Sen slog en tanke mig.

Jag vet ju inte om jag är gravid? Tänk om det är falsk alarm...

Jag log för mig själv.

Ja...ja, det måste vara ett falskt alarm.

Mitt leende stelnade plötsligt.

Eller?

--------------------------------------------

Jag cyklade hem till mig.

När jag väl kom in genom dörren tog jag snabbt av mig mina skor och sprang halvvägs upp för trappan.

- HALLÅ?! ropade jag så det hördes över hela huset.

Inget svar.

Hur kunde pappa inte vara hemma nu?

Jag suckade lite innan jag gick upp till mitt rum och bara la mig ner i sängen.

Jag tittade upp i taket, bara stirrade upp i taktet.

Why is life so hard?

två veckor senare

Jag hade inte snackat med Oscar alls, han hade ringt och smsat mig flera gånger per dag. Men nu efter två veckor, hade jag inte fått ett enda sms på två dagar.

Precis när jag tänkte det plingade det till i min mobil.

"Jag vet att du är upprörd, men jag ber dig, snälla ring mig<3"

Jag suckade lite för mig själv. Nån gång måste jag ju göra det.

Jag slog hans nummer och han svarade verkligen direkt.

*samtal*

Oscar: Hallå?

Tiffany: Hej...

O: TACK OCH LOV! varför har du inte svarat på mina sms eller ringt upp mig?

T: Jag...jag ska kolla om jag är gravid i dag, och...vill du följa med?

O: G-gravid?

T: Ja...

O: jag kommer om 5.

*samtal slut*

Jag kammade snabbt igenom mitt hår. Det var verkligen länge sedan jag träffade honom, och...jag saknade honom verkligen.

När håret inte blev som jag ville tog jag irreterat upp en tofs från min nattduksbord och satte upp håret i en vanlig hästsvans.

Det plingade på dörren, jag gick långsamt ner och öppnade den.

Oscar drog handen genom håret och såg nervös ut.

- Hej...sa han och jag log lite tveksamt mot honom.

- Hej, sa jag lågt.

Jag tog min jacka och vi åkte iväg.

Oscar körde koncentrerat. Säkert ännu mer koncentrerat för att han inte ville tappa behärskningen.

Jag suckade lågt och sen svängde vi in mot sjukhuset.

"Nu är det väll bara att hoppas..." tänkte jag och klistrade fast ett fejk-leende på läpparna.

------------------------------------------

Vad tror ni? är hon gravid eller inte (:

Han lyfte långsamt upp mitt huvud med pekfingret.

- Tiffany, jag vet att detta går väldigt snabbt fram, men skulle du vilja bli tillsammans med mig? sa han långsamt och faktiskt lite nervöst.

Jag log mjukt och kramade honom.

- Ja...viskade jag i hans öra.

Jag kunde nästan känna hans leende.

--------------------------------------------

Jag satt på en bänk, bredvid mig satt min pojkvän.

Det kändes skönt att tänka så.

Pojkvän.

Jag tog upp min mobil och såg att klockan var strax över två.

Jag fnissade till.

Oscar tittade lite undrande på mig.

- Äh inget! sa jag och fnissade lite till.

Oscar bara skakade på huvudet och kysste mig.

- Ska vi gå? frågade jag och reste mig snabbt upp.

Lite för snabbt kanske, därefter ramlade jag ner i sanden.

Jag började gapskratta och Oscar skrattade han med.

- Hur full är du egentligen? skrattade han fram.

- vadå full, såhär är jag i vanliga fall ^^ skrattade jag.

Oscar sträckte fram sina händer och skrattade lite.

Jag fattade dem snabbt och var sedan på fötterna igen.

- Ska vi gå hem nu kanske? frågade han och jag nickade.

Vi gick hand i hand hem till Oscar, jag skulle sova över där.

Jag stirrade på huset, det var verkligen skit stort.

- Wow..sa jag och Oscar la armen om mig.

Vi gick in och la oss på sängen direkt, varken jag eller Oscar borstade tänderna.

Min sista tanke var: I morgon kommer nog mina tänder vara gula :/

När jag vaknade nästa morgon såg jag mig omkring i rummet, kunde inte minnas något om vad som hade hänt i går.

HUvudvärk hade jag också, vad hade egentligen hänt igår?

Jag sneglae runt i rummet igen.

Oscar låg tätt bredvid mig, jag skakade lite på honom och han vaknade direkt.

- Hello beautiful! sa han och försökte kyssa mig.

- Oscar, vad hände igår? sa jag och drog mig undan för kyssen.

Han såg lite snopen ut men började förklara allt han kom ihåg.

- SÅ JAG HAR DRUCKIT?! utbrast jag högt.

- Ja...du sa ju ja till det, och då var du ju inte ens full...svarade han lugnt.

Jag lät orden sjunka in i mitt medvetande.

Jag = dricka = full direkt = Sova över hos Oscar = vad-som-helst-kunde-ha-hänt.

Jag tittade snabbt ner på min mage.

Hade vi verkligen haft det?.

Neeee!! det kunde vi inte ha haft, jag menar, neej...eller?

Jag tittade på Oscar och frågade honom rakt ut.

Oscar såg lite skamsen ut och jag slog mig för pannan.

- Förlåt, men jag måste gå...vi ses.., sa jag och kysste honom snabbt.

När jag kom hem var inte pappa hemma, jag undrade vart han var, han brukar alltid vara hemma såhär dags.

Jag behövde verkligen mamma just nu.

Jag tänkte ett tag och tog sedan några blommor, gick ut genom dörren för att börja cykla mot kyrkogården.

När jag kom dit var det absolut ingen där. Jag log nöjt och hittade snabbt mammas grav.

Elisabeth Parker

1965-2000

We will always love you.

Jag log mot gravstenen.

- Hej mamma, jag vet att jag inte har varit här på ett tag och...ja...jag har ett problem som kommer vara väldigt svårt att berätta för pappa...

Jag tog en paus.

- Jag har skaffat pojkvän...och vi var på fest igår, sen skulle jag sova över hos honom...

Jag tog ett djupt andetag.

- Jag tror...jag tror att jag kommer bli gravid mamma...sa jag och kände hur jag började gråta.

Hulkande fortsatte jag att berätta om alla saker jag verkligen inte ville skulle hända.

- Men arma barn! sa en röst bakom mig.

Jag hoppade till av förskräckelse och stirrade på tanten som stod bakom mig.

Hon gick fram till mig och satte sig bredvid mig.

- Inte ska du vara ledsen för något du inte ens vet om det ska hända? sa tanten och log vänligt mot mig.

Jag nickade förstående.

- Men, det var första gången...och jag kommer inte ens ihåg det? sa jag och tårarna envisades med att fortsätta rinna ner för mina kinder.

Hon torkade bort några tårar med sina händer.

- Inte ska du gråta för det inte! Om du verkligen vill kolla om du är gravid eller inte, kan du nog göra det om ungefär två veckor! sa tanten och jag log mot henne.

- Tack så jättemycket...eh...

- Kalla mig Berit! sa hon och jag log.

- Tack så jättemycket Berit!

Jag reste mig upp, och började gå mot min cykel.

Jag visste att jag nu skulle behöva berätta det här för pappa. Och han skulle inte bli glad.

Sen slog en tanke mig.

Jag vet ju inte om jag är gravid? Tänk om det är falsk alarm...

Jag log för mig själv.

Ja...ja, det måste vara ett falskt alarm.

Mitt leende stelnade plötsligt.

Eller?