dessvärre kunde jag känna något resa sig där nere. Hans "sak" nuddade min neder del av rumpan. Det började kännas lite obekvämt.

Eric's andra hand släppte min och vandrade ner till mina lår, han försökte sära på mina ben. Jag visste var det här skulle leda. Snabbt vände jag mig om för att säga åt honom att inte fortsätta, att jag inte var redo för det här ännu.
Han missuppfattade hela situationen, min kropp pressades mot honom ännu mer, jag kunde känna hur det rörde sig där nere. Eric's läppar fann mina, för en gångs skull ville jag inte möta hans läppar. Allt var så obehagligt. Flashacken från när Brad hade gjort ungefär samma sak spelades upp i mitt huvud. Tårar rann ner för mina kinder. Jag klarade inte av det här.

Varför skulle det här hända?

Why you?

--------------------------------------------------------------

Tjena tjena, jag vet att vi har typ sämst uppdatering, ingen av oss har skrivlust, ingen har fantasi, ingen orkar..

Listan är lång!

Så vi har beslutat oss för att ta en bloggplaus strax, vi kanske skriver ett eller två kapitel till och sedan blir det bloggplaus, vet inte om den blir lång eller kort, men en bloggpaus blir det snart iaf!

Älskar er!

Skrivet av Mimmi och Maria. 

Jag tryckte snabbt på hans bild och såg att det var vi två. Han hade tre hundra vänner, tre hundra vänner som trodde att han och jag var tillsammans. Snabbt tryckte jag på profilbilden. Jag kräktes nästan, där var jag blond, yngre och så mycket dummare.

Jag ville anmäla bilden, men jag sket i det, det var han som levde i en lögn, inte jag.

Jag skakade på huvudet och tryckte på inte nu. Jag ville inte ha honom på facebook. Åtminstone inte just nu..

You live in a lie..

--------------------------------------------------------

Dagen efter kom Brad till mitt skåp när jag stod där.
Han ställde sig nära mig och försökte titta mig i ögonen, jag vek undan blicken samtidigt som jag låtsades att han inte tittade på mig.  

-Älskling, du vet inte vad du går miste om. Du kan inte fortsätta att låtsas gilla Eric bara för att göra mig avundsjuk. Jag älskar dig mer än allt annat, och jag vet att du känner detsamma. Vad är du rädd för? 

Hans röst lät sametslen. 

Jag tittade upp mot honom och suckade.

-Brad... Slu..

Han avbröt mig.

-Nej jag ska inte sluta, du ska sluta. Jag vill ha dig! sa han ilsket och han skrämde mig. 

Jag backade ett steg.

-Lägg av Brad, jag älskar Eric. Inte dig, sa jag och tittade allvarligt in i hans ögon. 

Han gick närmare mig igen och hans läppar var bara några centimeter från mina.

-Det är exakt det här jag menar, du ljuger bara. Jag vet hur mycket jag betyder för dig.

Jag blängde på honom och blev väldigt arg. Jag tog ett djupt andetag. 

-Brandon, gå här ifrån. NU! 

Han tittade på mig som om jag var en idiot men backade ett steg. 

-Idiot... Vänta bara..., sa han innan han vände sig om och gick faktiskt iväg. 

Brads ryggtavla försvann allt längre bort och jag tog mina saker och gick in i klassrummet. 

Jag såg att Brad gick och satte sig brevid Tiffany och jag blev chockad men försökte att inte se ut som att jag bryr mig. Jag hade lust att sätta mig brevid Eric men han var inte någonstans i klassrummet. Jag kom på att jag inte såg han på bussen heller och gick och satte mig längst bak i klassrummet, vid en ensam bänk.

Lektionen började och jag jobbade på som vanligt. En kvart efter knackade det på dörren och Eric kom in. Han bad om ursäkt för att han var sen och log sedan stort mot mig. Han gick mot bänken framför mig och drog bak hela bänken så den stod brevid min.

-Hej baby! sa han och gav mig en snabb kyss.

-Hej, varför är du sen? frågade jag.

-Missa bussen, svarade han.

-Men älskling, vill du titta på film ikväll? Jag har köpt en ny film, den verkar jättebra, sa han och log.

-Ja visst, sa jag och log tillbaka.

-Eriic! Va tyst nu! och vad säger man när man kommer för sent?! sa våran mentor ilsket.

Eric tittade undrande på henne.

- Jag sa ju förlåt?

-Precis, och sen smyger man in och är tyst!

Eric tittade på mig och skakade på huvudet. Jag fnissade lite men sen började vi jobba.

Han petade mig försiktigt på benet med sitt eget ben och jag tittade mot honom. 

-Det är ingen annan hemma, sa han och gav mig en lite annorlunda blick samtidigt som han log.

Mina tankar virvlade runt, mysigt att bara umgås han och jag. Jag har saknat honom! 
Snabbt nickade jag och Eric log stort.

Skoldagen rullade på och efter allt jobbigt var över gick jag och Eric till busshållsplatsen tillsammans. Jag kände någons blick i nacken, hade mina aningar om vem det var. Men när jag vände mig om blev jag förvånad. 
Brittney Lee, skolans mest populära tjej, stod och tittade på mig. När hon såg att hon hade fångat min uppmärksamhet log hon stort och vinkade, jag vinkade och log tillbaka innan jag sakta men säkert fattade att det säkert inte ens var mig hon hade vinkat till. Jag skakade på huvudet.

Eric fattade min hand medans vi gick, han kramade den hårt.
Vi satte oss på bussen, längst bak som vanligt, allt var som vanligt.

Jag ville att allt skulle vara som vanligt, men så var det inte. För jag var inte normal. Jag har skador, psykiskt. Och det är Brad's fel. Jag vågar inte ens gå ut i mörker längre, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte gå till en strand, för jag tror han ska komma. Jag vågar inte vara ensam, för jag tror han ska komma.
Han har skrämt mig, så mycket. Jag vill bara bort. Verkligen. Men jag vill inte lämna Eric. Tiffany är en jävla svikare, han kan satsa på henne istället. Hon vill iallfall ha honom.

Best friends should stay bestfriends. 

-Snälla Steph, jag kan ändra mig. Allt kan bli som förut igen! Jag vet att jag har varit dum men jag vet att jag kan ändra på det! sa han och hans ögon var faktiskt lite röda.

Jag tyckte inte ett dugg synd om honom, han får skylla sig själv den jävla idioten. Men en del av mitt hjärta älskar honom mer en något annat och vill ha honom tillbaka.

-Glöm det Brandon, inget kan bli som förut, du har förstört precis allt! Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen.

-------------------------------------------------------------

(lyssna medans ni läser)
http://www.youtube.com/watch?v=AmXdQXop_6U

Han stod tyst ett tag och jag vände mig om igen.

-Hejdå, sa jag över axeln.

-Nej vänta, om vi båda vill kan allt bli som förut. Jag vet att du älskade tiden i Atlanta, hans röst lät som att han var säker på att han hade övertalat mig. 

-Men nej! Jag vill inte ha dig tillbaka, jag kommer aldrig vilja det igen. Jag hatar dig mer än någon annan, stick härifrån nu.

Helt plötsligt satte han sig ner i gräset med händerna för ansiktet, som en liten barnunge. Jag blängde på honom och såg situationen som en chans att fly.
Jag fick mina ben att röra på sig, lite då och då tittade jag bakom mig, varje gång överöste det mig med skuldkänslor.

Jag borde inte ens ha dem, det är hans eget fel att han sabbade allt, vi kunde vart lyckliga, men nej. Han skulle sabba allt, bara så där. Och inte har han vuxit sen dess, fortfarande samma omogna, okänsliga person som är här.
Ändå gjorde det ont att se honom ledsen.

Mina knän darrade, men jag klarade mig hela vägen hem. Inners inne visste jag det, jag hade inte glömt honom ännu. Men jag ville verkligen inte ha något med honom att göra. Alla minnerna skrämmde mig. Jag drömmde mardrömmar om honom. Det är något man inte kan komma ifrån, han skrämmer mig.

På kvällen satt jag framför datan, som vanligt var två flikar uppe. Facebook och Youtube.
Jag hade en ny vänförfrågan, två medelanden och fem händelser. Ungefär som vanligt.  Youtube spelade Timbuktu - Resten av ditt liv. 
Först kollade jag mina händelser, det var några som hade kommenterat min profilbild, jag svarade dem och sedan kollde jag mina medelanden, ena var från Eric.

" hey baby, ville bara säga att vi kan "arbeta" på projektet i morgon? ;)"

Jag svarade honom snabbt med ett leende på läpparna.

"Såklart ;), när och var bebe?<3"

Snabbt tryckte jag mig vidare till det andra medelandet, det var från Tiffany, hon bad om förlåtelse och sa att det bara hade hänt.
In my ass att det var sant. Jag tryckte bort medelandet och tittade till vänförfrågan. Bara namnet gav mig rysningar.

"Brandon Stark vill vara din vän, acceptera, inte nu."

Jag tryckte snabbt på hans bild och såg att det var vi två. Han hade tre hundra vänner, tre hundra vänner som trodde att han och jag var tillsammans. Snabbt tryckte jag på profilbilden. Jag kräktes nästan, där var jag blond, yngre och så mycket dummare.

Jag ville anmäla bilden, men jag sket i det, det var han som levde i en lögn, inte jag.

Jag skakade på huvudet och tryckte på inte nu. Jag ville inte ha honom på facebook. Åtminstone inte just nu..

You live in a lie..

----------------------------------------------------------

shenis shenis!

Nu äre såhär att jag, mimmi, ska på cup och kommer hem söndag eller måndag, och lilla Maria är i sin stuga, så räkna med att det inte kommer något inlägg under helgen, jag ber om ursäkt, men det är så det är :)