-Förlåt älskling..., sa han och pussade mig på kinden.

Vi satt tysta ett tag men sen satte han ner mig på golvet igen och gick till min stora förvåning ut. 
Jag låste snabbt dörren igen för jag är inte redo att gå ut än.

Några tårar kom och jag satte mig på toalettstolen med händerna för ansiktet.

No boys, no problems.

-----------------------------------------------------------

Jag ställde mig framför spegeln och tittade på mig själv, jag såg hemsk ut. Röd på kinden efter hans slag och min mascara hade runnit ner.
Jag tvättade bort mascaran under ögonen och tog ett djupt andetag. Sen vände jag mig om och gick ut.

Jag struntade i alla blickar jag fick och gick raka vägen mot mitt skåp. Mina böcker låg utanför mitt skåp och jag tog upp de. Jag gick in i klassrummet där de andra redan satt.

-Stephanie du är sen, sa matteläraren när jag kom in.

Jag svarade inte utan började gå mot en sittplats.
Brad skrämde mig genom att snabbt ta tag i min arm och dra ner mig på stolen brevid honom.

Jag flyttade stolen och satt så långt bort ifrån honom som möjligt. Jag kände hans blick bränna på mig men låtsades att inte märka något. Min ena hand hade jag på mitt ben och Brad la sin hand över min. 

Jag låtsades helt oförstående och tog undan min hand.
Han gav mig en allvarlig och lite sur blick.

När jag började jobba hade jag väldigt svårt att koncentrera mig. Brad hade kvar sin hand på mitt knä och det gjorde inte saken lättare precis.
Jag försökte jobba så gott jag kunde i alla fall och ignonerade hans hand.

Jag var nära att flytta till någon annan bänk men jag orkade inte bråka mer. 

Hans hand började röra sig upp till mitt lår och jag ryckte till i hela kroppen. Brad log stort, han trodde jag gillade det. Den enda gången jag skulle gilla något sånt här är om jag var kär o galen i den personen. Men det är jag inte. Nu var det bara obekvämt, skämmigt ifall någon skulle se och helt enkelt äckligt. Jag fick kvälvningar. På riktigt.

Det blev inte bättre när han tog handen ännu högre upp och började ta in sina fingrar innanför mina jeans. 

Jag var nära att skrika av obehag och tog snabbt bort hans hand och reste mig upp, jag tittade efter en tom plats och såg en längst fram i klassrummet. Jag fick sitta ensam, men allt var bättre än att sitta brevid Brad. 
Jag såg att matteläraren tittade på mig med konstig blick men jag tittade snabbt ner på boken.

Efter mattelektionen kom Brad till mitt skåp. Han ställde sig nära mig.

-Älskling, jag har ju sagt förlåt. Varför är du arg på mig? frågade han och hade en ledsen röst som lät fake.

-Vad fan tror du? jag låste mitt skåp och gick därifrån.

Jag gick mot Eric och satte mig brevid honom, men inte för nära.
Hans blick var väldigt annorlunda, samtidigt som han såg ledsen ut.

-Eric.. Jag... Jag hatar honom.

Han tittade på mig medlidande, kramade om mig och viskade i mitt öra;
"Jag förstår vad du menade nu, förlåt för jag blev sur." 

Eric och jag gick på bussen som vanligt och satte oss längst bak. Av någon anledning gick Brad på bussen också, jag sjönk ner i min sitts så han inte kunde se mig, tyvärr fattade inte Eric att han skulle göra desamma. Brad kom emot oss, och jag visste att detta skulle handla om allt anant än vänliga avsikter. 
- Gör inget dumt, Eric! sa jag snabbt och tog upp min mobil för att låtsas smsa med någon.

- Tjenare Eric, du, du och jag ska ta ett litet snack.

Brad sa det på ett lättsamt sätt, men han var allt annat än lättsam. Jag såg det i hans ögon, Eric skulle få stryk.

Snabbt fattade jag Eric's hand, Brandon's blick fördes dit och sedan till mitt aniskte. Hans leende blev bredare.

- Hej Brad! hälsade jag i fejk glädje. Har du träffat min pojkvän, Eric? Vi är så lyckliga tillsammans, han får mig att känna helhet!

Jag log så bitchigt jag kunde mot honom och höjde lite på ena ögonbrynet. Precis som väntat darrade Brandon till och hans instinkter blev fientliga, precis som förrut, precis som alltid.

