Jag kom på att det kanske var dags att låta pappa veta att jag skulle föda så jag fiskade upp mobilen ur fickan, trodde det var omöjligt tills jag kände den i handen, och messade honom.

" Jag vet att du fortfarande är arg, nu är det dags och jag bryr mig seriöst inte om du är där eller inte, men skulle bara säga att du är välkommen i vilket fall... "

--------------------------------------------

Jag låg i en sjukhussäng och kände hur smärtorna bara kom närmare varandra.

- Oscar...viskade jag, det gör ont!

Oscar såg lidande ut. Han ville så gärna göra något men kunde inte.

Efter ett tag kom tre sköterskor in.

- Hej Tiffany, kommer du ihåg mig? Marie? sa den ena och log vänligt mot mig.

Jag nickade och grimaserade sedan av en av smärtorna som kom.

De kollade en massa grejer och sen sa de något till varandra.

Marie vände sig mot mig och drog sedan efter andan för att säga något.

- Det är dags! sa hon och log mot både mig och Oscar.

Jag nickade lite och fick hjälp med att vända mig.

Oscar satte sig på en stol bredvid mig och höll min hand under hela tiden vi var där.

Jag log mot honom, han var riktigt gullig.

Det bästa var att han var min, min, min, min, min, min!

Oscar satt bredvid mig och tittade på våran lilla ängel. Han andades fridfullt och log i sömnen.

Oscar smekte hans kind och tittade sedan upp mot mig.

- Vad tycker du han ska heta? frågade han och tittade på mig med kärlek i ögonen.

Jag funderade en stund och kom sedan på två namn som jag verkligen gillade.

- Viking eller Ludvig...sa jag för mig själv.

Oscar log lite.

- Båda två gulliga namn! sa han och kysste mig.

Helt plötsligt slogs dörren upp och en sköterska kom in. Hon såg helt skräckslagen ut.

- Men herregud vad är det? utbrast jag och stirrade på henne.

- En man är här och han säger att han är din pappa, han låter väldigt arg, ska jag släppa in honom? frågade hon nervöst.

Jag nickade bara och Oscar hjälpte mig att sätta mig upp.

Pappa kom in och så fort han såg mig rusade han fram och började gråta.

- Jag är så ledsen Tiff! Jag betedde mig så omoget! Från och med nu ska jag vara vid din sida hela TIDEN! sa han och jag tittade tveksamt upp mot Oscar som också såg ganska tveksam ut.

- Hur ska jag kunna berätta något allvarligt för dig om du bara försvinner i 9 månader utan att säga ett knyst om vart du är? svarade jag argt.

- Jag skickade ett sms? sa pappa förhoppningsfullt.

Jag kokade inom mig.

- Du kan dra tillbaka till ditt tyskland, jag bryr mig inte. Jag är 17 år och ska gå ut gymnasiet, sen ska jag bli servitris! sa jag och pappa stirrade på mig.

Han reste sig sedan upp.

- Jag älskar dig stumpan, men är det så du vill så flyttar jag till Tyskland.

Jag nickade.

- Jag betalar hyran för huset fortfarande, sa han sedan och jag nickade ännu en gång.

Pappa lämnade rummet och Oscar log mot mig.

En galen tanke slog mig.

- Oscar, skulle du vilja flytta in hos mig? frågade jag innan jag ens hade tänkt över tanken.

Oscar tittade förvånat på mig och sedan sprack hans ansikte upp i ett leende.

- Alltid <3

--------------------------------------------

Jag kände Oscars blick bränna.

- Du vet att jag alltid kommer finnas här för dig va?

Jag sneglade ner på honom och log lite.

Oscar kom upp i min säng och kramade mig.

- Now and forever...

--------------------------------------------

Oscar hade varit hos mig hela tiden sen pappa stack. Det gjorde mig väldigt glad för jag behövde verkligen någon.

-Tack, jag älskar dig Oscar sa jag tyst.

Han log och tittade djupt in i mina ögon. 

