- Vad tänker du på? frågade jag nyfiket.

Han log mot mig och satte sin hand på mitt knä.

- Dig, när du älskade mig.

Hans ord värmde, även fast jag inte ville det. Han skulle inte komma åt mig längre. Vi var inte ett par, vi var inte ens kära i varandra. Han var kär i mig. Inte jag i honom. Verkligen inte.

Men jag ville så gärna kyssa hans mjuka, saftiga, underbara läppar...

-----------------------------------------------------------

Vi satt kvar där ett tag, i min hall och båda lutade sig mot väggen. 

-Stephanie, du fattar inte... började han man jag avbröt honom.

-Nej, du fattar inte! Hur kunde du försöka våldta mig? Hur kunde du svika mig så jävla mycket och sen dyka upp i samma stad som mig igen när jag flyttade hit för att inte behöva se dig! Och sen tycka att det är konstigt när jag inte precis älskar dig längre?

Medans jag skrek åt honom ställde jag mig upp och tänkte vända mig om och gå därifrån.

-Steph! Vänta, sätt dig. Snälla? 

Han ställde sig upp och öppnade sin famn.

Nu var jag så arg att jag bara ville slå honom, men jag gav med mig och ställde mig närmare honom, suckade och satte mig i hans famn. Han var varm och som vanligt kände jag hans goda doft i min näsa. 

-Jag har ju sagt förlåt... Förlät du aldrig mig? frågade han mig.

-Jag vet inte, det är svårt att förlåta en sån sak..., svarade jag lågt.

Han kramade om mig lite hårdare och pussade mig i pannan.

-Jag förstår det Steph, jag förstår. Men vad tycker du att jag ska göra? Jag vill ha dig mest av allt på den här jorden och jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förlåta mig... Ingenting räcker väl?

Jag tog ett djupt andetag, funderade på vad jag skulle säga.
Det gick inte så bra att komma på något, vad skulle han göra?
Jag satt tyst en stund, men tillslut reste han sig upp istället.

-Jag kom på att jag lovade att vara hemma klockan fem, sa han bara och tog på sig sina skor.

Han gick fram till mig och böjde sig ner eftersom jag fortfarande satt ner på golvet och gav mig en snabb kyss.

-Vi ses imorgon, sa han sedan och gick ut och stängde dörren.

Skoldagen segade sig fram men tillslut var det bara 5 minuter till vi slutade. Jag satt brevid Tiff som vanligt, vi hade engelska och det var som vanligt enkelt. 
Allt var som vanligt.
Nästan allt.
-Ni kan få sluta nu, några minuter tidigare. Sa engelskaläraren och tittade på klockan.

Jag gick till mitt skåp och lämnade allt och gick mot Eric.

-Tja, sa han bara och gav mig en snabb blick.

-hej, svarade jag 

Vi gick upp mot cafeterian för att ta en macka som mellanmål och vi bestämde oss för att sitta kvar i skolan och jobba.

När vi hade ätit satte vi oss i ett grupprum med våra saker.
Vi satt som de andra gångerna tysta och jobbade. 
Det var en lite jobbig tystnad men jag fortsatte bara att skriva.

Vi satt och jobbade i ungefär 40 minuter och bestämde oss sedan för att fortätta någon annan gång i veckan. 

Vi gick mot busshållsplatsen och pratade faktiskt lite om hur vi skulle göra för att arbetet ska bli så bra som möjligt.

Som tur var behövde man inte vänta länge alls på bussen utan den kom nästan på en gång.

Bussresan hem var faktiskt ganska pratglad, Eric hade nog kommit över sin ilska över kyssen Brad hade givit mig. Men efter ett tag ställde han frågan jag inte ville svara på.
Frågan jag faktiskt inte hade något svar på.

- Är... är du och han Brandon tillsammans? frågade han mig.

En rodnad spred sig snabbt över hans kinder.

Jag tittade ner på mina händer.

- Vi... vi var tillsammans..., mumlade jag och vägrade möta hans blick.

- Så... du är singel nu?

Jag nickade kort.

- Bra! sa han mycket gladare.

Jag rynkade pannan.

- Men... är inte du och Tiffany på G ? frågade jag oförstående.

- Tiffany? Näee... asså, vi är bara vänner.

- Jaha...oj, här ska jag visst gå av, hejdå Eric! sa jag snabbt och tryckte på stopp knappen.

- Hej då Stephanie... Hejdå..., mumlade han.

Jag gick den korta biten från busshållsplatsen till mitt hus. Många tankar flög runt i mitt huvud som vanligt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mitt huvud dunkade, huvudvärken var på väg, det kände jag väl. 

När jag klev över dörren stängde jag den, låste och tog av mig mina ytterkläder innan jag tog fram ett glas med vatten för att svälja en alvedon. Min huvudvärk var verkligen inte att leka med, kände jag att den var påväg är jag i ett akut behov av vila och en alvedon. Jag la mig ner i sängen och tog min bok för att läsa.

Jag hade verkligen fastnat för den. Hungerspelen hette den, jag älskade att läsa böcker som var så äventyrliga. Jag hade visserligen bara läst halva boken, men jag var redan fast. Hungerspelen var en trilogi så jag måste verkligen läsa de andra två böckerna i serien!

Efter en halvtimme plingade det på dörren. Jag funderade på att bara ligga kvar, men beslöt mig för att gå ner och öppna.

Jag öppnade dörren och chocken överväldigade mig.

