Men det dåliga var att det var en kille som hade fått mig att känna såhär. Och inte vilken kille som helst.

Den killen som hade fått mig på fall.

Killen som ignorerade mig totalt eftersom jag hade behandlat andra männsikor som skit.

Jag hade ju ändå behandlat honom bra, de andra brydde jag mig inte om.

Och Justin var min.

Om någon annan så mycket som rörde honom…

Boy you’re mine.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Nästa dag stannade jag hemma, jag svarade inte på ett ända sms.

Mamma och pappa jobbade som vanligt.

Helt ensam satt jag framför tv:n och hade på mig ett par mjukisbyxor för omväxlingens skull.

Det hade jag faktiskt aldrig.

Till mjukisbyxorna hade jag en vit t-tröja med rött tryck på.

Helt normal dag.

Än så länge.

Tiden gick och klockan blev tre.

Jag suckade, var för deppig för att göra något.

Det var helt sjukt egentligen, hur en enda kille kunde få mig att känna såhär, efter tre korv-dagar.

De har helt seriöst vart de sämsta i mitt liv.

Bara för han kom.

Den här sommaren skulle ha vart min.

Den här sommaren skulle jag ha gjort en massa saker, saker man egentligen inte får göra.

Men vad ska jag göra nu?

Jag känner inte för att snacka med någon, jag har inte ens någon att snacka med om jag skulle vilja snacka.

Allt på grund av Justin.

Justin och sin jäkla musik.

Aldrig mer att jag ska snacka med honom.

Jag reste mig upp och gick sedan för att ta en dusch.

Sommaren är min.

Med mina korta jeans shorts, vita linne med bikini under gick jag ut.

Mobilen i handen och solglasögonen på huvudet trippade jag fram med lätta steg på trottoaren.

Såklart fick jag en massa blickar på mig.

Som alla andra gånger njöt jag av uppmärksamheten.

En kille kom fram till mig, han drog några repliker som var ganska flörtiga, och sedan stack han och jag till stranden.

Väl på stranden kom alla hans kompisar och det var bara jag som var tjej. Såklart fick jag världens uppmärksamhet, och jag njöt.

Som vanligt.

Allt var som vanligt.

Efter ett tag började killarna gå för långt, de började tafsa lite för mycket och tillslut reste jag mig upp.

-         I…I’ve got to go, catch you later! Sa jag gällt och började gå därifrån.

Det fick jag verkligen inte göra, två killar drog ner mig på marken igen.

-         Quit it! Seriously, like what the heck, just let me go your idiots! Skrek jag.

Oturlig som jag var fanns det inte en kotte på stranden.

-         Why should we? Sa en av killarna som tydligen hette Seth.

-         DO YOU HAVE ANY IDEA WHO I AM? Utbrast jag argt.

-         Well yeah, you’re the school’s bitch, sa en av killarna.

-         Wait, you guys go to my school? Kso, that just creepy? Sa jag och försökte att komma loss, men förgäves.

Deras grepp satt stenhårt, inte ens min pappas skulle kunna få bort händerna från mina armar nu.

Långt därifrån skymtade jag någon som gick.

En kille i min ålder, jag tänkte inte utan agerade bara.

-         HELP ME! PLEASE HELP ME!! Skrek jag och försökte komma loss ännu mer.

-         Shut up! What are you doing? Utbrast en och såg sig omkring.

Killen hade hört mig, han kom närmare.

När jag tillslut såg hans ansikte blev jag så förvånad att jag slutade kämpa emot deras händer som satt så hårt mot mina armar.

Jag kunde inte fatta det, varför just han?

Varför just han av alla människor.

Justin tittade på mig.

Min blick var rädd, arg och förvånad på samma gång.

Han såg nog bara rädslan eftersom han lyfte upp mig så snabbt att killarna bara var tvungna att släppa mig.

-         Don’t you ever touch her again! Väste han och han fattade min han medans vi gick därifrån.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Han hade ju ändå räddat mig, vem vet vad som skulle kunna ha hänt om Justin inte hade gått där.

-         Hey, thank you for…you know…,  sa jag och rodnade faktiskt lite.

Justin stirrade på mig.

Jag tittade in i hans ögon, han ville säga något.

Själv hoppades jag på att han äntligen skulle fråga om vi skulle bli tillsammans.

Det här var verkligen den första killen som någonsin hade fått mig att känna såhär. På så kort tid också.

Det var verkligen obegripligt.

-         Amber, I don’t know witch world you’re living in, but in my world, you’re just an ordinary girl, sa han och tittade på mig uttrycklslöst.

Jag tittade på honom. Tårar bildades i mina ögon.

Hur kunde han ens säga något sådant till mig?

Det var meningen att han skulle vara min vän, som alla andra var.

Alla ville hänga med mig, jag förstod inte hur en person kunde förändra hela min värld.

Men det kunde han.

-         So that’s what you think about me? Well, you could at least say you’re welcome, now who’s rude! Sa jag och la armarna i kors medans jag gav han min värsta bitchblick.

-         Your welcome, but don’t you think everything is back to normal, you’re acting like a super bitch, I don’t get it why? Why do you don’t care? Svarade han mig och stannade upp mitt på trottoaren.

Jag stirrade på honom.

-         Oh yeah, you really want to know don’t you? Then I’ll tell you. I got no real friends, no one to talk about everything with, no one to share my secretes with, no one to cry with. After a while you realize there is nothing good out there anyways. My parents are total idiots, they don’t care a shit about me. There you go Justin. That’s why I act like a total bitch.

Trust is like a virginity, once you’re fucked, you can never get it back.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

2 kommentarer för mer jaoow !