-Det kommer bli bra älskling jag är hos dig hela tiden och hjälper dig. Jag kan inte ens förstå att jag är pappa till barnet där inne och vi får göra det bästa av sitvationen och vara positiva, sa Oscar lungt och jag kunde bara hålla med honom. Jag kysste honom länge och lät våra tungspettsar nudda varann.

Dagen efter låg jag i min säng och bara andades. Oscar låg bredvid mig.

Det var ett under att han fick plats bredvid mig, så stor som jag har blivit.

Oscar smekte min stora, ballong mage.

- Oj! den sparkade! sa han plötsligt och log sedan mot mig.

Jag log tillbaka och vilade sedan huvudet på kudden.

Ingenting i mitt liv var lätt just nu, pappa hade inte varit hemma på typ 6 månader, jag var alltså tvungen att klara mig själv.

Men ljuset i tunneln var verkligen Oscar, all hans vakna tid tillbringade han med mig eller så var han på jobbet.

Ja, ni hörde rätt. Oscar har skaffat jobb, för våran lilla familjs skull.

Pappa betalade ju räkningen på huset fortfarande, men när barnet kom skulle vi behöva köpa blöjor, barnkläder och allt möjligt.

Det skylle inte vara enkelt. Men vi skulle nog klara det.

Jag kände med händerna på min mage.

Ännu en gång sparkade barnet. Jag log när jag kände det.

- Vet du vad jag tror? frågade Oscar plötsligt.

- Nej vadå? log jag och fortsatte att känna på min mage.

- Jag tror att vi kommer klara det här tillsammans, jag tror att vårat förhållande bara stärks av det här. Jag tror att vi kommer hålla ihop förevigt...

Jag stelnade till och stirrade på honom.

Efter ungefär tjugo sekunder märkte jag att Oscar såg lite nervös ut och mitt ansikte sprack upp i ett stort leende.

- Då tror vi nog på samma saker! viskade jag i hans öra och kysste honom passionerat.

Två månader senare

Oscar och jag satt i soffan när jag kände kramparna komma.

Jag la mig ner och andades tungt.

Oscar höll min hand och tittade oroligt på mig.

Efter ett tag fattade jag, det var dags.

- Oscar! Kör mig till sjukhuset nu! Det är dags! tjöt jag och reste mig med möda.

Oscar sprang snabbt fram till väska som vi hade packat om det skulle hända.

Sen hjälpte han mig att sätta på mig mina skor, pinsamt nog.

Vi satte oss snabbt som attan i bilen och Oscar körde iväg.

Ännu en värk kom och jag kved till.

Varför skulle det göra så ont?

Jag kom på att det kanske var dags att låta pappa veta att jag skulle föda så jag fiskade upp mobilen ur fickan, trodde det var omöjligt tills jag kände den i handen, och messade honom.

" Jag vet att du fortfarande är arg, nu är det dags och jag bryr mig seriöst inte om du är där eller inte, men skulle bara säga att du är välkommen i vilket fall... "

-------------------------------------------

Blir det en kille eller en tjej?!

Tjenixen alla glada läsare! :DD

Nu äre såhär att jag ska få hjälp av mina underbara kompis Maria, hon ska skriva delar av novellen tillsammans med mig (:

Alltså kommer Maria och Mimmi (jag) skriva novellen Paradise.

Hoppas ni gillar vad vi skriver! (:

pusshej<3

- Nå, ska ni säga något eller? utbrast han.

Jag smålog lite.

- Det här är verkligen inte lätt att säga...men jag kommer bara säga det rakt ut.

Pappa nickade och såg plötsligt allvarlig ut.

Jag hade tittat ner i marken hela den här tiden, men nu lyfte jag min blick och mötte hans ögon.

- Jag är gravid.

