Jag bara log och ökade farten lite. När vi var framme vid stenarna sträckte jag fram handen för att stryka undan lite av gräset. Det kändes som om jag träffade ett sorts kraftfält, snabbt drog jag tillbaka handen. Lucas höjde på ena ögonbrynet och flinade sedan.

-          Vågar du inte eller?

-          Klart jag vågar, muttrade jag fram och gick sedan in mellan stenarna.

Lucas hand var fortfarande sammanflätad med min, han kom in strax efter mig. Med ett leende slog jag armarna runt hans hals och kysste honom länge. Jag vet inte hur länge vi var där, men efter ett tag så gick vi ut igen. 
Det slog mig direkt. Vi var inte i byns skog längre.

------------------------------------------------------------------

Kapitel 3

-          Lucas, viskade jag, var är vi?

-          Jag har ingen aning, viskade han tillbaka.

Jag tittade mig omkring, min första tanke var att vända om, gå tillbaka genom de två stenarna. Den planen föll i kras så fort jag vände mig om. Platsen var inte kvar, istället stod där den mest ohyggliga varelse jag någonsin hade sett.

-          Halloj! Jag heter Peter, välkommen till Storelandet! Sa han glatt och flinade.

Min underläpp darrade och jag öppnade munnen för att säga något, men jag fick bara ut ett gällt skrik. Lucas var inte sen att nappa på det. Snabbt som ögat sprang vi, jag såg till att jag höll samma takt som Lucas, aldrig att jag skulle lämna honom i sticket nu. Mina ben rörde sig snabbt, men inte lika snabbt som de kunde gå. Lucas sprang för glatta livet, varken han eller jag kände den här skogen. Inom den snaraste minuten visste jag att någon av oss skulle snubbla. Och det hade jag rätt i, jag såg stenen, tänkte precis utropa det, men försent.
Med en mjuk duns landade han på marken, jätten var tätt efter oss. Jag kunde inte fortsätta springa, jag kunde inte bara lämna honom där. Och jag visste att om jag inte fortsatte att springa, var det slutet för båda oss.

Jätten grabbade tag i min midja, drog mig uppåt och luktade lite diskret på mig. Ett elakt flin spred sig över hans läppar.

-          Du luktar godare än andra som har varit här! Mullrade hans röst i mitt öra.

-          För gott för dig kanske! Skrek jag och slog till honom hårt på näsan.

Jätten släppte mig snabbt för att ta sig om näsan, jag föll ner till marken och landade perfekt. Lucas var redan på bena, han fattade min hand och vi började springa igen, den här gången var han snabbare, eller så var det jag som hade tappat lite styrka i benen. Jag tittade mig desperat omkring efter ett gömställe, när jag äntligen hittade ett. Pilträdet stod där som vilket träd som helst, men det gav ett perfekt skydd. Jag drog med mig Lucas mot det hållet och han gjorde inget motstånd. Jag dök in i pilträdet och Lucas direkt efter mig, han landade på mig, men jag förde inte ett knyst. Han måste ha sett att jag inte kände mig bekväm i hur vi låg just nu så han flyttade snabbt. Jag mimade ett tack och sedan satt vi där, under pilträdet, tillsammans, utan någon som helst aning om vart vi var. Ingen brådska till panik.

Efter ett tag hörde jag inte jätten längre, den måste ha gett upp och gått iväg. Utan förvarning kom det en liten, vit  kanin in i den lilla inhägnaden vi hade. Den vred på huvudet och såg ut att fundera. Jag skakade lite på huvudet och räckte sedan fram min hand. Kaninen stirrade på den och tittade sedan upp mot mig.

-          Tro inte att jag tänker nosa på den! sa han buttert och kliade sig bakom örat.

Jag ryckte till när jag hörde rösten, det var en manlig röst. Först tittade jag direkt på Lucas, man han såg lika förvånat på mig. Jag fattade direkt att det inte var någon av oss som hade sagt det, utan att det faktiskt hade varit den lilla puder vita kaninen. Jag gapade stort och stirrade på det lilla djuret. Han stirrade tillbaka, höjde på ena ögonbrynet och det lät tillochmed som om han suckade.

-          Vadå, har du aldrig sett ett talande djur förut? Frågade han och tittade med den där blicken som sade: Skojar du med mig?

-          N-nej det har j-jag inte…, stammade jag fram och satte mig betydligt närmare Lucas.

Kaninen kom närmare med ett brett grin på läpparna.

-          Ja, då hade jag väll turen att vara din första! Sa han och hoppade upp i Lucas knä.

Lucas, som var en djurmänniska, klappade kaninen och kliade den bakom örat. Det såg verkligen ut som om båda njöt av stunden.

Jag harklade mig lite och båda två tittade frågande på mig.

-          Ja, jag tycker iallafall att vi ska tänka lite på hur vi ska ta oss härifrån! Sa jag gällt och satte armarna i kors.

Lucas nickade snabbt och reste sig upp, fattade min hand och drog upp mig från det mjuka gräset jag satt på. Kaninen tittade bedjande på oss.

-          Åh snälla små människor, kan inte jag få följa med? Frågade den.

Jag tittade på Lucas som nickade kort och log sedan. Snabbt vände jag mig till kaninen och nickade kort.

-          Oboy, oboy, oboy, oboy, oboy! Skrek den och hoppade upp och ner.

