Jag visste inte vad jag tänkte, var han en invalid idiot som bara får folk att göra saker de inte vill? Eller var han min vän som behövde tröst för att jag sårade honom?

Helt plötsligt ville jag bara ta tillbaka orden jag nyss sade, om jag bara hade sagt vad som egentligen hade hänt hade inget av det här hänt.

Varför ska jag alltid välja fel saker att säga?!

When the choices are standing right in front of you, 
and you don't know witch one to choose...

-Tjarå, ses på måndag då

-Aaa

Jag gick ut ur bussen och hela vägen hem gick jag med ett stort leende. Jag kunde inte sluta le, alla som passerade mig måste se mig som en idiot. Men jag sket i det. Det ända som fanns i mitt huvud var.... Eric. Han och hans lukt hade grävt sig in i min hjärna och ville inte släppa den.

----------------------------------------------------------

När jag kom  in genom dörren gled jag långsamt ner för den. Tankarna snurrade runt, runt i mitt huvud. Vad skulle jag göra nu? Två killar cirkulerade i mitt huvud, den ena hatade jag så mycket att jag skulle kunna klösa ut hans ögon så fort han rörde mig igen, den andre är sjukt söt och verkar bry sig. Sen har vi ju min lilla "hemlighet" som jag måste berätta för Tiff, det är nog det jobbigaste. Jag måste liksom förbereda mig för det här.

"Hej Tiff, jag hatar den här killen eftersom han har fått mig att göra saker jag inte vill göra"

" Vadå för saker? "

"Det vill jag inte säga.."

Bra convo. Riktigt bra. Detta kommer gå azum. Jag är säker. eller är jag?

Pff, vem försöker jag lura? Det kommer gå sämst och allt är mitt fel! Om jag bara inte hade låtit honom komma så nära inpå mitt liv skulle detta inte ha hänt, jag skulle inte ha något att förklara för Tiff, jag skulle inte ens ha träffat henne för den delen.

Utan förvarning började jag fälla tårar. Jag ville verkligen ha någon att snacka med om det här, men vem skulle jag snacka med? Tiffany? Jag måste egentligen snacka med henne om det här, i alla fall om jag vill ha henne som kompis kvar. Skulle jag offra världens bästaa vän för att jag inte vågar snacka om något som har hänt i mitt liv?

Dessutom var det inte ens mitt fel att det hände, det var han som tvingade mig till de här sakerna, han gjorde så jag mådde dåligt.

Det är hans fel alltihopa.

På något sätt kändes det skönt att ha någon att skylla på, men innerstinne visste jag mycket väl att det ändå var jag som hade gjort de sakerna. Han kanske hade sagt åt mig att göra de sakerna, men det var jag som lyssnade och gjorde exakt som han sa åt mig att göra.

Mitt fel, hans ord.

Utan att tänka mig för slog jag handen hårt i dörren,så hårt att det började blöda på knogarna.

Såklart börjar jag grina ännu mer och sedan märker jag blodet.

Ja, har jag nämnt att jag inte ens kan titta på blod utan att typ skrika och springa därifrån?

Grejen är att man inte kan springa ifrån sitt eget blod om såret sitter på en...

Ett ynkligt litet pip slank jag ur mig och gick sedan med handen så långt från kroppen för att kunna gå in i badrummet,leta fram ett plåster med ena handen och igronera smärtan som sprider sig skit snabbt i handen till hela armen.

Det verkligen ilar i den, slår vad om att jag slog sönder nått där i handen, det skulle vara så jag!

Vafan ska jag säga om någon undrar varför jag slog så hårt i dörren?

"Nej asså Justin Bieber blev tillsammans med Selena Gomez igår, jag blev bara så arg"

Yeah right, jag är inte ens en Belieber.

Sure, jag lyssnar på några av hans låtar, men inte alla.

När jag tillslut hade satt mig i soffan för att slappna av och tänka igenom allt ringde det på dörren. Jag hade ingen aning om vem det var så jag fick en smärre chock när jag såg vem som stod där.

- Tjäna sötnos! sa han och klev under min arm.

Jag kunde inte göra något, jag var alldeles lam och stum. Sa inte ett skit, stängde inte ens dörren.

- Ska du inte stänga dörren? frågade han och la sin hand över min för att trycka till och dra igen dörren, det var då jag reagerade.

- AJ FÖR FAN SLÄPP HANDEN IDIOT JÄVEL! skrek jag och drog till mig handen för att sedan känna tårarna välla upp i ögonen.

Jag hade definitivt brtutit något.

Han stängde dörren och fattade min friska hand för att sedan dra med mig till soffan och puttade ner mig så jag satt ner.
Sedan ställde han sig ner på knä och började känna på min hand, jag pep till ibland, men för det mesta lyckades jag hålla det inom mig.

- Den är bara stukad, rejält. Du hade tur! Vad gjorde du förresten? sa Brad och satte sig bredvid mig.