--------------------------------------------

Först såg pappa bara helt förvirrad ut och tittade på mig en lång stund och sedan på Oscar. Efter det kollade han lite på min mage. Jag höll andan, sedan rann en tår långsamt ner från min kind, jag vet inte varför.
-P-Pappa.. började jag och min röst lät väldigt pipig och rädd
Oscar tittade försiktigt på mig och såg väldigt orolig ut.
-Ä-Är du säker...? sa pappa och jag kände verkligen inte igen hans röst.
Jag bet mig i läppen.
-J-Ja, vi var och t-tittade nyss.
-Men nä... när.. började pappa och jag förstod exakt vad han menade.
-Det var på f-festen. Vi var fulla pappa, det det var inte meningen, jag kommer inte ihåg någonting.
-H-Har du varit full... frågade pappa och tittade ner i marken.
-JAG FATTAR INTE ATT DU KUNDE?!!! utbrast han sen och både jag och Oscar hoppade till.
Sen reste han sig upp, gick med hastiga steg förbi oss och slängde igen ytterdörren med en smäll. Efter det blev det helt tyst. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag vände försiktigt huvudet mot Oscar, han såg väldigt ledsen ut och man såg att han inte visste vad han skulle göra. Sen bara sjunkte jag ner på golvet med huvudet mot knäna och satt bara där. Oscar var snabb att sätta sig brevid mig tätt intill med armarna runt mig. och då började tårarna forsa ut genom ögonen på mig och det kändes som att hela jag bara skulle gå sönder.

Vi satt tysta en stund tills Oscar bröt tystnaden.

- Han kommer över det, jag lovar! sa han och kramade mig extra hårt.

                                       Tre dagar senare

Jag ligger i min säng och tittar upp i taket Oscar ligger brevid mig. Igår fick jag ett sms av pappa det stod:"Är i Tyskland och jobbar" Det gjorde mig lite ledsen att han inte skrev mer men det var första gången han skrev vart han är. Han borde finnas där för mig nu när mamma är död men det känns bara som att han vill bli av med mig, att jag behöver honom förstår han inte.

Jag fattade att han tog det hårt, att jag var gravid och allt, men han måste förstå att jag faktiskt behöver en förälder i spelet, speciellt nu.

Jag kände Oscars blick bränna.

- Du vet att jag alltid kommer finnas här för dig va?

Jag sneglade ner på honom och log lite.

Oscar kom upp i min säng och kramade mig.

- Now and forever...<3 viskade han i mitt öra innan hans mjuka, perfekta läppar nuddade mina.

-------------------------------------------

Jaha..Dilema.

Är inte det bara fantastiskt?!^^

Okej, så nu är det såhär att jag har värsta idén på en ny novell, men jag har ju precis börjat på denna, och kan ju inte avsluta den nu när hon är gravid o allt !?

Haha, nej men vad tycker ni?

Ska jag avsluta den nuvarande novellen vid typ 20 delen? eller ska jag fortsätta länge på den nuvarande och kasta bort min andra idé? 

 <---- såhär känner jag mig just nu ^^

Lite sur eftersom jag skrev den här delen igår och sen bara försvann den?! :o

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

3 månader senare

Jag stirrade på min mage i spegeln.

- Det kan inte vara möjligt...mumlade jag och kände hur en tår rann långsamt ner för min kind.

--------------------------------------------

Jag studerade min mage mycket noga.

Hur kunde jag vara så...så fet utan att ha ätit speciellt mycket?

Och det här var verkligen inte fettma.

Magen var...rund.

Jag kände hur hjärtat började banka hårt.

"Det kan bara inte vara möjligt..." tänkte jag när jag slog nummret till Oscar.

*samtal*

Oscar: heyy bbaby!!

Tiffany: jag tror jag är gravid.

O: men testerna sa ju att du inte var det?

T: Jag vet! Hur kan de ha så fel?

O: jag kommer om 5.

*samtal slut*

De fem minuterna kändes oändliga.

Jag fattar bara inte, de sa ju att jag inte var gravid och sen helt plötsligt blir jag det.

Eller jag kanske bara är fet?

Nej...jag har ju inte ätit så mycket snabbmat, faktiskt typ inget på två månader.

Jag drog upp tröjan ännu en gång och studerade min mage.

Snart skulle pappa vara hemma också, han var bara och handlade.

Det ringde på dörren, jag öppnade snabbt och Oscar kramade mig så fort jag öppnade.

- Få se? frågade han nervöst.

Jag drog upp tröjan och han slog sig för munnen.

Det syndes alltså väldigt tydligt.

Hur dum får jag va? Jag måste ju ha märkt något? Men nej..

- Ska vi åka in och be någon dubbelchecka iallfall? frågade oscar efter ett tag.

Jag nickade och tog min jacka.

Han körde snabbt till sjukhuset och vi kom snabbt in i ett rum.

Där satt vi och väntade i typ en halvtimme innan en sjuksköterska kom in.

- Hej! Jag heter Marie och jag är din barnmorska, du trodde alltså att du var gravid? sa kvinnan och log vänligt mot mig.

- Ja, sa jag argt, men jag fattar inte hur alla doktorer kan ha så fel eftersom jag checkade om jag var gravid för tre månader sedan och de sa att jag var 100% negativ?

Marie log vänligt igen.

- Ibland kan också doktorer ha fel! sa hon.

Jag blängde surt på henne.

- Men nu ska vi ta oss en titt! sa hon och tog fram någon gelé aktig kräm som hon smorde in min mage med, skitkallt!

Jag gick hand i hand med Oscar till parkeringen.

Jag sneglade på honom. Han log.

- Det kommer inte bli lätt, men jag kommer vara vid din sida hela tiden! sa han och jag stannade.

- Lovar du? sa jag och stirrade på honom med stora ögon.

Oscar kysste mig.

- Jag lovar!

Vi fortsatte att gå mot bilen och när vi väl satt i den började Oscar köra hem till mig.

- Nu kommer bara det svåra...suckade jag.

- Vadå? sa Oscar dumt.

- Berätta för pappa...mumlade jag lågt.

Oscar såg plötligt väldigt nervös ut. Han hade antagligen inte tänkt på det.

Vi svängde in på min gata och klumpen i magen växte. (alltså inte barnet ^^)

Oscar stängde av bilen och vi satt där och bara stirrade framåt innan Oscar suckade några gånger och sedan gick han ur bilen.

Jag följde hans exempel och steg ur bilen jag också.

Vi gick hand i hand in genom dörren.

- Hallå? ropade jag in i huset.

- Hej stumpan! hörde jag pappas röst säga från vardagsrummet.

Typiskt, när jag inte vill att han ska vara hemma är han hemma...-.-

Jag tog av mig mina skor och gick sedan in i vardagsrummet med Oscar tätt efter mig.

- Tjänare Oscar! sa pappa vänligt.

- Hej Stefna! :D sa Oscar lika vänligt.

Vi satte oss i två sitts soffan och stirrade på pappa.

Vi satt där ett tag innan pappa fick nog av tystnaden.

- Nå, ska ni säga något eller? utbrast han.

Jag smålog lite.

- Det här är verkligen inte lätt att säga...men jag kommer bara säga det rakt ut.

Pappa nickade och såg plötsligt allvarlig ut.

Jag hade tittat ner i marken hela den här tiden, men nu lyfte jag min blick och mötte hans ögon.

- Jag är gravid.

-------------------------------------------

Hur ska han reagera?!! :o

Jag suckade lågt och sen svängde vi in mot sjukhuset.

"Nu är det väll bara att hoppas..." tänkte jag och klistrade fast ett fejk-leende på läpparna.

--------------------------------------------

Jag skulle få resultatet om några dagar. Så nu var det verkligen bara att hoppas.

Förhoppningsvis var jag inte gravid, jag menar, en 16åring ska inte vara gravid.

Jag har ju inte ens gått klart high school liksom.

Oscar var på gott humör när vi körde hem.

Till min förvåning körde han inte hem till mig, han körde hem till sig.

- Skulle du inte skjutsa hem mig? frågade jag förvånat.

- Jag tänkte att vi kunde hänga lite (: svarade han lättsamnt och log stort.

Jag sa inget. Jag hade ju saknat honom, så varför inte?

Oscar parkerade bilen och sedan gick han över till min sida för att öppna dörren.

- Tack så mycket! sa jag vänligt när jag steg ur bilen.

- Var så lite så! sa han och log mot mig.

Jag fattade hans hand när vi kom in i huset.

Oscar vände sig mot mig och kysste mig.