-----------------------------------------------------

du-du-du..

haha nej men vem tror ni att det är som "plingar på" ? ;)

KOMMENTERA<3

Hans armar darrade av ilska. Mina ögon speglades i hans, jag såg rädd ut. Skit rädd. Det såg ut som om jag var på gränsen att bajsa på mig. 

- S-sluta.., mumlade jag och gled ner för väggen.

Brad mjuknade upp såpass att jag inte var lika rädd längre, men fortfarande så var han det värsta som fanns i mitt liv. Inget skulle kunna bota allt. Inget, inte ens tiden.

Brad satte sig ner på huk.

- M-menade du vad du sa nyss? frågade han mig.

Hans röst lät riktigt sårad. När jag mötte hans blick såg jag tårar.

Jag öppnade munnen men inget kom ut.

I'm speechless...

--------------------------------------------------

Jag visste inte vad jag skulle svara, blev liksom helt ställd av hans fråga. Vafan skulle jag svara?

Sure, jag hatade honom.
Sure, jag älskade honom.

Big deal att säga?

Mjaa, jo.

jag stirrade på honom. Fick inte fram ett ljud. Och tur var väll det eftersom jag inte hade en aning om vad jag ens skulle säga.

Mitt hjärta började bulta hårdare när jag såg tårar rinna ner för Brad's kinder.

Jag öppnade munnen igen och fick ur mig något som lät som ett; urgah.

Brad tittade på mig, det såg verkligen ut som om han led.

- Du f-förstår i-inte Steph, j-jag älskar d-dig! snörvlade han.

Jag tittade på honom, ville så gärna hålla om honom, säga att allting skulle bli bra, att jag älskade honom över allt annat, att jag var hans för alltid.
Men det kunde jag inte. 
Jag hade förbjudit det själv, det gick inte, det var emot alla mina principer. Han och jag fanns inte mer.

Brad satte sig ner på golvet med ryggen mot väggen. Han grät häftigare nu än någonsin.

- J-jag v-ville b-bara ha d-dig Steph, b-bara ha d-dig! sa han och satte händerna framför ansiktet.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gjorde det minst romantiska jag kom på. Satte min hand på hans. 

Brad tog händerna från ansiktet och tittade på mig med sina röda ögon.

- Kommer d-du ihåg när v-vi först t-träffades? frågade han mig.

Jag tvingade mig själv att möta hans blick, nickade stumt och höll kvar blicken. 

- Jag minns det som igår, viskade han och kom närmare, jag minns precis vad jag sa och precis vad du sa. Jag minns tillochmed hur vädret var...

Jag såg chockat på honom. Hur kunde han komma ihåg allt? Om det inte var för allt som hade hänt skulle jag knappats komma ihåg det, men nu gjorde jag det. Bara för det hade hänt. 

Brandon blundade för en stund, det såg ut som om han smålog lite också.

.

Brandon's perspektiv 

Jag gick runt på skolan i en evighet kändes det som. Stannade inte en enda gång bara fortsatte att gå. 
Jag kan inte fatta att de ska skiljas. Hur kan de? De passade jättebra ihop, de är mina föräldrar, de ska inte skiljas. De får inte skiljas.

Min blick sökte sig mot bänkarna, bara för att se om de var tomma. De flesta var fulla, förutom en. Där satt en brunhårig tjej. Från det här avståndet såg hon ganska söt ut. Jag närmade mig och ju närmare jag kom desto sötare blev hon. Hon var en riktig diamant. Även fast jag inte ens kände henne kände jag mig... hel när hon var nära. Som om hon var min andre helft. 

- Hej, jag heter Brandon, men kalla mig Brad!  sa jag och log stort mot henne.

- Stephanie Carter! svarade hon mig och log ett blännande leende tillbaka.

- Jag gillar ditt namn! sa jag och blinkade mot henne med ena ögat.

- Tack så mycket, ditt är också fint! svarade hon mig och rodnade svagt.

Jag kom närmare och satte mig bredvid henne på bänken.  Snabbt började jag fråga henne om saker och jag ville verkligen lära känna henne.

.

Brad tittade på mig med en drömmande blick. Det såg ut som om han typ njöt.

- Vad tänker du på? frågade jag nyfiket.

Han log mot mig och satte sin hand på mitt knä.

- Dig, när du älskade mig.

Hans ord värmde, även fast jag inte ville det. Han skulle inte komma åt mig längre. Vi var inte ett par, vi var inte ens kära i varandra. Han var kär i mig. Inte jag i honom. Verkligen inte.

Men jag ville så gärna kyssa hans mjuka, saftiga, underbara läppar...

-------------------------------------------------------

Puss! 
Här har du matilda, du som tjatar så om ett kapitel ;) 

-Stephanie och Eric, Tiffany och Sofie... fortsatte han

-Ni ska jobba mest hemma, men också på lektionerna... Så nu kan ni sätta er tillsammans med den ni ska jobba med.

Jag satte mig bredvid Eric, i ögonvrån såg jag hur Brad tittade ursinnigt på oss. Jag ville verkligen såra honom så mycket jag kunde. Lika mycket som han hade sårat mig.

I want to hurt you so badly.

------------------------------------------------------------

På lektionen arbetade jag och Eric under tystnad. Han var fortfarande tjurig över Brad, men det var ju inte ens mitt fel?! Det var ju Brad som bara helt plötsligt hade kommit och kysst mig framför alla.

