-         I’m going on a tour! Sa han och log med hela ansiktet.

-         Wow! That’s amazing Justin! But… why did you bring me here? Frågade jag och skrattade till lite.

-         No..haha, but, I know we aren’t so good friends as I wish we were but, I want you to come with me, I want you to follow me around the world!

Jag stirrade på honom.

-         Is this a joke or something? Utbrast jag och skrattade nervöst.

-         No it isn’t, please, come with me! Sa han och log leendet jag bara inte kunde motstå.

Jag nickade en gång och sedan flera gånger.

-         Yes, svarade jag honom och reste mig sedan upp, when are we leaving?

-         Tomorrow, We’ll pick you up at 9am!

Jag nickade igen och sedan kramades vi en lång kram och sedan stack jag därifrån.

Något gnagde inom mig, hur skulle vi klara det här om vi inte ens hade förlåtit varandra ordentligt?

Never let a girl fall if you aren’t prepared to catch her.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag hade gått den långa vägen hem insåg jag att detta bara kunde leda till ännu mer fights från bådas sidor.

Jag kände det inom mig, det skulle sluta i en stor jäkla katastrof.

Känslan var där hela tiden. När jag packade, åt mat, drack ett glas vatten, såg på tv… hela tiden.

Ändå ville jag åka med. För jag hade inte släppt honom. Inte än.

Men jag ville samtidigt som jag inte ville.

Fråga mig inte logiken i det där.

Morgonen därpå var känslan försvunnen, ända tills jag tänkte på att den var försvunnen. Då kom dem tillbaka. Typiskt va?

Jag reste mig upp från sängen, suckandes, och klädde på mig kläder, muttrandes, sedan gick jag ner för att äta frukost, suckandes och muttrandes.

Jag behövde vara på bra humör när de hämtade mig. Justin kände mig bättre än någon annan gjorde, han skulle se att jag inte var glad egentligen.

Men hur ska man vara glad när man egentligen inte är så värst glad?

Jag är inte ledsen, bara… förvirrad.

Medans jag åt frukosten funderade jag på allt. Skulle jag dra mig ur i sista stund? Turnén var faktiskt i ett halvår, visserligen skulle jag få hemundervisning av nån privat lärare.

Det lät bra, inga irriterande ungdomar med avundsjuka, inga tjejbråk, ingenting.

Fel.

Det lät okej, en irriterande ungdom med avundsjuka, ett bråk (visserligen inget tjejbråk, men ändå, bråk).

När jag var klar med min frukost gick jag upp till mitt rum för att kolla att jag hade med mig allting.

Jag bestämde mig också.

Jag ska med på turnén, för Justin’s skull. Bråkar vi för mycket är det ju bara att åka hem igen. How hard can it be?

Ett leende spreds över mina läppar, ett äkta dessutom.

Ringklockan ringde som en signal över mitt beslut. Det är dags.

Jag sprang ner för trappan, fortfarande med ett leende på läpparna, och öppnade dörren.

Justin, med en helt främmande man, stod utanför mitt hus.

-         Hi Amber! Sa Justin och kramade mig.

-         Hi Justin! Sa jag och kramade tillbaka.

-         Scooter Braun, Justin’s manager! Presenterade sig mannen.

Jag fattade hans utsträckta hand och skakade den.

-         Amber, Justin’s ex-girlfriend! Svarade jag honom med ett tillgjort leende, han verkade köpa det.

Men Justin däremot, han såg. Tyvärr.

Scooter vände sig om och började gå mot bilen medans jag låste dörren.

När jag vände mig om ryckte jag till, Justin stod mycket närmare än vad han hade gjort när jag först vände mig om.

-         Promise me I’ll never see that smile again, I want you real Amber, I want you’re smile to be real. Nothing hurt me more then to see you fake smile, believe me! Väste han i mitt öra innan han grabbade tag i ena min väska och drog med sig den till bilen.

Jag stod kvar på trappan, liksom förstenad.

Efter ett tag ruskade jag på huvudet och gick med tveksamma steg mot bilen, öppnade bildörren och satte mig ner.

Justin log mot mig.

Jag log tillbaka, ett tveksamt leende, men ändå äkta.

Ingen utskällning den här gången i alla fall.

Bilen började rulla och vi åkte förbi Chris hus.

Jag kom på att vi skulle ha hängt idag. Snabbt fiskade jag upp mobilen från fickan och messade honom.

Såklart fick jag ett svar tillbaka direkt.

”It’s ok Amber, just let me know when you are back! I’ll miss you and your sexy body..;)”

Jag hade inte märkt att Justin hade last ovanför min axel förens han suckade irriterat.

Min blick riktades mot honom och han såg minst sagt glad ut.

Det var då tanken slog mig, han gillade fortfarande mig. Kanske borde förklara för honom att Chris bara var en kompis? Eller så kunde jag ju se hur avundsjuk lilla Bieber egentligen kunde bli…

Snabbt viftade jag bort tanken, detta kunde bara sluta i bråk om jag inte sa något till honom.

Men att säga det rent ut i bilen skulle bara bli pinsamt…

Jag svarade Chris med ett enkelt ”I will! ;)” och öppnade sedan min konversation med Justin.

”He’s my friend, it’s nothing, I swear.”

Jag tryckte snabbt på skicka och Justin svarade mig snabbt med ett leende på läpparna.

Och jag som trodde det var tjejer som hade humörsvängningar…

When guys are jealous it’s just cute, when girls are jealous the 3^th world war begins.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kände för att slänga in ett inlägg! :D