- Åh Eric, du får ursäkta! Brad har fortfarande inte kommit över mig efter att han och jag gjorde slut för skit länge sen, herregud, människan vet inte hur man går vidare, man vad gör man liksom? Han förstår inte att jag inte vill ha med honom att göra, alls. 

Eric fnittrade till, ofrivilligt. Brad stirrade ilsket på honom.

- Tycker du att det är kul eller? Är det roligt?

Eric blev plötsligt helt seriös, jag var bombsäker på att han skulle säga nej.

- Ja, ja det är det, svarade han honom och fyrade av ett retsamt leende, problem?

Brandon tittade ilsket från mig till Eric.

- Tro inte att det här är över, du vann den här gången, men du är min Steph, min. 

Jag skrattade på utsidan, men längs min ryggrad gick det kalla kårar ännu en gång, jag visste att han inte skulle ge upp, och jag hade ingen stans att ta vägen.

Brad satte sig på andra sidan av "korridoren" som är i bussen. Jag kände hans blick bränna på oss men jag hade inget emot det. Istället kysste jag Eric och såg Brad skaka på huvudet i ögonvrån. Undra var han skulle gå av? 
Jag är säker på att han egentligen inte skulle någonstans utan bara ville förstöra för oss under bussresan.

Jag och Eric satt och snackade hela bussresan, jag överdrev mitt skratt varje gång han sa något kul för att plåga Brad lite extra. Jag tryckte på stoppknappen när vi närmade oss busshållsplatsen.

-Hejdå älskling, sa jag och kramade Eric innan jag reste mig upp. 

Jag såg att Brad reagerade över att jag skulle gå av och när bussen stannade gick han efter mig. Jag vände mig om mot honom.

-Alltså det räcker, vad vill du mig? sa jag ilsket.

Han höjde ena ögonbrynet.

-Vad jag vill dig? Jag älskar dig! svarade han.

-Om du älskar mig borde du låta mig vara, jag vill inte ha med dig att göra mer. Våran tid är över och den kommer aldrig mer tillbaka.

För första gången såg jag honom helt förkrossad, han blev stum och stod bara där som ett fån. 
Jag vände mig om  och började gå mot mitt hus.

Han började närma sig mig igen och ställde sig framför mig. 

-Snälla Steph, jag kan ändra mig. Allt kan bli som förut igen! Jag vet att jag har varit dum men jag vet att jag kan ändra på det! sa han och hans ögon var faktiskt lite röda.

Jag tyckte inte ett dugg synd om honom, han får skylla sig själv den jävla idioten. Men en del av mitt hjärta älskar honom mer en något annat och vill ha honom tillbaka.

-Glöm det Brandon, inget kan bli som förut, du har förstört precis allt! Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen.

----------------------------------------------------------

Hejhej! Det här kapitlet har båda vi skrivit, hope you like it 

Kommentera! 

/Maria & Mimmi

"Du bestämmer inte över mig. Jag gör vad fan jag vill, tro inte att du kan skrämma mig. Jag finns kvar här, och minnerna också. Du är och förbli mitt mål. Du är min"

Kalla kårar gick längs med min ryggrad. Jag visste mycket väl vem det var från. Mina fötter rörde sig snabbare än en blixt, jag ville hem nu. Hem till min kudde. Låsa dörren, täcka för alla fönster. Mitt liv kunde inte fortsätta om han inte var borta. Känslan av frihet var försvunnen.

You've got me again.

------------------------------------------------------------

Min väckaklocka ringde. Jag satte mig ledsamt upp och stängde av den. Hur fan ska jag kunna träffa Brad nu? Men jag är ingen sån som skiter i skolan för små saker, varför skulle jag göra det nu? 

Jag gick till köket och åt frukost, och satt bara och åt med tom, blank blick. Den där jävla killen, den jävla killen som förstör mitt liv. Han får mig att vara rädd varje dag, varje sekund. Jag skyndade i mig frukosten och bytte sedan om och sminkade mig. 

.

När jag klev på bussen såg jag Eric sitta där längst bak som vanligt. Med ett stort leende mot mig,som vanligt. Jag log lite tillbaka men kunde inte vara glad, det gick inte. Inte nu. Jag gick och satt mig brevid honom och tittade rakt fram mot sätet framför.

-Hallå? Vad är det bebe? sa han och la armen runt mig.

Jag tittade mot honom och såg hans oroliga min. 

-Det är inget, jag är trött, sa jag och försökte att låta så trött som möjligt. 

Han kramade om mig hårdare och pussade mig i pannan.

-Lovar du? frågade han sen.

Jag fick en klump i magen för att jag var tvungen att ljuga. Men nickade sen och lutade mitt huvud mot hans axel.
Vi satt tysta ett tag men sen kom jag på något viktigt att säga.

-Eric, snälla låtsas som att vi inte är tillsammans i skolan. Inför Brandon alltså. Men bara tillfälligt, Brad och jag var tillsammans förut och ja, han kommer nog inte reagera så bra på det, sa jag och tittade allvarligt på honom.

Han skakade på huvudet.

-Nej Stephanie, vi bara struntar i honom. Skit i det, sa han tillbaka och jag blev lite arg.

-Eric, lyssna på mig istället. Gör som jag säger jag menar allvar, det kommer inte sluta lyckligt, snälla gör som jag säger.

Han tittade neråt lite halvt besviket men nickade sen.

-Visst, sa han och kysste mig. Sen tryckte han på stoppknappen och vi gick av.
Vi gick den korta vägen från busshållsplatsen till skolan igen. Han försökte ta min hand men jag drog undan den. Han blängde lite på mig men gick sedan snällt brevid mig. 

-Steph, han är ju inte ens här? sa han irreterat tillslut.

-Vad vet du om det! Han kan vara vart som helst, sa jag tillbaka.

Han suckade högt och ökade takten så han hamnade en bit framför mig.

När vi kom in i skolan gick jag direkt mot mitt skåp och hämtade böckerna. Eric dök upp bakom mig när jag stängde skåpet. 
Han la sin ena hand bakom min nacke och kysste mig. Men jag avslutade kyssen på en gång.

-Eric, lägg av! sa jag och var besviken över att han inte gjorde som jag sa.

-Men det är lungt, jag är inte rädd för honom. Va inte det du heller, sa han lungt och mina kinder hettade till.

-Du fattar inte, mer hann jag inte säga innan han pressade sina läppar mot mina igen. Hans läppar masserade mina och jag kunde inte låta bli att bara njuta och besvara kyssen. 
Om Brad ser oss nu är allt så kört.

Tyvär var det precis vad som hände för några sekunder senare dök han upp, kom springandes mot oss och knuffade bort Eric, hårt.
Eric försvann flera skåp bort av Brads hårda knuff och Brad dök upp framför mig. Han tryckte mig med all sin kraft mot mitt skåp och jag kunde inte andas.

-VAD FAN VA DET DÄR!? Vad håller du på med?! han skrek och jag hörde besvikelsen i hans röst.

Jag försökte att andas men det gick inge bra och det verkade som att Brad märkte det. För han tog ett hårt tag om min ena arm och drog iväg mig, han struntade i alla och knuffade bort allt som var ivägen.

Han föste in mig på toaletten och gick in han också och låste.
Sedan slog han mig hårt på kinden och jag skrek till.

-Vad håller du på med?! sa han sedan och tryckte ner mig på golvet och satte sig brevid samtidigt som han blockerade dörren.

-SVARA! Vad fan var det där? Varför står du och hånglar med han?! 

Jag darrade och försökte svara.

-D-det ska du skita i... sa jag och kände inte igen min röst, så rädd var jag.

Han tog tag i mig igen.

-Säg inte sådär! Har du inte lärt dig än att inte vara sådär mot mig?

Hans röst var hemsk. Så skräckinjagande. Jag var rädd, mer rädd än någonsin.

Jag hade inget svar utan satt bara tyst och lutade huvudet mot väggen. Han stirrade bara rakt fram ett tag och jag kände att mitt hjärta var nära att hoppa ut ur bröstkorgen.

Sen la han sin arm runt mig och bärde upp mig i hans famn. Han tryckte mig så nära honom som möjligt.

-Förlåt älskling..., sa han och pussade mig på kinden.

Vi satt tysta ett tag men sen satte han ner mig på golvet igen och gick till min stora förvåning ut. 
Jag låste snabbt dörren igen för jag är inte redo att gå ut än.

Några tårar kom och jag satte mig på toalettstolen med händerna för ansiktet.

No boys, no problems.

-----------------------------------------------------------

Skrivet av mig, Maria:)
Ni måste bli bättre på att kommentera, det är kommentarerna som får oss att vilja skriva.