Det var såna här stunder där jag borde hålla käften, inte berätta något för honom och bara skita i att svara. Men det var de här stunderna jag inte kunde igronera, det var precis så här snäll och så här mycket han brydde sig om mig förut. Det var skönt att veta att någon brydde sig. Men jag har redan någon som bryr sig?

Tiffany bryr sig.

Vad skulle jag säga? Jag beslutade mig för en bit lögn.

- Jag tänkte på dig och blev så jävla arg så jag slog handen i dörren.

Jag hade ju tänkt på Brandon, och slagit handen i dörren, men det var ju inte just pågrund av honom som jag hade blivit arg, mest hade jag blivit arg på mig själv.

Brandon blinkade två gånger, kliade sig sedan i huvudet och tittade på mig med en intensiv blick.

- Hatar du mig så mycket? frågade han.

Helt plötsligt lät han ynklig och rädd, som om han behövde mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Helt plötsligt såg jag tårar bildas i Brad's ögon.

ett litet "awh" slank ur mig och jag sjönk ner på knäna för att hålla om honom.

Brandon höll om mig hårt men ändå inte så att det gjorde ont.

Jag visste inte vad jag tänkte, var han en invalid idiot som bara får folk att göra saker de inte vill? Eller var han min vän som behövde tröst för att jag sårade honom?

Helt plötsligt ville jag bara ta tillbaka orden jag nyss sade, om jag bara hade sagt vad som egentligen hade hänt hade inget av det här hänt.

Varför ska jag alltid välja fel saker att säga?!

When the choices are standing right in front of you,
and you don't know witch one to choose...

------------------------------------------------------

I'M BACK PEOPLE!

men visst har lilla Maria gjort ett bra jobb helt ensam? :D

hihi det tycker jag!

Detta är skrivet helt och hållet av bara mig!

Hoppas ni gillar't! ;)

Jag kom fram till att skicka ett sms till Tiffany, jag skrev
"Tiff, jag vet att jag är en idiot. Jag förstår om du inte står ut med mig, men ifall du skulle kunna göra det. Ett litet litet tag till, så lovar jag att berätta allt senare. Snälla jag behöver dig, ge mig en chans att bättra mig. Jag älskar dig:*" Jag tog med mig mobilen till soffan och slog på tv:n. Efter min mobil till, det stod "Tiff

Jag blev enormt lättad, men jag vet att det blir min sista chans. 

--------------------------------------------------------------

Bra att det är fredag iaf, snart helg och då behöver jag inte se Brad. Jag ska försöka klara den här dagen, nu känns det lite bättre när jag har Tiff. Jag kan inte räkna med att det blir som förr med henne och mig fast bättre bilr det nog. 
Jag satt på bussen påväg till skolan, rädd som alla andra ställen. Fast Brad har aldrig hittat mig på en buss så lite bättre känns det.
Jag valde att ta en buss senare än jag brukar, jag vill inte komma till skolan så tidigt utan direkt till förstalektionen.

När jag var framme skyndade jag att hämta mina saker och som tur va kom läraren precis när jag var klar. Jag fick ett självsäkert leende av Brad innan vi gick in i klassrummet.
Jag låtsades vara dum och gjorde ingenting tillbaka.
Jag satte mig brevid Tiff i hopp om att hon hade förlåtit mig. Hon gav mig bara en kort blick

-hej, sa jag tyst till henne 

-oh, hej

Jag log lite och började jobba. 

När lektionen var slut gick jag mot mitt skåp. La in böckerna och tog matteboken. Men innan jag blev klar dök det upp någon bakom mig.

-Hej Steph! 

Jag andades ut och blev överlycklig av att det var någon annan än Brad

-Hej Eric! sa jag tillbaka och log mot honom.

Mer hann vi inte säga för helt plötsligt var det någon som puttade bort Eric, fram kom istället.... Brad. 

-Hej älskling, jag har saknat dig! Började han och la sin hand på min nacke, klev ett steg framåt och hans läppar var bara några centimeter ifrån mina. Asså jag får damp på honom! 
Snabbt försökte jag trycka honom ifrån mig men han var för stark. 
Men Eric gav inte upp och puttade bort honom ifrån mig

-Vafan gör du?! Ser du inte att hon inte vill?! sa han till Brandon med hög röst, för hög. Nästan hela klassen tittade åt vårat håll. 
Eric och Brad stod vända mot varandra och gav varan mördarblickar. Försiktigt låste jag skåpet och smet därifrån. Till Tiffany som stod en bit bort.

-Vad hände? frågade hon med orolig röst

-Äsch... Mer hann jag inte säga för än hon hade sina armar runt mig. 

-Du måste snacka med mig, annars kan jag inte hjälpa dig, gumman. viskade hon i mitt öra 

-Jag vet, förlåt viskade jag tillbaka

-Sluta skaka, du är säker nu

.

Jag satt på busshållsplatsen igen. Själv och osäker som vanligt. Han kan komma när som helst och här kan ingen rädda mig.
Jag förstår mig inte på mig själv, fastän jag är rädd för Brad finns han i mitt huvud hela tiden. Det pirrar i hela min kropp när jag ser honom, jag trodde att det var för att jag är rädd för honom. Men jag har exakt samma känsla som förut som i Atlanta, där var jag.... kär.. Skärp dig nu Sephanie! Självklar är jag inte kär i den där jävla idioten, den jävla idioten som aldrig lämnar mitt huvud..

Mina tankar avbröts när bussen kom, jag klev på och en bit bort i bussen såg jag ett välbekant ansikte.
Jag försökte sätta mig någonstans innan han såg mig, men han lyfte upp huvudet innan jag hann sätta mig. Han pekade på sätet brevid sig så jag gick dit.

-Hej Eric! 

-Tja!

Jag satte mig.

-Brukar du ta den här bussen? Jag har inte sett dig här förut, frågade jag

-Nej asså jag ska till mamma, de andra dagarna har jag åkt till pappa efter skolan. 

-Okej. 

Han log mot mig, ett riktigt gulligt leende. Jag har aldrig sett någon le så fint som han. Jag får fjärilar i magen av hans leende. 

Vi fortsatte att prata, om allt möljligt. Jag glömde bort tiden, och för första gången den här veckan fanns inte Brad i mitt huvud. V pratade länge och jag glömde att vi satt på bussen. För första gången på bussresan tittade jag ut genom fönstret. Där ute såg jag att vi nyss hade åkt förbi hållplatsen jag skulle av på.

-Jävlar! sa jag och tryckte säker fem gånger på stoppknappen. 

-HAahahah, har vi åkt förbi? skrattade Eric fram

-Det är fan inte kul! sa jag men började också skratta

Bussen stannade och jag gav Eric en kram, fjärliarna i magen flög runt som aldrig förr när han hade sina armar runt mig. Han luktade godare än alla andra killar jag har kramat.

-Hejdå, sa jag och försökte le. Men det blev nog mer en grimas. Varför vet jag inte. Men Eic verkade inte ha något emot det och log ett stort leende.

-Tjarå, ses på måndag då

-Aaa

Jag gick ut ur bussen och hela vägen hem gick jag med ett stort leende. Jag kunde inte sluta le, alla som passerade mig måste se mig som en idiot. Men jag sket i det. Det ända som fanns i mitt huvud var.... Eric. Han och hans lukt hade grävt sig in i min hjärna och ville inte släppa den. 

--------------------------------------------------------------

Hej, Maria här! Jag skrev hela kapitlet. Kommentera!
Jag vet inte riktigt när Mimmi kommer hem, det kanske blir ett kapitel till ikväll om hon har kommit hem då. Annars blir det antagligen imorgon.:D 

Tiffany skrattade kallt igen för att sedan resa sig upp och gå därifrån. Det hade aldrig hänt förrut.

Men jag fattade att hon inte orkade längre. Jag var verkligen världesn sämsta bästavän.

Hon förtjänade bättre. Men jag behövde henne.

Hur själviskt lät inte det där?

 Ibland

blir jag ledsen

 Har

egentligen ingen anledning

 Jag

kan bara inte hantera pressen

 Nästan

allt rasar

 Det

byggs upp igen

 För

att sedan rasa ner igen

--------------------------------------------------------------

Jag skulle bara kunna berätta allt för henne, det vet jag.

Man berättar allt för sin bästa kompis. Hon berättar allt för mig. Men det har alltid funnits nåt som hindrar mig att berätta vad Brad har gjort. Egentligen kommer jag ihåg allt, men jag blir ändå mer påmind av det när jag säger det. Jag vet det, även om jag aldrig har berättat det för någon.

Jag går på den smala cykelbanan påväg hem och klev nyss av bussen. Jag brukade tycka om att gå, men det har förstörts nu. Nu när Brad finns här i stan. Jag känner mig osäker hela tiden, vart jag än är. Jag har märkt att han kan komma åt mig vart jag än är. Jag känner mig så ensam, utan Tiff. Men jag förstår henne. Jag är en dålig kompis vi har alltid delat allt med varandra. 

Mitt funderande avbröts när jag plötsligt hörde någon ropa på mig.

-Stephanie! Jag kände igen rösten alldeles för väl och behöver inte ens snurra på huvudet. Jag vet exakt vem det är som är bakom mig.  Det första jag kom på var att springa, så jag gjorde det. Jag sprang allt jag kunde och fick en tillbaka blick av den hemska natten, den värsta i mitt liv. 

Jag ökade takten ännu mer och hjärtat dunkade i 180. Min värsta mardröm är inne, tårarna flockades i mina ögon och allt jag ville var att hinna ifrån honom, det är inte långt kvar till mitt hus, snart ser jag det. Bakom hörnet

-Steph! Vänta då!

Rösten var nära nu, min ända chans nu är att dörren till mitt hus ska vara olåst, jag kommer inte hinna låsa upp. 

Jag ryckte i handtaget, FUUCK låst. Som väntat, två starka händer runt mina armar. Han pressade mig mot väggen. 

-S-SlÄÄP MIIIG! fick jag fram

-Lunga ner dig, sa han med lugn, anfådd röst.

