Jag vände mig mot Justin, nu skulle jag ge han lite uppmärksamhet. Men ytterst lite.

Det var trotsallt han som skulle komma till mig. Såklart.

-         So tell me more about your singing? Sa jag och log gulligt mot honom,

Justin började berätta.

Jag var helt ointresserad så jag satt bara och nickade och log.

Han verkade gå på det och fortsatte att berätta ännu mer.

Han glömde helt totalt bort Miriam och han andra killen vad-han.nu-hette.

Min plan fungerade, jag var ett geni.

Inom de närmaste veckorna skulle han vara min.

Ja jag var självisk, deal with it.

Me, myself and I…

---------------------------------------------------------------------------------------------

Justin fortsatte att babbla på och tillslut satt jag faktiskt och lyssnade.

Det var verkligen intressant när jag väl lyssnade och förstod hans passion för musiken.

Det slutade med att Miriam och killen stack därifrån medans jag och Justin satt o snackade vidare.

Vi märkte inte ens att de hade stuckit.

Inte förens Justin sneglade mot deras sida av bordet.

-         Hey, where did they go? Utbrast han.

-         Like I care, you are here with me, aren’t you happy you got the chance to hang out with me alone? Sa jag och himlade med ögonen.

Justin stirrade på mig.

-         I really thought you had a little more respect for other people…,mumlade han och gick sedan där ifrån.

Hur kunde han, bara dumpa mig här, mitt på ett café, BLAND FOLK.

Inte okej.

Ändå brände hans ord som aldrig någonsin.

Jag förstod inte, efter år av pikar, bitchblickar och skitsnack borde de orden inte ens ta någon verkan. Men det gjorde dem. Mer än någonsin.

Jag kände verkligen för att gråta.

Snabbt fattade jag min handväska och började gå hem.

Jag behövde tänka.

Ingen hade någonsin fått mig att känna på det här sättet.

Varför just han?

När jag gick hemåt mötte jag honom.

Jag blev så förvånad.

Men han tittade inte ens på mig.

Sa inte ens hej.

Han hade chansen att snacka med mig, att umgås med mig. Till och med bli tillsammans med mig, och han sumpar det.

Hur tänkte killen, alla killar ville bli tillsammans med mig.

Alla ville kyssa mig.

Hänga med mig.

Få min uppmärksamhet.

Men han brydde sig om precis alla andra.

Inte ett skit om mig.

Jag var inte van vid känslan, och jag gillade den verkligen inte.

Jag gick runt hörnet och sedan såg jag mitt hus.

När jag kom in gick jag upp på mitt rum, utan att säga hej till mina föräldrar som redan var hemma.

De brydde sig förstås inte.

Visst, de ville ju att jag skulle må bra och inte hamna i trubbel. Men såg de att jag var ledsen snackade de aldrig med mig.

Ibland önskar jag att jag hade normala föräldrar. Sådana som brydde sig överdrivet mycket.

Såndana som faktiskt skulle gå upp och prata med sin dotter om de såg att hon var ledsen.

Sådana som sa till henne vad som var rätt och fel.

Hur hon skulle bete sig.

Inte sådana som bara gav henne pengar när hon än ville, inte såna som inte ens brydde sig om henne ibland.

Jag grät för första gången på flera månader.

Det var skönt att få ut allt.

Verkligen.

Men det dåliga var att det var en kille som hade fått mig att känna såhär. Och inte vilken kille som helst.

Den killen som hade fått mig på fall.

Killen som ignorerade mig totalt eftersom jag hade behandlat andra männsikor som skit.

Jag hade ju ändå behandlat honom bra, de andra brydde jag mig inte om.

Och Justin var min.

Om någon annan så mycket som rörde honom…

Boy you’re mine.