Lektionen flöt på bra, precis som alla andra lektioner den dagen.

När jag gick på bussen följde jag med Eric långt bak i bussen.

-Kan jag sitta här? frågade jag 

Han mötte min blick långsamt.

-okej..., mumlade han bara så jag satte mig där.

Den mesta delen av bussresan blev under tystnad, jag kom inte på något vettigt att säga så jag lät det vara tyst. Innan jag skulle kliva av vände jag mig mot Eric igen.

-Du, har du tid att jobba med grupparbetet imorgon efter skolan? frågade jag och han vände blicken mot mig för andra gången under bussresan. 

-Ja jag tror det, sa han och log ett litet leende.

Det var första gången han log mot mig sedan Brads och min kyss framför ögonen på honom.

Jag log tillbaka och gick ut ur bussen.

När jag hade ätit mellanmål och satt och tittade på tv knackade det på dörren. Jag öppnade och såg någon jag inte ville se här igen, Brad. 

Självmordstankar cirkulerade i mitt huvud och jag himlade med ögonen.

-Hej! sa han och log stort.

Jag tittade chockat på honom.

-Vad vill du? frågade jag och blängde lite på honom.

Han ryckte på axlarna

-Inget speciellt, ville träffa dig.

Jag lyfte på ena ögonbrynet och tittade ännu konstigare på honom. Han bara log och gick in och stängde dörren bakom sig. 
Sedan tittade han sig omkring.

-Är det någon hemma? viskade han.

Jag var osäker på vad jag skulle säga och bestämde mig för att ljuga.

-Ja.., mumlade jag.

Han gick förbi mig och ställde sig och lyssnade ett tag i hallen.

-Varför ljuger du för mig? frågade han och rynkade pannan.

Jag tittade ner mot marken. Han kom fram till mig och lyfte upp min haka med två fingrar.

-Tänkte du svara?

-Ja... Jag är ju hemma, sa jag med ett lite osäkert leende.

Han fnissade och det var inte så otippat att han tryckte mig mot väggen och tryckte sina läppar mot mina. Jag ville bara trycka bort honom från mig men en del av mig älskade det.
Hans läppar masserade långsamt mina. Jag försökte att inte le när hans läppar lämnade mina men min kropp är van att avsluta hans kyssar med ett stort leende.

-Stephanie, jag älskar dig! sa han och log stort mot mig.

- Brad, jag hatar dig! sa jag och log större.

Det kändes skönt att få det sagt. Hans ansiktsuttryck var mer än glatt. Han såg nästan lika arg ut som den gången på stranden. Jag hann inte berätta allt som hade hänt för Tiff, bara det viktigaste, varför jag hatade honom. Men det fanns mer. Oh, så mycket mer.

- Vafan menar du med det? frågade han mig.

Hans armar darrade av ilska. Mina ögon speglades i hans, jag såg rädd ut. Skit rädd. Det såg ut som om jag var på gränsen att bajsa på mig. 

- S-sluta.., mumlade jag och gled ner för väggen.

Brad mjuknade upp såpass att jag inte var lika rädd längre, men fortfarande så var han det värsta som fanns i mitt liv. Inget skulle kunna bota allt. Inget, inte ens tiden.

Brad satte sig ner på huk.

- M-menade du vad du sa nyss? frågade han mig.

Hans röst lät riktigt sårad. När jag mötte hans blick såg jag tårar.

Jag öppnade munnen men inget kom ut.

I'm speechless...

------------------------------------------------------------

Förlåt för ingen uppdatering i helgen, jag (mimmi) var på cup och Maria hade något annat för sig hon med, det var dåligt, vi vet. Vi ber om ursäkt, och jag vet att det är ett ganska kort kapitel men ni får stå ut!

BÄTTRE ÄN INGET!! 

Tiffany sov över hos mig den natten, hon ville inte att jag skulle vara ensam. Jag var lycklig som hade henne, hon förstod. Men jag visste fortfarande att hotet inte var försvunnet. Han visste vart jag bodde nu, han kunde komma närsomhelst nu.

Rädslan som en gång hade varit där på stranden hade inte lämnat den. Inte förens nu.

I'm scared.

------------------------------------------------------------

Dagen efter började skolan igen. I vanliga fall brukade jag gilla att gå till skolan, men idag var det en helt annan sak. Jag kände mig så sårbar. Det var som om jag hade upplevt allt igen bara för att jag hade berättat om det. Jag hade ett litet tröst iallfall, Tiff var vid min sida.

När jag hade hämtat mina böcker gick jag till Eric, som stod vid sitt skåp. Jag vill visa att jag bryr mig om honom.

-Hej Eric! sa jag och försökte låta så glad som möjligt.

Han vände sig om och gjorde ett fejkleende.

-hej, sa han ganska tyst. Jag såg på hans ögon att han egentligen inte var så glad över att se mig.

Jag kom inte på något vettigt att säga trots att jag hade bestämt mig för att prata med honom. 

Jag gick därifrån istället för att stå där och bara stirra utan att veta vad jag ska säga.

Jag gick in och satte mig i klassrummet och Tiffany kom och satte sig brevid mig. 

-Älskling, är du okej? frågade hon en aning oroligt.

-Ja, det är lungt. Svarade jag och log.

Efter lektionen följde Brad efter mig till mitt skåp.

-Hej Steph! sa han glatt och stod nära mig.

