Okej så vi har börjat skriva berättelser i skolan, tror ni jag gillarT? ;)

KLART JAG GÖR HAHA :D

aja, så tänkte ladda upp den här på bloggen och se vad ni tycker? :)

Jag vet att vi har bloggpaus men hallå, jag skrev i skolan ;)

Och detta ska vara en Fantasy berättelse, vi hade ganska mycket som "måste" vara med eller vad man ska säga, de flesta i min klass tyckte det var skönt, jag tyckte det var lite för mycket för min smak, jag fick liksom inte bestämma allt som jag vill. Nu fick jag lov att tänka på vad jag skriver istället för att bara skriva som jag brukar! 

Dessutom var det en gräns på hur många ord man fick skriva, minimum 1500 och maximum 5000

fatta svårt att hålla sig till att inte skriva mer än 5000 ord...

-------------------------------------------------------------------------

Mina armar bultade, även fast jag var van vid det här laget. Att hugga ner träd efter träd var ett ganska slitsamt jobb, men vad skulle jag göra? Mina föräldrar gick bort för fem år sedan, och här står jag själv, blott 14 år och ska försörja mig själv. För det är så det är här. Ingen tar emot föräldralösa barn, vi måste klara oss själva. Jag ärvde mina föräldrars hus så jag har visserligen någon stans att bo, men det är väldigt svårt att skaffa egna pengar.
Jag borstade bort mitt honungsblonda hår ur ögonen och förbannade mig själv för att inte ha suttit upp det i en tofs när jag kom hem från skolan. Det var så jobbigt att ha det i vägen hela tiden.
Hur många träd hade jag huggit än så länge? Fem stycken? Det blir 250 kr, jag klarar mig i tre dagar på det. För varje träd jag högg ner fick jag femtio kronor. Det var jobbigt, men det lönade sig i slut ändan. Jag blev trött i armarna, men de blev starka. Faktiskt, så var jag starkast i klassen. Ja, förutom Lucas då. Lucas är precis lika gammal som mig, vi fyller år på samma dag, båda är 14 och båda är föräldralösa. Jag tror att det är därför vi har klickat så bra, att vi var så lika. Fast vi är inte så lika, inte till sättet i alla fall. Lucas är rar, generös och varmhjärtad. Jag är mer för mig själv och vill ha så lite personer i mitt liv som möjligt. Men jag är smart, smart och stark.

-          Hur många träd har du huggit ner din usling? Mullrade Mr.Rockers röst från sidan av mig.

Han var alltid lika elak och bitter. Gammal och skallig var han också. Jag hatade honom, men han hade givit mig ett jobb, och det var jag tacksam över.

-          Fem stycken, Mr.Rocker, svarade jag lätt och gav honom ett snett leende.

Det gjorde jag alltid, även fast han besvarade det med en grymtning. Hans ryggtavla gick därifrån. Jag avundades honom lite grann faktiskt. Han var lång och muskelös med klotrunda, gröna ögon. De var så mystiska, men ändå så fascinerande. Jag ville också ha så fina ögon. Mina var väll rätt så runda, men blåa. Isblåa brukar Lucas säga. Han berättar alltid hur fina de är för mig, men jag lyssnar knappt. Har jag bestämt mig för en sak, så är det så.

Plötsligt petade någon till mig i sidan, jag pep till och skrattade sedan när jag såg vem det var.

-          Du får sluta göra sådär, utropade jag, jag kanske tappar yxan på tårna nästa gång!

-          Då skulle jag garva sönder! Besvarade han mig och log ett retsamt leende.

Jag skakade på huvudet och släppte ner yxan på marken. Vi stod vid utkanten av skogen, den var lika grön och mystisk som alltid. När jag var mindre drömde jag om en annan värld, full av talande djur och stora människor. Jag visste såklart nu att det inte fanns en sorts värld, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på världen ibland när jag skulle somna.
Mina ögon stängde sig och min spetsiga näsa drog in ren, skön luft. Jag älskade luften i skogen. Den var så klar. Så rik.

Jag vände mig om och puttade till Lucas lite lätt, jag kunde se hans bruna kalufs röra sig i vinden, ändå var den i ett perfekt ruffs.
Hans mandelformade, choklad bruna ögon smalnade och hans perfekta fylliga läppar vred sig i ett förväntansfullt leende. Blixtsnabbt hoppade jag utom räckhåll. Precis där jag hade stått var nu hans hand. Jag log stort. Leken var igång.

Kapitel 2

Jag sprang i ilfart, hoppade över varenda sten, landade perfekt. Både jag och Lucas visste vem som skulle vinna här. Han var klumpigare än mig, jag var lättfotad. Mina öron var väl utvecklade för sånt här. Men jag hörde honom inte längre, hans fotsteg var borta. Jag saktade ner på farten och såg mig omkring, nu joggade jag bara lite. Som vanligt när jag tog det lugnare kom pulsen ifatt mig, jag blev andfådd och lika het som en spis. Utan förvarning stod han framför mig. Nu log han stort, han var resligare än mig. Jag var tvungen att titta upp på honom. Båda hade stannat. Jag började skratta. För första gången på fyra år hade han vunnit över mig.

-          Grattis! Du tog mig visst, sa jag och blinkade med ena ögat.

-          Ja, jag gjorde visst det, mumlade han och drog mig närmare honom.

Hans muskulösa armar omfamnade mig, jag tittade upp på hans perfekta ansikte. Jag njöt i hans famn, det gjorde jag. Men det var en förbjuden kärlek. Föräldralösa barn fick inte se varandra på det sättet, regimen ansåg att de sorts barn som inte har föräldrar inte heller är mogna nog att starta ett förhållande, eller skaffa barn för den delen. Det var orättvist, men det var så det var. Vi var tydligen farliga för samhället.

-          Jag vill så gärna kyssa dig…, mumlade han och kramade mig hårdare.

Min hjärna tänkte snabbt, långt där borta såg jag två stenar, precis mellan var det som om gräs växte där. Gräset föll neråt som om det var ett vattenfall. Det var vackert, och ett perfekt gömställe. Ett leende spred sig över mina läppar och jag fattade hans hand. Mina fötter rörde sig i snigelfart. Njöt av att ha hans hand i min, njöt av att vara i skogen, njöt av allt in princip.

-          Vart ska vi? Frågade han.

Jag bara log och ökade farten lite. När vi var framme vid stenarna sträckte jag fram handen för att stryka undan lite av gräset. Det kändes som om jag träffade ett sorts kraftfält, snabbt drog jag tillbaka handen. Lucas höjde på ena ögonbrynet och flinade sedan.

-          Vågar du inte eller?

-          Klart jag vågar, muttrade jag fram och gick sedan in mellan stenarna.

Lucas hand var fortfarande sammanflätad med min, han kom in strax efter mig. Med ett leende slog jag armarna runt hans hals och kysste honom länge. Jag vet inte hur länge vi var där, men efter ett tag så gick vi ut igen.
Det slog mig direkt. Vi var inte i byns skog längre.

---------------------------------------------------------------------------

Så.. vad tycker ni om min skoluppgift haha? :)

/ Mimmi<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att de inte fattade? Kunde de inte bara lämna henne ensam. Nu stod de framför henne igen. Bad henne göra saker. Saker hon aldrig skulle göra i vanliga fall. Men när de stod där med laddade knytnävar, hade hon ens ett val? Ansikterna kom närmare o...

Både jag å Maria går som sagt i 8an nu. Blir en hel del plugg, sen har jag min sport, och Maria har sin. alltså kan vi inte lova att ni får kapitel osv. Vi kan heller inte lova att ni kommer få en massa uppdateringar, Om vart vi är, varför ...

Hej hörrni! :)Vi kommer ha en bloggpaus nu under sommaren, varför sitta inne och skriva liksom?Det kanske kommer upp ett kapitel någon gång ibland men inte ofta...Ha det så bra allihopa!   ...

Mina ögon fortsatte att leta efter den perfekta tjejen att dejta den första vecken, i år tänkte jag slå på stort. Och då såg jag henne. Den perfekta tjejen. Hon gick som vilken annan tjej som helst. Men det blonda håret som studsade upp och ner på ...

    Derek och jag var riktigt lika, bara det att han var svart hyad, och jag vit hyad. Men båda gick mer efter utseendet än insidan. Båda var de två populäraste killarna på skolan. Och båda hade en hel drös med tjejer efter sig varje dag. Det va...