Justin Spelas av Justin Bieber...   Amber Spelas av Emily Osment

Fist step 2 forever

Prolog

Jag tittade in i hans ögon, han ville säga något.

Själv hoppades jag på att han äntligen skulle fråga om vi skulle bli tillsammans.

Det här var verkligen den första killen som någonsin hade fått mig att känna såhär. På så kort tid också.

Det var verkligen obegripligt.

-         Amber, I don’t know witch world you’re living in, but in my world, you’re just an ordinary girl, sa han och tittade på mig uttrycklslöst.

Jag tittade på honom. Tårar bildades i mina ögon.

Hur kunde han ens säga något sådant till mig?

Det var meningen att han skulle vara min vän, som alla andra var.

Alla ville hänga med mig, jag förstod inte hur en person kunde förändra hela min värld.

Men det kunde han.

Baby you turn my world upside down.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nå...vad tycker ni?

Kommentera vettja!   

Vi prövade oss fram, testade gränserna.

-      So…how are you? Frågade jag.

-      I’m…fine, svarade han, how about you? Sa han och tittade på mig med sina underbara ögon.

-      Honestly? I feel like crap. And I don’t have anyone to talk to either, just because I wanted to make you jealous. I still love you Justin.

Justin stirrade på mig.

-      P-please say something…, mumlade jag.

I will fight till forever, to make it right.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Justin tittade på mig. Plötsligt log han.

Leendet som hade fått mig att falla pladask.

Leendet som passade hans underbara ögon perfekt.

Leendet som jag hade saknat i en månad…

-      I love you too Amira. Always have, always will, sa han sedan.

Jag rodnade och gick sedan fram till honom.

Kramade om honom och gav han en liten puss på näsan också.

-      I didn’t even want to break up with you Justin, I just felt like…you know. You had been acting so weird that day. I’m sorry…, mumlade jag och Justin lyfte upp min haka med sitt finger.

Det kändes rätt.

Att det var hans finger och inte någon annans.

-      I shouldn’t have just walked away. If I could travel in time, I would make it better. I would say sorry. Beg you on my bare knees of forgiveness. But as is it right know, I guess I just have to make it up to you right here, right now.

Jag rodnade starkt, hans ord berörde mig verkligen.

Hur kunde jag ha vart så dum.

Han ville ju inte göra slut med mig den dagen. Det bara blev så eftersom båda betedde sig som idioter. Helt sjukt hur två små drag kan förändra en hel livstid.

Men det var över nu.

Mina ensamma dagar var över.

Eller ja, ensamma och ensamma, hade ju haft en massa killar efter mig, men ingen som Justin.

Jag hade inte kunnat behärska mig själv. Alltid jämförde jag alla de andra killarna mot honom.

Omöjligt att gå vidare, för jag visste. Djupt där nere, att jag fortfarande älskade honom.

Även om jag försökte ljuga för mig själv flera gånger.

-      I’m sorry Justin, I really am. If I hadn’t said those things maybe all this shouldn’t have happened, sa jag medans jag kramade han hårt.

-      It’s ok, I said some stupid things to, and I know that Ryan doesn’t like you ‘cause of the friends thing between him and me, but I guess he just have to accept it, svarade han mig och log.

-      I love you…,viskade jag innan jag äntligen fick känna hans underbart mjuka läppar emot mina igen.

Äntligen.

Dagarna gick, alla på skolan insåg att jag inte längre var ”bitchen” som alla kunde hänga efter eller flörta med.

Jag var tagen. Igen.

Bytet var upp käkat för den här gången.

Jag var Justin’s.

Hans egendom.

Hans flickvän.

Det lät bra i mina öron.

Flickvän och Pojkvän.

Precis som det ska vara.

Åren gick, Justin och jag firade både ett, två, tre, fyra och fem års jubileum innan dagen D kom.

Jag var så nervös. Men så fort jag såg honom stå där vid altaret… blev jag lugn. Jag tänkte på alla fina minnen som vi hade haft.

Leendes gick jag fram mot honom.

Långsamt, i takt till musiken.

Prästen började sitt lilla tal. Jag kunde knappt bärga mig. Att han inte kunde snacka snabbare gubbjäveln!

Tillslut kom han till delen jag hade längtat efter hela mitt liv.

-      Justin Drew Bieber, takes you Amira Emilia O’donaghue to your wife, now and forever?

-      I do, svarade Justin prästen högt och tydligt.

Justin log mot mig genom de få glädjetårarna som hade rullat ner för hans söta kinder. Var det här verkligen på väg att hända?

Skulle jag, lilla Amira O´donaghue, gifta mig med Justin Drew Bieber?

Ändå stod vi ju här, i kyrkan, omgiven av släkt och vänner.

Jag log tillbaka.

-      Yes, sa jag högt och tydligt.

-      For now on, you are husband and wife! Sa prästen och slog igen boken.

Justin kysste mig och kramade mig sedan.

-      I love you, Amira Bieber, viskade han i mitt öra.