Jag kan nästan inte andas, så rädd är jag. För rädd för att gråta. Mitt huvud var tomt och jag vet inte vart jag ska titta. Vi stod helt tysta ett tag, det kändes som flera timmar men jag chansar på att det var ungefär i en minut.

-Du... Han tryckte sig ännu närmare mig.

-Varför sprang du? Varför väntade du inte? sa han

Jag stod bara tyst, vågade inte säga något.

-SVARA!

-L-låt mig vara

Han fnissade till

-Jag tycker om dig, sa han och närmade sig mitt ansikte som jag hade bortvänt från honom. Jag kan inte fatta det men en del av mig tycker om att stå nära honom, samtidigt som den andra vill slå till honom och springa där ifrån. 

-Rör inte mig, jag tycker inte om dig. 

Han slog till mig hårt på kinden. 

-Det vet jag att du gör!

-Gå härifrån, snälla

Helt plötsligt kände jag hans läppar mot mina.  Han gav mig en intensiv kyss och hans tunga mötte min. En stor del av mig njöt, jag är en idiot. Jag vet vad som händer om jag inte puttar bort honom NU. Men att äntligen få känna hans läppar mot mina igen var underbart.... Det är inte värt det. Jag knuffade bort honom och han släppte mig. Han log mot mig och hans leende talade om "Jag märkte att du tyckte om det". Jag tog snabbt fram mina nycklar, låste upp dörren och gick in. Efter det drog jag igen dörren och låste. 

Jag slängde mig i sängen. Vafan håller jag på med!! Jag vet ju va han är för person, jag vet att han kan få mig att göra saker jag inte vill, saker jag ångrar sen. Vad är det i mig som låter honom kyssa mig, och tycker om det?? 

.

Allt är förstört nu, jag lät honom. Han vet att jag fortfarande känner något för honom. Han känner mig, alldeles för bra. Kommer jag kunna komma tillbaka till skolan igen? Att se Brad igen kommer vara värre än vanligt. Allt jag hade byggt upp har rasat. Nu vet han, han vet det jag inte visste själv. Jag tycker om honom... 
Kvällen gick segt, jag tänker på Tiff hela tiden samtidigt på det som hände, det jag lät hända. Jag behöver Tiff extra mycket just nu, hon är den ända jag litar på till 100% jag ska berätta för henne, varenda detalj. Jag behöver baar mer tid. Om det ens finns mer tid, jag har egentligen dragit ut på det för länge, för att vara en bra vän. 
Jag kom fram till att skicka ett sms till Tiffany, jag skrev
"Tiff, jag vet att jag är en idiot. Jag förstår om du inte står ut med mig, men ifall du skulle kunna göra det. Ett litet litet tag till, så lovar jag att berätta allt senare. Snälla jag behöver dig, ge mig en chans att bättra mig. Jag älskar dig:*" Jag tog med mig mobilen till soffan och slog på tv:n. Efter min mobil till, det stod "Tiff

Jag blev enormt lättad, men jag vet att det blir min sista chans. 
-------------------------------------------------------------

Hejhej! Maria här, det var en som kommenterade så här är kapitlet! :D Jag skrev det själv, Mimmi är ju på läger.
Varsågoda!

- Svin! sa jag och gick där ifrån.

Det värsta var att jag saknade killen jag hade lärt känna.

Jag saknade Brad, den Brad jag gillade, den jag hade vart trygg med. Den jag hade delat alla mina hemligheter med. Den jag nästan hade blivit kär i. Det skrämde mig också.

Tiffany tittade oroligt på mig.

- Du måste berätta för mig Steph, vi berättar alltid vad som helst för varandra? jag berättade faktiskt min största hemligthet för dig! Kommer du ihåg det? att jag skickade en BHbild till Ragnar i 9D, Det är pinsamt, säg vad det är nu bebo?

- Lägg av! Det är inget, han bara bitchblickar mig och verkar ha något emot mig. Det är inget mer än så... Jag har inte gjort honom något.

Ibland måste man göra det ända rätta, den här gången var en vit lögn till min bästa kompis det ända rätta. Det han har gjort mot mig är inget jag kan berätta, inte nu... Inte än.

The easiest way is the hardest way, think I just choosed the wrong one.

----------------------------------------------------------

  Eric Chork
 

Nästa dag

När jag hade hämtat matteböckerna gick jag mot klassrummet som vanligt, så segt att ha matte som första lektion. 

-Hej allihopa! Idag ska vi fortsätta på det kapitlet vi började på förra lektionen, eftersom att alla inte blev riktigt klara. Men först skulle jag bara vilja presentera Eric Chork som ska börja i våran klass idag. Som ni kanske vet så har han gått i 9D men nu har han bytt till den här klassen, jag hoppas att ni alla tar väl hand om honom! Så du kan gå och sätta dig på nån ledig plats och så börjar vi alla jobba, sa Mr. Wormwood och satte sig ner vid katedern. 

-Vilken snygging, viskade Tiff med en gest åt Erics håll. 

Jag fnissade bara till och tittade ner i matteboken.