Både jag och Lucas skrattade, han drog handen genom sin bruna kalufs. Som vanligt såg det helt fantastiskt ut. Jag kom på mig själv med att stirra på hans läppar och ruskade snabbt på huvudet. Jag fick inte tänka något sådant här. Trots allt, så var det ju dem här tankarna som hade satt oss i den här knipan.

Kapitel 4

Jag gick ut från den lilla inhägnaden och stannade, tittade mig omkring, fattade mitt beslut och öppnade munnen för att säga att allt var okej. Men det var då jag såg det, jätten satt och väntade på oss, och nu hade han rest sig upp igen. Med ett elakt flin kom han emot mig, snabbt som ögat rörde jag mig åt höger. Hans hand landade precis där jag hade stått tidigare. All lek med Lucas verkade löna sig trotts allt. Jätten grymtade till och svingade sina väldiga armar mot platsen jag stod på, men jag hade redan flyttat mig flera meter när hans hand slog i.
Helt plötsligt kom Lucas och den lilla kaninen ut från pilträdet. Jag förbannade honom i mina tankar men fortsatte med att flytta mig i sidled för att inte bli krossad.

-          Lucas, SPRING! Skrek jag och fortsatte att flytta mig i sidled.

Jag fortsatte med att undvika hans bastanta händer. Jag sneglade åt vänster och såg en väldigt spetsig sten. En idé började forma sig i mitt huvud. Snabbt som ögat kutade jag iväg till den spetsiga stenen, ställde mig med ena benet på den och väntade till det perfekta ögonblicket. Jätten höjde sin hand för att slå ihjäl mig, men jag flyttade mig som vanligt i sidled. Han svingade sin jättelika hand och den gav sig iväg mot marken som skjuten ur en kanon. Fortare än kvickt flyttade jag på mig och sprang sedan mot det hållet jag senast hade sett Lucas ryggtavla.

Vrålet som jätten hade gett ifrån sig när hans hand träffade stenen var fruktansvärt, det måste ha gjort riktigt ont. Det kändes som om jag sprang i snigelfart, verkligen. Jag virrade omkring i den stora skogen och plötsligt var jag helt vilse, att ropa på Lucas var inte ett altenativ. Jätten skulle inte få hitta mig, inte nu, inte helt ensam. När jag sa åt Lucas att springa trodde jag inte att han skulle springa så långt, jag ångrar det nu. Om han hade hjälpt till kanske det hade gått snabbare? Snabbt sköt jag bort tanken, det var urlöjligt att jag ens vågade tänka något sådant, jag visste mycket väl att han inte var snabb nog. Medans jag saktade av lite på takten för att kolla efter ett gömställe kände jag hur jag blev andfådd. Mina andetag var djupa men hackiga. I sakta mak rörde sig mina ögon från ställe till ställe tills jag tillslut hittade ett. Det var inte perfekt, men det gav mig skydd mot både regn och jättar om de så ville komma på besök.

Jag la mig ner på den mjuka marken, utanför den lilla busken kunde jag höra regnet slå mot marken. För första gången på flera år kände jag mig ensam. Jag hade ingen aning om vart jag var, Lucas och den lilla kaninen var borta, jätten kunde komma när som helst och jag hade ingen aning om hur vi skulle komma hem.

Det är lustigt egentligen, hur något så litet och oskyldigt som en kyss kunde rasa ens värld. Min kropp började skaka och tårarna rinna. Jag ville så gärna känna hans kropp emot min, få känna att jag inte var ensam, hans hand emot min kind… Att bara få se hans leende skulle göra min dag. Ändå var det bara nån timme sen jag såg honom. Allt verkade gå så himla snabbt i den här världen, som om timmarna rasade förbi och jag tynade bort av längtan.

Så fort jag stängde ögonen såg jag jätten komma emot mig, eller värre, Lucas… Helt blodig och slagen. Jag vågade inte blunda, men efter ett tag tog John Blund över och jag somnade under min buske.

 

Ida

1 maj 2012 15:42

hejsan, jag kan göra en header till dig om du vill :)
skriv en kommentar till mig eller melja mig om du vill :)

http://justindbstoriees.blogg.se

minaberattelser

2 maj 2012 20:12

åh, vill du det? :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att de inte fattade? Kunde de inte bara lämna henne ensam. Nu stod de framför henne igen. Bad henne göra saker. Saker hon aldrig skulle göra i vanliga fall. Men när de stod där med laddade knytnävar, hade hon ens ett val? Ansikterna kom närmare o...

Både jag å Maria går som sagt i 8an nu. Blir en hel del plugg, sen har jag min sport, och Maria har sin. alltså kan vi inte lova att ni får kapitel osv. Vi kan heller inte lova att ni kommer få en massa uppdateringar, Om vart vi är, varför ...

Hej hörrni! :)Vi kommer ha en bloggpaus nu under sommaren, varför sitta inne och skriva liksom?Det kanske kommer upp ett kapitel någon gång ibland men inte ofta...Ha det så bra allihopa!   ...

Mina ögon fortsatte att leta efter den perfekta tjejen att dejta den första vecken, i år tänkte jag slå på stort. Och då såg jag henne. Den perfekta tjejen. Hon gick som vilken annan tjej som helst. Men det blonda håret som studsade upp och ner på ...

    Derek och jag var riktigt lika, bara det att han var svart hyad, och jag vit hyad. Men båda gick mer efter utseendet än insidan. Båda var de två populäraste killarna på skolan. Och båda hade en hel drös med tjejer efter sig varje dag. Det va...