Jag kunde inte hjälpa rysningen som for över min ryggrad. Tankarna på vad som var så nära på att hända där på stranden var obehagliga.

-Hej, sa jag tyst.

Han lutade sig fram i hopp om att kyssa mig men jag vände mig om för att lägga in mina böcker i skåpet istället.

-Vad äre?? frågade han chockat

-Inget, svarade jag honom kort.

Jag dissade honom och gick till Tiffany istället.

-Han håller på hela tiden... sa jag tyst till Tiff

Hon tittade undrande på mig 

-Hur menar du?

När jag precis skulle svara dök han upp bakom mig och kramade om mig bakifrån. Samtidigt som han kysste mig på halsen.

Jag tittade bekymrat på Tiff och försökte göra något för att få honom att fatta att jag inte vill. 

Snabbt försökte jag fösa bort honom ifrån min famn.

- Men vad är det?! sa han högt och släppte mig.

-Jag vill bara inte, fatta det! sa jag argt och vände mig om.

Hans blick genomborrade mig på samma sätt som när vi hade vart på stranden. Det var som om han såg igenom mig. Som om han verkligen såg exakt vad jag tänkte och vad jag planerade att göra.

Han tog tag om mina armar och tryckte mig mot närmaste skåp och kysste mig. Hur jag än gör så kan jag inte motstå att tycka om det. Det blir att jag slappnar av och njuter. Han avbröt kyssen.

-Du vill visste, sluta ljug...

Med de orden släppte han mig och gick därifrån.

Jag vände mig om mot Tiff och hon tittade förvirrat på mig.

-Vill du eller vill du inte? Jag vet ju inte om jag ska putta bort honom från dig eller inte?

Jag tittade ner i golvet, lite förvånad av hennes frågor. Jag tänkte ett tag... Hon har rätt helt klart, fast jag kan inte svaret på frågorna. Jag vet inte själv, vill jag eller inte.

-Asså... jag vet inte...,mumlade jag

- Åh Steph...

Hon drog med mig till en bänk en bit bort och satte sig nära mig och la sedan en arm runt mig. Jag vilade huvudet mot hennes axel. Vi satt där en stund, tysta. Fast en skön tystnad. Inte en sån där äckligt pinsam tystnad. 

- Jag vet bara inte...Allt var så perfekt förut, sen hände allt...och jag har väll bara trängt undan alla känslor sen dess. Och... jag är rädd Tiff..., sa jag och stakade mig inte på något.

Även fast jag hade trott att jag skulle göra det.

- Jag vet att jag har sagt att jag alltid ska förstå, men nu gör jag faktiskt inte det Steph, hur kan man hata någon samtidigt som man älskar den. Jag har inte upplevt det själv, det är säkert därför. Men du ska veta att du kan berätta vad som helst för mig, exakt vad du känner, även om du upplever det som helt konstigt. Jag kommer aldrig dömma dig Steph, aldrig.

Jag tittade på henne med stora ögon, egentligen såg jag inte så mycket eftersom tårarna höll på att svämma över.

- Awh Tiff! snyftade jag och kramade henne hårt.

En liten tröst i världen kan möjligtvis göra något stort.

- Såhär är det, men jag är inte riktigt säker själv..., började jag och tog sedan ett djupt andetag, jag hatar honom. Det gör jag. Men jag kan inte släppa allt det bra som har hänt oss samtidigt.

Nästa lektion var SO och vi gick in och satte oss.

-Idag ska vi börja med en gruppuppgift så jag ska dela in er två och två, sa våran lärare.

Jag ville väldigt gärna jobba med Tiff men sådan tur hade jag inte. 

-Stephanie och Eric, Tiffany och Sofie... fortsatte han

-Ni ska jobba mest hemma, men också på lektionerna... Så nu kan ni sätta er tillsammans med den ni ska jobba med.

Jag satte mig bredvid Eric, i ögonvrån såg jag hur Brad tittade ursinnigt på oss. Jag ville verkligen såra honom så mycket jag kunde. Lika mycket som han hade sårat mig.

I want to hurt you so badly.

-------------------------------------------------------

oh..äre fortfarande intressant att läsa? (a)

Hur kunde någon som var så trevligt och snäll från början förvandlas till en som gav en ciggareter och sa åt en att röka, slog en och försökte våldta en? Mitt liv var i spillror. Jag skulle aldrig kunna släppa det här. Aldrig.

Han var inte en del av mitt liv längre. Han fanns inte i mitt hjärta. Jag hatade att han fanns. Han kan lika gärna gå och dö. Hur kunde han?

How the fuck could you?

I trusted you.

----------------------------------------------------------

Timmarna rullade förbi, jag hade ingen aning om tiden längre. Jag bara satt där.

Tankarna virrade omkring i mitt huvud, jag ville bara få ut dem där ifrån. Istället rullade tårar efter tårar ner för mina kinder. Jag ville bara bort härifrån, bort från allt.

Och jag var rädd. Skräckslagen. Mitt liv var i spillror, jag kunde inget göra. Den jag en gång berättade allt för har försvunnit in i mörkret. Försvunnit ur mitt hjärta. Han existerar inte ens för mig.

Lögn.

Han kommer alltid att ha en plats i mitt liv, varesig jag vill det eller inte.

Det är som om han har slagit rötter i mitt huvud. Tankarna vinglar in på han hela tiden. Jag kan inte koncentrera mig.