Efter mattelektionen gick jag mot mitt skåp för att hämta svenska böckerna. Precis när jag stängde skåpet möttes jag upp av ett par gyllenbruna ögon som tittade på mig. 

-Tja, jag heter Eric! sa Eric med ett stort gulligt leende och sträckte fram handen mot mig.

-Heej, Stephanie. hälsade jag tillbaka och kände hur mina kinder hettade till en aning. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta så jag stod bara där som ett fån, tills plötsligt Tiff dök upp bakom mig.

-Kommer du? sa hon och började gå. 

Jag log mot Eric och följde sedan med Tiffany. 

Det var något speciellt med hans ögon, varför blev JAG generad? jag brukar väl aldrig bli det? En massa frågor dök upp i mitt huvud.

Eric var sjukt söt, men jag kunde ändå inte undgå att tänka att han bara var ute efter lite tafs, eller kanske var han här pågrund av honom. Tänk om de var typ buddies? Att de kände varandra och Eric bara var ett lockbete till att jag skulle tvingas ihop med honom?

Jag ville inte tro något sådant om Eric, han var för söt för att kunna umgås med honom. Om han gjorde det tyckte jag synd om honom, riktigt synd. Han skulle få Eric att börja göra saker, saker han inte egentligen vill göra. Sen skulle han angripa honom, tvinga honom till saker utan hans tillstånd.

Okej, ja, jag beskrev just vad som hade hänt mig. Men hallå? Det kan faktiskt hända Eric också? -.-

Jag är rädd, rädd för allt nu faktiskt. Jag vågar knappt gå någonstans, inte ens på stan med Tiffany känner jag mig trygg. Eller på Tiffs och mitt hemliga ställe, där vi ändå kan snacka om precis allt. Där jag känner mig trygg är hemma. Men även där är jag inte lika trygg som vanligt. Jag vet att han lätt kan komma åt min adress. Det är jag säker på. Och mitt nummer kan ha få av nån av killarna i 9D, alla de har mitt nummer och messar med mig ganska ofta...
Det värsta är att jag inte har någon att snacka alls med det här om. Jag ville såklart dela med mig av allt för någon, men då skulle jag behöva berätta allt. och sanningen är, jag skäms. Jag skäms mer än någon anar. Inte ens min mamma har fått reda på allt. Inte någon. Bara han vet.

Det är sjukt faktiskt, jag har kunnat tänka allt det här bara när jag är på väg till lunchen. Sjukt. Fast ändå fett coolt. Jag kan tänka i högvarv!
Ja, sa jag att jag var ganska töntig även fast jag är ganksa poppis?

Helt plötsligt började Tiff snacka med mig.

- Vad tycker du om Eric? Jag tycker han är sjukt snygg! sa hon och fnittrade.

Hon har alltid varit ganska killtokig den där tjejen, och inte har hon problem med att haffa dem heller.

- Han är väll söt! sa jag och log.

- Men du tänker inte satsa på honom? frågade hon och stannade plötsligt till.

Hon hade nu ett allvarligt uttryck i ansiktet.

Jag skakade på huvudet och flinade.

- Ta honom du, Tiff! sa jag bara och fortsatte flina.

Tiffany blev helt röd i ansiktet.

- M-men d-det var inte s-så jag menade..., stammade hon fram alldeles blossande röd i ansiktet.

Jag skrattade och Tiffany tittade surmulet på mig.

Men jag kunde inte hjälpa det, hon var så rolig när hon frågade om jag ville ha honom. Det var så uppenbart att hon hade frågat om hon fick ta honom eller om jag ville ha honom för mig själv.
Gulligt, om man tänker efter.

När vi kom in i Lunch salen tog vi vår mat och satte oss sedan vid ett bord, det var proppat med folk i matsalen men "vårat" bord var ledigt. Man hade delat in borden i olika klasser, så vissa bord tillhörde 9E osv. Vi i 9C satt längst ner, precis bredvid mjölken. Tur som jag hade satt jag alltid precis bredvid så jag behövde aldrig resa mig upp för att hämta mjölk, jag kunde bara balansera lite på stolen och whips så var mitt glas fyllt! Chirre-pirre liksom!

Efter att jag hade ätit halva min tallrik fick Tiffany spel eller nått, hon sprang i väg från bordet och lämnade mig där, ensam. Kul...
Jag satt i alla fall kvar och åt min mat i lugn och ro, varför stressa liksom?

Helt plötsligt satte sig någon på Tiffanys plats, jag trodde det var Tiff så jag började babbla om någon söt topp jag hade sett på stan i lördags.

- Helt ärligt gumman, jag bryr mig inte om din topp, om den inte är sjukt uringad förstås, då är det bara sexigt!

Rösten skar genom mig. Jag hade hört den för många gånger förut. För många gånger hade jag hatat den, för många gånger hade jag älskat den.

Jag tittade skräckslaget upp, mötte de iskalla ögonen som en gång hade varit varma och underbara.

.

- Kan jag få ditt nummer förresten? Jag vet att vi precis har täffats, men det är något speciellt med dig, jag vill jättegärna träffa dig igen!

- Visst! sa jag och tog hans mobil för att skriva in mitt nummer.

När jag gav tillbaka mobilen gav han mig en kram. Kramen var jag helt oföberädd på, men den var mysig! Precis som en kram av en snäll kille skulle vara.

Jag hade bara träffat honom i typ tre timmar, men han kändes verkligen som en jag kunde lita på!

Jag tittade in i hans djupt blåa ögon, de gav en trygghet, de utstrålade värme och vänskap.

Brad kunde nog bli en av mina närmsta vänner.

.

Jag stirrade på honom, andades häftigt och hackigt.

- Vad fan gör du i Miami? frågade jag.

Jag visste mycket väl att min röst lät helt fucktup, men vad ska jag göra? Jag kan inte bara sitta här och tro att han ska gå.

- Ah..., han såg ut att ha väntat sig den frågan, jag saknade dig baby!

Han blinkade med ena ögat och hans blick drogs ner till mitt linne. Snabbt drog jag upp min dragkedja på munkjackan.

Brandons blick drogs besviket upp till mitt aniskte igen.

- Varför är du här? frågade jag honom igen, den här gången med lite starkare röst.

Brandon suckade.

- Jag sa ju det, jag saknade dig!

Jag skakade på huvudet.

- Snacka inte med mig, du har förstört mitt liv tillräckligt.

Brandon skrattade kallt.

- Så lät det inte de första halvåret, alla dina hemligheter finns hos mig Stephie, alla dina mörkaste hemligheter. Ska jag börja rabbla upp dem? Eller ska jag hålla dem för mig själv? Det är frågan!

Jag stirrade på honom.

Jag hade inga mörka hemligheter längre. Ingen var lika mörk som den jag gick och bar på just nu.

Min hemlighet satt framför mig. Att jag kände honom, att jag hade litat på honom, att jag hade umgåtts med honom.

Han hade fått mig att göra saker.

Saker jag ångrar, saker jag ångrade så fort jag hade gjort dem.

- Svin! sa jag och gick där ifrån.

Det värsta var att jag saknade killen jag hade lärt känna.

Jag saknade Brad, den Brad jag gillade, den jag hade vart trygg med. Den jag hade delat alla mina hemligheter med. Den jag nästan hade blivit kär i. Det skrämde mig också.

-VAFAN GÖR DU??? SLÄÄÄÄPP HENNE! skrek hon och puttade bort honom från mig.

Han stannade mitt i rörelsen, jag såg att han tänkte, men tydligen kom han fram till att det inte var värt det.

Han gick därifrån. Med bestämda steg. Något han aldrig hade gjort när jag träffade honom i Atlanta.

Tiff kramade om mig hårt, viskade att han var borta nu.

Jag visste det. Jag var tvungen att berätta allt för henne nu.

Något jag inte var redo för.

Något jag verkligen inte hade förutspått.

You're ma BFF, And I'll tell you anything.

------------------------------------------------------

Vafan ska jag göra nu?

Jag visste att det skulle bli såhär, att han skulle "attackera" mig, att jag skulle skrika.

Sen hade jag bara hoppats på att Tiffany skulle vara i närheten.

Jag vill inte veta av honom, verkligen inte, han var hemsk. Jag hatade honom för vad han hade gjort mot mig.

Hata är ett starkt ord, jag vill inte se han död, men det är verkligen på gränsen, han förstörde mitt liv.

Det var pågrund av honom som jag flyttade.

Det var pågrund av honom som jag fick gå till en psykolog i ett halvår.

Det var pågrund av honom som allt hände.

.

- Hej, jag heter Brandon, men kalla mig Brad! sa killen och log ett bländande leende

- Stephanie Carter! svarade jag honom och log tillbaka.

- Jag gillar ditt namn!

- Tack så mycket, ditt är också fint!

Han kom närmare och satte sig bredvid mig på bänken. Vi snackade om allt möjligt, lärde känna varandra.

Det enda jag kunde tänka på att han snackade med mig, mig av alla människor. Han och jag kanske kunde bli goda vänner, om inte mer! Jag hade aldrig haft en bra kompis jag kunde berätta allt för, detta kanske var den kompisen jag kunde lita på?

.

Jag hade haft så fel den dagen, jag skulle inte bjudit in honom till en konversation. Om jag bara hade sagt hej och gått där ifrån hade mitt liv inte vart så komplicerat. Han hade verkat så snäll, så gullig. Så prefekt.

Men jag hade haft fel, så fel jag bara kunde ha haft. Han hade lurat mig.

I hela 6 månader fick han mig att tro att jag kunde lita på honom. Jag började till och med bli kär i honom. Tack gode gud att det inte gick längre. Han fick reda saker om mig. För många saker egentigen. För mycket information till honom.

Om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag defenitivt göra det. Jag hatade han för den han gjorde mig till. Vad han fick mig att göra, vad han gjorde mot mig. Jag var bara 14 år den dagen. Inte ens redo. Hade inte ens planerat att det skulle hända. Men han tvingade mig. Jag kunde inget göra. Det var hemskt. Förfärligt.

