När dukningen och allt var klart så kunde vi äntligen äta.
-Omg vad gott kött du har gjort! utbrast jag och tog en till bit och stoppade in i munnen. Oscar såg väldigt nöjd ut.
-Vad god potatis du har gjort! sa han sen och blinkade med ena ögat.
--------------------------------------------
Vi åt vår mat under tystnad, stämningen var lugn, Ludde skrek inte och allt var bara fantastiskt.
Jag kunde verkligen inte fatta att jag och Oscar faktiskt var en familj nu.
Det var ju bara han, jag och Ludvig nu.
Det kändes...bra.
Japp, bra kändes det, jag älskade Oscar, Oscar älskade mig, vi båda älskade Ludvig, kunde det bli bättre?
"ja, ja det kan det..." viskade en röst inom mig.
Jag ryckte till och skakade av mig rysningen som långsamt hade krypit ner för min ryggrad.
Hur kunde det bli bättre? Jag hade en pojkvän och världens underbaraste unge...
"Vad hände med Spencer då? Har du berättat för honom att du har ett barn nu?" viskade rösten igen.
Jag rös till. Tänk om någon fick reda på det. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv, Oscar får aldrig veta...
Oscar´s perspektiv
Vi åt under tystnad, det var inte en sån där pinsam tystnad, mer behaglig.
Det kändes skönt att vi kunde vara tysta men ändå liksom, ha den där energin i luften.
Ludde hade inte skrikit på hela middagen, helt otroligt!
Kanske för att han sover men han borde egentligen ha vaknat vid det här laget, han var antagligen väldigt trött idag.
Helt plötsligt såg jag hur Tiffany ryste till och nu var stämningen i luften plötsligt väldigt laddad.
Tiff såg inte ut som sitt glada vanliga jag längre.
Hon såg ut som om hon hade sett ett spöke.
Jag tänkte precis fråga vad det var när hon plötsligt tittade upp och log mot mig.
Jag log snabbt tillbaka och började äta min mat igen.
Det var då jag kände att det där leendet inte hade vart äkta.
Varför skulle hon fejk le mot mig? Vad hade hänt, vad hade jag gjort?
Tillslut sprängdes nästan min hjärna av alla mina frågor så jag öppnade munnen och kastade ut en av dem.
- Älskling, varför såg du så...så konstig ut nyss?
Tiffany flackade med blicken och såg konstig ut igen.
- K-konstig, v-vadå? stammade hon fram.
- Ja, som du beter dig brukar du aldrig bete dig...
Tiffany´s perspektiv
"shit, vad skulle jag svara nu..." tänkte jag och sen slängde jag ur mig det första tänkbara.
- Neaa, jag har bara lite mensvärk...utbrast jag och fattade sedan vad jag hade sagt.
Oscar stirrade på mig och ryckte sedan på axlarna.
Sen reste han sig upp och lämnade sin tallrik i diskhon.
- Jag går och kollar på hockeyn...mumlade han och gick sedan in i vardagsrummet.
Jag kunde inte undgå att tänka det.
"varför ljög jag egentligen för Oscar?"
------------------------------------------
:oo!!
Wahoppsi!