- Har jag nämnt att jag älskar dig...? sa han och jag tittade förvånat på honom.

Sen mjuknade jag upp och log.

- Nu har du det! sa jag och kysste honom.

Vi gick till soffan och tittade på en film. Jag kramade honom.

- Har jag nämnt att jag älskar dig? viskade jag i hans öra.

- Nu har du det! viskade han tillbaka och blinkade med ena ögat.

Jag fnittrade till och pussade honom lätt på munnen.

Efter filmen satt jag och Oscar i soffan och bara snackade.

- Men du...jag tror inte du är gravid faktiskt! sa han och log vänligt mot mig.

Jag rörde vid min mage.

- Det tror inte jag heller! sa jag långsamt och log sedan.

Det kände bra.

Antagligen var jag inte det, men det var ju bara att vänta på provsvaren (:

Två dagar senare

Jag satt ensam hemma när provsvaren kom med posten.

Jag hade nog inte varit så lycklig som jag var precis då.

Jag var inte gravid.

Det kände lite ledsamt ändå...

Men ändå väldigt skönt.

Jag lirkad snabbt fram min mobil från fickan.

" Är inte gravid :DDDDD" skrev jag till Oscar.

Snabbt därefter fick jag ett svar från honom.

"Ska jag skratta eller gråta?! :DDDD"

"Både ock? ;)"

Jag skrattade lite och gick sedan och tittade lite på tv:n. Inget roligt som vanligt.

3 månader senare

Jag stirrade på min mage i spegeln.

- Det kan inte vara möjligt...mumlade jag och kände hur en tår rann långsamt ner för min kind.

Sen slog en tanke mig.

Jag vet ju inte om jag är gravid? Tänk om det är falsk alarm...

Jag log för mig själv.

Ja...ja, det måste vara ett falskt alarm.

Mitt leende stelnade plötsligt.

Eller?

--------------------------------------------

Jag cyklade hem till mig.

När jag väl kom in genom dörren tog jag snabbt av mig mina skor och sprang halvvägs upp för trappan.

- HALLÅ?! ropade jag så det hördes över hela huset.

Inget svar.

Hur kunde pappa inte vara hemma nu?

Jag suckade lite innan jag gick upp till mitt rum och bara la mig ner i sängen.

Jag tittade upp i taket, bara stirrade upp i taktet.

Why is life so hard?

två veckor senare

Jag hade inte snackat med Oscar alls, han hade ringt och smsat mig flera gånger per dag. Men nu efter två veckor, hade jag inte fått ett enda sms på två dagar.

Precis när jag tänkte det plingade det till i min mobil.

"Jag vet att du är upprörd, men jag ber dig, snälla ring mig<3"

Jag suckade lite för mig själv. Nån gång måste jag ju göra det.

Jag slog hans nummer och han svarade verkligen direkt.

*samtal*

Oscar: Hallå?

Tiffany: Hej...

O: TACK OCH LOV! varför har du inte svarat på mina sms eller ringt upp mig?

T: Jag...jag ska kolla om jag är gravid i dag, och...vill du följa med?

O: G-gravid?

T: Ja...

O: jag kommer om 5.

*samtal slut*

Jag kammade snabbt igenom mitt hår. Det var verkligen länge sedan jag träffade honom, och...jag saknade honom verkligen.

När håret inte blev som jag ville tog jag irreterat upp en tofs från min nattduksbord och satte upp håret i en vanlig hästsvans.

Det plingade på dörren, jag gick långsamt ner och öppnade den.

Oscar drog handen genom håret och såg nervös ut.

- Hej...sa han och jag log lite tveksamt mot honom.

- Hej, sa jag lågt.

Jag tog min jacka och vi åkte iväg.

Oscar körde koncentrerat. Säkert ännu mer koncentrerat för att han inte ville tappa behärskningen.

Jag suckade lågt och sen svängde vi in mot sjukhuset.

"Nu är det väll bara att hoppas..." tänkte jag och klistrade fast ett fejk-leende på läpparna.

------------------------------------------

Vad tror ni? är hon gravid eller inte (: