Jag vaknade på ett hotell rum med en dålig huvudvärk.

Var är jag, och vad gör jag här?

Jag sneglade runt i rummet och såg sedan en lapp.

”Kära dotter, jag är ledsen att jag behöver göra det här, men jag måste tyvärr lämna dig. Jag har betalat det här hotellrummet för två års framtid, men efter två år måste du börja betala själv. Du befinner dig i Atlanta, USA. Jag vet att du är rädd just nu, men du måste acceptera detta och gå vidare.  Jag älskar dig, mamma”

Jag kokade nästan av ilska. Hon hade sövt mig typ och sedan dumpat mig på ett hotell hund tusen tals kilometer hemifrån.

Tack mamma, jag bara älskar dig just nu.

Jag suckade för mig själv.

Det var väll bara att vänja sig vid att klara sig själv.

Och varför behövde hon lämna mig?

Så många frågor, så lite svar.

Jag såg mig omkring i hotell rummet. Allt var vitt eller lila. Jag kunde nog trivas här, men alldeles ensam?

Det skulle vara ensamt, men jag antog att jag skulle klara av det.

Jag hoppades att jag skulle klara av det.

Dagen tillbringade jag med att bekanta mig med mitt hotellrum.

Jag visste redan nu att det skulle vara svårt att ha kvar hotellrummet om två år.

Det första jag gjorde var att leta rätt på någon restaurang som letade servitriser eller något liknande.

Jag hittade nästan direkt ett jobb och ringde in om en intervju, tur hade jag nog, eftersom de hade en tid nu som jag kunde intervjuas på.

Jag satte snabbt på mig ett par jeans och en tröja med tryck på.

Som tur var hade jag direkt funnit mina kläder i garderoben, tack och lov.

Jag tog en av mina handväskor, som låg precis vid dörren, och fyllde den med det nödvändiga.

Sen gick jag ut genom dörren, var noga med att låsa, och in i hissen som stod och väntade på mig turligt nog!

Jag åkte ner till Lobbyn och gick sedan ut i solskenet utanför.

Det kändes att det här var en bra dag, en riktigt bra dag.

Jag började gå med mobilen i handen, GPS du vet!

Efter en halvtimme kom jag äntligen fram till restaurangen, det såg lite väl ”fancy” ut. Jag antog att detta skulle bli en svår intervju.

Jag klev in genom dörren och en kypare kom direkt fram till mig.

-      Hello, welcome to resturant Silverstedth, table for one or more? Sa kyparen och log vänligt mot mig.

-      Ehum, I´m here for an jobintervju…sa jag och log lite.

-      oh! sorry! this way! Sa han och visade mig vägen till ett kontor.

Jag knackade på dörren och den öppnades nästan direkt.

I dörröppningen stod en man i trettioårsåldern som log vänligt så fort han såg mig.

-      Amira? Sa han frågande.

Jag nickade och log.

-      Welcome! Sa mannen och släppte in mig.

Jag nickade bara igen.

-      How old are you? Frågade han medans vi båda satte oss på varsina stolar, han bakom skrivbordet och jag framför.

-      I´m 16 years old, sa jag och log.

-      So you are still going to school?

-      Yes…

-      Then you can´t work at day…mumlade mannen och började leka med någon boll han hade på skrivbordet.

Jag log lite åt bollen eftersom det såg ut som en hundvalp.

Intervjun fortsatte och jag svarade på många frågor, när den var slut sa han bara: I´ll contact you in a few days!

Jag gick hemåt och suckade lite för mig själv.

I morgon började skolan.

Ny skola, nya kompisar, nytt hus, nytt liv.

--------------------------------------------------------------------------------

Nå...vad tycker ni? (:

Justin log mot mig genom de få glädjetårarna som hade rullat ner för hans söta kinder. Var det här verkligen på väg att hända?

Skulle jag, lilla Amira O´donaghue, gifta mig med Justin Drew Bieber?

Ändå stod vi ju här, i kyrkan, omgiven av släkt och vänner.

Jag log tillbaka.

-      Ja, sa jag högt och tydligt.

-      Här med förklarar jag er man och hustru! Sa prästen och slog igen boken.

Justin kysste mig och kramade mig sedan.

-      Jag älskar dig Amira Bieber, viskade han i mitt öra.

-Aww! Maamma! Mamma och Ludde!

-Mammma! sa Ludvig igen

-Jag fnissade till och pussade honom på pannan

------------------------------------------------

Jag älskade när han kallade mig Mamma, han hade ju gjort det väldigt mycket de senaste två åren.

Han var ju trots allt tre år gammal.

Men söt var han, riktigt söt!

Jag skyndade mig att packa ihop det sista av kläderna och sedan bar det av mot flygplatsen, ett nytt liv.

Väl där var Ludde så facinerad av alla flygplan och att det var så många människor.

Som vanligt hade jag skrivit mitt telefonnummer på hans arm, ifall han skulle komma bort.

När vi satte oss ner på Subway för att äta mat så började Ludvig plötsligt se lite orolig ut.

- Ska inte pappa följa med oss till Tyskland? frågade han och tittade sig omkring.

Jag suckade, den här dagen hade jag fruktat ända sedan Oscar stack.

- Ludvig, du måste förstå att ibland så bestämmer sig mammor och pappor att gå olika vägar, som tillexempel jag och Oscar.

Ludde nickade fundersamt.

- Så jag kommer aldrig få se honom igen? frågade han sedan och såg plötsligt ledsen ut.

Det plågade mig verkligen, att se honom så ledsen.

Jag suckade och försökte förlara ännu en gång.

- Oscar är inte din pappa Ludde. Han är bara din låtsas pappa. En dag kommer du förstå det här, men den dagen är inte idag okej?

Ludvig nickade men såg fortfarande ganska ledsen ut.

Jag kunde verkligen inte förstå att han var så lugn..

Efter maten bar det av till GATEN och vi fick verkligen skynda oss.

Ludvig och jag hade ju sölat oss lite på maten så nu hade vi verkligen brottom.

Luddes små ben bar inte så snabbt som jag ville att de skulle bära honom.

Jag tänkte snabbt och whips så var han uppe i min famn.

Sprang gjorde jag. Snabbt också.

Tillslut var vi framme och de skulle precis stänga gaten, men tack gode gud hann vi in till planet och behövde bara vänta i ungefär tio minuter innan den lyfte.

Flygturen var rolig, Ludvig satt och tittade ut genom fönstret och utbrast hela tiden : Ohh...

eller: KOLLA!

Jag skrattade mycket åt honom så flygresan gick hyfsat snabbt.

Jag tog Ludde i handen medans vi gick ut.

Tysklands sommarluft träffade mig i ansiktet.

Jag såg pappa stå där med någon kvinna.

De var lyckliga.

Ludde var lycklig.

Jag var lycklig.

Varför ha en kille när man har världens underbaraste familj? (:

-----------------------------------------------

Slut på Novellen (:

Lägger upp första kapitlet i morgon för nästa (: