Men osmart som jag var fortsatte jag inte att gå utan gick in i mitt hus. Inte förns efteråt insåg jag mitt misstag, nu visste killen vart jag bodde...

Men vem var han egentligen?

----------------------------------

Jag åt ett snabbt mellamål och satt och tittade ut genom fönstret. Ena sekunden såg jag inte ett spår av någon på hela gatan. Andra sekunden stod han precis vid mitt fönster och log som en dåre.

Jag drog efter andan och blängde på honom. Den här killen är ju läskig...

Jag la snabbt min skål med flingor i vasken och gick med bestämda steg fram till dörren och öppnade.

Såklart stod han redan där.

- Tjenare sötis! sa han och blinkade till mig.

- Asså, vad vill du mig? sa jag och blängde surt på han igen.

- Kan inte vi hänga? sa han och log ett sött leende mot mig.

Jag smälte lite inombords och log nästan, men bara nästan.

- Vi känner ju inte ens varandra? svarade jag i en snällare ton.

- Kanske därför man "lär känna varandra" svarade han och log igen.

Jag tvekade.

Men det var ju ändå sommarlov, och han verkade ju vara ganska snäll, förutom att han är lite creepy...

- ah okej då...svarade jag och tog min mobil och nycklar.

Jag låste dörren och följde med honom ut.

- Så vad heter du då? frågade han och log sådär sött igen.

- Sam...eller Samantha egentligen men kalla mig sam...du själv? svarade jag och log tillbaka.

- Jag är Justin, hur gammal är du då? svarade han och gick lite närmare.

Jag höll avstånd och log ursäktande.

- Jag är 15, durå? svarade jag.

- Jag är också 15 =D

- Coolish... sa jag och lipade lite.

Justin skrattade.

Han hade ett sånt gulligt skratt!

Vi gick till en liten lekpark och satte oss på gungorna.

Justin och jag satt och pratade i nästan tre timmar.

Det kändes som om jag hade känt honom föralltid!

Efter ett tag kom limousinen tillbaka och körde långsamt när den passerade mig, jag började gå snabbare och sprang nästan när jag såg hur den började backa.

Jag såg skolan och spurtade dit.

Läskigt värre....

------------------------------

Jag kom fram till skolan i god tid, inte för tidigt, inte för sent.

Min kompis Linda stod vid porten och väntade på mig som vi hade bestämt.

Jag berättade allt om limousinen som hade åkt förbi mig två gånger.

- Fett läskigt :o, sa Linda och gapade.

- JAG VET! sa jag och började småskratta åt hennes min.

- Vågar du gå hem nurå ;) frågade hon sen och petade till mig med armbågen.

- Haha, ja det är klart, vad kan en limousin göra liksom! sa jag och vi började skratta.

- Men var lite försiktig iallafall! sa Linda och såg lite orolig ut.

- Linda, inget kommer hända? sa jag och skrattade bort det hela.

Men ändå hade jag en orolig känsla i magen.

Skolavslutningen gick somvanligt väldigt långsamt, är jag förvånad?

Men efter en timmes tortyr så var skolan äntligen slut!

ÄNTLIGEN SOMMARLOV!

Jag och resten av skolan sprang ut ur skolan och skrek av lycka.

Jag kramade om alla mina klasskamrater, men det blev lite obehagligt att krama Erik. Men men, vad gör man inte på sommarlovet ;)

Jag började gå hemåt med den där härliga känslan av sommarlov, blandat med den där läskiga som jag fick av limousinen, i magen!

Jag svängde runt hörnet och såg limousinen.

Jag stannade till och tittade mig omkring. Gatan var helt tom.

Vad skulle jag göra nu? Gå förbi? eller springa förbi? eller gå tillbaka och gå en helt annan väg?

ojdå, de har sett mig.

Dörren öppnades och ut kom en kille i min ålder.

Jag var fortfarande ganska rädd men började gå och tänkte att jag bara skulle igronera killen.

- Hej, förlåt om jag har skrämt dig eller nått, men du var bara så söt...sa han och rodnade.

Jag gav han ingen reaktion och fortsatte att gå.

- Du, jag pratar med dig! ropade han efter mig.

Jag fortsatte bara att gå men hade ett litet, litet smile på läpparna.

Killen sprang efter mig och tvingade mig att stanna genom att ställa sig mitt framför mig.

Jag suckade och blängde på honom.

- Tror du på kärlek vid första ögonkastet eller ska jag gå förbi igen ;) sa han flörtigt och log ett bländande leende mot mig.

- Tönt mumlade jag och fortsatte att gå.

Äntligen kändes det som om killen hade gett upp eftersom han gick och satte sig i limousinen igen.

"äntligen..." tänkte jag och gick vidare.

Jag hörde ett fordon närma sig långsamt.

- Hej igen, du, jag tappade bort mitt nummer, kan jag få ditt? ;)

- Skaffa ett nytt då? sa jag bara och fortsatte att gå.

Äntligen var jag framme vid mitt hus. Men osmart som jag var fortsatte jag inte att gå utan gick in i mitt hus. Inte förns efteråt insåg jag mitt misstag, nu visste killen vart jag bodde...

Men vem var han egentligen?

----------------------------------

KOMMENTERA!!!

för en gångs skull