Kyssen tog slut lika snabbt som den hade börjat.

Justin sneglade på mig genom ögonfransarna. Mörkret var tätt men jag såg ändå att han rodnade starkt.

-         I…I like you Amber, I really do, sa han plötsligt och tittade mig rätt in i ögonen.

-         I like you to Justin, svarade jag honom och kysste honom sedan.

I believe that words can break someone into a million pieces, but they can also put them back together!

---------------------------------------------------------------------------------------------

Jag var, för en gångs skull, lycklig.

Riktigt, jäkla lycklig.

På grund av killen som hade gjort mig så olycklig.

Helt plötsligt var det han som gjorde mig glad.

Just nu kändes det verkligen som om hela jorden skulle kunna gå under utan att jag brydde mig. I alla fall inte om Justin var vid min sida.

Då skulle allt vara perfekt.

Han och jag. Tillsammans.

Massa personer visste ju inte att vi var tillsammans.

Eller var vi det?

Tillsammans alltså.

Vi hade ju visserligen sagt att vi gillade varandra och kysst hade vi också gjort.

Men, var vi det?

Skulle jag våga fråga?

Ja, bättre fråga än inte säga något alls.

-         Justin, började jag svagt, are we a couple now?

Han tittade mig rakt in i ögonen.

-         Yeah, yeah we are Amber, svarade han.

-         Great! Then I can change my relationship status on facebook! Utbrast jag och Justin började skratta.

-         Oh I so saw that one coming! Sa han och log sedan mot mig.

Jag fnittrade till och loggade sedan in på facebook.

Såklart hade jag en massa vän förfrågningar som jag accepterade. Okej, nej, jag kände dem inte men vill man vara vän med mig så vill man!

Justin sa inget, men jag såg på hans mun som helt plötsligt hade blivit väldigt smal att han inte tyckte om att jag hade så många vänner.

Det struntade jag egentligen blankt i. Istället gick jag in på relations grejerna och ändrade min, Justin fick logga in efter mig och han accepterade.

Nu visste typ hela staden om att han och jag var tillsammans.

Hoppas det skulle hålla.

Jag menar, jag gillar verkligen killen.

Han är helt jäkla underbar!

(Om den inte tar slut)

Helt plötsligt började Justin mobil ringa, han svarade och ett glatt flin spreds sig över hans läppar. Måste vara goda nyheter!

När han la på tindrade hans ögon verkligen.

-         I’m recording a song! A real freaking song Amber! Can you believe that? Utbrast han och jag skrek till.

-         Oh my god I’m so happy for you Justin! Sa jag och kramade om honom.

-         Thanks! But  I’ll begin tomorrow and my manger said that it’ll take a month or so for it to be perfect, and that means that we might won’t see each other for a while! La han till på slutet.

Mitt leende bleknade lite.

-         Oh…I see…, mumlade jag.

Justin’s ansiktuttryck ändrades till förtvivlad.

-         But I guess we can see each other anyways, I’m sure I’ll get atleast one day off! Sa han snabbt.

Mina läppar sprack upp i ett leende.

Ett leende som blev besvarat av en underbar person.

Justin’s perspektiv

I really had no idea what I was thinking when I said I liked her.

Well yeah, I do like her. But I already have a girlfriend. How am I supposed to explain this to Amber?

I mean, Caitlin and I have dated for a long time now, and sure I like Amber to but Caitlin is…Caitlin.

What have I drag myself in to?

I excused myself and then I walked home.

I really needed to talk to my mom, even though she would be very disappointed at me.

What was I thinking?!

When mom came home we ate dinner at seven, as always.

We have always talked about stuff at the dinner table, so why not today?

-         Uhm, mom…I kinda have some girl trubble…, började jag och tittade ner i maten.

-         Oh, tell me! Sa hon och log moderligt mot mig.

Jag svalde högt och mötte sedan hennes blick.

-         It’s about this girl Amber I met, I really like her, but I love Caitlin to.

-         That’s understandable, svarade hon mig, is it something more?

-         Well yeah, Amber and I hung out to day and we kinda kissed.

-         Kinda?

-         We kissed, sa jag och la huvudet i händerna.

Why was I so dumb?

Mom stared at me.

I saw what she was thinking, her eyes said the obvious.

She really shined it.

Disappointed.

I couldn’t stand her glance.

But I had a small feeling that I already knew witch one I truly loved.

I'm a lover, not a fighter,

But I'll fight for what I love..<3

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack Stella för den lilla idén!<3

Asså sorry, jag har typ inga idér för den här berättelsen

längre. Den är as tråkig.

Ska jag avsluta den nu eller köra den till åtminstone 20 ?

Kommentera vad ni tycker eller så blir det som det blir.