Ändå kunde jag inte sluta träffa honom, han gav mig trygghet ändå. Tillslut slet jag mig bort från honom. Jag berättade inte allt för mamma. Bara att vi behövde flytta. Såklart gjorde vi det. Jag såg han på flygplatsen när vi skulle flyga iväg. Ett sista sms innan jag bytte nummer här i Miami.

"tro inte att det är det sista du ser av mig."

Mina knän hade skakat bara vid tanken att han skulle komma till Miami. I ett helt år var jag lycklig. Ingen som honom hade jag träffat, istället hade jag träffat Tiff, hon hade gjort min dag. Hon var så gullig och snäll, gjorde allt för att vi två alltid skulle vara sams. Visst hade vi små bråkat lite, men inte så värst mycket.

Men nu var han tillbaka. Tillbaka för att förstöra för mig. Jag ville inte flytta den här gången. Jag ville inte flytta ifrån min klass, jag ville inte flytta ifrån min skola, jag ville inte flytta ifrån Tiffany.

.

Tiff undrade förstås vad som hade hänt. Jag vågade inte berätta allt än, även ifall jag visste att jag skulle behöva göra det snart. För snart. Innan jag ens var redo för det.

- Steph, seriöst, du kan inte hålla det hemligt för mig längre? Vad är det med den där killen? Varför gick han på dig? Varför ville du inte gå och hämta dina mattesaker när han stod bredvid ditt skåp? Jag hörde han mumla "fegis" för sig själv när jag gick därifrån. Vem är det? Och vad vill han dig?

- Så många frågor..., sa jag och skakade på huvudet.

Tiffany tittade oroligt på mig.

- Du måste berätta för mig Steph, vi berättar alltid vad som helst för varandra? jag berättade faktiskt min största hemligthet för dig! Kommer du ihåg det? att jag skickade en BH bild till Ragnar i 9D, Det är pinsamt, säg vad det är nu bebo?

- Lägg av! Det är inget, han bara bitchblickar mig och verkar ha något emot mig. Det är inget mer än så... Jag har inte gjort honom något. 

Ibland måste man göra det ända rätta, den här gången var en vit lögn till min bästa kompis det ända rätta. Det han har gjort mot mig är inget jag kan berätta, inte nu... Inte än.

The easiest way is the hardest way, think I just choosed the wrong one.

----------------------------------------------------

KOMMENTERA VAD NI TYCKER  

Skriven av både mig (Mimmi) och Maria! 

Maria är min kompis som ska hjälpa mig !  

Som sagt, KOMMENTERA VAD NI TYCKER!

Har ni några idéer så, självklart, skriv de i en kommentar! 

pussipuss<3  

Jag gick mot tjej toan och vi gick in precis när han tog sitt första kliv in i skolan.

Snabbt stängde jag dörren och vände mig om för att sedan sjunka ner till golvet.

- Steph?! What the fuck var det där? Vafan är det som händer? Berätta bebe? sa Tiff och lät moderlig av sig, även fast hon snackade som en tonåring.

Jag skakade på huvudet medans tårar vällde upp i mina ögon.

- Men lilla gumman, sa hon och satte sig bredvid mig och höll om mig, vad är det? huh, du vet att du kan berätta allt för mig!

- Inte det här, ingen kommer förstå...ingen skulle fatta...Det var hemskt...jag vågade inte säga nej...han är här...på skolan...jag är rädd!

You've frightened me...

----------------------------------------------------------

-Ska du nån stans?

- Men Steph, säg nu vafan? Seriöst, du kan inte sitta o säga saker och sedan inte berätta vad det är?! Låt mig hjälpa dig! sa Tiffany och hon fick också tårar i ögonen.

Det var också en sån däruppenbar sak mellan oss, gråter en gråter den andre.

- Jag...k-kan inte.., hulkade jag.

Tiff smekte mitt hår och reste sig sedan för att hämta lite papper att torka bort mitt smink som runnit ner för kinderna.

Tacksam över hennes hjälpande hand reste jag mig och gick till spegeln. Det hade inte runnit så jättemycket, men ändå. Det syndes att jag hade gråtit, tyvärr.

Tiff stod bredivd mig och hon såg verkligen förtvivlad ut. Jag såg på henne att hon inte riktigt visste vad hon skule göra, och hey, jag skulle känt desamma om det var hon som hade träffat honom.

I och för sig har jag inte berättat, och jag vet att jag inte kan gå och hålla det för mig själv nu när han är här. Men jag vill inte berätta, ingen skulle förstå.

När jag var kvar med att ta bort ut smetad mascara så log jag tveknade mot min spegelbild och sedan bar det av. Jag fattade Tiffs hand och vi gick tillsammans ut genom toadörren.

Det jag inte hade väntat mig var att han skulle stå lutad mot ett skåp. Och inte vilket skåp som helst. Han stod just bredvid mitt skåp.

Hur tänkte dem nu?! Fattade de inte att jag inte kunde ha skåp bredvid honom.

Det bara gick inte.

Face it.

Och det var just det jag skulle behöva göra, face my fear.

Var jag verkligen tvungen? Han måste ju också gå till sin lektion, sen kunde han ju inte stå och hänga där i all evighet.

Plötsligt fick jag en idé, och jag var säker på att Tiff skulle gå med på den. Även om hon inte skulle fatta varför.

- Tiff, kan du gå och hämta mina mattesaker? frågade jag henne snällt.

- Varför kan du inte göra det själv? frågade hon mig förvånat.

- Däför...Kan jag förklara senare idag? Hemma hos mig efter skolan?

- Sure, hit me nyckeln bara! sa hon och log.

Jag gav henne nyckeln och hon gick till mitt skåp, hämtade mina saker och gick sedan till hennes skåp och hämtade sina.

Han såg väldigt förvånad ut, det är klart, han hade väntat sig mig. Att jag skulle komma och hämta mina saker. Istället kom Tiff och gick till två olika skåp och sedan fram till mig.

- Ska vi gå? undrade hon med ett flin på läpparna.

Jag fattade hennes utsträckta hand och vi gick iväg till mattesalen.

Fortfarande med en känsla av irritetaion som jag hade känt på morgonen.

Fortfarande med en känsla av att någon bevakade varenda steg jag gick.

Fortfarande med känslan av rädsla.

Mattelektionen gick sådär, jag kunde inte koncentrera mig ordentligt. Det var inte normalt, och läraren märkte förstås, jag var en toppelev. Alla rätt på alla prov. Jag hade aldrig fått något under ett A. Möjligen A-. Men aldrig B eller C, eller ännu värre, D eller E.

Mr. Wormwood kom fram och frågade hur det var fatt, jag svarade ärligt att jag inte mådde så bra.

- Skulle du behöva gå hem, miss Carter? frågade han snällt.

Jag funderade snabbt, om jag gick hem skulle jag slippa honom. Men han skulle ändå vara kvar i morgon. Anyways, skulle det ge mig tid att tänka över, tänka över vad fan han gör här och varför han tittar på mig.

Jag visste egentligen, ville bara inte erkänna det för mig själv.

- Ja tack, svarade jag och reste mig upp.

Tiff gav mig en plågad blick som jag besvarade med ett försök till leende, det såg nog snarare ut som en grimars.

Jag gick till mitt skåp, såklart dubbelcheckade jag om han stod där (vilket han gladiligen inte gjorde!), och lämnade mina matteböcker, pennan och suddet. Jag tog fram min väska och sedan stängde jag skåpdörren och vände mig om.

Jag hoppade till av rädsla. Han stod på andra sidan korridoren och hånlog mot mig.

- Ska du nån stans? frågade han och gick långsamt emot mig.

Jag skakade snabbt på huvudet och sprang sedan där ifrån. Det var den första instikten som kom till min handling.

Jag sprang hela vägen till busshålsplatsen, och tur var väll det eftersom bussen kom precis när jag kom fram.

Jag satte mig på bussen, men kunde fortfarande inte slappna av.

Vad var det med honom?

Varför var han så... så på?!

Jag ville inte ha med honom att göra.

Det hade kommit som en lättnad att behöva flytta från Atlanta. Verkligen, men så kommer han hit, till Miami.

Det är helt sjukt, mitt liv faller i spilror.

IGEN?!

.

Nästa dag var likadan, han stirrade på mig som om jag var en idiot. Vilket jag INTE är. Både han och jag vet att det är han som är idioten. Dagen gick långsamt framåt och när den sista lektionen äntligen var slut och jag skulle dra hem, stod han plötsligt framför mig. 

-Varför undviker du mig? frågade han med bekymrad blick

Vad i helvete tror han? tänkte jag och klumpen i magen växte och jag fick inte fram några ord. En snabb tanke dök upp i mitt huvud "gå bara härifrån", så det fick bli så. Jag snurrade runt låtsades som att jag aldrig såg honom och gick med snabba steg därifrån. "Det funkade!" tänkte jag och fick ett leende på läpparna tills någon plötsligt tog ett hårt tag om min arm.

-Jag snackar faktiskt med mig! 

-Släääpp mig! skrek jag ut men tyvär med alldeles för rädd röst

Hans ögon tittade vasst in i mina och tårarna var inte långt borta. Jag vek undan blicken och fick se Tiff springa mot oss från korridoren. 

-VAFAN GÖR DU??? SLÄÄÄÄPP HENNE! skrek hon och puttade bort honom från mig. 

Han stannade mitt i rörelsen, jag såg att han tänkte, men tydligen kom han fram till att det inte var värt det.

Han gick därifrån. Med bestämda steg. Något han aldrig hade gjort när jag träffade honom i Atlanta.

Tiff kramade om mig hårt, viskade att han var borta nu.

Jag visste det. Jag var tvungen att berätta allt för henne nu.

Något jag inte var redo för.

Något jag verkligen inte hade förutspått.

You're ma BFF, And I'll tell you anything.

----------------------------------------------------------

Andra kapitlet ute, vad tycker ni?

Tack till min underbara kompis som ville hjälpa mig att skriva, älskardig:*

/Mimmi