-         Send it, mumlade jag.

Jag såg att Ashley tryckte på skicka knappen. Snart skulle den vara framme i hans mobil.

Det gick en minut, det gick två minuter, fem, tio, en kvart.

Ashley tittade sorgset på mig.

Jag satt där i mitt hörn, stackars Ash visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Helt plötsligt hörde jag min mycket bekanta sms signal.

To forgive someone is like letting someone hurt you again…

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ashley tittade snabbt upp på mig och log lite, jag log försiktigt tillbaka. Känslan som kom var obeskrivlig, både rädd för vad det skulle stå den här gången, och för vad jag skulle känna när jag läste det.

-         Do you want to read it yourself first? Frågade Ash mig.

Jag skakade på huvudet.

-         Read it out loud, even if he wrote something terrible, sa jag bestämt.

Ashley nickade och började läsa med en klar stämma.

”I know I hurt you, and I’m so, so, so sorry for that. But I think like you think, we need to talk about this, alone. I’m glad that I am that boy Amber, and maybe I can’t get myself in that position you are in. Come to my place at three?:)”

Jag blundade för några sekunder.

Klockan tre?

Skulle jag våga? Orka?

Skulle jag ens vilja?

Ashley tittade forskande på mig, hon vågade säkert inte säga något eftersom hon såg att jag tänkte.

Men tillslut kunde hon inte hålla sig. Tålamodet var inte det bästa på den bruden…

-         So…what will you answer? Frågade hon mig lågt.

Jag tittade upp på henne.

Min blick var tom.

-         I don’t know, mumlade jag.

Inombords var det en duell. En sida ville verkligen träffa honom, känna honom, se honom. Den andra ville be honom dra åt skogen.

Ashley reste sig upp och la min mobil bredvid mig.

-         I’ll go get ready, mum wanted me to sleep home today, will you be ok?

Jag nickade och log ett fejk leende mot henne.

Såklart såg hon rakt igenom mig.

-         I could just ask her to let me stay one more night? Sa hon och gick fram till mig.

-         No, I’ll be fine, sa jag bestämt men ändå mjukt på något konstigt sätt.

Ashley log innan hon packade ihop alla sina saker och gick ut från rummet.

Efter ett tag hörde jag ytterdörren slå igen.

Nu var jag ensam.

Ensam med ett beslut jag verkligen inte ville ha på mina axlar just nu.

Efter en halvtimme svarade jag honom.

”See you then, but you won’t see the happy me..”

Jag fick inget svar, så jag hoppade in i duschen och gjorde mig iordning.

När klockan var halv tre började jag gå.

Mest för att rensa huvudet innan jag kom dit.

När jag väl stod utanför huset ångrade jag mig direkt. Flera tankar på att bara springa därifrån slog mig.

Jag var så nära på att göra det, men då öppnar han dörren och går fram till mig.

Han försökte ge mig en kram men jag vek undan.

Justin backade ifrån mig med ett litet sårat uttryck i ansiktet.

Rätt åt honom.

-         Uhm, Wanna come inside? Sa Justin besvärat av det pinsamma som just hade hänt.

-         Sure, fräste jag.

Jag visste inte varför jag betedde mig så här, visst, jag var as arg på honom, men det hade jag ingen anledning till att vara så otrevlig mot honom för det.

Jag tyckte faktiskt lite synd om honom.

Och hatade mig själv för de känslorna som kom fram.

Vi satte oss i vardagsrummet, tydligen var inte hans mamma hemma.

Tydligen så var han äntligen ledig från jobbet, om han nu ens hade något jobb. Det kanske också bara var en stor fet lögn.

Precis som han var.

En stor fet lögn, kul att ens känna någon sådan.

Om han skulle be om ursäkt skulle det vara en riktigt en. Ingen liten som han bönade och bad för att jag skulle förlåta honom.

Då kunde han hälsa hem.

Pay back time bitch.