Inget skulle bli som förut, allt var i spillror. Jag hade inte orken att resa mig igen, inte just nu iallfall.

Vattnet åkte upp på stranden, för att sedan åka ner. Ju mer jag tittade på det destu firdfullare blev det. Jag ville sitta kvar där i all evighet.

Den varma och mjuka sanden blev kall. Min hand fortsatte att dra upp sanden och låta den sipra igenom mina fingrar.

Snabbt ställde jag mig upp. Jag hade hört han tidigare, men inte reagerat.

Han ropade mitt namn flera gånger. Jag vände mig om.

Hans blick genomborrade min.

Jag blundade för två sekunde innan jag tittade igen. Han var påväg mot mig i full fart. Jag kände skriket bildas i min strupe.

.

- Men lilla gumman! utbrast Tiff när jag bröt ihop totallt.

Jag klarade inte av att snacka längre. Jag ville inte ha med honom att göra längre.

Tårarna rann ner för mina kinder, jag kunde inte stoppa dem. Jag försökte inte ens. Det var ingen idé. 

Bara lät Tiffany smeka min rygg med sin hand medans jag blötte ner hennes tröja med mina salta tårar.

En lång stund satt vi bara där, hon med armarna runt mig och jag vilade huvudet mot hennes axel. Det var skönt att ha sagt det mesta nu, skönt att ha Tiff som vanligt igen.

-Jag älskar dig Stephanie. Det kommer bli bra igen, sa hon tyst.

Tiffany sov över hos mig den natten, hon ville inte att jag skulle vara ensam. Jag var lycklig som hade henne, hon förstod. Men jag visste fortfarande att hotet inte var försvunnet. Han visste vart jag bodde nu, han kunde komma närsomhelst nu.

Rädslan som en gång hade varit där på stranden hade inte lämnat den. Inte förens nu.

I'm scared.

------------------------------------------------------------

Kommentera vad ni tycker, och har ni idéer så kommentera de med!

Tiffany var glad hela vägen hem, som tur var fattade hon att det inte var något jag kunde säga rent ut, mitt bland folk.

När vi kom hem och satt och åt mellanmål började hon visa att hon inte ville vänta längre.

-Kom igen, berätta nu!

-Ja jag ska, låt mig bara tänka lite hur jag ska börja.
Jag rörde om i mitt oboyglas och tog ett djupt andetag.

-Okej, så här är det...

----------------------------------------------------------

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=FHp2KgyQUFk&NR=1

(lyssna medans ni läser!)

- Jag vet inte riktigt hur jag ska börja Tiff..., mumlade jag och tittade ner på mina knän.

- Jag fattar att det måste vara jobbigt för dig men...hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte låter mig veta vad som har hänt?

Jag kunde inte låta bli att tänka att hon bara kunde vara där, bara finnas där för mig även fast jag inte sa något till henne. Men jag visste mycket väl att jag behövde börja berätta, men hur skulle jag berätta?

- Jag vet inte hur jag ska berätta, jag kan inte berätta som en överblick över allt som hände..., sa jag och skruvade nervöst på mig.

- Bara berätta precis vad som hände? Alla detaljer, allt du tänkte, jag finns här för dig Steph!

- Okej, du vet Brad? Brandon? Han som kom fram och typ..kysste mig idag? frågade jag henne och mötte hennes blick.

Tiffany nickade och grimaserade lite.

Jag kunde se på henne att hon inte tyckte om honom.

Jag tog ett djupt andetag innan jag började.

.

- Kom här baby..., mumlade han och log sexigt mot mig.

Jag tände inte ens på det, men han trodde det. Han fattade inte att jag bara ville bort härifrån. Att jag ens hade låtit honom övertala mig att göra något så dumt!

Han såg att jag inte var bekväm. Han kysste mig och jag kände hur det smakade rök i bådas munnar, det var irriterande. Jag kände mig äcklig som hade provat. Duschen kallade på mig, och jag ville verkligen dit, så äcklig och rökig som jag kände mig. Det första jag skulle göra är att tvätta munnen med typ tvål och borsta tänderna femtio gånger. Tandborsten skulle jag slänga sen. Fyfan, aldrig mer.

Jag avbröt kyssen. Brad stirrade på mig, jag hade aldrig avbrutit kyssen på skit länge.

- Vad är det? frågade han och smekte min arm.

Jag skakade på huvudet och log ett fake leende. Han köpte det såklart inte. Tyvärr kände han mig bättre än någon annan.

- Säg nu älskling?

Jag suckade.

- Det här funkar inte Brad, du får mig att göra saker jag inte tycker om. Tillexempel att röka! muttrade jag och drog mig bort från honom.

Brad muttrade något ohörbart.

- Är du seriös? Jag frågar ju alltid innan? Du svarar ju alltid ja? det är ditt eget jävla fel att du säger ja, du kan ju fanimej lika gärna säga nej! sa han argt.

Jag ryckte till av hans plötsliga höga tonfall. Han lät väldig arg. Brad hade aldrig varit arg på mig förut.

Snabbt reste jag mig men Brad fattade min arm och drog till. Så hårt att jag ramlade ner i soffan.

Utan förvarning lade han sig över mig, med hela sin tyngd. Jag var för svag att putta bort honom. Han hade alldeles för mycket muskler från sitt hockeyspelande.

Han sa inget, bara låg där, och tittade på mig. Det var obehagligt. Och det blev bara obehagligare.

- Brad, seriöst, gå av mig! sa jag och försökte låta arg.

Det gick tydligen inget vidare eftersom han bara log och pressade sig ännu mer på mig.

Jag började på andnöd, och inte var det för hans tyngd. Jag hade nämligen en stor klastrofobi.

Utan förvarning pressade han sina allt för mjuka läppar mot mina och tryckte in sin tunga i min mun. Allting försvann och jag flög in i kyssen och mina alltför opassande tankar. Jag märkte ingenting.

Han kunde ha kommit längre om han inte hade börjat smeka mitt lår. Jag avbröt snabbt kyssen när jag kände att hans hand var på min bara hud.

- Vad i helvete håller du på med?! skrek jag och försökte putta bort honom.

Brandon bara skrattade och fortsatte kränga av mig mina byxor, snabbt försökte jag dra upp dem igen, men förgäves.

Brad fattade att jag inte skulle ge mig utan fight så han fattade ett av sina värsta beslut.

Han slog mig.

På kinden.

Hårt.

Lämnade ett märke.

Jag blev både sexuellt trakasserad och misshandlad.

Nu mådde jag verkligen illa. Hände det här verkligen.

Något sa åt mig att slå tillbaka, kämpa för min oskuld. Kämpa för min värdighet. Och det gjorde jag sannerligen.

Snabbt slog jag till honom på kinden, lämnade ett stort rött märke av min hand. Brad morrade när hans hand flög upp till kinden. Jag såg hur hans blod pulserade, så arg var han nu.

Vid denna punkten såg han ut som om han skulle kunna mörda mig när som helst. Adrenaliden tog över, jag slog honom på ögat, slaget var hårt. Det kände jag själv. Han skrek till och hans vikt försvann från mig. Snabbt reste jag mig och sprang ut genom dörren. Jag hade ingen aning om vart jag skulle. Men vart jag än vände mig skulle han veta vart jag var. Han skulle hitta mig, det visste jag.

Min rädsla var stor. Jag hatade det han hade gjort. Jag hatade att han hade försökt våldta mig. Jag hatade att han hade slagit mig. Jag hatade honom.

Jag sprang länge, utan någon egentligen riktning. Bara sprang. Såfort jag hörde något vände jag mig om och såg mig panikslaget omkring. Om han var i närheten skulle mitt liv vara så gott som över. Jag visste att han hade styrkan. Och tydligen hade han viljan att slåss också. Jag hade inget. Det enda jag ville var att komma härifrån.

Jag hade sprungit ända fram till stranden som låg fem kilometer ifrån mitt hus. Jag stannade för första gången och kände hur hackigt jag andades. Andfådd och panikslagen.

Snabbt satte jag mig ner på stranden. Sanden var mjuk och varm, den var skön. Jag älskade sanden här. Den gav mig lugn. Den gav mig alltid lugn, förutom idag. Inget kunde ge mig lugn. Inget förutom en flytt. Jag måste härifrån. Och ingen kommer kunna stoppa mig. Hellre bor jag hos fosterföräldrar om jag så måste.

Hur kunde någon som var så trevligt och snäll från början förvandlas till en som gav en ciggareter och sa åt en att röka, slog en och försökte våldta en? Mitt liv var i spillror. Jag skulle aldrig kunna släppa det här. Aldrig.

Han var inte en del av mitt liv längre. Han fanns inte i mitt hjärta. Jag hatade att han fanss. Han kan lika gärna gå och dö. Hur kunde han?

How the fuck could you?

I trusted you.

--------------------------------------------------------

ohh...

dude, är det fortfarande spännande?

Haha jag funderade på att avslöja allt i slutet men ah, här har ni en del av det som har hänt ;)

Gillade ni kapitlet?

Var det spännande?

KOMMENTERA VAD NI TYCKTE! :D

Skrivet av Mimmi :)

Visserligen var det lite svårt att koncentrera sig eftersom Tyler tydligen blev lite för glad när jag kom och satte mig bredvid honom med min uringade tröja, om ni fattar vad jag menar ?
Jag märkte det direkt, först; han pressade sitt ena ben mot mitt, andra; jag RÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKADE snegla ner mot hans byxor och såg att det stack upp lite mer än det brukar göra, (okej, jag brukar inte titta på Tylers skrev, men asså...ja, ni fattar...) och det tredje; han satte ena sin hand på mitt lår.

Obekvämt.

Keep your hands off me.

----------------------------------------------------------

Jag kunde inget göra, det kändes bara sjukt obekvämt. Nu ville jag inte umgås med honom längre. Jag förbannade mig själv över att jag ens hade flyttat hit, han var ju fan värre än att sitta bredvid den svartsjuke Brad.

Till min lättnad ringde klockan fem minuter senare, jag hade provat allt jag vågade. Skaka lite lätt på benet, vrida på mig, lägga handen mellan mina ben så att han inte skulle komma åt, inget fungerade. Jag mådde illa. Verkligen. Något sånt här hade jag inte varit med om förut.

Eller..Jag skojade.

Brad hade gjort något ännu värre. Något som jag skulle behöva berätta för Tiffany idag. Något jag verkligen inte såg fram imot.

Jag gick snabbt ut utan att bry mig om Brad eller någon annan. Jag var arg, väldigt arg. Varför satte jag mig ens brevid Tyler?
Brad kom och ställde sig bakom mig och tog tag i min arm när jag stod vid mitt skåp. Han försökte vända mig om men jag ruskade bara bort hans hand från mig.

