Jag tittade mig omkring och blev plötsligt lite rädd.

Mamma och pappa skulle inte vara hemma på flera timmar, om det var en tjuv skulle jag vara hjälplös.

Plötsligt prasslade det till i busken.

Jag backade ifrån den och sedan hoppade någon fram.

Skrikandes backade jag ännu mer.

Snabbt såg jag vem det var, han vek sig dubbelt av skratt.

Som om han ens var rolig?

Don’t kiss a guy who eyes are green…

He kisses you once and goes to another queen…

Don’t kiss a guy who eyes are black…

He kisses you once and never comes back…

Then kiss a guy who eyes are blue…

He kisses you once and will always be true…

Kiss a guy who eyes are brown…

He kisses you once and never lets you down!<3

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag himlade med ögonen.

-         That wasn’t even funny, sa jag irriterat.

-         I thought it was, and by the way, you dance and sing pretty good! Svarade han mig och blinkade med ena ögat.

-         Oh you think? Well thank you, I guess…, mumlade jag och tittade bort igen.

Justin kom närmare.

Jag njöt, äntligen. Han hade fattat.

-         I’ll se you later! Sa han och gav mig en tafatt kram.

-         Uhm, yeah…later…, svarade jag frånvarandes.

Vad levde killen i för värld, han kan ju inte bara komma fram och krama mig utan min tillåtelse.

Vänta bara tills Nikki får höra om det här...

Snabbt tog jag fram min BB (Black Berry) och messade Nikki, som alltså var känd som skolans bitch.

Också en av de personerna som jag snackade skit med mest.

Det var mitt liv, shopping, killar och skitsnack.

Ville man vara med i världen, var det bara att vänja sig.

Som jag hade gjort, fast jag hade egentligen inte haft något val. Jag bara valdes till skolans snyggaste och så whips var jag här, som med magi.

Sagolikt. Så kan man beskriva mitt liv.

Snabbt fick jag ett svar tillbaka.

” Omg is he 4-real? Kso, r u with him right now?”
(Omg is he for real? Key, so are you with him right now?)

Snabbt svarade jag och min kväll spenderade jag framför datan.

Med en enda person framför näthinnan.

Kunde han bara försvinna, han fattade inte ett skit om mitt liv ändå. Han var inte den killen jag borde synas med.

Han var den killen jag borde mobba.

Ändå var det något med honom som charmade mig lite.

Han var den enda som satte sig upp mot mig.

Som behandlade mig som precis vem som helst.

Jag både ogillade och gillade känslan.

Just nu lutade det mer åt ogilla hållet.

Han borde veta. Jag har berättat om mitt liv.

Varför förstår han inte?

Morgonen där efter vaknade jag halv tio, jag hade visserligen lagt mig redan klockan elva men ändå, halv tio är tidigt.

Snabbt kollade jag min mobil.

Fem sms, jag log för mig själv.

Precis när jag läste det första plingade det till en gång till.

Skrattandes tittade jag igenom alla,tillslut bestämde jag mig för något udda. Jag skulle låta de som inte umgicks med mig så ofta umgås med mig idag.

Bara för att de ska få se vad de inte kan få.

Men Justin skulle med, på något sätt hade han fått tag i mitt nummer, jag menar, det är ju inte precis svårt att få tag i mitt nummer.

Jag var ju trots allt populär!

Jag svarade Miriam och skrev att hon skulle träffa mig vid ett café och att hon skulle ta med en kille som hon gillade.

Snabbt svarade hon, kan inte räkna alla glada gubbar hon skickade.

Så glad var hon.

Wow.

Tjejen har problem.

Jag satte på mig ett par tighta jeans och en slapp tröja med ett vitt linne under.

Nöjd, jadå!

Sminkade mig lätt, det var också en mig-sak. Jag sminkade mig inte övermycket.

Lite rouge, mascara och ibland kajal eller ögonskugga.

Jag tittade mig i spegeln och log mot den.

Mitt leende bländade. Vita tänder var det bästa jag visste.

Snabbt grabbade jag min väska och sedan var jag påväg.

Justin skulle vi möta där.

Det kändes bra på nått sätt.

Fast ändå as dåligt, han skulle säkert snacka jättemycket med Miriam…

Känslan inombords var inte skön.

Jag hade inte behövt känna den på flera år.

Vi hade inte ens träffats allihopa och jag var redan avundsjuk.

Argt satte jag mig på bussen och messade med en massa personer.

Leka glad var min specialitet.

Speciellt med folk jag inte gillade eller verkligen hatade.

Men också för mina närmaste, där ljög jag.

Ingen såg igenom.

Alla litade på det fejka mig, ingen förstod.

Igenom den barriären av leenden finns också ledsamheten.

Och jag har ingen att dela den med.

Mina vänner var inte mina vänner.

De var bara mina ledsagare.

De följde efter mig som mina knähundar.

Ibland önskar jag att jag åtminstone hade en bra vän, en bra vän som jag kunde dela allt med.

True friends sees the sadness in your smile, false ones believe it.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera vettja! :D
Vill veta vad ni tycker och om ni har några idér ;)