-Vad håller du på med!? Varför sätter du dig brevid Tyler och låter han smeka dig sådär? frågade han mig upprört.

-Skit i det! Jag för göra vafan jag vill, svarade jag honom ilsket tillbaka.

Han stod stilla ett tag men vände mig sedan och pressade mig mot mitt skåp. Avundsjuka jävel.

-Lägg av, jag vet att du älskar mig Steph, sa han tyst.

Nästan viskande.

Han kunde verkligen göra mig riktigt arg. 
Ilskan i mig gjorde mig stark nog att putta bort honom.

-Släpp mig! idiot! sa jag och gick därifrån.

Han sprang efter och stoppade mig, vände mig och pressade sina läppar mot mina. Kyssen övergick till hångel och jag tog upp mina händer runt hans nacke. En lust vaknade till liv inne i mig och jag kände ett jubel inom mig. Innan det hann spåra ut avslutade jag kyssen. Så fort hans läppar lämnade mina såg jag Eric komma gåendes bakom Brads rygg. Han såg riktigt besviken ut och han tittade på mig som om jag nyss hade dumpat honom. 

Det hade jag ju inte precis gjort eftersom vi aldrig har varit tillsammans. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt elak och som om jag nyligen hade varit otrogen mot honom.

Jag vände mig om och gick därifrån, fick även se Tiff titta på mig med en chockad min. 

Den här dagen kunde bara sluta i katastrof.

Jag plågade mig igenom alla lektionerna som var kvar, och nu skulle det värsta komma, jag skulle behöva gå hela vägen hem med Tiffany, och försöka undivka ämnet. Sedan skulle jag behöva ta upp det, och låtsas som om det var en helt naturlig sak. Jag visste redan nu att jag inte skulle kunna klara av att berätta hela historian. Det visste jag.

Men vad kunde jag göra? Jag var tvungen, och jag var tvungen att göra det snart. Nu slutade vi, det är bara att inse det. Jag kommer bryta ihop när jag berättar, men Tiffany kommer vilja höra hela historien, tyvärr.

Undrar om hon kommer förtså när jag berättar, undrar om hon kommer förstå varför jag fortfarande trånar efter honom. Jag vill ha honom, men ändå inte. Jag vill ha han som han var förut, men jag vågar inte... Jag vill inte..

Tiffany kom fram till mitt skåp,log tvekande och jag log tillbaka. Jag såg genast att hon kände sig bekvämare. Även fast jag måste förklara allt för henne så kände jag mig också bättre till mods. Jag slängde snabbt in mina skolsaker och drog igen skåpet, fattade hennes mjuka hand och drog med mig henne ut från skolan.

Tiffany var glad hela vägen hem, som tur var fattade hon att det inte var något jag kunde säga rent ut, mitt bland folk.

När vi kom hem och satt och åt mellanmål började hon visa att hon inte ville vänta längre.

-Kom igen, berätta nu! 

-Ja jag ska, låt mig bara tänka lite hur jag ska börja. 
Jag rörde om i mitt oboyglas och tog ett djupt andetag.

-Okej, så här är det...

---------------------------------------------------------

Spännande!  I nästa kapitel får ni  reda på Stephs stora hemlighet :D 

Det här kapitlet är skrivet av både mig Maria och Mimmi:)

Jag skakade på huvudet.

Det gick inte att dölja det längre, nu visste jag det, och jag hatade det.

Jag

Var

Kär.

Sometimes, Love isn't a good thing.

------------------------------------------------------------

Någon timme senare plingade min mobil till och jag fick ett meddelande från Brad.

"Varför försvann du bara älskling? Trodde vi hade rett ut allt och var vänner igen:*?"

Jag funderade lite på vad jag skulle svara, om jag skulle svara... Men kom fram till att berätta som det var.

"Behövde vara ensam bara..." 

Det plingade till igen

"Jag hoppas verkligen att du förstår att jag fortfarande tycker om mig. Hatar mig själv för det jag har gjort mot dig, det kommer aldrig hända igen:*"

Den natten hade jag svårt att somna, jag låg och tänkte på Brad, om många av våra minnen.

När jag klev på bussen på måndagmorgonen såg jag Eric ganska snabbt. Jag tittade snabbt ner innan han såg mig, jag valde att låtsas som jag aldrig såg honom och satte mig nästan längst fram istället. Precis när jag satte mig kom han och satte sig brevid mig.

-Steph! hälsade han glatt.

Jag låtsades se chockade ut över att han var på bussen.

-Hej Eric! sa jag och log ansträngt mot honom.

Visst är han snäll men jag kommer bara svika honom. Jag vet att han vill mer än att vara min kompis. 

-Såg du inte mig när du klev på? frågade han mig.

-Nej... mumlade jag bara.

-Okej, vad har du gjort i helgen då?

Jag funderade en snabb stund. Skulle jag säga att jag var med Brad?

-Eh, va? sa jag dumt och stirrade på honom.

Det sa jag bara för att få lite mer betänke tid.

-vad har du gjort i helgen...? upprepade han.

-Aha, ne jag har bara pluggat och lite sånt.....du själv?

-Va med några kompisar bara.

För första gången på bussresan tittade jag upp på honom, på hans ögon. Han tittade bara undrande på mig och log sedan.
Jag försökte titta bort men jag var som förstelnad.
Han tittade tillbaka men missförstog min blick helt och hållet. 

Han närmade sig mina läppar med sina. Men de hann bara snudda vid varandra innan bussen stannade och jag vände bort blicken och reste mig upp. Det var bäst så, även om en del av mig ville kyssa honom.

Snabbt tog jag mig förbi honom, men klumpig som alltid ramlade jag och hamnade i hans knä. Eric tittade på mina läppar, ännu en gång lutade han sig fram och jag öppnade min stora käft och sa:

- Men oj, oj, oj nu måste vi verkligen gå! Bussen kan ju åka när som helst!

Jag kände mig som en gammal tant, men allt för att slippa kyssa honom, även om jag verkligen ville kyssa killen.

Han reste sig också upp samtidigt som han såg väldigt förvirrad ut. 

Väl inne i skolan gick jag till mitt skåp och hämtade mina saker. När jag skulle stänga kom Brad från ingenstans.

-Hej babe!

Jag himlade med ögonen men log sedan mot honom.

-Hej Brad.

Han klev ett steg närmare mig och gav mig en snabb kyss.

Jag hann inte ens reagera förens det redan var över.

-Jag var tvungen, sa han leendes och gick sedan till sitt skåp. Jag log bara och skakade på huvudet.

Jag ville inte gilla det, men en del av mig ville verkligen ha hans läppar emot mina, den andra ville minst sagt döda honom. Tyvärr var den första sidan påväg att vinna.

När de öppnade klassrummet såg jag Tiff snabbt gå och sätta sig brevid Eric.

Jag blev lite chockad men Brad tog snabbt min hand och drog med mig till en plats brevid honom.

Tiffany stirrade på mig och höjde ögonbrynen, nu skulle det bli ännu svårare att förklara för henne, men jag skulle verkligen behöva göra det snart.

Snabbt tog jag fram min telefon och messade henne.

"Vi är idag, hemma hos mig, jag säger där okej?<3:*"

Jag märkte såklart inte att Brad tittade över axeln på mig, inte förns han frågade menar jag.

- Vad ska du säga till Tiffany? frågade han med ett blekt leende.

Jag såg på honom att leendet inte ens var äkta, så pass bra känner jag honom.

- Näj, asså en tjej grej..., mumlade jag frånvarande.

Brad rynkade på pannan.

- Vadå, har du problem med mens eller? frågade han dumt.

Jag skrattade och skakade snabbt på huvudet.

- Nej, en annan sak! sa jag och sneglade ner på min mobil som nyligen plingade till.

"Bäst för dig att du gör, har fan väntat i en evighet nu! :*"

Jag knappade in en enkel pussmun och sedan körde jag igång med svenskan. Jag hade enkelt för alla språk ämnen, det var bara jag. Sure, jag gillade inte skolan, men jag tyckte det var enkelt.

Jag kände en papperstuss landa precis mellan mina bröst, tyvärr hade jag en ganska uringad tröja på mig. Brad hade tydligen märkt det, men till min förvåning var det Tyler, som satt några rader framför mig och Brad, som hade kastat. Han såg belåten ut men gav mig tecken att jag skulle öppna den.

Jag himlade med ögonen och stoppade ner handen innanför tröjan och hämtade papperslappen, Tyler stirrade på mig med stora ögon.

"Skulle du vilja hänga efter skolan imorgon? Bara du och jag allstå! ;)"

Jag blev lite smickrad, log, och tittade sedan upp på Tyler som fortfarande stirrade på mig. Den här gången på mitt ansikte, tack och lov. Hans blick tittade frågande på mig och jag nickade.

Brad suckade och vände sitt ansikte mot pappret, han såg riktigt sur ut. Han kan ju inte tro att jag bara ska hänga med honom för han är i stan? + att jag inte ens vill ha med honom att göra. Bara för att reta honom extra mycket packade jag snabbt ihop mina saker och gick för att sätta mig vid Tyler. Och tro mig, det retade honom rejält.

- Steph? vart fan ska du? frågade han argt.

- Jag ska sitta här, bredvid Tyler! svarade jag honom med en glimt i ögat.

Brandon frustade argt men fortsatte att jobba med sitt. Plötsligt blev jag lite rädd, om jag inte var snäll mot honom kanske han inte skulle vara snäll mot mig, och om han inte är snäll mot mig vet jag inte vad jag ska göra. För om Brad är arg då är han arg. Och om han inte är snäll så är han verkligen inte snäll, det skrämde mig varje gång han blev arg, redan i Atlanta när vi ändå var bästisar. Och då var det inte ens mig han var arg på.
Jag funderade lite snabbt på att gå och sätta mig bredvid honom igen, men slog snabbt bort tanken för att sedan börja jobba.

Visserligen var det lite svårt att koncentrera sig eftersom Tyler tydligen blev lite för glad när jag kom och satte mig bredvid honom med min uringade tröja, om ni fattar vad jag menar ?
Jag märkte det direkt, först; han pressade sitt ena ben mot mitt, andra; jag RÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKADE snegla ner mot hans byxor och såg att det stack upp lite mer än det brukar göra, (okej, jag brukar inte titta på Tylers skrev, men asså...ja, ni fattar...) och det tredje; han satte ena sin hand på mitt lår.

Obekvämt.

Keep your hands off me.

-----------------------------------------------------------

Skrivet av både maria och mimmi, duktiga tjejer, eller vad säger ni ;)

puss!

KOMMENTERA!<3